Läsutmaningen April

21:03

Idag är sista dagen på min läsutmaning med temat novellsamlingar. Imorgon tar någon annans tema vid. Ett nytt tema - en ny utmaning. Därför tänkte jag redovisa hur det gått för mig att läsa novellsamlingar! Det kommer bli några snabbrecensioner här. Fullständiga recensioner kommer lite senare (när jag har hunnit skriva dessa...)

Jag började med att läsa Grymhet av Birgitta Lindqvist. En bok som jag uppskattade väldigt mycket. Trevligt språk. Gillar att den är sammanhängande. Överlag är jag väldigt positivt inställd till den här boken och kan rekommendera den om ni vill fortsätta läsa novellsamlingar trots att utmaningen är slut.

Efter Grymhet gav jag mig på Kärlek genom ett fönster. Inom den här bokens pärmar finns så många svenska fantastiska författare samlade att man nästan blir snurrig. Hjalmar Söderberg, Stig Dagerman, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf och August Strindberg har jag stött på kort tidigare. De nya bekantskaper jag såg mest fram emot var Viktor Rydberg, Pär Lagerkvist och Ivar Lo-Johansson. Det är alltså NÅGRA av de författare vars noveller finns i den här boken. DOCK orkade jag inte läsa klart den. Jag vet inte riktigt varför, men när jag kom fram till Lars Ahlins Inga ögon väntar mig tog det bara stopp. Jag tror att jag tycker att den blev för vintrig faktiskt. Jag har ändå några favoriter. Kyssen (Hjalmar Söderberg) och Ett halvt ark papper (August Strindberg) kom jag på att jag läst förut. De är två av mina absoluta favoritnoveller (ändå hade jag glömt bort dessa). Av de som jag inte läst tidigare är mina nya favoriter Gravskriften (Selma Lagerlöf), Kärlek genom ett fönster (Hjalmar Bergman) och Flicka på cykel (Thorsten Jonsson).

När jag gett upp Kärlek genom ett fönster begav jag mig vidare till en sagosamling (ja, det räknas) på engelska - The Tales of Beedle the Bard av JK Rowling. Ni som läst Harry Potter-böckerna borde känna igen den här. Det är alltså samma bok som Hermione läser i sista boken. Översättningen från runor är gjord av Hermione Granger och efter varje saga finns kommentarer av Dumbledore. Trevliga, korta, små sagor om häxor och trollkarlar.

För att jag skulle lyckas få in tre hela novellsamlingar som jag hade planerat gav jag mig även på Edgar Allan Poes samlade noveller, volym 1. Hann nästan halvvägs in i denna innan jag la av med den för att jag tyckte den var för vintrig.
 
Sammanfattning: Jag lyckades alltså läsa 2 hela novellsamlingar och 2 halva. Jag tyckte det var ett gott försök och tänker härmed ge mig själv godkänt!

humor

Allt jag säger är sant

23:54

Alicia är trött på skolan tjatande om x och y när hon ändå inte fattar någonting. Det är inte meningen att hon ska traggla med det här. Hennes liv är ju ämnat för stordåd.

Med den inställningen bestämmer hon sig för att hoppa av gymnasiet och börjar jobba på ett café. Hennes föräldrar blir ursinniga. Hemma hos mormor finner hon en fristad, så därför tar hon sitt pick och sitt pack och flyttar in hos henne.

När jag läste om boken tyckte jag att den verkade ganska trist. Det tycker jag fortfarande när jag läser beskrivningar av vad boken handlar om. Berättelsen är nämligen väldigt vardaglig och händelserna skulle kunna ta plats i vilket tonårsliv som helst. Det som gör att just den HÄR boken är läsvärd är Alicia.

Alicia kan vända varje normal situation till att bli helt skruvad. Som sagt anser hon själv att hennes öde har mycket mer storslagna planer för henne än att gå i skolan. Hon är otroligt egocentrisk, men även otroligt rolig. Ibland önskar hon att hon kunde smaka lite på sig själv för att hon ser så god ut. Nåja, titeln säger väl rätt mycket. Det är mer än en gång som hon påstår att allt hon säger är sant.

Jag fick upp ögonen för den här boken först när jag var på pressfrukost hos Rabén & Sjögren. Lisa Björbo läste själv upp inledningsscenen i boken. När hon slutade läsa kunde jag inte få nog. Den är vanvettigt rolig. Den fångar in en direkt. Action från första sidan. Eller vad säger ni, är det inte lite omöjligt att inte gilla en bok vars första mening är ”Jag är så jävla kissnödig.”?

Allt jag säger är sant | Lisa Bjärbo | Rabén & Sjögren | 2012

Just nu läser jag...

21:02

På senaste tiden har jag haft enormt mycket i skolan. Känner att bloggen blivit lite lidande, och det kommer den nog fortsätta med ett tag till (tyvärr). Har varket ork eller inspiration just nu med så mycket som hopar sig. Ser enormt mycket fram emot att ta studenten om prick 50 dagar.
Nåja, syftet var att visa upp vad jag läser just nu!
För tillfället varvar jag lite.
 
Edgar Allan Poes samlade noveller blir nummer tre i Novellutmaningen. Den har jag inte kommit speciellt långt i (är på novell nummer 2), men gillar hittills.
Med Förintelsen i bagaget av Sioma Zubicky är en hemsk liten bok om att leva i koncentrationslägret i Auschwitz.
101 historiska myter av Åke Persson och Thomas Oldrup läser jag ur lite då och då. Jag gillar att texterna är så pass korta och inte hör ihop. Då går det bra att inte läsa den i ett svep.
Vad läser ni just nu?

Engelsfors-trilogin

Eld

23:57

I Cirkeln fick man bekanta sig med de sex utvalda – Minoo, Rebecka, Ida, Anna-Karin, Linnéa och Vanessa. Tillsammans är deras uppgift att rädda världen från den apokalyps som kommer ske i deras lilla stad Engelsfors.

När Eld börjar är de bara fem. Samtidigt ökar hotet. Demonerna är inte det enda som tjejerna behöver tampas mot. En sektliknande organisation lyckas fånga nästan alla Engelsfors invånare. Anna-Karin dras inför rätta i häxornas egen domstol.

Cirkeln läste jag i januari. Läste och älskade. Självklart förväntade jag mig att Eld skulle vara lika bra. Med dessa skyhöga förväntningar satte jag mig ned med boken. När jag läste sista sidan var jag mållös. Trots att mina förväntningar var högre än huset jag bor i så blev jag överraskad.

En klar fördel med den här boken är att jag redan känner karaktärerna. Jag känner miljön, jag känner stämningen. Det är nu berättelsen kan börja på riktigt. Jag tyckte att Cirkeln var totalspäckad med händelser. Från början till slut hände det saker oavbrutet hela tiden. Jag förstår inte hur de har lyckats, men Eld är snarast knökfull. Det borde inte vara fysiskt möjligt att få plats med så mycket på så liten plats. Den är 638 sidor lång, men tar ändå slut för fort, och är ändå för kort.

Här finns det alltså också utrymme för en upptrappning av hotet. Tjejerna tvingas in i sin bubbla när de väljer att inte gå med i sekten. Frustrationen ligger inte bara i att inte veta vad som måste göras för att rädda världen, utan också i hur de ska stå ut med varandra. Som grupp får de bättre sammanhållning, men att ständigt stå under ett okänt hot tär starkt på vänskapen mellan dem.

Ida är den tuffa tjejen som inte är så snäll alla gånger. Henne saknade jag i Cirkeln, eftersom man knappt fick veta något om henne. Detta har det blivit ändring på i Eld. Ida är nästan – kanske helt naturligt – den karaktär som står mest i centrum i den här boken. Jag tänkte ”Äntligen!”. Jag har nu mycket mer förståelse för henne och inser att hennes beteende inte är helt onaturligt med tanke på allt runt henne.

Jag är verkligen imponerad över att de kan hålla så hög intensitet genom hela boken. Ändå är jag inte trött när den är slut. Ändå vill jag bara ha mer.

Eld | Sarah Bergmark Elfgren & Mats Strandberg | Rabén & Sjögren | 2012

barn

Borttappad

00:00

Shaun Tan stötte jag på för första gången på alldeles nyligen. När jag läste Kelly Links novellsamling "Fel grav" gillade jag illustrationerna betydligt bättre än själva berättelserna. Illustrationerna i denna bok är alltså gjorda av Shaun Tan. Genast ville jag vet mer om honom. Då upptäckte jag att förlaget Kabusa faktiskt så sent som i mars hade släppt en av hans böcker – Borttappad.

Borttappad är en fantastisk liten berättelse om när Shaun hittade en sak som var borttappad. De lekte tillsammans i en hel dag, och på kvällen följde den borttappade saken med hem till Shaun. Dock blev hans föräldrar inte speciellt glada, utan sa att han skulle göra sig av med den borttappade saken.
Borttappad är dock inte bara en fantastisk berättelse, utan också en fantastiskt fin bok. Varje sida är ett helt eget konstverk. Jag finner detaljerna otroligt roliga. Till exempel att han går runt och bär på boken ”What bottle top is that? 4th edition” under armen när han letar efter kapsyler. Allting är liksom så otroligt fyndigt.

När jag blivit äldre har jag upptäckt att filmer och böcker jag älskade som barn blivit ännu roligare nu. Jag upptäcker detaljer och referenser som jag inte upptäckte som barn. Nu har jag ju inte läst den här boken som barn, men jag skulle kunna tänka mig att det hade varit en sådan bok. Jag uppskattar fyndigheten och alla fina detaljer så himla mycket. Det är en bilderbok som gärna har stående i min bokhylla. Barn skulle nog också gilla den. Men det är ändå en bilderbok som väldigt bra passar en nästan vuxen version av mig själv.

Borttappad | Shaun Tan | Kabuza Böcker | 2012

Finast i bokhyllan

Finast i bokhyllan #3

21:01

Lite då och då visar jag upp böcker i min bokhylla som jag tycker är lite extra fina. Ni vet den typ av böcker som det syns att någon lagt ner lite extra tid och kärlek på. Tidigare har jag visat upp två av de böcker som står i min bokhylla. Nu är det dags för den tredje, som är en ganska ny favorit. Den har endast stått i min bokhylla ett par veckor, nämligen. Konstigt nog lyckades jag aldrig få en bild på hela framsidan, så den är snodd från Norstedts. Efter omslagsbilden följer alla fina detaljer i den här boken. (Givetvis finns det en recension också. Den hittas här!)


            

recension

Kaninhjärta

00:04

Mary och Anne är tvillingar. De är alldeles lika och gör allt tillsammans. Ibland har de svårt att avgöra var den ena börjar och var den andra slutar. Att de fick två namn som gärna blir ett när man ropar har också bidragit till att de snarare är en än två.

Något som skiljer Mary och Anne från andra tvillingpar är att de kan få kontakt med spöken. Anne ser, och Mary lånar ut sin röst. Efteråt minns hon ingenting, så Anne talar om vad spöket sagt. Men Anne berättar inte att ett spöke talat om för henne att Mary kommer ta livet av sig om de väljer fel väg. När Mary får idén att de ska låna pappans lägenhet (utan hans tillåtelse) medan han är i Thailand under sommaren känner Anne att det är fel väg. Trots att hon redan då vet att de är på väg i helt fel riktning klarar hon inte av att stoppa hela projektet.

Under vistelsen i pappans lägenhet träffar de Emilia. Emilia har bildat en medial supergrupp – en grupp som ska hitta en försvunnen flicka. Polisen hittar henne inte, de har ingenting. Men Mary är fast besluten. Hon ska hitta henne. Om hon så måste göra det själv.

När jag började läsa den här boken trodde jag att det skulle vara mer spänning. I själva verket handlar den mer om tvillingarnas relation till varandra. Under tiden i pappas lägenhet rämnar den. Den går sönder bit för bit, tills Anne inte vet vem Mary är längre. Det är väldigt smärtsamt att läsa om; tänk dig själv att din andra hälft skulle vända sig emot dig. Att ni en dag inte skulle vara en del av varandra längre. Boken handlar om att förlora sin egen definition, om att ständigt bli sviken av den man alltid litat på, och att bli lurad av det man trodde var rätt och riktigt.

Visst finns det ett visst spänningsmoment i sökandet efter den lilla flickan. Däremot står det absolut inte i centrum.

Jag känner mig lite kluven till den här boken. Samtidigt som den var bra var den också lite tråkig. Jag kände mig lite uppgiven när tvillingarnas relation brast mer och mer, men utöver det fick den mig inte att känna speciellt mycket. Den har dock otroligt fint språk. Det är varierat med oerhört vackert bildspråk. Stämningen i boken känns väldigt sval och svävande. När jag blundar ser jag liksom hela berättelsen med någon sorts retrofilter som gör att alla färger pastelliga och lite gultonade.

Så. Jag tycker inte att det är någon kanonbok, men absolut en läsupplevelse jag är nöjd med.

Kaninhjärta | Christin Ljungqvist | Gilla Böcker | 2012

Extremt läsbegär

21:00

Tyckte att sommarens utgivning skulle bli lite trist, eftersom det är väldigt mycket deckare. Vilket inte riktigt är min tekopp.
Sen fick jag ett mejl med en länk. Och nu kan det inte bli augusti fort nog. Länken ledde till en sida där man kunde sen en trailer. Jag vill läsa boken nu. Helst igår. Kolla in här, så kanske ni förstår vad jag menar.

recension

Nattens cirkus

00:09

Nattens cirkus – redan omslaget och titeln vittnar om att det här är en bok fylld av mystik. Le cirque des Rêves – drömmarnas cirkus – är en cirkus som inte liknar någon annan. Den anländer helt utan förvarning. En dag bara står den där. Den öppnar vid mörkrets inbrott och stänger i gryningen. Sen försvinner den lika plötsligt som den kom och lämnar inga tecken på att den någonsin varit där.

Det enda som vittnar för att den faktiskt varit där är ditt eget minne. Ditt eget minne som berättar om doften av knäck och chokladdoppade popcorn. Om omöjligheter som endast på cirkusen är möjliga. Den magiska stämningen. Vad du inte vet är att det inte bara är stämningen som är magisk – hela cirkusen är byggd på magi.

Cirkusen är nämligen skådeplatsen för en tävling. En tävling för två personer som inte behöver bry sig om tyngdlagen, som inte behöver bry sig om det omöjliga. En tävling där bara en kan vinna. En tävling som blir så mycket svårare när tävlingsdeltagarna blir förälskade i varandra.
Första halvan av den här boken var trist. Jag kände ingenting. Inget alls. Jag inte ens ogillade den. När jag hade kommit ungefär 200 sidor in började det dock hända grejer. Då började den bli fantastisk.

Stundvis när jag la ifrån mig boken, för att hämta dricka, gå på toa eller något annat fick jag en kallsup. Boken är så varm och skön. Som ett täcke som omsluter en. Jag försvann helt i berättelsen. Ignorerade eller märkte inte alls omvärlden. Varje gång jag la ner boken kändes det som att jag började andas igen efter att ha hållit andan länge.

När jag tog längre pauser, för att sova eller äta kunde jag tänka tillbaka på vissa händelser i boken och känna allt runtomkring mig. Efter ett tag kom jag på att det faktiskt inte var saker som jag hade varit med om på riktigt.

Det är inte bara cirkusen som är magisk. Det är hela berättelsen. Den sveper in under huden. Där ligger den och kliar när jag inte läser. När jag plockar upp boken är det balsam som läker alla sår och skavanker.

Förutom den halvtrista första halvan av boken kan jag inte hitta ett enda fel med den här. Eller jo, att jag inte läste den på originalspråk. Det ska jag göra nästan gång. Och gången efter det.

Nattens cirkus | Erin Morgenstiern | Norstedts | 2012

recension

Skalpelldansen

00:07

Skräck. En av mina absoluta favoritgenrer. Men också en av de genrer som jag aldrig kommer mig för att läsa. När jag plockade upp den här hade jag förberett mig på en otroligt nervkittlande berättelse som skulle få mig att vilja sova med nattlampa.

Jonas Lerman är 35 år gammal och författare. Han är känd över hela landet som ”pappa till Carl Cederfeldt, mannen vi älskar att vara vettskrämda för”. Seriemördaren Carl är huvudpersonen i hans svit av splatterromaner.

När en av hans vänner bevittnar en trafikolycka – en trafikolycka som Jonas själv precis skrivit om – inser han att han måste sluta. Han blir äcklad av sina egna böcker. Det är då han inser att han inte kan. Bilderna och texten verkar komma av sig själva. Det som han skriver fortsätter hända i verkligheten, och nu vet han inte vad som är på riktigt och vad som är hans fantasi.

Såhär i efterhand inser jag inte varför jag inte läste in lite mer i titeln och omslaget av den här boken. "Skalpelldansen." Blodigt omslag. Det här är inte hårresande skräck, utan är snarare det vämjeliga splatter som Jonas Lerman skriver om.

Halva boken gick. Ingenting hände. Då var jag nära att ge upp. Sen började det i alla fall hända saker, men varken skräcken, mystiken eller spänningen infann sig. Till sist, efter 330 sidor till ända är jag fortfarande besviken. Varför blev jag inte skräckslagen en enda gång?

Ändå är det ju utan tvivel något med den här boken. Något som gjorde att jag aldrig tappade hoppet. Att jag fortsatte läsa. Genomdålig var den ju inte. Jag skulle gärna vilja läsa mer av Jenny Milewski i framtiden. Men då vill jag se mer ren och skär skräck och lite mindre splatter, tack.

Skalpelldansen | Jenny Milewski | Telegram Förlag | 2012

dystopi

Rör mig inte!

00:12

För några år sedan, under hela Twilight-vågen, var det vampyrer som stod på modet. Ett tag kändes det som att varenda ny film och bok handlade om vampyrer. Vampyrerna fanns i vartenda gathörn. Ny tycker jag nog att den vågen lagt sig, men en ny trend verkar ha tagit över: dystopier.

Det är i den kategorin som Rör mig inte passar in. Berättelsen är vad som hände när vi levde över våra tillgångar. Styret är absolut totalitärt, eftersom de vet hur man ska göra för att allt ska bli bra igen. Den som sätter sig upp förstör deras plan.

Huvudpersonen heter Julie. När boken börjar har hon suttit instängd i 264 dagar. Hon är instängd på ett mentalsjukhus eftersom hon är ett monster. Julie ser sig själv som ett monster, eftersom hon kan döda en person med blotta beröringen. Hela hennes sjuttonåriga liv har hon knuffats runt bland olika skolor. Ingen vill bli vän med henne. Alla behandlar henne som ett missfoster.

Efter dessa 264 dagar får Julie veta att hon ska få en rumskompis. På alla dessa dagar har hon inte haft kontakt med någon människa. När Adam flyttar in i rummet vänds hennes verklighet upp och ner. Hon måste ifrågasätta allt hon visste om sig själv.

I början tyckte jag att berättelsen kändes medioker. Det hände inte speciellt mycket. Jag var snabb med att tänka: ”Om hela boken ska vara såhär orkar jag inte”. När jag läst lite till kom jag förbi min negativa inställning. Kanske främst för att jag blev så tagen av bildspråket. För bildspråket är fantastiskt. F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T. Det var länge sedan jag läste något så fint. Läs det här till exempel:
”Jag sitter vid fönstret och ser regnet och löven och snön kollidera. De turas om att dansa i vinden, framför koreograferade rutiner för den godtrogna massan. Soldaterna stampar stampar stampar genom regnet, krossar löv och fallen snö under sina fötter. Deras händer är omslutna av handskar som omsluter gevär som kan sätta en kula i miljoner möjligheter. De bryr sig inte om att bry sig om skönheten från skyn. De förstår inte friheten i att känna universum mot huden.” 
De två sista meningarna kan vara de absolut snyggaste i hela boken. Någon som jag har läst att många ogillade är de överstrukna meningarna. Jag tycker att de är magnifika. Visst hade man kunnat få fram samma sak på ett annat sätt. Dock tycker jag att det känns väldigt äkta, med tanke på att huvudpersonen endast är 17 år gammal. Om det här ska vara hennes egna anteckningar så känns det mer trovärdigt än att skriva en lång runtförklaring.

Trots att boken var något trist i början så börjar den faktiskt med intensiteten på topp. Och den avtar inte. Det är nog det jag tyckte var jobbigast med den här boken – att den är så intensivt intensiv hela, hela tiden. Det är inga direkta nivåer, utan bara glöd, hetta, hårt och snabbt hela tiden. Det blir så energikrävande. Julie känner så starkt hela tiden, oavsett vad hon gör, att jag istället för att känna med henne blir matt och avtrubbad.

Även om boken kanske är lite för intensiv så gillar jag den ändå. Den är spännande nästan hela tiden, även om slutet känns lite krystat och tillgjort.

Rör mig inte! | Tahereh Mafi | B. Wahlströms | 2012

Haruki Murakami

Efter mörkrets inbrott

00:15

Två systrar. Den ena försöker få nätterna att snabbt passera. Hon kan inte somna. Den andra systern kan inte vakna. Berättelsen är en mix av verklighet och mystik. Systern som inte kan vakna försvinner till ett helt annat ställe utan att röra sig ur sängen. Systern som inte kan somna driver runt på stan och träffar människor hon aldrig trodde att hon skulle träffa.

Bildspråket i den här boken är fantastisk. Jag kan inte bara känna på stämningarna, jag kan även ta på dem. Det här är den tredje boken jag läser av Murakami. Efter att ha läst Norwegian Wood och tyckt att den var ett riktigt bottennapp går jag återigen tillbaka till att tycka att han är ett geni.

Precis som i de andra böcker jag läst av Murakami (förutom Norwegian Wood har jag även läst Kafka på stranden) innehåller även den här boken mycket referenser till västerländsk kultur. Jag har inte läst speciellt mycket från Asien alls innan (och den enda litterära japanska erfarenhet jag har är just Murakami), men har ändå fått för mig att böcker av asiatiska författare skulle ha någon speciell sorts stämning. Jag tycker att man kan se en ganska stor skillnad i stämning mellan till exempel svenska böcker och brittiska böcker. Dock är det här den femte gången jag läser asiatisk litteratur och blir motbevisad. Den här boken har inte en – som jag tänker den – typisk asiatisk stämning.

Jag har länge dividerat med mig själv om huruvida en bok är värd att läsa bara för att den är skickligt skriven – och alltså inte för att berättelsen är speciellt bra. Den här berättelsen är nämligen ingen hit i sig, men den är framförd på ett sådant sätt att boken blir läsvärd ändå. Den är värd att läsa för detaljerna, språket och stämningarna. Varenda scen går att se i huvudet.

Något som jag även gillar i böcker är när författaren inkluderar mig, något som Murakami använder en hel del i den här boken. Första tillfället han gör det är till och med på första sidan i boken:
”Vår blick väljer ut ett område där ljuset är särskilt koncentrerat och fokuserar på det.”

Boken känns snarare som ett lite mer utvecklat filmmanus än en faktisk bok. Ibland får man till och med ”se” vyer som endast är vackra och som inte har någon större funktion för berättelsen.

Om man vill läsa något snabbt, en intressant historia eller något lättsamt så ska man inte läsa den här boken. Trots att den inte är så lång (237 sidor) så behöver den få ta tid. Den behöver få marinera en i miljöerna. Jag behövde gotta in i mig i den, hitta min plats och känna av språket. Med andra ord en bok som jag inte gärna läser i ett enda svep bara sådär. Nej, den behöver tid.

Efter mörkrets inbrott | Haruki Murakami | Norstedts | 2012

John Ajvide Lindqvist

Lite utmaningsinspiration!

20:58

Igår utmanade jag er att läsa novellsamlingar. Om ni fortfarande inte är övertygade om att ni vill vara med i utmaningen så kommer här ett litet inlägg om vad jag har läst, vad jag har planerat att läsa och vad som finns i min bokhylla. Eftersom jag har funderat på det här ett tag har jag faktiskt hunnit läsa en novellsamling i april redan!

Vad jag har läst

Fel grav och andra berättelser av Kelly Link
Fel grav innehåller fem stycken noveller i olika längd. Jag tyckte alla förutom den första var lite sega men känner att den nog kan uppskattas av någon människa som låter böcker ta lite tid. Väldigt roliga berättelser i grunden!

Vad jag har tänkt och tror är rimligt att jag hinner läsa

Grymhet av Birgitta Lindqvist
Grymhet innehåller ett gäng noveller som alla har någon sorts koppling till Kina. Historiskt och nutida, men alla med grymhet som utgångspunkt.

Kärlek genom ett fönster
20 noveller av 20 författare. Alla välkända, men inte alla för mig bekanta. Noveller är ett jättebra sätt att smaka på en författare, eftersom det är en berättelse i miniformat. Några utav de bekantskaper jag kommer se fram emot i den här boken är Viktor Rydberg, Selma Lagerlöf och Ivar Lo-Johansson.

Edgar Allan Poes samlade noveller volym 1
Edgar Allan Poe är en författare vars noveller jag har fått berättade för mig sen jag var liten. Alltså, berättade som sagor, i barnformat. Nu är det dags för mig att lära känna hans författarskap lite bättre.

Vad som också finns i min bokhylla

H.P. Lovecrafts Skräcknoveller
I augusti förra året gav Vertigo ut denna fantastiskt vackra bok som innehåller 37 av Lovecrafts skräcknoveller. Jag är sugen på att läsa den, men sidantalet gör att jag kanske inte vågar mig på att läsa alla i sträck. Det kanske blir en novell här och en novell där.

Samlade svenska kulter av Anders Fager
Anders Fager har jämforts med en utav mina absolut favoritförfattare – John Ajvide Lindqvist. Om han håller måttet vet jag inte än, men om jag hinner tänker jag ta reda på det redan under april månad!

Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist
Den enda anledningen till varför denna bok inte finns med i min planering är för att det inte är en regelrätt novellsamling. Den innehåller nämligen en del texter av en annan typ än novell. Den här samlingen får snällt stå bredvid Samlade svenska kulter och vänta.

Hoppas att ni blev något inspirerade i alla fall! Om du inte är intresserad av att läsa en hel novellsamling, men ändå vill vara med på ett hörn rekommenderar jag Novellix eller Centrum för lättläst - som båda har noveller i fickformat! Jag har inte hunnit läsa något från Centrum för lättläst än, men Novellix klassikerfyra har jag tagit mig igenom.

magi

Pretty monsters - Fel grav och andra berättelser del 1

00:19

I fel grav innehåller fem stycken berättelsen.

En om en ung poet som lämnade några synnerligen fantastiska dikter i sin flickväns grav och nu ångrar sig.
 En handlar om Onion som kan läsa andras tankar och som helst av allt vill tjäna hos trollkarlarna i Perfil.
Den tredje handlar om en tv-serie som aldrig går på bestämda tider, där en roll aldrig spelas av samma skådespelare två gånger och där tittarna själv måste ingripa.
Den fjärde handlar om en handväska som rymmer en hel värld. På en natt i handväskan går 20 år i den verkliga världen.
Den femte och sista berättelsen handlar om två tvillingar som tycker om att leka Död-leken.

I beskrivningarna tycker jag att alla fem noveller låter fantastiska. Dessvärre är de inte fullt så fantastiska. Sanningen att säga tycker jag att de är något poänglösa. Det börjar bra, med ynglingen som gräver upp sin flickväns grav. Den första novellen är fylld av en stämning som vore värdig Tim Burton (som är min favorit bland filmskapare – alla kategorier). Jag kan se natten, kyrkogården, graven, den döda flickan framför mig. Den är rolig, men inte ett dugg mystisk eller läskig.

Efter det går det utför. Trollkarlarna i Perfil är långtråkig, Trolleri för nybörjare rörig, Sagohandväskan och Specialistens hatt känns båda poänglösa. Det började ju så bra, men fortsatte så fruktansvärt trist. Idéerna är bra, men inte väl genomförda.

Dock är jag inte helt avskräckt än. Jag vill ändå läsa mer av Kelly Link innan jag bildar mig en uppfattning. Jag menar, hennes berättelser har ju helt klart potential, men jag tycker att de skulle kunna vara mer genomarbetade.

 Pretty monsters - Fel grav och andra berättelser del 1 | Kelly Link | X-Publishing | 2012

Läsutmaningar

20:58

Varje månad utmanar vi er och oss själva att läsa böcker på ett tema. Temat kan vara allt från skräck, till asiatiska författare, lyrik eller tegelstenar. För att det ska bli en lagom stor utmaning för alla bestämmer du själv i förväg hur många böcker du ska läsa på temat. Tänk på att det ska vara en utmaning - men ändå inte ett ouppnåeligt mål. När månaden är slut får du gärna tala om hur det har gått.

Nu har ju en tredjedel av april redan gått, men vi kör igång ändå!
April månads tema är: Novellsamlingar.
Jag själv planerar att läsa tre stycken.

citat

Citat från januari, februari, mars

20:53

Här kommer en till sammanfattning, fast över årets tre första månader. På min gamla blogg skrev jag en gång att jag minsann inte har något favoritcitat, eftersom jag aldrig skriver ner eller kommer ihåg några. Bara några månader senare, ungefär vid årsskiftet, kom jag på att det kanske inte var så himla dumt det där med att samla på citat.
Det är inte ofta jag kommer ihåg att skriva ner dem, och det är ännu mer sällan jag kommer ihåg att få med citaten i recensionerna jag skriver. Här kommer därför en liten uppsamling av de citat jag antecknat under årets tre första månader. Tydligen har jag inte fått ihop fler än tre, men de är alla från väldigt läsvärda böcker!

Glashuset, Rachel Caine:
"'Vet du vad?', sa Shane tjugo minuter senare. 'Det skulle kännas mycket bättre att vara tillsammans med dig om du inte betraktade mig som den självklara killen att vända sig till när man behöver hjälp med ett inbrott'" - s. 233

"Michael böjde sig framåt, med händerna lätt knäppta och armbågarna stödda mot knäna. Hans hår såg ut som spunnet guld i lampskenet och ögonen var änglalikt blå. Ingen hade någonsin sett så pålitlig ut som Michael Glas.
Bortsett från att han var död och så, något som Claire måste bita sig i tungan för att inte avslöja i ren panik"
- s. 234
___________________________________________
Jag tror jag älskar dig, Allison Pearson:
"Du valde de vänner du ville ha därför att du hoppades att du skulle kunna bli som dem inte som du. För att förbättra din image gjorde du dig själv mer korkad och mindre snäll. Alltmedan månaderna gick började kohandeln för att höra till kännas lite för tung. Att du måste stänga av en viktig del av dig själv, bara för att du skulle få följa med på en shoppingtur till stan, inte behöva sitta ensam på lunchen, eller för att ha någon att promenera med hem. Nu, mitt bland vänner var du ofta ensammare än du varit innan. Hierarkin hos tjejer var så mycket mer brutal än den hos killar. Killarna slogs om att vinna ute på planen, och därefter duschade de bort ilskan. Tjejerna spelade fulare. För tjejer var det aldrig bara ett spel." - s. 158

recension

Dödsdriften

23:19

I Dödsdriften får man återigen träffa dr Stratham Younger och kommissarie James Littlemore. Eftersom det var ett tag sedan jag läste Jed Rubenfelds "Analys av ett mord", minns jag inte hur stor roll de spelar i den, men i "Dödsdriften" är de de två huvudpersonerna.

Dr Younger återvänder till USA efter att ha stridit i första världskriget. Med sig tillbaka har han den förtjusande fransyskan Colette Rosseau och hennes stumme lillebror Luc. Allt Stratham vill är att få vara nära Colette, och gärna gifta sig med henne, men Colette har tankarna på annat håll. Hon bekymras av sin brors stumhet.

När de för första gången sedan återkomsten träffar Littlemore, blir de tre vittnen till en utav USA's första terroristattacker. Wall Street blir bombat, och mysteriet är ett faktum. Littlemore blir i egenskap av polis snart indragen i utredningen. FBI vill få alla att tro att det var bolsjeviker som utfört dådet, men Littlemore inser snart att deras historia inte håller. När han blir kontaktad av finansministern får han reda på något som vänder upp och ner på hela utredningen.

Samtidigt är någon ute efter Colette. Hon blir förföljd, kidnappad och nästan dödad – flera gånger.
"Analys av ett mord" läste jag för två år sedan, och jag älskade den. Kanske för att psykologi är något som verkligen intresserar mig, kanske för att den utspelar sig under den tid där jag tycker att deckare gör sig allra bäst. Jag gillade den faktiskt så mycket att jag gav den högsta betyg. Fem poäng, av fem möjliga. Att förväntningarna på "Dödsdriften" skulle vara skyhöga var oundvikligt. En liten dos 1920-tal, en liten dos korrumperade ministrar och en liten dos Freud (japp, Freud figurerar även i denna bok!).

Tre ord: Förväntningarna infriades INTE.
För att förklara mig: Berättelsen var bra, men otroligt långsam. Jag kände mig mest fångad i boken (fångad på ett dåligt sätt) och ville skynda på hela processen lite. Om den inte dessutom hade varit bra hade jag lagt ner den ganska tidigt. Tyvärr hoppade jag över rätt mycket text mellan dialogerna. I slutet däremot blir det A-C-T-I-O-N. Då går det istället nästan FÖR fort.
Något som jag gillande var det här påprackandet av onödigt vetande. Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen – jag är en besserwisser och kunskapsnörd som älskar onödigt vetande. Den här boken innehåller väldigt mycket onödigt vetande. Till exempel om första världskriget, om radium och om tiden.

Den var alltså inte lika bra som Analys av ett mord, men jag gillar den ändå. Även om den inte var så pass bra som jag hade förväntat mig. Jag tror att om jag hade läst den under ett lov då jag inte hade speciellt mycket annat att göra hade jag kanske uppskattat den mer.

Dödsdriften | Jed Rubenfeld | Damm Förlag | 2011

Lauren Oliver

Sammanfattning Mars

16:35

Mars verkar inte vara något undantag från min läsarvåg. Jag har sett att många andra bloggare har twittrat om lässvackor, men jag har tack och lov klarat mig undan det (peppar peppar). Det enda liknande jag råkat ut för var den här veckan då det blev för fullt med annat för att jag skulle hinna läsa. Annars måste jag nog säga att läsningen legat på topp även denna månad!
De böcker jag har hunnit med är följande:

  1. Det borde finnas regler - Lina Arvidsson
  2. Vinylprinsessan - Yvonne Prinz
  3. Cowgirls - Carolina Bång
  4. Varma kroppar - Isaac Marion
  5. Phonephucker - Tanja Suhinina
  6. Hello Kitty måste dö - Angela S Choi
  7. Det förtrollade urverket - Philip Pullman
  8. Resten får du ta reda på själv - Lauren Oliver
  9. Dödsdriften - Jed Rubenfeld
  10. Välkommen till din psykos - Nanna Johansson
  11. Tillbaka till henne - Sara Lövestam
  12. Efter mörkrets inbrott - Haruki Murakami
  13. Ormar och piercing - Hitomi Kanehara
Alltså totalt 13 böcker. Jag förstår inte ens själv att jag hunnit med. Dessutom är det en tegelsten (Tillbaka till henne) och en nästan-tegelsten (Dödsdriften). I februari hann jag läsa men inte recensera, så det har väl sett lite bättre ut den här månaden.
Jag tycker att det helt klart varit en bra läsmånad. Jag som inte läser så mycket asiatisk litteratur har fått med hela 2½ halv bok av det slaget (Efter mörkrets inbrott, Ormar och piercing samt Hello Kitty måste dö).
Totalt antal lästa sidor uppgår till 3922.

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg