Joyce Carol Oates

Nyårslöften del 1

22:15

Dels så tänker jag följa upp några löften jag gav förra året, dels tänker jag ge några nya. Idag tänker jag endast utvärdera mina gamla löften. Imorgon kommer löften för det nya året!
Jag gjorde en lista på tio hyllvärmare som skulle bort. Den såg ut såhär:

  1. The Dirt - Mötley Crue
  2. Jurtjyrkogården - Stephen King
  3. Pretty Vacant - Phil Strongman
  4. Den hemliga trädgården - Frances Hodgson Burnet
  5. Fallen - Joyce Carol Oates
  6. En god människa - Nick Hornby
  7. Självbiografin - Johnny Cash
  8. Det här är inte en bok - Linda Skugge
  9. Sagan om ringen - JRR Tolkien
  10. Utrensning - Sofi Oksanen

Pinsamt nog har jag bara läst en av dessa böcker, nämligen Den hemliga trädgården. Resterande nio står fortfarande kvar i bokhyllan.
Jag hade också två bok-relaterade löften som jag aldrig nämnde på min blogg.
1.När 2012 är slut ska jag ha färre olästa böcker i bokhyllan än när 2011 är slut
2. Läsa fler böcker än 2011

Tja, angående det första löftet så vill jag bara skratta rakt ut. Jag hade kanske ett 40-tal olästa böcker då (om inte färre till och med). Idag skulle jag nog säga att jag har det tredubbla ungefär. 2011 läste jag totalt 46 böcker och det har jag slagit med marginal i år. Det är nästan så det låter löjligt när jag säger att jag läst 135 böcker i år – alltså 89 fler än förra året. Men 2012 har varit året då jag verkligen upptäckt att jag älskar böcker med hela mitt hjärta.

Sammanfattning december

22:14

Fick ni några bokiga julklappar? Den enda bok jag fick var Vegetariska kokboken, så när jag väl kom hem från julfirandet passade jag på att köpa Den mörka materian del två och tre i julklapp till mig själv. Eftersom jag inte tror att jag kommer hinna läsa ut några fler böcker den här månaden så kommer månadssammanfattningen redan nu! Tolv böcker har jag hunnit läsa:

  1. Krigiska ord - Olle Bergman
  2. Den glädjelösa ön - Enrique Fernandez
  3. Aurore - Enrique Fernandez
  4. Divergent - Veronica Roth
  5. Falla sönder - Tahereh Mafi (egentligen är den här en novell, men den får vara med eftersom den ändå är på en hundra sidor eller så)
  6. Den magiska kappan - Katarina Genar
  7. Rum 213 - Ingelin Angerborn
  8. Beautiful Creatures - Kami Garcia & Margret Stohl
  9. Häxorna - Roald Dahl
  10. Var är Alaska? - John Green
  11. Vi kom över havet - Julie Otsaka
  12. Gilla Hata horan - Johanna Nilsson
En novell till har jag fått in också - Tio stationer av Jenny Valentine.
Oj, hur ska jag kunna välja en favorit den här månaden? Divergent - älskar den. Falla sönder var ett perfekt substitut i väntan på Rädda mig inte som kommer i vår. Beautiful Creatures - jag vill att filmen bara ska komma nuuuunununu. Och Var är Alaska? har jag haft stående i bokhyllan länge. Är så glad att jag läste den nu. Så himla fantastisk bok. Vi kom över havet gillade jag också otroligt mycket.
Månadens bottennapp trilskas jag fortfarande med. Lev Grossmans Magikerna var inte alls lika bra som jag väntat mig. Den är som en blandning av Harry Potter och Den hemliga historien - två av mina favoritböcker. Problemet är bara att huvudpersonen Quentin är totalt omöjlig att gilla för att han är så himla osympatisk.
Nåja, helst vill jag bara sätta igång med årssammanfattningar, men det får vänta tills året faktiskt är slut på riktigt

Jag fick ett paket...

22:13

Jag hade totalt glömt bort att jag deltagit i den här tävlingen på Bokmässan, men jag som aldrig vinner något fick hem ett brev


"Grattis! Du har vunnit ett av de hundra första inbundna exemplaren av Magikerna på svenska!"
Och i paketet låg även en bok, såklart!


Så var julläsningen räddad! Ni vet när man är så pepp att man nästan sprängs? Det är jag just nu. Vill strunta i allt vad uppsats heter och bara läsa den här. Nu.

intervju

Det var inte meningen att det skulle bli en roman

22:11

Ransom Riggs är aktuell med boken "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn", en berättelse baserad på ett gäng vintagefotografier. När han inte är romanförfattare jobbar han med att skriva filmmanus. Just nu skriver han på den bok som ska bli nummer två i serien om 16-årige Jacob och den värld han hittar.

Hej! Hur känns det att vara här?
Jag har aldrig varit utanför USA för en bok. Det är coolt och väldigt smickrande att boken ges ut på ett annat språk.

Har du hunnit se stan än?
Nej, jag har spenderat mest tid i sängen, för att hämta igen mig från jetlag. Men det jag sett än så länge ser verkligen ut som den vykortsbild jag hade av Stockholm.

Hur var den att skriva jämfört med de andra faktaböcker du skrivit?
Det var mycket roligare och väldigt fritt. I en roman är det mindre begränsningar kring hur man kan skriva, vad du kan skriva och hur saker ska vara jämfört med när man skriver ett filmmanus. Det fanns mycket utrymme att leka på, och att göra det jag gillar.

Var det svårt?
Det var svårt, men inte så svårt som jag trodde att det skulle vara. Det tog ungefär tio månader. Jag skrev en hel version av boken som jag sedan bestämde inte var tillräckligt bra och slängde bort. Så jag skrev den två gånger. Det var mycket arbete, men det tog inte fler år av hårt arbete. Så på lång sikt så var det inte speciellt svårt. Det kändes mest naturligt.

Var det meningen att det skulle bli flera böcker redan från början?
Jag visste inte om jag skulle få möjlighet att skriva en andra bok, för jag trodde inte att den skulle bli så populär. Så jag ville hålla dörren öppen för en andra bok ifall att det skulle finnas intresse för en till. Men jag var inte säker på om det skulle bli en till. Men sen gillade folk den och ville ha en till, så jag jobbar på den andra nu.

Kommer det bli fler än två?
Jag vet inte. Den första slutar väldigt öppet, men tvåan kommer inte sluta med någon cliffhanger eller öppet slut. Så inte nödvändigtvis. Jag har inte planerat någon tredje bok, eller någon Harry Potter-serie som håller på i all evighet. Men jag kommer inte spränga hela världen, så den kommer finnas kvar där om jag vill återvända.

Varför valde du att skriva en roman?
Det var inte meningen att det skulle bli en roman. Jag började samla på de här konstiga fotona och hade jobbat med ett förlag tidigare med mina tidigare böcker. Vi gillade att jobba tillsammans och letade efter ett nytt projekt. Så jag visade upp min samling för min redaktör och sa: ”Jag tycker att det här är speciellt, lite som en Edward Gorey-lik bok med morbid poesi och fotografier.” Min redaktör föreslog att jag skulle skriva en roman istället och att jag kanske kunde väva in bilderna i en berättelse. Så jag kom på historien utifrån fotografierna.

Varför började du samla på fotografier?
När jag var liten och växte upp i Florida brukade mina morföräldrar* dra med mig till loppisar, antikvariat och second hand-butiker på söndagseftermiddagarna. Jag var alltid fullständigt uttråkad men sen hittade jag skolådor fulla med gamla, gulnande foton som underhöll mig ett tag. Så jag började samla på dem, och för några år sedan kom jag in i samlandet igen. I Los Angeles, där jag bor finns det mycket loppisar och jag bestämde mig för att undersöka några av dem. Då hittade jag massor av gamla foton, och det var speciellt några stycken som fångade mitt intresse. Dessutom älskar jag fotografier och dem här är väldigt billiga. De kostar en dollar och är alla unika. Det är inte som att köpa ett tryck av ett foto som alla har sett förut. Utan det är bara den här lilla bilden som jag har bestämt är bra. Det är som att jag själv är curator och plockar fram just det fotot ur dunklet och säger ”Det här är coolt!”

Hittar du inspiration någon annan stans än i foton?
Ja! Jag lyssnar gärna på musik när jag skriver och läser mycket faktaböcker. Jag tittar mycket på film, speciellt skräck och thrillers inspirerar mig. Och från mitt eget liv. Jag tänker att det är det du gör som författare – snor en bit här och en bit där och blandar allt. Det är författande.

Har du några tips till andra med skrivarambitioner?
Var inte rädd för att prova konstiga saker som du aldrig stött på förut. Många nya författare säger: ”Jag skriver precis den här typen av bok och den passar bra på marknaden”, men om man försöker tillfredsställa vad läsarna och förlagen vill ha är man redan för sent ute. De har redan gått vidare till nästa grej. Utan ta bara reda på vad som intresserar dig, och var inte orolig för att det ska verka konstigt. Om det är något du inte sett förut är det bra. Och börja skriva. Om man sitter och väntar på att inspirationen ska komma... tja, då kommer den aldrig komma.
__________________________________________________________________
*Här blev det en liten miss från min sida. Egentligen sa han ”grandparents”, och dumt nog frågade jag aldrig om han menade far- eller morföräldrar, så det kan egentligen vara vilket som.

Att jaga kicken

22:10

Jag tänker lite att läsning är lite som att ta droger. Efter att man upplevt kicken för första gången jagar man den resten av sitt liv. Men varken amfetamin eller LSD är inblandade i mina kickar. Berusningsämnena går istället under namn såsom Harry Potter eller Hungerspelen.

Men om själva läsningen är fruktansvärt angenäm så är avtändningen inte det. Snarare fruktansvärd. Den är kort, men för min del kan den räknas vid en kallsup. Jag vaknar upp och ser att världen är precis som vanligt, trots att den inte borde vara det. Jag vaknar upp och inser hur hög min puls är, att jag har gåshud på armarna och att alla muskler är på helspänn.

Och sen jagar jag. Jaga, jaga, jaga efter nästa gång. Nästa bok som har förmågan att sätta mig i trans. Även om jag inte hittar just själva ruset i en bok, så är det ganska trevligt spenderad tid ändå.
Nu är jag totalt uppe i varv. Mitt senaste rus stavas nämligen Divergent, och hur mycket alla än klagar på att det är ännu en ripoff på Hungerspelen kan jag inte låta bli att älska den. Jag vill bara fortsätta läsa den i alla evinnerlighet! Men, som med alla böcker, har även denna ett slut. Jag väntar med spänning på nästa.

mobbing

Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd

22:30

”Fan, det luktar apa här.”  
Caroline höll för näsan, låtsades flämta efter luft.  
”Typ apbajs. Apsvett.” 
Sara och Madde åker tillsammans på konfirmationsläger. De har redan i förväg planerat allt – vad de ska välja för fördjupningsämne, vilka kläder de ska ha med sig, att de två ska dela rum. Men ingenting blir som de har bestämt.

Madde blir tillsammans med Peter. Sara dras med av Lina och Caroline som inte alls gillar Madde. De tycker att det är fånigt att hålla på med sport. Därför är det i hemlighet Sara måste gå upp varje morgon och springa. Tre dagar i veckan. Hålla sig till reglerna, trots att hon har ett knä som inte alls är med på noterna.

Tonåring och väldigt osäker. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt hur glad jag är att jag lämnat den perioden i mitt liv. Den där perioden som Sara befinner sig i i boken. För vem ska egentligen tycka om en om man inte presterar? Vem bestämmer vad som är bra och dåligt? När personer runtomkring en gör saker som man vet är fel är det så svårt, så svårt att inte bara hänga på. Jag tror att vi alla någon gång hittat oss själva insnärjda i lögner, när allt vi ville bara var att få vara omtyckt.

Det är precis Saras position i den här boken. Insnärjd i något som inte är hon. Alla andra baserar sina intryck på lögn efter lögn. Till slut är Sara så fast i nätet att hon inte vet hur hon ska ta sig loss.

Det här är knappast den enda boken i sitt slag – men få har berört mig så otroligt mycket. Jag känner det där obehaget som sitter långt uppe i halsen genom nästan hela boken. Trots att jag var lite skeptisk från början – det där med sport är jag ju inte ett dugg intresserad av – måste jag säga att jag är positivt överraskad. För trots att Sara i boken är väldigt besatt av att sitt springande så skulle jag inte se det som ett huvudtema för boken. Egentligen skulle springandet kunna bytas ut mot vilka tvångstankar som helst. Träningen blir ett sätt för henne att förhindra att tillvaron kantrar.

Något som jag verkligen gillade med den här boken var att språket i dagboks-delarna kändes väldigt trovärdigt. Den känns överlag väldigt trovärdig, kanske mycket för att jag känner igen så mycket av mitt eget 14-åriga jag i Sara. Och nu när julen börjar närma sig vill jag helt klart julklappstipsa om den här. Jag vet åtminstone att en lite yngre jag hade blivit väldigt glad över att få den här i ett paket!

Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd | Anna Ehn | Opal | 2012

John Ajvide Lindqvist

Sammanfattning november

22:09

November, november. Ynka en månad kvar till det nya året. Läsmässigt har det här varit ett otroligt bra år. Så bra att jag bara längtar efter att få sammanfatta det! Men först har jag en månad till på mig att proppa med en massa fantastiska böcker.
Nåja, i bokväg såg november ut såhär:

  1. Låt de gamla drömmarna dö - John Ajvide Lindqvist
  2. Kitty som detektiv - Carolyn Keene
  3. Kitty i det öde huset - Carolyn Keene (omläsning)
  4. Måste Jennie välja? - Caroline B. Cooney
  5. I dödsskuggans land - Alden Bell
  6. Marias docka - Morten Dürr & Lars Gabel (barnbok)
  7. Hugo får en hund - Orscar K. & Teddy Kristiansen (barnbok)
  8. Jag är världen - Mårten Melin
  9. Legend - Richard Matheson
  10. En sekund i taget - Sofia Nordin
  11. Vi måste börja med orden - Kristian Johannesson
  12. Guldkompassen - Philip Pullman (omläsning)
  13. Mandomsprovet - Jonas Cramby
  14. Underbara Clara: vintagepimp och hemmafix - Clara Lidström
Åh, den här läsmånaden har varit så bra! Jag kom över en hel hög med Kitty-böcker (som jag fullkomligt älskade när jag var yngre! Någonstans där började mitt bokintresse) för en 50-lapp, och sträckläste två stycken. Jag är världen är jag väldigt positivt överraskad av. Jag brukar inte gilla poesi, men den var faktiskt himla bra. Och tja, I dödsskuggans land, Legend och Guldkompassen ska vi inte ens tala om. En sekund i taget får jag inte recensera än, men åh. Ni ska läsa den boken. Ni skaaaaa läsa den boken! Are we clear?
Så, något bottennapp? Nä, inte ett enda faktiskt.

recension

Vi måste börja med orden

22:36

Johannes är obehörig SFI-lärare i svenska och matematik. Han bor tillsammans med leksaksakrobaten Jimmy som inte gör något annat än att snurra runt, runt på sin stång. Tillsammans delar de många nedstämda yoghurtmornar vid köksbordet. Johannes brukar även ge sig ut för att springa ibland, men påstår sig inte vara någon löpare. Däremot är han en poet som inte skriver.

Och det är ungefär hela handlingen. Hur Johannes är som person – förutom rätt osäker – framgår inte så tydligt. Hur han mår tycker jag är rätt otydligt, då hela berättelsen har ett melankoliskt dis över sig (vilket väl i och för sig är ett tecken på att något inte står rätt till).

Så, själva berättelsen är oerhört trist. Det som gör boken (lite) läsvärd är det snygga språket. Om det inte vore för formvariationerna vet jag faktiskt inte om jag hade tagit mig igenom boken alls. Det är liksom formuleringarna som håller berättelsen igång.

Formuleringarna är snygga, men i övrigt är berättelsen rätt tråkigt framförs. Allt är berättat i någon sorts melankoliläge. Det vill säga: Den är helt jämtjock. Inga nivåer någonstans. Ledsen: Grått. Glad: Grått. Om den hade varit fast i ett läge där det hände saker hela tiden hade det i alla fall varit intressantare (även om även det hade blivit jobbigt efter ett tag), men nu händer det ju typ... tja ingenting skulle vara fel att säga, men åtminstone väldigt lite. Det är en sån där mållös bok som irrar runt och inte hittar något riktigt spår och mest går mig på nerverna.

Varför fick jag inte de här vibbarna när jag läste om den? Jag tror faktiskt att jag blev förblindad av det fyndiga omslaget och den lockande titeln. Börjat med orden har författaren sannerligen gjort. Men han har glömt bort berättelsen på vägen. Den känns snarare framställd för skrivandets skull, inte för berättandets.

Nåja, inte är det något fel att skriva enbart för skrivandets skull. I april recenserade jag Haruki Murakamis "Efter mörkrets inbrott" och ställde mig även då frågan: Är det värt att läsa en bok där själva berättelsen är sekundär? I det fallet var svaret: Ja, ja, ja! I det här fallet är svaret lite mer nedslående: ett brutalt... nja. Ett par sidor kanske. Några kapitel sådär. Men en hel bok? Tveksamt. Den här boken blir mest hemskt tröttsamt efter ett tag.

Vi måste börja med orden | Kristian Johannesson | X-Publishing | 2012

Ett sorts löfte inför det nya året

22:08

Nämen, jag tror att både blogg- och läspepp har börjat ta små steg tillbaka! Jag har till och med skrivit en recension idag (dock ej publicerad ännu)! Sen tänker jag på alla orecenserade böcker jag har här hemma och får lite huvudvärk. Jag har tänkt på det där, att innehållet i min bokhylla är som rymden. Det växer så fort att det är omöjligt (/onödigt) att räkna.

Bara för det så ställde jag mig upp för att räkna och gav upp innan jag kom till tio. Sen vände jag mig om till min sambo och utbrast: "Vi måste ha en deal. Om jag läser fler böcker än jag köper kommer det ju snart de olästa minska". Så, nu har min sambo hört det, ni har hört det. Jag ska under hela nästa år inte köpa fler böcker än vad jag läser. Om jag läser 10 böcker på en månad får jag också köpa 10 böcker. Recensionsexemplar räknas. Presenter räknas. Allt räknas.

Självklart försöker jag desperat komma på en hel radda med undantag. "Men goodiebags då, goodiebags räknas inte!" utbrister jag desperat. Min sambo möter med ett: "Jag är inte alkoholist, jag dricker bara alla dagar i veckan".

Mellan orden har jag även lyckats rensa ut en hel pappkasse med böcker. Som svar på frågan: "Får jag köpa/få lika många böcker som jag har rensat ut nu?" får jag endast en arg blick.

John Ajvide Lindqvist

Sammanfattning oktober

22:07

Jag har inte berättat vad jag läst på flera månader ju! I oktober läste jag ihop elva stycken böcker, nämligen följande:

  1. Boktjuven - Markus Zusak
  2. The gashlycrumb tinies - Edward Gorey
  3. The Melancholy death of Oyster Boy - Tim Burton
  4. När gud var en kanin - Sarah Winman
  5. Monster - Micael Dahlén
  6. Only väg is upp - Emmy Abrahamsson
  7. Skuggan - Petrus Dahlin & Lars Johansson
  8. Det finns så många toppar man blir aldrig aldrig nöjd - Anna Ehn
  9. Kurt Cobain finns inte mer - Hanna Jedvik
  10. Sorgboken - Maria Farm
  11. Något måste hända nu - Anna Lindberg
Mina två oktoberfavoriter är nog Boktjuven och Kurt Cobain finns inte mer, men Skuggan och Monster ligger tätt efter. Och När gud var en kanin, ja! Bra månad över huvud taget, är helt klart nöjd. Största besvikelsen var Tim Burton-boken. Han gör ju så fantastiska filmer, men i text faller det lite platt.
Lagom till novembers början ringde min skräckklocka (som ringer varje år ungefär vid samma tid) och sa att det var dags att plocka fram bokhyllans läskigaste böcker. Jag upptäckte till min fasa att jag inte har så många olästa skräckböcker hemma.! Dock hittade jag några stycken, varpå jag började läsa John Ajvide Lindqvists Låt de gamla drömmarna dö (som jag har skjutit upp att läsa för att bygga upp stämningen). Vill helst bara läsa klart den nununu, men måste skriva hemtenta. Önskar att jag kunde jobba heltid med att läsa böcker alltså. Åtminstone ett tag.

Världen växer

22:07

Jag har på senaste tiden tänkt på allt jag läser och lär mig. Kunskap får mig att känna mig betydelsefull. Ju mer jag vet, desto större blir världen på något sätt. Och just nu lär jag mig så mycket att världen blir minst dubbelt så stor varje vecka. Den har helt enkelt växt till absurda propotioner - redan. Dessutom - ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag inte kan. (Något annat som känns absurt nu när jag börjat på universitetet är arbetssättet på gymnasiet, men det är en annan historia)

Första gången jag snuddade vid den där större världen var när vi hade ett projekt om mode under mitt första år på gymnasiet. Vi var på Nordiska muséet och tittade på en utställning med mode från 1900-talet. Guiden förklarade hur man kunde se samband mellan längden på kjolarna och världsekonomin - i svåra tider var längre kjolar på modet. I goda tider behövde man inte längre visa att man hade råd, och kjolkanten klättrade uppför låret. Det var nog första gången jag insåg att ingenting bara är som det är, utan allt hänger ihop. Världen blev för några ögonblick svinlande stor, och jag kände ungefär samma känsla som när jag tänker på att rymden aldrig tar slut.

Angående min bloggfrånvaro vill jag bara säga att orden inte vill infinna sig just nu. Jag vet inte vad det är som är fel. Kanske ingenting. Läser gör jag i alla fall. Inte lika mycket som i våras, men mer än för ett år sedan. Det är tråkigt att inte skriva, dock. För det är roligt. Men jag antar att det bara är att vänta ut.

Ingrid Olsson

Önska bort önska nytt

22:41

”Precis som förut, tänkte tjejen. För länge sedan. När hon var blond och rosa och hade en vanlig mamma. När orden ville ut och aldrig tog slut.”
Ord är något som Ingrid Olsson är sparsam med i sin nya novellsamling "Önska bort önska nytt". När jag gick i grundskolan pratade min svensklärare konstant om att visa istället för att säga rakt ut. Om det är vitsippor på marken förstår läsaren att det är vår, även om det inte står att det är det. Jag har aldrig stött på någon som behärskar den här berättarstilen så bra som Ingrid Olsson. Den enda jag kommer på som ens kommer i närheten är Strindberg i "Ett halvt ark papper" men inte ens han gör det med samma finess och skicklighet som Olsson.

I den här boken revolutionerar hon hela novellformatet genom att ständigt sväva på gränsen mellan novell och dikt. På några få meningar lyckas hon skildra hela livsöden. Exemplet ovan är fyra meningar långt. Inga komplicerade ord. Inga komplikationer eller omskrivningar över huvud taget. Inga metaforer, utan bara allt rakt upp och ner. Ändå berättar den en historia som är mycket större än bara summan av delarna.

Novellerna i boken har lite olika teman. Några av dem behandlar ämnen som saknad, död, livsomskakande förändringar. En mamma som ryms i en plastpåse. En liten tjej som plötsligt blev stor. Telefonsamtal man måste fejka när ingen kommer och möter en vid busshållplatsen.

Många väljer att se ungdomslitteratur som mindre fin litteratur. När jag läser den här boken kan jag omöjligt se varför. "Önska bort önska nytt" är ett underbart litet mästerverk. Det är så fint, så fint, men ändå så tillgängligt. "Önska bort önska nytt" kan vara det bästa och mest magnifika jag läst i år.

Önska bort önska nytt | Ingrid Olsson | Gilla Böcker | 2012

När gud var en kanin och Jum-Jum ett marsvin

22:06

Den första bok jag valde att hugga in på när jag kom hem från mässan var När gud var en kanin. Fantastiskt fin bok (som ska få sig en lite mer ordentlig recension senare) som sträcker sig från det att huvudpersonen är liten fram tills i trettioårsåldern. För mig var det nästan omöjligt att inte bli lite sentimental.

Det jag funderat mest på är det här med att bli vuxen. Jag älskar det. Jag älskar att saker får sammanhang och att jag blir medveten om saker. Jag älskar att fascineras av det vardagliga - till exempel något så enkelt som att tiden går. Jag tänker på den där perioden när vi inte hade någon tvättmaskin och tvättade alla kläder på jobbet. När jag var 13 och satt på Victors säng och han pussade mig på kinden (idag, sex år senare är vi fortfarande tillsammans, bor ihop och är förlovade). När jag var fem och fick ett marsvin som jag genast döpte till Jum-Jum (efter karaktären i Mio min Mio). Jag kommer att tänka på massor av saker - av större och mindre betydelse - och fascineras av tid. För jag kan inte komma ifrån att det där är saker som hänt mig, men är så avlägset från det liv jag lever idag. Det känns stort, men jag vet inte varför.

I fredags flyttade en kattunge hem till oss, och en liten bit historia upprepade sig. Jag var fem år och överlycklig och döpte mitt marsvin efter en av mina favoritkaraktärer. Jag är 19 år och överlycklig och den här gången heter katten Katniss.

fakta

Flickan och skulden

22:44

Jonna är en helt vanlig tonårstjej – fram tills hon blir våldtagen på en fest. Efter det blir hon känd som ”kryckhoran”, eftersom hon ville att de skulle stoppa upp en krycka i henne – enligt killarna.

Är våldtäkt okej om tjejen (offret) är full? Är våldtäkt okej om killen (förövaren) är full? Tjejen kanske till och med får skylla sig själv? Speciellt om hon har kort kjol eller har haft sex med förövaren förut. Speciellt om hon först ville och sen ångrade sig.

Den här boken diskuterar samhällets syn på våldtäkt utifrån frågeställningarna ovan. När boken kom ut för första gången för tio år sedan skapade den en hel del diskussioner. Nu släpps den igen – en reviderad upplaga som även innehåller två berättelse om hur det gick för några våldtäktsoffer plus en sammanfattning om vad som hänt i samhället på tio år.

Tio år är en ganska lång tid. Jag själv har till exempel hunnit leva mer än hälften av mitt liv på tio år. Gått ut grundskola och gymnasium. Flyttat tre gånger. Bytt skola fyra gånger. Läst hundratals böcker. Blivit mer vuxen och medveten. Frågan man måste ställa är: Är den här boken fortfarande aktuell? 

Jag har tidigare i blogginlägg uttryckt min frustration över hur svårt jag tycker att det är att läsa icke skönlitterära böcker. Frustration över hur ögonlocken blir tunga – oavsett om ämnet är intressant eller inte. Jag vill därför verkligen hylla Katarina Wennstam, för hon har faktiskt skrivit en icke skönlitterär bok som jag tagit mig igen. Och inte bara tagit mig igenom, utan även gillat!

Språket är enkelt och så himla tydligt. Boken är upplagd på ett väldigt strukturerat sätt och blir aldrig rörig. Wennstam uttryckte under en pressfrukost att hon skrev boken för att hon ville förändra världen. Världen förändrar man inte bara på en dag – inte ens på tio år – men om man nu ska försöka så behöver man kunna nå ut till alla. Wennstams bok känns tillgänglig och lätt att ta till sig. Den passar både unga och gamla, storläsare och ickeläsare. Men nu återkommer vi till det här med aktualiteten.

Jag skulle säga att den är enormt aktuell. För hur mycket har egentligen hänt på tio år? Tja, en del, men inte tillräckligt. Vi behöver fortfarande den här boken och debatten den skapade år 2002. Det är en fruktansvärt bra bok. Den gör mig så arg! Jag hoppas att många av er läser den eller läser om den. Framför allt hoppas jag att ni diskuterar och ifrågasätter. För det finns faktiskt inga situationer då våldtäkt är okej.

Flickan och skulden | Katarina Wennstam | Månpocket | 2002 (reviderad upplaga 2012)

Mina mässfavoriter

22:05

Nu är bokmässan slut, men jag tänkte fortsätta mjölka ur detta ämne lite till. Eftersom jag fick med mig 50 böcker hem från mässan så tänkte jag inte visa upp alla. Här kommer dock ett litet inlägg med mina favoriter!


De tre Penguin-klassikerna slog jag till på sista dagen. Jag stod och vägde dem i handen. Jag har blivit så himla snål av att få recensionsexemplar. 350 kronor för tre böcker kändes mycket, men jag slog till i alla fall. De är ju så satans fina! Så fina att jag tänker ge dem helt egna inlägg lite senare. Black Beauty, The Wind in the Willows och Frankenstein är det alltså.
De fyra följande böckerna - När gud var en kanin, Strimmor av hopp, I dödsskuggans land och Grenar av gift kommer från goodiebags eller från förlag som varit uppe till vårat bloggrum och velat skänka böcker.
Chanslös är faktiskt inte alls från mässan. Som om det inte vore nog med alla 50 böcker jag hade med mig från Göteborg, låg det en avi hemma på hallgolvet och väntade.
Nu är jag så himla läspepp!

Ojdå?

22:03

Jag har under eftermiddagen fullkomligt sträckläst Eva Sussos nya bok Yummy. Jag fattade snabbt tycke för den kaxiga tjejen Mia. När jag vände bladet till sida 102 blev jag helt paff. Passar sig verkligen det här i en bok för åldern 9-12 undrade jag?


Det var alltså det första jag tänkte, innan jag insåg att hon på bilden håller i ett kakpaket (förstås. Det är ju självklart det första normala människor tänker på, eller?). Dessutom: även om man hade plockat bort det mycket olyckligt placerade kakpaketet - hade bilden ändå inte varit lite porrig?

Trasiga böcker är inte lika bra som hela böcker

22:03

Först skulle jag vilja börja med att tacka stort för de boktips jag fått och för att ni visat ert deltagande i sorgen. Tyvärr måste jag meddela att min farfar avled den 18 augusti.

Nåja, efter att jag fått boktips här och på Twitter åkte jag en sväng till biblioteket för att titta och klämma på det ni tipsat om. När jag stod där inne på ungdomsavdelningen så slog det mig: Fy fan vad det är urtrist att läsa trasiga böcker. Allvarligt talat. Jag stod där och drog ut bok efter bok i hyllan. En sida som hängde löst, en pärm som börjat gå sönder. Det är ju inte direkt några böcker jag vill plocka upp när jag sitter på pendeltåget och läser. Och fasan: tänk om någon tror att det är MIN bok? Att jag gör såhär mot MINA böcker?!

Visst blev det några hemlån; En natt på Daemon Hall, Konsten att försvinna spårlöst, Blodsmärkt och Spöket på Canterville. De två första tog jag mig igenom - fort dessutom. Blodsmärkt är väldans trasig i ryggen och det känns så himla banalt och tråkigt att plocka fram en trasig bok. Därför har det inte blivit att jag läst ut den.

Jag gillar när böcker är fina. Helst helt nya. Om det inte finns nytt att tillgå så går det åtminstone bra med helt. Men trasigt - nej, det förstörs hela läsupplevelsen av. Egentligen är det ju fruktansvärt löjligt och ytligt att bli så fixerad vid att utsidan inte ser ut på ett visst sätt. Jag har nog alltid sett böcker som något fint, lite lyxigt. Det känns lyxigt att sätta sig med en fin bok som fortfarande luktar bokhandel.

Så vi kan väl konstatera detta: Det här med bibliotek är nog ingenting för mig. Jag får hålla mig till mina egna böcker (och min lillasysters, hon är bra på att hålla sina böcker hela och fina).

Var hittar man eskapismen?

22:01

Jag undrar var all eskapism i min bokhylla har tagit vägen. Bokhyllan brukade vara ett tåg man kunde sätta sig på för att genast bli tagen till en annan plats. Men var är eskapismen när man som bäst behöver den?

Min farfar är för tillfället jättesjuk. Jag menar JÄTTE. Det verkar som att tiden tog honom till sist. Min farfar brukade vara världens bästa (och är fortfarande, även om han inte gör så himla mycket nuförtiden). När jag var liten trodde jag att farfar kunde allt. När jag blev äldre upptäckte jag att det var så - på riktigt. Han har alltid gillat att läsa, och det är nog från honom som jag fått både lästhuvud och läsintresse.

Nåja, hela situationen är helt enkelt ganska sorglig. Och vad läser man nu då? Vad läser man när en kär familjemedlem håller på att dö? Många skulle nog säga inte alls, men för mig är ju läsning terapi. MEN jag behöver hitta den perfekta boken för det här tillfället. Edgar Allan Poe är uteslutet, då min farfar gillade honom. Samma sak med typ... alla klassiker. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann? Nej, ni hör ju.

Den ultimata boken hade sett ut såhär: Ungdomsroman. Fantasy. I en tid/värld som inte är vår. En stackars ungdom som ska rädda hela världen. Inte så tjock, men helt okej om det är en serie. De två sista kriterierna är de viktigaste och de mest omöjliga: Den ska finnas i min bokhylla. Jag ska inte ha läst den tidigare.

Och där sprack det.

Det är nu ni ska komma med tips på böcker som inte står i min bokhylla men som passar in på de andra kriterierna. Oki?

Joyce Carol Oates

Sammanfattning juli

22:00

Under juni månad hände tusen saker och jag hann knappt läsa alls. Juli blev desto bättre. När jag hade fått upp alla mina böcker i hyllorna i nya lägenheten fick jag äntligen tillbaka läslusten. Däremot är jag fortfarande dålig på att recensera det jag läser... Men när jag skapat ordentliga rutiner och fått lite koll på mitt nya liv så kommer det nog vara ett mycket mindre problem.

  1. Ett stulet liv - Jaycee Dugard
  2. 3096 dagar - Natascha Kampusch
  3. En fager mö - Joyce Carol Oates
  4. Just Kids - Patti Smith
  5. Juliet, Naked - Nick Hornby
  6. Aldrig mera äcklig - Constance Briscoe
  7. Prins Charles känsla - Liv Strömquist
  8. Unga tjejers bok om sex & kärlek - Katerina Janouch
  9. Djurens gård - George Orwell
  10. Svalornas lek: dö, resa, återvända - Zeina Abirached
  11. Coraline - Neil Gaiman
  12. Det underbara trädet - Ulf Löfgren
  13. Ett hus utan speglar - Mårten Sandén
Bäst den här månaden var helt klart Just kids, men En fager mö och Juliet, Naked ligger strax bakom.

barn

Ett hus utan speglar

22:50

Thomasine och hennes kusiners åldriga släkting Henrietta ligger på dödsbädden. För att kunna hålla översikt över henne är de, med sina familjer, och hälsar på i hennes stora hus. Det är lilla Signe som är rädd och inte vill prata, Wilma som gör allt för att passa in bland de andra i sin högstadieklass och Erland som inte beter sig som ett barn fastän han är ett. Thomasine själv är 11 år och väntar på att börja leva.

En dag när de leker kurragömma i husets många rum – 19 för att vara exakt – hittar de en garderob där alla husets speglar blivit inställda. När de går ut från garderoben hamnar de i ett spegelhus som bebos av flickan Hetty. Hon verkar vara från en annan tid, och de som träffar henne kommer ut som en helt annan person.

Det här är precis den typen av böcker som jag brukade älska när jag var yngre. Övernaturligheter och mysterier. Jag kanske är något för gammal för den här boken, men till min besvikelse var den tämligen ytlig. Jag förväntade mig nog att den skulle vara lite åt Maria Gripe-hållet. Jag tycker att hennes böcker är himla spännande, men spännande är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva den här boken. Jag hade velat att den var ännu längre och mer djupgående, men för en 9-12-åring tror jag att längden är alldeles lagom.

Även om jag tycker att boken lätt kan bli banal, så är det ändå en fin berättelse. Jag hade velat att den var lite mer utdragen. Det känns lite som att man blir serverad slutet direkt utan att ens behöva våndas lite. Dessutom är slutet – när man får det serverat – väldigt abrupt och jag känner mig inte alls klar.

När jag läste blev jag dock väldigt fäst vid huvudpersonen, Thomasine. Hon känns som en ganska intetsägande person, men fungerar ändå som en väldigt bra berättarröst. Egentligen tycker jag att hon är ett mycket större frågetecken än de andra barnen, vilket jag nog gillar. Hon är en person som enkelt kan varieras efter läsaren. Lite som ett vitt ark som läsaren själv kan fylla utifrån vad den föredrar.
Även om min recension av boken låter ganska negativ så gillade jag faktiskt boken. Egentligen är det inte en dålig bok – jag hade bara önskat lite mer.
Ett hus utan speglar | Mårten Sandén | Rabén & Sjögren | 2012

Joyce Carol Oates

En fager mö

22:53

16-åriga Katya är över sommaren barnflicka hos en fin familj i en välmående kuststad. En dag när hon är ute med barnen stöter hon på Marcus, en äldre herre som är väldigt ensam – och väldigt rik. Han blir direkt mycket förtjust i Katya, och Katya blir i sin tur tagen av hans musik, hans konst, de generösa presenterna hon får och hans mystiska natur. Mellan dem växer vänskapen snart fram, men allt förändras när Marcus ber henne posera för en tavla. Hon känner sig väldigt obekväm i rollen som modell, och situationen förvärras ytterligare när han ber henne att klä av sig. Vad vill han egentligen?

En utav de riktigt magnifika grejerna med den här boken är karaktärerna och hur de växer fram under berättelsens gång. Man serveras långsamt en liten bit i taget, och intryck kan snabbt förändras med endast en sidvändning.

Katya är tjejen från slummen. Lättare droger, kriminalitet och hårda fester är hennes vardag. Att placera henne i den förmögna staden Bayhead Harbor, där familjen hon jobbar hos – och Marcus – bor blir en intressant krock. Det som hon är van vid hemifrån passar sig absolut inte bland de här nya människorna.

På samma sätt växer också själva berättelsen fram bit för bit. Genom hela boken hålls läsaren på halster. Inte förrän precis i slutet trillar alla bitar på plats så att man kan se och analysera helheten.
Oates är den andra favoritförfattaren jag hittat tillbaka till den här sommaren. Att läsa den här boken var lite som att komma hem. Språket, stämningen och tonen är precis det samma som hennes tidigare böcker. De är enkla – nästan anspråkslösa – men ändå intressanta i fråga om ordval och meningsuppbyggnad.

En fager mö | Joyce Carol Oates | Bonnier Pocket | 2011

Nick Hornby

Juliet, naked

22:55

Tucker Crowe gick in på en toalett, kom ut och ställde sedan in alla sina kommande konserter. Sedan dess har han varit knäpptyst och mystiskt försvunnen. Mer än 20 år senare är Duncan fortfarande besatt av Crowe. På en hemsida på nätet diskuterar han innebörden av Crowes texter, konspirationsteorier och vad som egentligen hände inne på den där toaletten.

Annie vill gifta sig och skaffa barn, men har istället slösat 15 år på Duncan – som klart och tydligt hellre vill vara gift med Tucker Crowe. När Annie skriver en recension på en av Crowes skivor på hemsidan får hon kontakt med honom själv. Mysteriet Crowe nystas långsamt upp, samtidigt som Annie blir mer och mer förälskad.

Trots att Hornby har ett väldigt lättsamt och enkelt språk så blir själva berättelsen aldrig ytlig. Det som jag glömt bort att jag älskar med hans skrivsätt är att han är så brutalt ärlig hela tiden. Jag gillar när karaktärerna inte är så städade och censurerade som de kan vara i vissa böcker. Här döljs ingenting, utan allt kommer fram. Igenkänningen blir så total att det nästan är omöjligt att inte känna med karaktärerna.

Historien flyter på så himla enkelt. När Hornby väl satt tonen känns det som att berättelsen berättar sig själv. Den är självklar utan att vara förutsägbar, vardaglig utan att vara ointressant, trovärdig utan att vara för realistisk. Varför jag innan jag läste den här hade glömt bort att Hornby är genialisk är en gåta.

Juliet, naked | Nick Hornby | Månpocket | 2011

John Ajvide Lindqvist

Man glömmer så lätt

21:59

Länge har jag omtalat Joyce Carol Oates och Nick Hornby som två utav mina absoluta favoritförfattare. När jag fått frågan under våren har jag dock utelämnat dessa till förmån för till exempel John Ajvide Lindqvist. Minnet av deras storhet började helt enkelt försvinna, och i ärlighetens namn oroade det mig lite. Oroade på så sätt att jag började ifrågasätta min smak, och om de var så himla bra egentligen.

Det visade sig att allt jag behövde var en uppdatering. Under den här veckan har jag letat fram böcker av båda författarna som jag inte läst (många anser att man inte kan kalla en författare sin favorit om man inte läst all dess verk. Det anser inte jag). Och sträckläst. Tack, där fick jag bekräftat att jag har alldeles UTMÄRKT smak. Det var bara minnet som började bli dåligt. Nu undrar jag varför jag någonsin tvivlade. Nick Hornby och Joyce Carol Oates - ni är återigen välkomna bland mina favoritförfattare.

I övrigt var jag lite för snabb på att uppdatera om hyllsorteringen. Jag har nämligen ändrat om nu. Och kommer nog ändra om minst tio gånger till innan jag är nöjd. Varför kan man inte sortera på alla sätt samtidigt... eh?

gråtvarning

Just Kids

22:58

"Jag sov när han dog.” 
Så inleds kärlekssagan om Patti Smith och Robert Mapplethorpe – med slutet. Eftersom berättelsen är fakta, och vi har facit i hand, vet vi att Patti och Robert var tvungna att skiljas inför döden. Trots att Smith berättar om alla lyckliga stunder de hade tillsammans är sorgen ständigt närvarande. Hela berättelsen präglas av det olyckliga slutet.

Boken handlar om ett ungt konstnärspar under 60- och 70-talen som har stora drömmar om att göra något betydelsefullt. Det berättas om fattigdomen, kärleken mellan de två och vägen till framgång – en väg som är allt annat än enkel.

Efter att ha läst Bob Dylans memoarer i februari var jag skeptisk till att läsa "Just Kids". Alla jag känner som läst den har fullständigt hyllat den, vilket gjort att jag hunnit bygga upp otroligt höga förväntningar. Jag var rädd att jag skulle bli besviken.

När jag för tre timmar sedan läste ut den här boken var jag allt annat än besviken. Såhär några timmar senare är jag desto mer besviken. Besviken på att den tog slut. Att Patti Smith har poesin som sitt grundverktyg märks. Språket är tydligt och enkelt, men samtidigt så magnifikt. På något sätt så bara flyter det. När hon berättar om motgångar och framgångar gör hon det på ett så starkt sätt att jag känner glädje och sorg som om det vore mina egna.

Den här boken är ändå långt mer än bara en kärleksberättelse. Den handlar också om att hitta rätt i sig själv. Om att vilja något så mycket att det är den enda riktning man står ut med att ta.

Genom hela historien försökte jag ignorera slutet och den sorgsna undertonen. Det kanske blir bra ändå. Det kanske ordnar sig. De kanske får vara tillsammans för alltid. Men sen kommer ändå den oundvikliga separationen. Åh, och jag som har så svårt för separationer. Trots att jag försökt ändra slutet under hela den tid jag läst så letar sig tårarna fram vid ”Robert dog den 9 mars 1989.” Trots att jag är förvarnad, trots att jag hela tiden vetat vad som måste ske blir jag chockad och arg över det dumma slutet och önskar att hon bara kunde skriva om den och ändra allt.

Just Kids | Patti Smith | Brombergs Förlag | 2010

Joyce Carol Oates

Det här med hyllsortering

21:58

Jag vill bara uppdatera er:

Numer står de flesta av mina böcker i hyllor. Jag saknar några, och har några lådor som är ouppackade än, så de finns nog däri. Mina böcker står nu uppdelade i lästa-olästa och sedan sorterade efter förlag. Varför? Jo, för att jag trots allt är den obotliga esteten. Böcker från samma förlag brukar ha en tendens att ha samma storlek. Många böcker bredvid varandra i samma storlek ser snyggt ut i bokhyllan. Samtidigt så är det funktionellt eftersom jag för det mesta har koll på vilka (av böckerna i min bokhylla) böcker som är utgivna på vilket förlag.

Jag har med hyllsorteringen även fått till det här med läslusten. Efter att tidigare endast ha läst 2 böcker på hela juli har jag hunnit med två den här veckan - En fager mö av Joyce Carol Oates samt Just Kids av Patti Smith. Jag kan inte komma på två böcker som kunde ha passat mig bättre just nu. Sträckläsning var precis det jag behövde, vilket båda dessa böcker gav mig.

Dessutom kan jag tala om att ni som vill diskutera böcker med mig kommer under hösten kunna hitta mig på Stockholms Universitet där jag ska läsa Kulturvetarprogrammet. Jag skrattade högt av glädje när jag fick intagningsbeskedet tidigare idag!

fantasy/sf

Världskrig Z

23:01

När världens invaderades av zombier utbröt kaos. Det här är de överlevandes berättelser om kriget – hur det bröt ut, varför, striderna mot Zack och vilka som skyllde på varandra.

Krigsskildringar har vi väl alla läst någon gång – men sällan någon från ett fiktivt krig. Det absolut bästa med den här boken är att den känns rakt igenom trovärdig. Flera gånger var jag på väg att berätta roliga anekdoter som överlevarna berättat från kriget innan jag kom på att det inte var något riktigt krig.

Tack vare trovärdigheten blir boken intressant – de första 200 sidorna. När jag hade läst ungefär halva boken började den kännas långsam. Upprepning på upprepning. Tugga, älta, mala igenom samma sak hela tiden, fast ur olika synvinklar. Om boken inte hade varit så lång hade jag helt klart uppskattat den mer. Samtidigt var den så pass bra att jag ville läsa klart den – vilket jag också gjorde.

Något annat som slog mig, som även det drar ner betyget rejält, är bristen på kvinnor. I hela boken intervjuas MAX tio kvinnor, men förmodligen färre. Jag tror jag räknade till sex eller sju. På hur många män? MÅNGA. Första kvinnan dyker faktiskt inte upp förrän på sidan 83. Vad hände? Var det fler män än kvinnor som överlevde? Varför då?

Jag skulle alltså vilja rådissa den här boken av endast den anledningen. Mer kvinnor, tack!

Världskrig Z | Max Brooks | Modernista | 2011

Att få abstinens

21:57

Under juni månad har jag hunnit förändra mitt liv ganska radikalt. Gymnasiet tog slut, och en och en halv vecka senare grejade jag äntligen mitt körkort. Samtidigt packade jag ner mitt gamla tonårsrum i hemmet hos mamma och packade upp i en ljus och trevlig hyreslägenhet. 64 kvadratmeter som jag ska dela med min numera sambo.

Så, mitt upp i allt det här, när har jag egentligen läst? Låt mig bara säga såhär: Inte alls. Och det känns i hela kroppen. Jag börjar faktiskt få något som skulle kunna vara läsabstinens. Jag skakar, får en klump i magen, blir lättretlig och har nära till tårar. Jag försöker desperat hitta tillfällen att klämma in några meningar på, men det går inte alls bra.

Vad som förvärrar hela situationen är att mina böcker fortfarande ligger i lådor. De böcker som faktiskt står uppe i vår enda Billybokhylla är blandade lästa och olästa och ordningen är... tja, icke-existerande. Hur ska jag kunna hitta en bok jag vill läsa i den här oordningen? Nåja, imorgon ska vi åka till Ikea och köpa en tvilling till Billy. Då jäklar ska här bli ordning bland mina böcker. Fram till dess ska jag också fundera på hur jag ska sortera mina böcker. På tema - zombier, klassiker, feminism, till exempel - efter färg, lästa/olästa och sedan i bokstavsordning på författarens efternamn (så har jag haft tidigare), eller hur? Att dela upp inbundna böcker och pocketar är i alla fall givet - jag har nämligen två små bokhyllor som det endast får plats pocketar i.
Hur sorterar ni era hyllor? Vad har ni för tips?

recension

5 kortrecensioner

21:56

Jag har en hel hög med orecenserade böcker, och om jag skulle skriva riktiga långa recensioner av alla dessa så skulle det ta... tja, enormt lång tid. Därför kommer här fem korta recensioner på temat serier!

Zelda 2: Kampen fortsätter - Lina Neidestam
I det här albumet fortsätter berättelsen om Zelda. Hon börjar på konstskola för att hitta sig själv, men upptäcker att det inte alls passar henne. Zelda är precis som vi lärt känna henne från det första albumet – en feminist fylld av dubbelmoral som är handlöst förälskad i Robert Pattinson. Det är välbekant och igenkänningshumorn är hög. Zelda känns otroligt mycket mer trovärdig än någon überfeminist som följer exakt alla "regler".

Juni - Julia Thorell
Albumet handlar om Juni som vuxit upp i en hippiefamilj. Som vuxen är hon inte alls lika glad över att hennes föräldrar var så orädda för sex och nakenhet, utan känner sig istället skadad och traumatiserad. Jag har lite svårt att se någon som helst mening med den här serien. Skittrist faktiskt. Obegripliga poänger och bara allmänt tråkig.

Hey Princess - Mats Jonsson
Hey Princess är ett självbiografiskt seriealbum som handlar om Jonssons liv under 90-talet. Han berättar om sunkiga studentlägenheter och drömmen om att bli populär och få massor av tjejer. Indiepoparen Mats kan jag verkligen identifiera mig med. Känslan av att vara övergiven och dissad är något som jag tampats med hela min tonår oavsett om jag blivit övergiven eller inte. Känslan är ändå densamma, och det tycker jag om med det här albumet. Jag gillar sånna här lite allvarligare seriealbum - för speciellt roligt som i humoristiskt är det knappast.

Ja till liv! - Liv Strömqvist
Ja till liv! är en ABC-bok där 29 olika ämnen behandlas. Ämnena kan vara allt från Kulturtanter till programledare i TV4 till hur moderaterna dog ut. Den är fylld med politisk satir och humor. Det här kan vara mitt favoritseriealbum typ... någonsin. Fantastiskt roligt och fullständigt klockrent hela tiden.

Mina vackra ögon - Nina Hemmingsson
Mitt första möte med Hemmingsson var genom Jag är din flickvän nu, och jag har älskat henne sedan dess. Hennes enrutingar, som är huvuddelen i den här boken, är fantastiska. På en ruta får hon in en hel berättelse. Den för mig nya bekantskapen Prinsessan och Gemålen är en antirojalistisk satirserie som är också otroligt rolig.

recension

Barnflickan

23:04

Karin flyttar efter sin mammas död till Frankrike för att jobba som au pair – tror hon. När hon kommer till familjen hon ska vara hos finns ingen liten pojke där, och familjen påstår att det aldrig var meningen att hon skulle ta hand om deras son. På nätterna hör hon dock ljud från den igenbommade övervåningen. Hon är övertygad om att de låst in det lilla barnet där.

När jag började läsa den här förväntade jag mig en under huden-läskig spökhistoria. Snarare är den en psykologisk thriller på temat ”är det jag eller världen som är galen?”. Det fungerar också för min del, även om det inte var riktigt vad jag väntat mig. Den är mer spännande än nervkittlande läskig. Dock var historien både en positiv överraskning och en besvikelse på samma gång. Tja, visst GILLAR jag psykologiska thrillers, men när jag satt och väntade på att skräcken skulle uppenbara sig så var det enormt irriterande att den aldrig gjorde det. Däremot är det en intressant berättelse, som jag nog hade uppskattat mer om jag hade ställt in mig på icke-skräck från början.

Så själva berättelsen gillade jag, men vad det gäller språket tyckte jag att det stundvis var lite för simpelt. Jag hade svårt att komma ifrån att hela alltet kändes väldigt amatörmässigt. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men det är liksom det hela intrycket jag får. Boken känns liksom inte färdig. Inte helt genomarbetat. Jag tycker att de gott kunde ha arbetat lite mer med språket innan den publicerades.

Barnflickan | Hanna von Corswant | Ordfront | 2011

Migrän och Tiden

21:55

Igår trillade det ner ett litet brunt paket i min brevlåda - det lilla bruna paketet som brukar innebära Novellixer!
Migrän av Arne Dahl och Tiden av Maria Küchen var det i paketet. Läste ut dem idag och igår, så tänkte kommentera lite.

Migrän
Novellen handlar om kort och gott om ett migränanfall. Min allra första tanke var: "Det här är urexemplet på varför jag alltid hatat noveller". Som yngre avskydde jag noveller, för vi fick bara läsa noveller i skolan som jag intefattade (några av dessa har jag dock läst igen som äldre, och tycker nu är fantastiska. T ex Ett halvt ark papper, Strindberg och Kyssen, Söderberg). Jag var för stressad, för arg och för omogen för att läsa den här typen av noveller, och det var den enda novellform jag kände till. När det svävar på gränsen till poesi. Och tja, ett tag är den här novellen helt obegriplig, men ack så snygg. Jag älskar de tvära vändningarna. Om ni inte är prenumeranter redan tycker jag att ni ska köpa den här typ nu. Helst igår.
 
Tiden
Tiden är en berättelse på temat "Tiden läker alla sår", fast den inte gör det i det här fallet. En man pratar om något hemskt som hänt, och som han aldrig kommer ifrån. Älskar upplägget även på denna. Novellen är nämligen en enda lång replik - och jag älskar det. En hel novell av endast prat. Küchen håller en på sträckbänken länge, vilket gör att jag vill fortsätta läsa.

Båda dessa noveller är så fina praktexempel på hur mycket man kan göra med noveller. Ingen av dessa hade fungerat i bokform - men i det här korta formatet är de mästerverk. Nu är jag så himla glad att jag lärt mig uppskatta den här typen av lek med formen på en text. Den behöver inte vara helt klar och rakt upp och ner som i de flesta vanliga skönlitterära böcker. Det går att göra så mycket av text att jag nästan blir vimmelkantig av tanken.

favoriter

Jellicoe Road

23:08

Elva år gammal blev Taylor lämnad på ett 7-Eleven av sin mamma. Hannah blev som en ny mamma till Taylor, men efter att Taylor så småningom flyttade till Jellicoe internatskola gled de snart ifrån varandra.

Under tiden boken utspelar sig är Taylor 17 år. Ett stort territoriekrig rasar runt skolan. Jellisar, kadetter och de från skolan slåss sex veckor om året om området runtomkring.
Samma dag som Taylor bli utnämnd till ledare för skolan, försvinner Hannah. Den enda ledtråd som finns är ett brev, som inte talar om vart hon tagit vägen. När Taylor börjar nysta i försvinnandet dyker det upp en hel del om hennes egen bakgrund. Om hon kan lista ut vem hon själv är kommer hon också kunna hitta Hannah.

Nackdelen med att läsa superhypade böcker är att man (jag) så lätt bygger upp förväntningar. Det värsta med förväntningar är att det kanske inte alltid infrias. När jag började läsa Jellicoe Road var mina förväntningar höga, Det var nästa oundvikligt med tanke på hur mycket gott jag hört om den. I början blev jag så enormt besviken att jag inte visste om jag ville fortsätta läsa. Rörig, konstig och jag fattade ingenting. Kul, ska hela boken vara såhär? Undrade jag i mina tankar.

För att ni inte ska göra misstaget jag nästan gjorde tänker jag tala om att, nej, hela boken är inte så rörig. Lite tålamod är allt som behövs, så ordnar det sig efter ett tag. Förklaringarna kommer, men inte på en gång. När de väl kommer trillar alla bitar på plats.

Något som Marchetta har gjort otroligt snyggt är att hela berättelsen inte finns i boken, Taylor har ett förflutet som det bara berättas kort om i boken, men som ändå spelar roll och har stor påverkan på bokens berättelse. Dessutom är planteringarna ibland rentav genialiska.

Det enkla språket, den spännande handlingen och det höga tempot gör att Jellicoe Road kvalar in bland de bästa ungdomsböcker jag någonsin läst. Den har alla ingredienser en YA-roman behöver ha: lite kärlek, lite vänskap, lite mystik och en hel del identitetskris. Sen har vi dessutom en internatskola på det som extra krydda (jag har ingen aning var min förkärlek för internetskolor kommer ifrån). Jag älskar att Taylor känns så på riktigt. Nu är hon ju inte på riktigt, men om hon hade varit det hade hon nog varit någon jag gärna haft som vän. Och jag måste nog avslöja att jag även har en liten crush på Jonah. En liten.

Jellicoe Road | Melina Marchetta | X-Publishing | 2012

Helg!

21:54

Jag måste säga att det känns himla skönt att gå på helg nu. Inte för att jag har GJORT så mycket i veckan, utan snarare för att jag varit så himla stressad. Igår klarade jag av körkortsteorin, och snart är det dags för uppkörning. På det tar jag studenten om en vecka och i sista sekunden strulade det med ett betyg.

I helgen ska jag åka till landet och - förutom att backa runt ca 1000 hörn - läsa, läsa, läsa. Eller ja, block och penna kommer också finnas med. Jag har nämligen kommit på att det för mig effektivaste sättet att skriva recensioner är faktiskt på det gamla hederliga sättet. Vid datorn lockar så mycket annat, och där blir det varken skrivet eller läst något.

Nåja, syftet med det här inlägget var att jag skulle berätta om min helgläsning. För ett par dagar sedan började jag läsa De dödas strand (Carrie Ryan). Johan Theorins nya, På stort alvar får nog även den följa med. Mycket lägligt damp även Språktidningen ner i min brevlåda, med en tillhörande klurbilaga. Det ska bli kul!

Vad läser ni i helgen?

Marie Lu

Smittad

23:15

Det här med att passa in. Kan verkligen någon av ni som läser det här säga att ni känner att ni passar in? Till hundra procent? Det är dels det som den här boken handlar om. Desperationen efter att passa in i den givna mallen.

Bokens huvudperson Marie har aldrig gjort det. Inte heller Emmy. Emmy som Marie träffar på en fest och faller pladask för. Helt plötsligt är hon mitt uppe i ett förhållande som aldrig står still. Emmy känner alla, festar ungefär hela tiden och växlar mellan olika humör i varje blinkning. Marie är trollbunden av hela Emmys existens, och går med på alla hennes nycker. Hon blir dock oroad när Emmy försvinner på kvällarna, inte går att nå och sedan låtsas som att ingenting har hänt. När hon får veta önskar hon istället att hon fortfarande vore lyckligt ovetande.

Tack och lov, säger jag bara, för en bok som inte har superstereotypa könsroller. Huvudpersonen blir kär i en tjej som beter sig som en kille. Det är spännande vad det gör med de förutfattade meningarna. Jag tycker nämligen att Emmy är superirriterande och vill ibland ge henne en smäll på käften. Stundvis var frustrationen så stark att jag ville sluta läsa – vilket jag såklart inte kunde, eftersom berättelsen i sig faktiskt var så pass bra. Om Emmy hade varit en kille är jag osäker på vad jag tyckt om henne (honom). Jag hade nog inte irriterat mig så mycket. Risken finns till och med att jag hade tyckt att killversionen av Emmy hade varit charmig.

Dock gillar jag att boken inte är så himla sliskigt romantisk. Istället är den ganska rå. Förhållandet är långt ifrån Twilight-perfektion och kärleken är inte helt gränslös. Emmy utmålas aldrig som någon fantastisk ängel – utan snarare tvärtom.

Så var det ju lite vampyrer också. Enligt mina kinkiga mått är det här faktiskt riktiga vampyrer. Inga töntiga vegetarianer här inte!

En annan fin grej är att hela berättelsen utspelar sig i staden jag kan bättre än alla andra städer – Stockholm. Det är alltid roligt att känna igen sig på platserna som nämns.

När fortsättningen kommer finns det i alla fall ingen tvekan – jag tänker absolut läsa den.

Smittad | Johanna Strömqvist | Mix Förlag | 2012

Lauren Oliver

Utmaningsinspiration juni

21:18

Juni månads läsutmaning är fantasy. En av mina favoritgenrer, så det blir egentligen ingen utmaning för min del. Hur jag ska kunna uppbåda någon som helst läsro just nu med både studenten, körkortsprov och hemifrånflytt mitt framför fötterna... ja, det blir nog min utmaning den här månaden. Därför tänker jag ta det lugnt och spela säkert. Jag vågar bara gissa på att det blir två stycken.

Nåja, tänker åtminstone posta lite fantasyinspiration åt er som tänker kasta er över den här utmaningen!

Vad jag har läst

Okej, det är omöjligt att inte nämna Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren här. Hur ska jag kunna undvika det? Om du redan läst den kanske det är dags att passa på att ge sig på Eld? För er som totalt missat den här boken så kan jag berätta att det handlar om att ett gäng ungdomar får reda på att de är häxor och att de måste rädda världen från den stundande apokalypsen.

Om du klarar av att att bortse från omåttligt äckliga könsroller och gillar zombier tycker jag att du ska läsa De vassa tändernas av Carrie Ryan skog. Smittan har tagit världen. Det enda som finns kvar är den lilla byn som Mary bor i. Runt omkring finns bara skog och de oheliga. Eller är det verkligen så?
 
Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver är en bok som du kan läsa om du bara vill prova på litegrann av det här med fantasy. Det är nämligen snarare en ungdomsroman med ett endaste övernaturligt inslag: Bokens huvudperson Sam upplever samma dag om och om igen. Det tar inte slut förrän hon gör allting rätt - vilket inte är så himla enkelt när hon inte får några som helst ledtrådar om vad som faktiskt är rätt.

Vad jag har tänkt och tror är rimligt att jag hinner läsa

För mig ser det ut att bli zombierx2. Den ena boken jag satsar på är De dödas strand - fortsättningen på De vassa tändernas skog. Ska bli mycket spännande att läsa!
Sen tänkte jag äntligen ge mig in på Max Brooks Världskrig Z. Den har stått oläst i bokhyllan sedan i höstas, men nu måste jag nog ta itu med den.

Vad som också finns i min bokhylla

Alla själars natt av Deborah Harkness har stått i min bokhylla ungefär lika länge som Världskrig Z. Dock får den nog vänta tills jag är lite mindre uppspelt över framtiden. Jag har nog inte tillräckligt med läsro för en tegelsten.

Ingrid Olsson

Sammanfattning Maj

21:17

Jahapp, så var även maj slut. Maj har varit den kortaste månaden hittills i år. Åtminstone känns det så. Kanske för att jag haft ca 1000 saker att göra inför studenten. Läsning har inte blivit prioriterat, och eftersom det sammanföll med en mindre lässvacka så har det inte alls blivit mycket läsning för min del (OBS! Det är alltså jämfört med tidigare månader detta år! Jämfört med samma tid förra året är det ofantligt mycket). Den bok som jag har spenderat mest tid med är nog ändå körkortsboken, eftersom jag ska köra upp/skriva teoriprov snart.

Om jag har läst lite så har jag recenserat mindre. Skojar inte. Blogg och recensioner har legat i princip längst ner på min prioriteringslista. Typ under vila. Nåja, i helgen ska jag vila, på måndag kommer jag ta upp mitt bloggande igen!

Tja, jag HAR faktiskt hunnit med några böcker.

  1. Juni - Julia Thorell
  2. Den sorgsna sjön (Syskonen Beaudelairs olycksaliga liv del 3) - Lemony Snicket
  3. Patient 67 - Dennis Lehane
  4. Barnflickan - Hanna von Corswant
  5. De vassa tändernas skog - Carrie Ryan
  6. Smittad - Johanna Strömqvist
  7. Jag vill bara att du gillar mig - Ingrid Olsson
  8. Delirium - Lauren Oliver
  9. Det är så logiskt alla fattar utom du - Lisa Bjärbo
  10. Berg har inga rötter - Manne Fagerlind
Som ni ser, endast en bok har fått recension. Tja, så kan det bli när man nästa drunknar i skolarbete. Tänkte göra ett litet uppsamlingsinlägg med kortrecensioner av böcker som jag läst tidigare månader. Kanske pröva mig på Twitterrecensioner också till och med (alltså recensioner på 140 tecken)? Blir nog knepigt, men kan gå!

Angående maj månads utmaning så har jag läst de två böcker som jag planerat, woho!

dystopi

De vassa tändernas skog

23:38

Hela Marys värld består av en enda by. En enda by där systerskapet härskar. En enda by som är omringad av stängsel, skog och de oheliga. Trots att hon försöker kan inte Mary anpassa sig. Hon kan inte sluta tänka på vad som finns bortanför skogen. Byn kan inte vara det enda som finns kvar.

En dag får hon sin chans. Hon till och med tvingas ge sig av när de oheliga bryter igenom stängslet. Mary och hennes vänner är de enda som överlever. De har ingen aning om vart de är på väg. De vet bara att det inte går att vända om.

Stundvis känns det som att jag läst ofantligt många dystopier för ungdomar/unga vuxna på senaste tiden. Samtidigt kan jag inte få nog. Det är för tillfället min absoluta favoritgenre, och hur många jag än läser vill jag bara ha mer krig, apokalyps och misär. Minst av allt kan jag få nog av de starka, kvinnliga huvudkaraktärer som verkar känneteckna den här typen av böcker. I "De vassa tändernas skog" har vi alltså Mary. Mary vars dröm är så stark att hon vill riskera allt för den. Mary som inte nöjer sig med att endast överleva.

Sanningen att säga skulle den här boken vara enormt tråkig – om inte till och med meningslös – utan henne. Egentligen är hon knappast unik i den här genren. Många av hennes drag påminner direkt om till exempel Katniss i Hungerspelen. Ändå är hon en hjältinna som känns ny, rolig och intressant i den här tappningen. Mary är nyfiken, driven och framför allt vägrar hon att finna sig i den roll andra tvingar henne att spela.

På något sätt är det skönt att ha Mary i den här berättelsen. Kvinnosynen har nämligen återvänt till typ medeltiden. Mannen ska tinga kvinnan så snart hon är giftasmogen och om ingen vill ha henne måste hon gå i kloster. Som sagt har Mary oerhört svårt för att finna sig i det här. Hon vill inte finna sig i att bli tvingad. Ändå måste hon göra det. Och även om hon blir tvingad så är det skönt att känna att Marys frustration är densamma som min.

Bortsett från de enormt stereotypa könsrollerna är det en väldigt bra och spännande bok. Läsaren kastas in i handlingen direkt, även om den blir något seg en bit på mitten.

Jag blev rejält besviken när jag läste att bok nummer två i serien (japp, inte bara ännu en dystopi, utan ännu en dystopi-SERIE), "De dödas strand", inte handlar om Mary. Jag ser dock fram emot att läsa den ändå, och om den är lika bra som den första får tiden utvisa.

De vassa tändernas skog | Carrie Ryan | Styxx Förlag | 2011

2:a VK

Med förintelsen i bagaget

23:43

Klockan 10.00 den 2 september 1943 lämnade ett tåg Paris. Lasten bestod av 992 judar och tågets destination var Auschwitz. Ombord på det här tåget fanns Sioma Zubicky – en pojke, blott 17 år gammal. Ombord fanns även hans mamma och hans bror. Hans pappa var redan borta. Vid ankomsten till Auschwitz blev det indelade i olika grupper. Sioma i den ena gruppen, medan hans mamma och han bror fick snällt följa med den andra gruppen till gaskammaren.

Sioma fick ett nummer, 146021, och kläder i helt fel storlekar. Varje dag önskade han sig bort, men det skulle dröja fram till den 1 maj 1945 innan han skulle bli fri.

Den här boken är liten och tunn, men rymmer så otroligt mycket. Boken börjar med att Zubicky berättar om när han som barn bodde på olika cirkusar, och fortsätter sedan till tiden då hans familj bodde i Paris.

Det är en otroligt stark bok – allt annat än lättsmält. Den är så himla hemsk. Som om det inte vore nog med att Zubicky har lyckats trycka in åtminstone tio år på dessa 127 sidor, han har även ett fantastiskt språk. Eller så är det kanske det som krävs för att få plats med så mycket på så lite plats. Språket är otroligt målande och det känns nästan som om jag skulle kunna ta på handlingen. Jag kan se allting framför mig. Samtidigt kan jag inte för mitt liv föreställa mig hur fruktansvärt det faktiskt måste ha varit.

Till sist vill jag ge ett smakprov på det starka språket:
”Om precis två månader skulle jag fylla 19... Jag var befriad, fanns till, men fanns ändå inte... Kände ingen glädje, inte ens lättnad... Det kändes som om mina tårar för länge sedan hade torkat ut... 
Från den stunden blev Auschwitz min skugga och har förblivit det sen dess."
Med förintelsen i bagaget | Sioma Zubicky | BonnierCarlsen | 1997

favoriter

Nostalgilitteratur

21:16

När jag rensade min bokhylla igår i ett försök att skjuta upp de uppgifter jag var tvungen att göra stötte jag på tre guldklimpar. Tre guldklimpar som jag läst så många att jag tappat räkningen. Tre guldklimpar som jag tyvärr glömt bort där de stått inträngda i min överfulla pockethylla.
Nu har jag i alla fall återfunnit dessa skatter, och tänkte berätta lite om dem.

Den första, Sanne gatubarn av Mecka Lind handlar om Sanne som bor i Köpenhamn och blir utslängd av sin mamma. När hon egentligen skulle ha gått i skolan måste hon klara sig själv på stadens vinterfrusna gator. Endast 13 år gammal behöver hon oroa sig för hur hon ska skaffa mat till nästan dag och hur hon ska överleva vintern.

Bok nummer två heter Cassie Palmers spöke och är skriven av Vivien Alcock. Cassies mamma påstår att Cassie är ett medum. Men Cassie vill inte vara något medium. Hon vill bara vara en helt vanlig tjej. När hon ska försöka få kontakt med ett spöke för att bevisa för sig själv att hon INTE är ett medium lyckas hon med just det - att få kontakt med ett spöke. Och när hon väl fått kontakt med spöket blir hon inte av med det.

Den tredje boken heter Vem är rädd för Beatie Bow? Den är skriven av Ruth Park och handlar om Abigail. Abigail är väldigt speciell. Hon har inte så mycket vänner. Av misstag råkar hon hamna i en tid hon inte känner igen. En snäll familj tar han om henne, men allt hon kan fokusera på är hur hon ska kunna ta sig tillbaka till sin mamma och sin tid.


De här är alltså några av mina favoritböcker från när jag var yngre. Det syns inte på bilden hur fullkomligt sönderlästa de är, men jag kan lova att det är både hundöron, skavda kanter och vikta pärmar på dessa!

recension

#prataomdet

23:46

Jag tror att det var få som missade att "Prata om det" tilldelades Stora Journalistpriset som årets förnyare förra året.

För er som inte är så insatta i vad "Prata om det" handlar om så tänker jag berätta det för er nu. Det handlar om att berätta om sexuella händelser som ligger i gråzonen. Sådana där händelser som man inte riktigt vet om de är övergrepp eller inte. Eller bara händelser som varit obehagliga. När din pojkvän tjatade till sig sex och du sa ja bara för att han skulle vara tyst. När du hade sex med en tjej bara för att ingen skulle tro att du var bög.

Det började som privat småprat. Sen exploderade det i tweets, bloggposter och uppmärksamhet i media. Boken innehåller samlade texter, hämtade både från tidningar och från internet.
Jag måste erkänna att jag själv inte har haft så mycket koll på "Prata om det". Visst hade jag väl hört talas om det och så, men inte riktigt förstått vad det var de ville. När jag sedan såg att Kalla Kulor släppt en bok med samlade #prataomdet-texter, ja, då tänkte jag att det var dags för mig att sätta mig in i hela grejen.

#prataomdet är en ganska liten bok. Sidantalet uppgår till 80, på pricken. Men på dessa få sidor rymmer sig massor av olika berättelser. De är skrivna av män, kvinnor, heterosexuella, homosexuella. Och alla är fullständigt olika. Ingen liknar någon annan – förutom om man ser till att alla är ”berättelser ur gråzonen”.

Jag tycker att själva boken är en rent fantastisk idé. Allra mest har ju "Prata om det" figurerat på internet, och här når man ju faktiskt även de som inte är alltför internetaktiva. Förutom att det är en fantastisk idé har de även lyckats bli väldigt bra. Texterna är noga utvalda och representerar vitt skilda sexuella situationer.

Nästan alla av texter i boken bygger på någon sorts norm. Att om man först sagt ja får man inte ångra sig. Hångel måste alltid leda till sex. Om en tjej har kort kjol betyder det att hon vill ha sex. Att killar älskar sex. Att killar aldrig säger nej. Att alla är heterosexuella. Det är på grund av dessa normer som många av situationerna i boken uppstår. Så ska det inte behöva vara. Det är därför vi behöver prata om det.

#prataomdet | Johanna Koljonen | Kalla Kulor

Ett tal för litteraturen

21:15

Jag är mitt uppe i förberedelserna inför mitt Nationella proven-tal i svenska. Gått runt och haft panik och hyperventilerat i två dagar (ska hålla talet på fredag morgon. Paniken när man på onsdag eftermiddag inte ens har börjat) för att jag inte vetat vad jag ska prata om.
Idag slog det mig - varför pratar jag inte bara om det jag kan bäst? Det uppenbara valet borde vara att prata om böcker.

Med en koppling till Boktjuven av Markus Zusak och Sofies krönika här på LitteraturMagazinet hävdar jag att böcker är livsnödvändiga. Har du någon gång känt när du läst en bok att den fått dig att ta tag i något som du tidigare inte orkat? Velat påverka ett samhällsproblem som du tidigare inte ens tänkt på existerade? Böcker kan vara en flykt från verkligheten - men en otroligt nyttig sådan, eftersom de faktiskt gör en skillnad. Böcker får mig att tänka, känna och reflektera. På andra sidan 239 sidor är jag en erfarenhet rikare.

Jag kan inte påverka handlingen i en bok. Men jag kan påverka handlingen i mitt eget liv. Böcker får mig att inse att jag borde göra det. Att jag borde akta mig för våldtäktsmän på internet, hålla reda på mina systrar och att jag inte ska kasta bort allt det som kvinnor jobbat för innan mig. Livet är ganska fint, och det vore väldigt dumt om jag kastade bort det.

Det är alltså lite av det jag kommer prata om på fredag morgon. Självklart var det en bok som fick mig att ta tag i skrivandet av talet.

Att läsa fakta

21:14

Ni vet när man hittar en bok och bara tänker: "Fy sjuttsingen vad intressant det här låter!". Och man kan knappt bärga sig tills man får börja läsa boken i fråga. Så sätter man sig ner med boken och kan inte koncentrera sig alls.

Det händer mig varje gång jag ska läsa faktaböcker. Jag älskar fakta. Jag vet inte hur mång gånger jag har sagt att jag ä-l-s-k-a-r onödigt vetande. Det gör jag. Jag brukar bestämt hävda att onödigt vetande är det allra bästa vetandet. Så när jag ska läsa en hel bok fylld med just onödigt vetande så BORDE det vara den ultimata boken för mig. Jag borde älska varje sida av den. Men det gör jag inte.
Så fort jag öppnar boken blir jag trött och sömnig. På sidan två har jag förmodligen somnat med näsan i boken.

I måndags började jag läsa den mycket intressanta boken Kjolen av Christine Bard. Den handlar om kjolens historia som politisk symbol. Låt mig upprepa: MYCKET intressant bok. Men jag kan inte hålla mig vaken. Mycket frustrerande. När jag väl bytte till Syskonen Baudelaires olycksaliga liv blev jag pigg som en mört på två röda.

Kära läsare. Hur botar man faktaboksallergi?

recension

Själlös

23:51

Alexia Tarabotti har mörk hy, ett hiskeligt humör och ett parasoll hon håller av väldigt mycket. Hon är inte gift och alldeles för gammal för att inte vara det. Hennes familj ser henne som ett Hopplöst fall. Som om allt det inte vore nog har hon dessutom ingen själ.

Alexia lever i en lite steampunkigare version av 1800-talets London. Vampyrer, varulvar och människor lever bredvid varandra som jämlikar.

En dag börjar det dyka upp nyfödda vampyrer som ingen vill kännas vid. Alexia blir snart inblandad när en av de nya vampyrerna försöker anfalla henne.

I hela mysteriet med de nya vampyrerna finns det också invävt en kärlekshistoria. Alexia och varulven Lord Maccon kan inte riktigt bestämma sig för om de är kära i varandra eller om de hatar varandra.

Själva berättelsen i den här boken är helt i min smak! England och 1800-tal är två ingredienser som verkligen passar mig. När man sedan strösslar på lite övernaturligt på det... tja, där har ni grunden för en perfekt historia. Sen ska den bara skrivas också.

Jag gillar språket i den här boken. Det känns lätt och ledigt samtidigt som det inte tar överhanden.
Något jag däremot INTE gillar är de så kallade erotiska scenerna. Jag tycker inte alls att dessa hör hemma i den här boken. De drar faktiskt ner berättelsen ganska rejält. Om jag hade velat läsa en bok med erotiska scener hade jag valt en Harlequin-bok istället. Det är inte så himla kul när jag läser en bok och sen helt oväntad får uppkört i ansiktet (OBS! Om DU inte vill få det uppkört i ansiktet heller, så hoppa över kommande stycke):
”Generad, men mest av allt nyfiken (naturligtvis fortfarande helt vetenskapligt) fortsatte Alexia ned sina små utforskningar, lite mer varsamt den här gången. Hans hud var mycket len just på det stället, och längst in vid roten växte det hår. Earlen gav ifrån sig de mest tilltalande små läten när hon tog i honom.”
Ni får kalla mig pryd om ni vill, men jag tycker inte att det är trevligt. Om man bortser från det så är det en bra bok. Men så kommer dessa scener och förstör allt.

Dock är jag inte helt avskräckt. Eftersom det är en serie vet jag vad jag har att vänta i nästa bok och kan således vara mer förberedd. Därför kommer jag absolut fortsätta läsa Parasollprotektoratet (som serien heter)!

Själlös | Gail Carriger | Styxx Förlag | 2012

barn

Elin under havet

23:48

Det här är ett seriealbum som bygger på fenomenet nätgrooming – eller gromning, som det heter på svenska. Det innebär att en vuxen person skapar ett känslomässigt band till ett barn i syfte att utföra sexuella övergrepp.

Boken handlar om Elin. Elin drömmer om att träna kampsport. På internet får hon kontakt med André, som är kampsporttränare. Han erbjuder Elin privatlektioner fram tills hon kan börja i en grupp. Han talar om för Elin att hon var ond i sitt förra liv, och därför behöver han hjälpa henne genom arbeta viss punkter i hennes kropp.

Efteråt försvinner Elin in i sin egen värld. En värld under havet.

Den här berättelsen är så hemskt. Hemskt och så himla snyggt framförd. Den är så välritad. Jag älskar verkligen Sofia Malmbergs stil och hoppas att hon kommer släppa fler böcker. Hon har varit sparsam med text, vilket jag verkligen gillar. Man får tolka in lite eget i bilderna. Allt finns inte serverat framför en.

Något jag blev lite konfunderad över var slutet. Det blir lite abrupt och avklippt. Det känns ihopstressat. Det känns som att det har gått väldigt kort tid, men egentligen får läsaren aldrig veta hur lång tid som faktiskt gått.

Jag skulle vilja se att lärare plockade fram den här i skolorna. Ja, jag vet, det är ett seriealbum och ingen riktig bok. Men det kanske är dags för lärare att inse potentialen för seriealbumet i undervisningen. Serier är ofta lätta att ta till sig även om man inte är någon storläsare. Det här albumet avhandlar ett ganska viktigt ämne, och genom att plocka fram det tidigt kanske man kan göra barn mer medvetna när de surfar på internet.

Elin under havet | Sofia Malmberg | Rabén & Sjögren | 2012

Sammanfattning April

21:06

Jag har för andra gången i år slagit rekord i flest lästa böcker per månad. Alltså mitt eget rekord. Och vilken månad det varit sen då! Recensioner har det varit sämre med, men jag ska försöka hinna lite i veckan. Jag går nog över till listan direkt!

  1. Eld - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
  2. Fel grav - Kelly Link
  3. Skalpelldansen - Jenny Milewski
  4. Kaninhjärta - Christin Ljungqvist
  5. Rör mig inte - Tehereh Mafi
  6. Nattens cirkus - Erin Morgenstern
  7. Borttappad - Shaun Tan
  8. Grymhet - Birgitta Lindqvist
  9. Zelda 2: Kampen fortsätter - Lina Neidestam
  10. Världens tråkigaste man & revolten på Atlantis - John Wanloo
  11. Elin under havet - Sofia Malmberg
  12. Själlös - Gail Carriger
  13. The tales of Beedle the Bard - JK Rowling
  14. Allt jag säger är sant - Lisa Bjärbo
  15. #prataomdet
  16. Med förintelsen i bagaget - Sioma Zubicky
  17. Molly Moons fantastiska bok om hypnos - Georgia Bying
Jag har inte bara slagit rekord i flest antal lästa böcker. Jag har också slagit rekord i störst andel orecenserade böcker... Skärpning på den! Det är ju dessutom böcker jag verkligen vill berätta om.
Nåja, det blev en barnbok, sex ungdomsböcker, en som ligger lite däremellan barn och ungdom, tre seriealbum. Absoluta favoriten den här månaden var helt klart Eld.

Ingrid Olsson

Utmaningsinspiration Maj

21:05

Maj månads utmaningen är det Sofie som står för. Hon har valt temat Ungdomslitteratur av svenska författare. En fördel med ungdomslitteratur är att det ofta är lättläst. Snabbt, det händer mycket och är lätt att ta till sig.

Jag tänkte, likt förra månaden, berätta vad jag har läst och vad jag tänker läsa. Den här gången blir det inget "som också finns i min bokhylla", eftersom jag helt sonika inte har någon svensk oläst ungdomslitteratur i min bokhylla. Jag kommer nog behöva göra mig ett besök på biblioteket. Ungdomslitteratur är ju en av mina favoritgenrer, så jag har valt ut tre stycken av mina favoriter som jag läst under vintern/våren (annars hade jag kunnat göra den här listan hur lång som helst).
 
Vad jag har läst 

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson tog jag även upp på Internationella kvinnodagen. Dock tycker jag att den är värd lite mer plats. Den handlar om Olivia som blivit dumpad av sin pojkvän och sedan skiter i vem och hur många man får hångla med. Denna släpptes även nyligen på pocket, för er som föredrar det formatet!
 
Pojkarna av Jessica Schiefauer vann Augustpriset förra året. Det tycker jag verkligen att den är värd. Kim, Momo och Bella upptäcker hur de under kortare perioder kan förvandlas till killar. Det gör i alla fall Kim helt berusad, och snart har det blivit en drog med ett sånt beroende att hon inte kan sluta.
 
Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo läste jag alldeles nyligen och fastnade totalt. Den handlar om Alicia som tycker att skolan är trist och därför hoppar av och börjar jobba på ett café istället.
 
Vad jag har tänkt och tror är rimligt att jag hinner läsa

Efter att ha läst Lisa Bjärbos Allt jag säger är sant är jag även sugen på att läsa Det är så logiskt alla fattar utom du. Johan har varit hemligt kär i sin tjejkompis i fyra år. Han och Ester har varit kompisar sedan tidernas begynnelse. Han tycker inte att det räcker längre. Och snart står han inte ut med att höra tjatet om Adam längre.
 
Jag vill bara att du gillar mig av Ingrid Olsson handlar om en gymnasieklass där inget har något gemensamt förutom en enda sak: Alla vill bli omtyckta.

Jag tänker faktiskt bara sätta två stycken den här gången. Det börjar kännas av att studenten närmar sig, för skoluppgifterna börjar ta formen av ett berg. Vad planerar ni att läsa?

Läsutmaningen April

21:03

Idag är sista dagen på min läsutmaning med temat novellsamlingar. Imorgon tar någon annans tema vid. Ett nytt tema - en ny utmaning. Därför tänkte jag redovisa hur det gått för mig att läsa novellsamlingar! Det kommer bli några snabbrecensioner här. Fullständiga recensioner kommer lite senare (när jag har hunnit skriva dessa...)

Jag började med att läsa Grymhet av Birgitta Lindqvist. En bok som jag uppskattade väldigt mycket. Trevligt språk. Gillar att den är sammanhängande. Överlag är jag väldigt positivt inställd till den här boken och kan rekommendera den om ni vill fortsätta läsa novellsamlingar trots att utmaningen är slut.

Efter Grymhet gav jag mig på Kärlek genom ett fönster. Inom den här bokens pärmar finns så många svenska fantastiska författare samlade att man nästan blir snurrig. Hjalmar Söderberg, Stig Dagerman, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf och August Strindberg har jag stött på kort tidigare. De nya bekantskaper jag såg mest fram emot var Viktor Rydberg, Pär Lagerkvist och Ivar Lo-Johansson. Det är alltså NÅGRA av de författare vars noveller finns i den här boken. DOCK orkade jag inte läsa klart den. Jag vet inte riktigt varför, men när jag kom fram till Lars Ahlins Inga ögon väntar mig tog det bara stopp. Jag tror att jag tycker att den blev för vintrig faktiskt. Jag har ändå några favoriter. Kyssen (Hjalmar Söderberg) och Ett halvt ark papper (August Strindberg) kom jag på att jag läst förut. De är två av mina absoluta favoritnoveller (ändå hade jag glömt bort dessa). Av de som jag inte läst tidigare är mina nya favoriter Gravskriften (Selma Lagerlöf), Kärlek genom ett fönster (Hjalmar Bergman) och Flicka på cykel (Thorsten Jonsson).

När jag gett upp Kärlek genom ett fönster begav jag mig vidare till en sagosamling (ja, det räknas) på engelska - The Tales of Beedle the Bard av JK Rowling. Ni som läst Harry Potter-böckerna borde känna igen den här. Det är alltså samma bok som Hermione läser i sista boken. Översättningen från runor är gjord av Hermione Granger och efter varje saga finns kommentarer av Dumbledore. Trevliga, korta, små sagor om häxor och trollkarlar.

För att jag skulle lyckas få in tre hela novellsamlingar som jag hade planerat gav jag mig även på Edgar Allan Poes samlade noveller, volym 1. Hann nästan halvvägs in i denna innan jag la av med den för att jag tyckte den var för vintrig.
 
Sammanfattning: Jag lyckades alltså läsa 2 hela novellsamlingar och 2 halva. Jag tyckte det var ett gott försök och tänker härmed ge mig själv godkänt!

humor

Allt jag säger är sant

23:54

Alicia är trött på skolan tjatande om x och y när hon ändå inte fattar någonting. Det är inte meningen att hon ska traggla med det här. Hennes liv är ju ämnat för stordåd.

Med den inställningen bestämmer hon sig för att hoppa av gymnasiet och börjar jobba på ett café. Hennes föräldrar blir ursinniga. Hemma hos mormor finner hon en fristad, så därför tar hon sitt pick och sitt pack och flyttar in hos henne.

När jag läste om boken tyckte jag att den verkade ganska trist. Det tycker jag fortfarande när jag läser beskrivningar av vad boken handlar om. Berättelsen är nämligen väldigt vardaglig och händelserna skulle kunna ta plats i vilket tonårsliv som helst. Det som gör att just den HÄR boken är läsvärd är Alicia.

Alicia kan vända varje normal situation till att bli helt skruvad. Som sagt anser hon själv att hennes öde har mycket mer storslagna planer för henne än att gå i skolan. Hon är otroligt egocentrisk, men även otroligt rolig. Ibland önskar hon att hon kunde smaka lite på sig själv för att hon ser så god ut. Nåja, titeln säger väl rätt mycket. Det är mer än en gång som hon påstår att allt hon säger är sant.

Jag fick upp ögonen för den här boken först när jag var på pressfrukost hos Rabén & Sjögren. Lisa Björbo läste själv upp inledningsscenen i boken. När hon slutade läsa kunde jag inte få nog. Den är vanvettigt rolig. Den fångar in en direkt. Action från första sidan. Eller vad säger ni, är det inte lite omöjligt att inte gilla en bok vars första mening är ”Jag är så jävla kissnödig.”?

Allt jag säger är sant | Lisa Bjärbo | Rabén & Sjögren | 2012

Instagram

Populära inlägg