recension

Tillbaka till henne

23:24

Ett par skor, ett par glasögon, en brosch och en linjal är fyra föremål som spelar stor roll i den här berättelsen. Den ena av bokens huvudpersoner, Hanna, kommer över alla fyra föremålen av en slump. När hon väl har alla fyra i sin ägo kan hon inte komma ifrån tanken på att föremålen skulle påverka henne. Trots att hon fick dem på helt olika sätt känns de som att de tillhört en person från början. Fast besluten att ta reda på var föremålen kommer ifrån tar Hanna ledigt från sitt trista jobb på Arbetsförmedlingen och ger sig ut på en jakt som tar henne över halva Sverige.

Samtidigt får man följa Signe – en lärarinna som i början på 1900-talet kämpar för rösträtten och för att lärarinnor ska tjäna lika mycket som lärare. När rösträttskämpen Brita Löfstedt anländer till den lilla staden Tierp, där Signe bor, har hon även med sig Anna. Anna är som en frisk fläkt i Signes liv. De blir snabbt förälskade i varandra, trots att de vet att tidensandan innebär att de aldrig kommer kunna vara tillsammans.

När Hanna hundra år senare letar efter de fyra föremålens ursprung leds hon snart till Signe och historien om henne och Anna.

Här har vi det igen – onödigt vetande, aka min bästa vän. Det är dessutom inte den enda utav mina favoritingredienser. Tillsammans med lite historia, lite feminism, lite sexuell frihet och tidigt 1900-tal skulle man kunna tänka sig att det vore perfekt för mig.

När jag började läsa var jag först oerhört negativt inställd till det höga sidantalet. Det var sådär så att det genomsyrade hela läsningen och jag inte kunde koncentrera mig på berättelsen bara för att jag vara så missnöjd med de många sidorna. Dock är det ju nästan självklart att det behövs 583 sidor när dels historien om Hanna ska berättas, dels historien om Signe. Hannas historia går inte heller endast ut på letandet. Samtidigt som hon letar efter ursprunget till sina fyra föremål ska hon försöka hålla uppe och helst lappa ihop ett förhållande som borde ha tagit slut för länge sedan. Det är egentligen två böcker i en, med den lilla detaljen att berättelserna faktiskt är sammankopplade.

Tidigare har jag läst "Udda" av Lövestam, som jag gillade väldigt mycket. Jag tycker att den här var ännu bättre – trots att jag tycker att hon misslyckas lite med att skapa de stämningar jag hade önskat. Stundvis var den något seg, men över lag är den innehållsrik. Längden passade boken – trots mitt tvivel i början. Böcker av det här slaget har jag svårt att få nog av!

Tillbaka till henne | Sara Lövestam | Piratförlaget | 2012

feminism

Välkommen till din psykos

23:28

I förra veckan fick jag för första gången bekanta mig med Nanna Johansson i form av hennes nyaste seriealbum "Välkommen till din psykos". Boken är uppdelad i tre delar, överjaget, jaget och detet, definierade a la Freud. Överjaget är en förmaning till henne själv att vara normal, detet är helt skruvat och jaget är kompromissen mellan de båda.

Jag tycker att den största starkheten i hennes serie knappast ligger i humorn, utan i det politiska. Vanvettigt roligt är den inte, även om jag småskrattade högt för mig själv ett par gånger när jag satt vid köksbordet och läste. Som med alla seriealbum fanns det en del grejer jag inte alls förstod, och ibland tvivlade jag på om det ens fanns någonting att förstå. Den tredje delen av boken, Detet, har inte speciellt många poänger alls. Dock vet jag inte riktigt om jag ogillar att det är så pass konstigt och rörigt och jag-vet-inte-vad, eller om jag faktiskt gillar det.

Det jag ändå uppskattade mest var de politiska bitarna. Johansson använder mycket ironi och driver med i princip alla. Hela tonen och stämningen tycker jag påminner mycket om Liv Strömquists "Ja till liv". Feminismen ligger som en fast grund i nästan varenda sida – och jag älskar det. Stundvis tänker jag att det är ett genompolitiskt album, men i nästa stund ändrar jag mig och tänker att ALLT inte behöver vara politiskt. Hennes politiska åsikter ligger ju någonstans och naggar, men alla poänger är inte politiska.

Det här var verkligen ett seriealbum i min smak. Lagom mycket feminism, lagom mycket knäppt och konstigt och alldeles lagom roligt.

Välkommen till din psykos | Nanna Johansson | Galago | 2012

Hungerspelen - filmen

16:35

Idag begav sig jag, min lillasyster och min pojkvän till Heron City för att se The Hunger Games. Förväntningarna var oerhört höga, och när det mörknade i salongen satt jag nästan och hoppade i biostolen av upphetsning. Det här är tveklöst för mig årets viktigaste biohändelse - och då kommer det ändå en heeeel del filmer jag vill se i år.

Det enda som var direkt dåligt med den här filmen var att jag hade läst boken innan. Visst var det saker som jag störde mig på, men det gör det absolut inte till en dålig film. Däremot blev den totalt ospännande eftersom jag visste exakt vad som skulle hända. Mycket utav den här berättelsen (framför allt i filmen) bygger på överraskningseffekter. Det jag uppskattade mest med boken var just den naggande spänningen att inte veta vad som ska hända. Givetvis försvinner ju det när man redan vet i förvag vad som faktiskt ska hända.

Rollbesättningen är jag väldigt nöjd med. I synnerhet är jag nöjd med Stanley Tucci i rollen som Ceasar Flickerman. Jag kan inte för mitt liv komma på någon som kunde ha gjort den rollen bättre. Katniss var lite mindre rapp än jag hade väntat mig. Peeta var helfel. Jag har alltid i mitt huvud tänkt att han är rätt stor och kraftig liksom. President Snow var också fel. Jag vill minnas att det står i boken att han har gigantiska läppar (typ)? Donald Sutherland som spelar Snow i filmen har i princip obefintliga läppar. Detaljer, detaljer. Jag vet. Men det ÄR irriterande.

Tja, saknaden av den krypande spänningen förstörde rätt mycket. Men som sagt tror jag inte att det var själva stämningen i filmen det var fel på, utan att jag kunde berättelsen innan.

Något jag dock insett är att jag måste skaffa böckerna på engelska. Kanske inte nu på direkten, men snart i alla fall. En hel del grejer är mycket coolare på engelska. Till exempel slåttern heter the reaping på engelska. För mig får det en helt annorlunda klang (jag tänker främst på närheten till raping).

Till er som ännu inte sett filmen vill jag bara säga: Happy Hunger Games, and may the odds be ever in your favor.

favoriter

Resten får du ta reda på själv

23:32

Vad skulle du göra om du fick uppleva samma dag om och om igen? Vem skulle du rädda?

Det här är något så pass ovanligt som en bok som börjar med att huvudpersonen dör. Sam åker bil tillsammans med sina tre onyktra tjejkompisar. Plötsligt är något vitt framför bilen och de hinner inte väja. Sam dör. Sen vaknar hon.

Det är fredag den tolfte februari igen, och igen och igen. Hon vet inte vad det är hon ska göra för att få det att sluta. Det tar henne sju stycken fredagen den tolfte innan hon gör allting rätt.

Sam tillhör innegänget i skolan. Det innebär att hennes liv är å så enkelt. Vad hon än gör kommer hon undan med det – hon är ju populär. Det innebär också att hon och hennes kompisar bestämmer vem som är hela skolans hackkyckling. Jag fann denna berättelse intressant eftersom jag oftast läser böcker där det är den mobbade som är huvudpersonen. Här är det en utav de som mobbar. Det blir ett annorlunda perspektiv, och huvudkaraktärens förändring blir något helt annorlunda.

Trots att Sam inte direkt är en schysst tjej så gillar jag henne faktiskt. Hon går från att vara en elak fjortis till att vara en jordnära, mer mogen tjej.

Hela konceptet med berättelsen älskar jag – och även utförandet. Oliver har haft stenkoll på alla små detaljer. Det är roligt att hon nämner saker som kanske inte är jätteviktiga för hela berättelsen, men som ändå visar på hur lätt saker kan ändras genom en något annorlunda handling.

I vissa stunder kan boken bli lite seg, men över lag tycker jag att författaren håller ihop berättelsen bra. Den blir aldrig så seg att jag tycker att det är jobbigt. Den här berättelsen har frälst mig, och nu vill jag frälsa alla andra. Läs den!

Resten får du ta reda på själv | Lauren Oliver | BonnierCarlsen | 2012

Vårläsning

16:33

Jag har plockat fram tunna sjalar istället för tunga halsdukar, bytt ut manchesterbyxor mot strumpbyxor och kjol och spelar "It never rains in southern California" om och om igen. Jag dricker islatte istället för chailatte och lämnar kängorna hemma till förmån för Converse. Ja, jag har dessutom plockat fram mina sju par solglasögon.

Det är något speciellt med våren. Visst är det något speciellt med hösten och sommaren också (vintern gillar jag inte!), men inte på samma sätt som våren. De senaste åren har vårarna betytt lässvackor för mig. Sen jag började blogga 2009 kan jag se att jag gjort en tydlig dipp i läsningen från ungefär mars ända fram till augusti. Det känns lite konstigt, för i år har jag större läslust än någonsin. Det gnager i mig de timmar jag måste göra annat än att läsa.

Jag har en liten fundering: Är böcker årstidsbundna? Att skräck är som läskigast och kanske förlorar lite av sin charm när solen skiner är jag helt med på. Jag tar ut några böcker ur bokhyllan med olästa böcker och prövar i tanken om de är årstidsbundna. Världskrig Z av Max Brooks är definitivt en höst/vinterbok som jag inte vill läsa nu. Ulysses känns definitivt som en vårbok (kanske för att den är så himla vårhimmelsblå och fin). Haruki Murakami - även han definitivt vårig. Spelar det någon roll när under året boken utspelar sig för att den ska kännas som en årstid? Jag menar - bara Haruki Murakamis namn får mig att tänka på våren, utan att jag egentligen vet varför. Knappast alla hans böcker utspelar sig på våren.

Alla böcker jag i höstas var oerhört sugen på att läsa känns nästan motbjudande i vårljuset. Men det känns inte heller som att jag vill göra mig av med dem utan att ha läst dem. Så jag vill läsa dem, men inte när det är så himla vårigt ute.

Vem får dig att vilja läsa?

16:32

Världspoesidagen. Det där med poesi alltså. Inte min grej. Inte alls. Varenda gång jag läser poesi så slås jag av hur ointressant jag tycker att det är. Jag ögnar igenom texten lite snabbt, fattar ingenting, blir stressad och får en klump i halsen för att jag inte orkar förstå. För som litteraturälskare måste man ju gilla även poesi, annars är man inte äkta.

Det är tyvärr en uppfattning jag haft i många år - att om man inte gillar poesi är gillar man inte litteratur tillräckligt mycket, och då kan man inte kalla sig för bokälskare. Så småningom har jag så klart insett att det inte alls måste vara så. Och tillsammans med bristen på press har poesi faktiskt blivit mer och mer begripligt.

Det här inlägget är också ett hyllningstal - inte till poesi - utan till min svensklärare. Hon är nog den person som fått mig mest intresserad av lyrik. Eller åtminstone lyrikhistoria. Om inte hon hade fått mig att få upp ögonen för det, så är jag tveksam till om jag hade ens tittat åt det.

Så vad det gäller poesi skulle jag inte vilja säga att jag är ett hopplöst fall. En perfekt kombination av ord kan få även mig att falla som en fura.

barn

Det förtrollade urverket

23:35

Författaren Frits berättar en berättelse om prins Otto som har ett urverk till hjärta. Precis när han kommer till beskrivningen av den hemlighetsfulla urmakaren dr Kalmenius knackar någon på värdshusdörren. In stiger dr Kalmenius själv. Fritz blir skräckslagen, eftersom han endast trodde att dr Kalmenius existerade i hans berättelse.

Jag köpte den här boken på bokrean, eftersom jag föll för texten på Adlribris. Jag är något svag för cyborgs (enl. Wikipedia: ”En cyborg är en cybernetisk organism, det vill säga en organism som består av såväl biologisk vävnad som syntetiska delar.”), och prinsen skulle kunna betraktas som en sådan med ett urverk istället för hjärta. Det är något med det där att vara en människomaskin som tilltalar mig. Till min stora lycka är inte prins Otto den enda människomaskinen i den här berättelsen.

Jag älskade stämningen, men tyckte att den hade kunnat vara lite mer. Lite mer mystisk stämning.

När jag läste boken satt jag på tåget på väg till skolan, så i och för sig kanske den mystiska stämningen hade infunnit sig mer om jag suttit hemma i mörkret. Jag skulle inte säga att den är speciellt läskig, men spännande.

Det enda som egentligen var dåligt med den här boken var att den var för kort. Jag skulle vilja läsa exakt samma berättelse i en vuxenversion. Det vill säga: längre och mer detaljerad. Jag älskar idén, men vill ha mer. För ett barn är den nog mer lagom i längd, mystik och detaljer.

Det förtrollade urverket | Philip Pullman | Opal

Jag läste - men idrottade inte

16:32

Johan Unenges krönika om att läsning är lika viktigt som att idrotta har fått mycket uppmärksamhet, vilket jag tycker är jätteroligt. Självklart har även jag läst och funderat över den.
Jag är ett utav de barn som var tvärtom. Mina föräldrar (och kanske främst mina farföräldrar) uppmanade mig till att läsa. Första gången min mamma upptäckte att jag kunde läsa finns återgivet i min presentationstext.

Däremot idrottade jag inte gärna. Men läste, det gjorde jag. Från det att jag lärde mig läsa själv slukade jag bok efter bok efter bok.

Vid ett tillfälle när jag gick i femte klass ville min pappa ha ett Allvarligt Samtal med mig. Jag blev skräckslagen eftersom jag trodde att jag gjort något dumt. Egentligen gick samtalet bara ut på att han och mamma var lite oroliga över att min rygg skulle bli skadad när jag ständigt gick runt med 12 böcker av modell tegelsten i ryggsäcken.

Min poäng är att genom läsningen har jag fått väldigt mycket gratis. När jag gick i tvåan var jag mycket snabbare på läsning än de andra barnen i klassen. När jag hade läst klart och de hade en hel del kvar kunde jag koncentrera mig på att göra andra saker (tja, när jag gick i sexårs var jag så snabb på att läsa att jag faktiskt fick hoppa upp en klass). Till exempel har jag också alltid haft lätt för matte, tack vare att jag kunnat spendera tid på annat än det jag måste läsa.

Bra läsförståelse sparar alltså tid. Och med mer tid kan man lära sig mer saker. Så såg åtminstone mitt motto ut när jag var åtta år gammal - eftersom jag redan då var en besserwisser och faktanörd.

Jag skulle dessvärre också vilja påpeka att jag hade mått bra av att idrotta och röra på mig lite mer. Jag önskar att mina föräldrar hade sett till att jag var lite mer aktiv när jag var yngre. Jag vill tro att det hade gjort något bättre i det långa loppet. Men läsningen är jag tacksam för. När de uppmanade mig att läsa gav de mig den finaste gåva jag någonsin kunde ha fått.

Om du mot förmodan missat Unenges krönika finns den att läsa här!

Långsamt irriterar mig

16:30

Ni vet när man läst en bok av en författare som var så. himla. bra. Och så blir man oerhört peppad att läsa en annan bok av samma författare - för den första var ju så bra. Så tänkte jag när jag plockade ut Dödsdriften ur bokhyllan. Den är skriven av Jeb Rubenfeld som också har skrivit Analys av ett mord. Analys av ett mord läste jag för två år sen, och älskade. Fortfarande tycker jag att det är en utav de bästa deckare jag någonsin läst (trots att minnet nu har bleknat lite). Tja, ni hör ju att förväntningarna på Dödsdriften är skyhöga.

Tyvärr så står den still. Helt still, och det kryper under huden på mig för att den är så himla långsam. Inte nog med att den är långsam, den är LÅNG också. Det värsta är att förutom att den är lång+sam är den också bra. Så jag blir stressad för att det går så sakta, men kan inte bara sluta läsa eftersom den dessutom är BRA.

Vilket dilemma, eller vad säger ni?

humor

Hello Kitty måste dö

23:11

Fiona är en välutbildad, väluppfostrad kinesisk-amerikanska som vid 28 års ålder fortfarande bor kvar hos föräldrarna. Hennes pappa vill att hon ska gifta sig och skickar ständigt iväg henne på dater. Fiona är dock mer intresserad av att lägga pengarna på Gucciskor än mat till de äktenskapliga barnen.

När hon är på en klinik för plastikkirurgi träffar hon på Sean Killroy – en utav hennes bästa barndomsvänner. Han räddar henne undan giftermål genom att hjälpa Gud lite på traven i hans kretslopp. Ganska snart lär han även upp Fiona.

Fiona är en väldigt spännande karaktär. Hon är uppvuxen i ett traditionellt kinesiskt hem (fast i San Francisco) men är inte förtjust i de kinesiska värderingarna. Hon vill inte alls bli gift, utan bara ha lugn och ro. Hon gör vad hon kan för att revoltera, men ibland behöver man gå längre än man tror.

När jag först läste om den här boken trodde jag att det skulle vara en spännande bok, men det är det inte alls. Istället är den fantastiskt rolig. Något utav det jag uppskattar allra mest är de faktainslag som kommer då och då. Fiona jobbar som jurist, vilket betyder att det dras en del paralleller mellan juridik-världen och Fionas vardagsliv (utanför jobbet alltså). Jag kanske är töntig, men onödigt vetande i böcker är något av det bästa jag vet. Jag får inte bara en berättelse, utan jag får också veta saker som jag aldrig hade tagit reda på själv.

På all denna information jag får kommer då berättelsen. Den är rakt på. Den är hård, rolig och den skäms inte. Jag tyckte den var intressant, eftersom det är en värld jag inte vistas i speciellt ofta (ens i litteraturen). Asiatisk litteratur är ett ganska icke-utforskat område för mig. Det här känns som en ganska lagom hybrid. Lite amerikanskt, men samtidigt lite traditionellt kinesiskt.

Hello Kitty måste dö | Angela S. Choi | Damm Förlag | 2012

Finast i bokhyllan

Finast i bokhyllan #2

16:28

Den här veckan har varit hemskt stressig, så jag har inte hunnit blogga så mycket. Idag är jag dock helt ledig, så jag passar på att visa upp bok nummer två i "Favoriter i bokhyllan". Jag visar alltså upp böcker som rent estetiskt är mina favoriter!

Idag visar jag upp en bok som innehåller både Alice's Adventures in Wonderland och Thorugh the looking glass av Lewis Carrol. Jag har köpt den ny. Årtalet för förstautgivningen av denna utgåva är 1992. Jag tycker så klart att den är helt fantastiskt vacker. När jag bestämde mig för att köpa en Alice-bok på engelska velade jag länge mellan olika utgåvor. När jag väl hade bestämt mig för den här och fått hem den kändes det helt rätt. Den är så himla fin, och dessutom så är det ju båda böckerna om Alice i samma bok. Det gillar jag! John Tenniels illustrationer finns med i denna också.
Nu till bilderna!

"With Ninety-Two Illustrations by John Tenniel"
Berättelsen börjar: "Alice was beginning to get very tired of sitting by her sister on the bank, and of having nothing to do: once or twice she had pepped into the book her sister was reading, but it had no pictures or conversations in it, 'and what is the use of a book,' thought Alice, 'without pictures or conversation?'"

Tyvärr har jag inte hunnit läsa Alice i spegellandet än, men den första boken älskar jag verkligen. Kanske främst för ordleken. Ordlek är nämligen något som jag totalnördar!

recension

Det borde finnas regler

23:00

Mia går i åttan. Hon bor på en liten ort där ingenting händer. Eller jo, hennes bästa kompis Mirjam har trasslat in sig med en fyrtioårig gubbe som hon har SEX med. Mia drömmer om Los Angeles, om att vara konstnär och få bestämma själv. När drömkillen Vlad dyker upp blir hon förvirrad. Hon är ju inte KÄR, nejnej, inte alls. Även om hon inte är KÄR så blir allting väldigt komplicerat och det hade varit så mycket bättre om det hade funnits regler.

Jag är lite tveksamt inställd till den här boken. Jag både gillar den och ogillar den. Först och främst tycker jag att den speglar en del utav problemen med att vara 14 väldigt bra. Åtminstone hur jag kände när jag var 14. Jag såg mig själv, precis som Mia i boken, som vuxen. Jag ville ta mina egna beslut och ingen skulle få lägga sig i mitt liv. Det är liksom en del av att vara 14 år.

Något annat jag gillade med boken var att Mia stundvis var väldigt rolig och fyndig. Jag kände igen ganska mycket av mitt 14-åriga jag i Mia, vilket alltid är kul. Jag blir dock väldigt frustrerad när tjejerna är idioter och inte fattar det. Man behöver inte ha sex när man är 14 år gammal (och inte vuxen). Att man tycker att man är vuxen i den åldern är ofta ett tecken på att man inte är det.. Och man behöver inte dricka alkohol. Till skillnad från det vardagliga och frustrationen i att vara alldeles för ung, så känner inte jag igen mig i den här pressen.

Stundvis tyckte jag att den var lite långtråkig. Det hände liksom inte så himla mycket, och 316 sidor känns onödigt långt. Dessutom var de nog ändå lite föööör mycket fjortis för min smak.
Det borde finnas regler | Lina Arvidsson | Gilla Böcker | 2012

fantasy/sf

Varma kroppar

22:58

Världen har blivit invaderad av en mystisk farsot som gör att alla som dör blir zombier. R är en utav de Döda. Han minns inte vad hans riktiga namn är. En bit utanför en stad – lika död som alla andra städer – ligger en flygplats. På den flygplatsen bor han tillsammans med en massa andra Död. Ibland måste de gå på jakt in till stan för att finna det de behöver för att överleva: Mänskliga hjärnor. När de äter en hjärna får de uppleva hela den människans liv.

Under en av dessa jaktfärder möter han Julie och blir genast förälskat. Allting ändras. Till att börja med visste han inte ens att Döda kunde känna såhär. Stegvis blir han mer och mer mänsklig och är villig att göra allt för att få vara tillsammans med henne.

Det här är min allra första bok om zombier. Tidigare har jag tittat på en del zombiefilmer, men apokalypsböcker (apokalyps i betydelsen världens undergång och inte uppenbarelse) har jag hållit mig ifrån över lag. Berättelsen om R och Julie är en riktig Romeo och Julia-berättelse. Den här kärleken är kanske ännu mer förbjuden än den i Romeo och Julia. Hur ska en Död och en levande kunna vara tillsammans utan att någon av dem snart blir dödade?

Jag tycker att den här synvinkeln är väldigt intressant. Något jag tycker är intressant är att det inte är själva apokalypsen som är centrum i den här berättelsen. Istället får en kärleksberättelse utspela sig i en värld som snart kommer gå under. Världsundergången är bara miljön, inte berättelsen. Jag tycker att det ger historien en lite roligare twist än om den endast skulle bygga på själva domedags-grejen.
Något annat som jag verkligen gillade med den här boken var språket! Trots att berättelsen berättas ur zombie-synvinkel har det inte snålats med språket. Det är verkligen fantastiskt fin ibland. Ibland är det också riktigt fyndigt.

Jag blev fångad redan från de första meningarna. Jag menar, hur kan man inte bli det, när den börjar såhär:
”Jag är död, men det är inte så farligt.”

Redan där är jag fast, men fortsättningen är för bra för att inte även den ska bli citerad:
”Jag har lärt mig leva med det. Jag är ledsen att jag inte kan presentera mig ordentligt, men jag har tappat bort mitt namn. Det har vi nästan allihop. Vi tappar bort dem som bilnycklar, glömmer dem som födelsedagar. Mitt kan möjligen ha börjat med ett ”R”, men det är också allt jag vet. Det är rätt kul, eftersom jag alltid glömde andra människors namn medan jag fortfarande levde. Min vän ”M” säger att det ironiska med att vara zombie är att allt är rätt kul, men vi kan ändå inte le eftersom läpparna ruttnar bort.”

Varma kroppar | Isaac Marion | Mix förlag | 2012

Hungerspelen

Hungerspelen

16:25

I torsdags släpptes biljetterna till Hungerspelen-filmen för bioklubbsmedlemmar. Jag passade på att boka snabbt - mest för att ha ett datum att se fram emot. Söndagen den 25/3 blir det alltså för min del - knappt två veckor bort. Jag längtar och peppar!

Ser ni fram emot filmen? Är det någon mer som hunnit boka biljetter?

kärlek

Jag tror jag älskar dig

22:55

Petras första kärlek var David Cassidy. Enligt reglerna för den första kärleken var han det som upptog hela hennes tankeverksamhet. Då var hon 13 år gammal.

24 år senare meddelar hennes man att han vill skiljas samma dag som hennes mamma begravs. Petra känner sig givetvis förkrossad. När hon i sin mammas garderob hittar ett brev som talar om att 13-åriga Petra vunnit en träff med David Cassidy brister alla hennes hämningar. Hon ska träffa David Cassidy – till varje pris.

Boken handlar också om Bill. När Petra var upptagen med att drömma om David Cassidy spenderade Bill sin tid med att vara David Cassidy. När han tog jobbet på The Essential David Cassidy Magazine trodde han aldrig att han skulle behöva skriva brev till fansen och att de skulle undertecknas med Cassidys namn. Egentligen drömde han om att bli rockjournalist.

Redan ett par sidor in i boken tänkte jag ”Åh, gud så brittiskt”. I min värld är brittiskt ungefär samma sak som bra, så det är inte alls något dåligt betyg. Jag brukar alltid hävda att brittisk humor är den allra bästa – det där torra, bittra. Jag blev därför väldigt glad när jag upptäckte att denna bok är fylld av den. Mina favoritkapitel är de som handlar om Bill, eftersom han helt klart är min favoritkaraktär i boken. Han i synnerhet är precis så bitter och cynisk som jag vill ha det.

Att tjejer lätt blir något maniska i sina svärmerier runt första kärleken är ingen hemlighet. Främst är det i det som jag känner igen mig mest (givetvis hade jag en också. Eller några. Först var det Billie Joe Armstrong i rockbandet Green Day, och sen var det en kille några klasser över mig i skolan). Igenkänningen gör mig nostalgisk, för Pearson sätter verkligen fingret rätt på alla typiska drag.

Jag kan verkligen se varför Pia Printz på Printz Publishing (som alltså givit ut boken) fastnade för den här boken. Den påminner nämligen väldigt mycket om romanen "En dag" (som är utgiven på samma förlag). Inte i själva berättelsen, men stilen är i båda böckerna lika typiskt brittisk.

Så, ja, min slutsats: Jag gillar den starkt. Den var mysig att läsa (även om den tyvärr sammanföll med en lässvacka. Lässvackan var dock snarare sjukstressrelaterad än bokrelaterad) och flöt på bra.

Jag tror jag älskar dig | Allison Pearson | Prinz Publishing 

Finast i bokhyllan

Finast i bokhyllan #1

16:24

Imorse när botaniserade runt bland mina böcker tänkte jag att jag har så himla många fina böcker som jag vill visa upp. Därför börjar härmed en liten resa bland mina favoriter i min bokhylla. Det handlar alltså om favoriter rent estetiskt. De kan få vara fruktansvärt dåliga om de vill, men fina är de i alla fall!
Först ut är min favorit av alla böcker jag äger. Jag har aldrig sett den här boken någon annan stans än just hemma hos mig, och därför är det en bok jag är mycket stolt över att äga. Boken heter Rytmen i blodet och är skriven av Jeff Noon. Den är utgiven på Tivoli förlag år 2002. Jag vann den i en utlottning på ett forum jag är medlem på.
Det är lite underligt, men när jag ser på den här boken blir jag varm i hela kroppen för att den är så himla fin och bra. Det är nog den bok som jag är gladast över att ha i min ägo.
Till stor del tänker jag låta bilderna tala för sig själva.

Framsida
Baksida

Texten på den sista bilden hittade jag först idag faktiskt. Det står längst ner på sidan där ISBN-numret står.
Om ni kommer över den här boken vill jag verkligen rekommendera den, för den är fenomenalt bra också! Från början till slut är den helt genombra, och innehåller mängder av fantastiska citat. Se en utav bilderna här ovan till exempel. Såhär börjar den:

"nattklubben / en iskall zombie med stirrande panik, så blir det när nattens vålnader fångas i dagsljuset / tänk på det / det är något särskilt med släckt neon, det gör mig sorgsen, får mig att fundera på vart allt bländande ljus tar vägen / som om det borde ha regnat, som om det alltid borde ha regnat"

Ett dockhem

16:21

För några dagar sedan fick jag hem mitt första paket från Novellix. Paketet innehöll två noveller ur deras klassikerfyra - Ett dockhem av August Strindberg och Ella gör sig fri av Karin Boye.

Eftersom det känns lite dumt att göra en helt recension runt endast en novell så gör jag inte det utan skriver en liten kommentar istället. Än så länge har jag hunnit läsa Ett dockhem, och det är alltså den jag kommer kommentera nu. Ett dockhem är det första jag läser av Strindberg. Tidigare har jag sett Dödsdansen - men att läsa någons verk är ju helt annorlunda än att se ett.

Det allra första jag reagerade på var satsradningen. Jag inte bara hatar särskrivningar. Jag hatar satsradning också. Jag är fullt medveten att även jag råkar göra detta, men Strindberg verkar ju klart ha haft det som ett medvetet stildrag. Ett stildrag gone wrong skulle jag vilja säga. Min svensklärare i högstadiet brukade alltid säga att man måste kunna reglerna för att det ska vara okej att bryta mot dem. Visst, Strindberg visste säkert att man inte ska satsrada, så då är det okej att bryta mot reglerna. Dock gör inte det att det blir mer snyggt. De meningar där han inte använder satsradning börjar han med antingen och eller eller. Jag har lite svårt för meningar som börjas med just och, men eller eller men har jag inga problem med. Däremot kan det bli väääääldigt jobbigt när det blir mening efter mening efter mening efter mening efter mening i all oändlighet. Ja, ni fattar.

Sen kräks jag lite på mansgrisigheten såhär dagen efter kvinnodagen.

feminism

Kvinnodags-läsning

16:20

Idag är det Internationella kvinnodagen – en dag som inte bara ligger mig varmt om hjärtat för att jag kvinna, utan också för att jag är feminist. Därför tyckte jag att det var på sin plats att ge lite (mer eller mindre) feministiska boktips! Det blir fem stycken böcker i lite olika kategorier.
Den första boken jag vill tipsa om är väldigt passande även den första feministiska boken jag läste. Eller ja, åtminstone den som jag var medveten om att den var feministisk.
 
Vadå feminist är boken är för dig som är helt ny inom feminism. Den behandlar frågan feminism på ett väldigt grundligt och enkelt sätt. Oavsett om du är gammal eller ung så finns det något här att hämta för dig som är intresserad av feminism. Den presenterar historia och nutid, feminism inom många olika områden på en enkelt och lättöverskådligt sätt. Den är tydlig och innehåller starka argument, källor och tips för praktisk handling. En guldgruva för den blivande feministen!
Skriven av Lisa Gålmark och utgiven på Bonnier Carlsen 2005.
 
F-ordet: mot en ny feminism är en samling nytänkande texter om feminism. Till exempel skrivs det om att kalla sig feminist, feminism i djurporr, aborter och annat. Det är en otroligt intressant bok, även om jag inte kan säga att jag håller med om allt som skrivs. Ett par texter tycker jag känns provocerande, medan andra mest får mig att tänka igen. Jag rekommenderar att man har kanske lite djupare kunskap om feminism än... ingen när man läser den här boken. Om man är osäker på vad feminism är rekommenderar jag att man börjar med Vadå feminist först.
Redaktör är Petra Östergren. Den gavs ut på Pocketförlaget 2009. Dessutom finns den på bokrean för 20:-!
 
Zelda är ett seriealbum som handlar om feministen Zelda. Zelda är en väldigt principfast feminist, fastän hon inte alltid vet varför. Inom henne bor en önskan om att vara lite mer feministisk, men det är svårt när det finns så mycket annat som frestar. Egentligen är hennes pojkvän alldeles för heteronormativ, och egentligen är hon alldeles för styrd av manlig bekräftelse. Igenkänningsfaktorn är hög. Jag känner verkligen igen mig i att vilja vara mycket mer principfast än jag är, och även ha grunder för att vara det. Ibland blir allt helt fel fastän man vill rätt.
Lina Neidestam på Kartago förlag.

Den fjärde boken jag vill tipsa om är Tusen gånger starkare. Den har nyligen kommit på film, dessutom, men jag har inte hunnit se den än. Den handlar om en klass dit det kommer en ny tjej, Signe. Signe tycker att det är en självklarhet att tjejerna ska få lika mycket plats som killarna. Hon vågar trotsa lärarna, killarna och tjejen som styr de andra tjejerna i klassen. Hon tar utrymme, chockerar och möblerar om klassen helt. Så en dag är hon bara borta.
Tusen gånger starkare är skriven av Christina Herrström och bland annat utgiven hos Månpocket.

Den femte, och sista boken får väl betraktas som färsk i sällskapet. Jag är tyvärr död och kan inte gå till skolan idag handlar om Olivia. Olivia har nyss blivit dumpad av sin pojkvän John och efter det hånglar hon med precis vem hon vill. Oavsett om det är Danijel idag och Kalle imorgon. Den ifrågasätter den slamp-stämpel som tjejer ofta får när de strular runt, då killar ofta får klapp i rygget och ett ”bra jobbat”.
Sara Ohlsson har skrivit boken som är utgiven på Gilla Böcker.

Det sista jag vill tipsa om är egentligen inte en bok, utan ett projekt jag vill uppmärksamma. Min internetvän Lina jobbar med projektet 100 kroppar – ett projekt om ideal. Projektet handlar om att visa upp olika typer av kroppar för att visa att alla kroppar är fina och bra. Hon vill belysa att man inte behöver se ut på ett visst sätt för att vara vacker!

Jag hade själv tänkt läsa något fint kvinnohyllande, men istället har jag bara fortsatt läsa Varma kroppar som jag började på tidigare i veckan.

musik

Vinylprinsessan

22:51

Allie är 16 år gammal och har drömjobbet i en butik som säljer begagnade vinylskivor. Skolan har precis slutat och ett långt och välbehövligt sommarlov ligger framför henne. Under sommaren blir hon bland annat kär och lurad, får uppleva ett rån och blir kär i någon hon först tyckte var väldigt jobbig.

Något som bekymrar Allie är det här med fildelning. Eftersom musik är det mest fantastiska som finns – speciellt på vinyl – är det värt att betala pengar för. Hon startar en blogg och ett eget fanzine för att starta en ny rörelse. Snart blir bloggen mycket större än vad hon tänkt sig, och hon blir Vinylprinsessan.

Berättelsen är väldigt varm och rolig. Svepande lättläst och inte tung någonstans. Med andra ord en perfekt bok att läsa när man är sjuk. Något som jag tänkte på när jag läste boken var däremot att jag tror att någon annan som inte har ett lika stort musikintresse som jag har inte skulle uppskatta den här boken lika mycket. Allie gillar samma saker som jag gillar. Jag känner igen mig i henne, och därför blir berättelsen intressant. Om jag inte själv hade haft ett musik- och vinylintresse hade jag inte alls tyckt att boken var lika intressant. För i ärlighetens namn kan jag stundvis tycka att den känns lite ytlig.

Det är en bra berättelse, men den får mig inte att tänka och känna på samma sätt som när jag läser en riktigt bra bok. Det är också en grej som gör den till en sån där bra sjukläsnings-bok. Eller en sån där bok när man har sommarlov och helst inte vill göra någonting förutom att ligga och slappa. När man vill slippa tänka. Den typen av bok.

Två karaktärer som jag – förutom Allie själv – verkligen gillade var Kit och M/Joel/William. Kit som är den lilla tjejen som klär sig i fantastiska vintage-kläder och verkar vara en så himla fin vän. Det jag gillar med Joel (jag föredrar ändå att kalla honom för det) är nog mystiken. Synd att jag behövde bli besviken bara.

I efterhand önskar jag att jag hade skrivit upp all musik som omnämns. Den innehåller nämligen enormt många bra musiktips (alltså, det är ju artister/band jag känner till, men ibland behöver man en liten kick för att veta exakt vilka skivor som är bäst. Om JAG tycker att de är bäst vet jag ju inte, men det är musiker jag gillar åtminstone). Den är nästan värd att läsa bara för det. Nu måste jag sitta och bläddra igenom hela boken igen för att skriva upp alla på en lista.

Vinylprinsessan | Yvonne Prinz | Rabén & Sjögren | 2012

Våga läsa skräck

16:19

Att läsa skräck - det är svårt det där tycker jag. Trots att skräck är en utav mina favoritgenrer blir det lätt att jag skjuter upp skräckboksläsandet. "Näe, den går ju inte att läsa när man ligger i sängen på kvällen och ska sova". Jag råkar nämligen vara riktigt mörkrädd. Ändå är det någonting med det där att bli skrämd. Något med att känna pulsen slå och när alla muskler spänner sig. Av samma anledning åker jag läskiga berg och dal-banor: För att jag hela tiden är övertygad om att jag ska dö.
Jag väljer att förklara min kärlek till skräck med att när man blir stressad eller rädd utsöndras dopamin i kroppen. Om man är stressad under en kortare period gör det att man blir vaken, motiverad och mer fokuserad - eftersom kroppen ställer in sig på flykt. Så indirekt skulle det betyda att jag mår bättre av att läsa skräck, precis som andra väljer mer extrema saker som att klättra i berg eller hoppa bungyjump.

Självklart är jag ingen psykolog - det här är bara sådant jag funderat på sen jag börjat läsa psykologi i skolan.

Vågar ni läsa skräck?

barn

Den hemliga trädgården

22:48

Den hemliga trädgården handlar om Mary – en nioårig engelsk flicka som är uppvuxen i Indien. Hennes föräldrar brydde sig inte om henne, men hon har haft ett helt hov av tjänare som lytt hennes minsta vink. När hennes föräldrar dör i en koleraepidemi måste hon flytta till England för att bo hos en avlägsen släkting.

Hos släktingen, en rik Archibald Craven, finns det ingenting att göra och Mary blir snabbt uttråkad. När en utav de anställda berättar om en hemliga trädgård som ingen har varit inne i på tio år beslutar sig Mary för att hon SKA hitta trädgården. Dock är inte mysteriet med den hemliga trädgården det enda som tar upp Marys tankar. På nätterna kan hon nämligen höra barngråt. Problemet är bara att hon är det enda barnet i huset – och hon gråter inte.

Ganska precis tio år tog det mig att läsa ut den här boken. Jag fick den i present när jag var nio år gammal. Eftersom den inte alls passade mig då lade jag ner den efter ett tag. Nu när jag försökte igen tänkte jag flera gånger att nioåriga Anna verkligen hade en poäng när hon tyckte att den var tråkig. Däremot tyckte jag nu att den var så pass lätttuggad att den slank ner ändå.

Mary är i början väldigt sur hela tiden. Ett inte alltför tilltalade barn alltså. Det är inte bara bokens karaktärer som har svårt för att gilla henne, utan även jag. Jag tycker inte ens synd om henne, faktiskt. Jag kan inte ens gilla henne när hon blir trevligare och gladare. Det är helt klart en stor del i varför jag tycker att boken är tråkig.

Jag tycker även att den är lite händelselös. Det känns som att det bara är samma sak om och om igen och i längden blir det lite enformigt. Dock har det inte gjort att jag blivit avskräckt från att läsa Frances Hodgson Burnetts andra böcker. En utav mina absoluta favoritfilmer när jag var liten var En liten prinsessa. Jag vill minnas att jag läste den som en lättläst variant (efter att ha googlat inser jag att det är den som är omskriven av Maj Bylock) ett par år innan jag fick Den hemliga trädgården, men kommer inte riktigt ihåg vad jag tyckte om boken.

Den hemliga trädgården | Frances Hodgson Burnett | En bok för alla 

biografi

Chronicles

22:44

Bob Dylans memoarer har länge stått oläst i min bokhylla. När jag fick en uppgift i skolan där jag behövde läsa den blev jag glad att jag äntligen fick en spark i rumpan. Tyvärr önskar jag såhär i efterhand att den fortfarande stått oläst i hyllan. Boken innehåller alltså Dylans egna ord om tiden precis innan han blev känd, och om tiden efter.

Boken börjar fruktansvärt tråkigt. I början innehåller den nästan bara namedropping och miljöbeskrivningar. Ibland sticker han in med några intressanta ord om han syn på musik, men för att komma åt dessa få intressanta ord måste man tampas med flera sidor sömnmedel.

För att ni ska slippa bläddra igenom alla dessa sidor av tråkig namedropping (vid ett tillfälle i boken är det åtta, ÅTTA sidor om vilka som var på en fest. För mig totalt ointressant) så ska jag återge det intressanta han säger:
Man ska tro på det man gör och fokusera på det som pågår för stunden. Han sjöng för att definiera det han kände och skrev låtar för att själv förstå. Det är inte lätt att skriva musik. Man vaknar inte upp en dag och bestämmer sig för att skriva, utan det kommer efter ett tag. Han ser inte på musik som bra eller dålig, utan bara annorlunda. Om man mår dåligt eller inte vet vad man vill blir ingenting bra. Du kan pröva tusen saker, men ingenting kommer låta bra.

Sådär! Om ni hellre vill stå ut med 300 sidor svammel istället så får ni väl göra det.
Okejdå, det finns faktiskt ställen som är lite mer intressanta i boken. När han berättar om tiden efter att han blivit känd tycker jag att han får fram ganska intressanta tankar och vissa poänger. Att läsa om hans ångest inför musicerande är det med den här boken som jag faktiskt gillar (eller alltså, jag tycker ju inte att det är BRA att han har ångest, men det är när han berättar om sin ångest som det blir intressant)

Tro det eller ej, men det gör faktiskt riktigt ont i mig att så totalt rata något som Bob Dylan gjort. För mig betyder Bob Dylans musik jättemycket, men boken gick helt enkelt inte hem.

Chronicles | Bob Dylan | Simon & Schuster | 2004

Man måste lära sig trolla

16:18

Ett problem som ständigt uppstår för mig är platsen. Så fort jag möblerat om i bokhyllorna för att få plats med fler böcker får jag ännu fler böcker och så får jag börja om igen. Man måste trolla fram utrymme, hitta platser att lägga böcker på som man inte visste att man hade. Helst skulle jag vilja ha en bokhylla som är som tältet eller bilen i Harry Potter. Eller tja, kanske till och med ett helt rum i en utav mina garderober. Man skulle inte se det utifrån. Utifrån skulle det bara se ut som att de var en helt vanlig garderob. Inuti skulle det gömma sig ett helt bibliotek. Det vore något att ha det!

Igår fick jag hem repris-boxen jag beställde från Adlibris, vilket betydde att jag fick påbörja min veckoliga ommöblering. Den här gången fick jag verkligen trolla. Jag var till och med tvungen att göra något jag verkligen inte gillar: lägga böcker i travar ovanpå de andra böckerna i bokhyllan. Det ser inte snyggt ut. Nåja, tack och lov står inte böckerna i dubbla rader än.

Jag kommer komma upp med en sammanfattning av månaden februari så snart som möjligt. Håll utkik!

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg