boktips

Boktips: Rubinröd

09:49

Som ni kanske vet finns det en bok som heter Rubinröd och handlar om tidsresor. Det här är inte den boken. De råkar heta samma sak, men har totalt olika handlingar.

Den Rubinröd jag har läst, skriven av Linzi Glass, handlar nämligen inte alls om tidsresor, även om den utspelar sig i en tid som inte är nu.

Skådeplatsen är ett Sydafrika präglat av hårda segregeringslagar. Huvudperson är Ruby, på utsidan en vanlig, vit, engelsk,  rik tjej. På insidan pyr ilskan över att behöva välja vänner efter hudfärg. Hennes mamma har ett konstgalleri där hon låter mörkhyade ställa ut. Hennes pappa är jurist och hjälper offer för apartheidregimen. Risken att de ska bli gripna är hela tiden överhängande. Som om det inte vore nog blir Ruby dessutom kär i Johann, som är afrikaans.

Jag är så himla dålig på att läsa böcker som utspelar sig utanför Europa eller USA, så jag tyckte det var himla kul att bryta av lite.  Dessutom var den väldigt bra och väldigt enkel. Så om ni är sugna på att läsa något helt annorlunda så tycker jag ni ska läsa den här. Och bli inte lurade av det fula omslaget...

Tyvärr är den slut på både Adlibris och Bokus. Jag snubblade över den på halva reapriset på Ica Maxi. 

historia

Recension: Under stjärnor av glas - Barbara Ewing

12:02

Cordelia är i princip uppvuxen inom teatern. Hon har skådespelat i hela sitt liv - och hennes mamma innan det. Efter en ovanligt vild föreställning och ett hot om att bli ersatt med en elefant får hon dock nog. Hur hon och hennes vän Rillie nu ska få ihop till mat och hyra vet de inte, men till teatern vill de inte igen.

Just när de tror att de kommer hamna i fattighuset kommer Cordelia på att de ska öppna en egen verksamhet - äktenskapsrådgivning. Till dem kommer unga par som ska gifta sig och som vill veta om de passar ihop, men oftast kommer de ogifta flickorna själva för att höra vad som förväntas av dem under bröllopsnatten.

Jag började läsa den här eftersom jag var så himla sugen på att läsa en historisk roman. Precis som med Harlequin har jag varit väldigt skeptisk mot Fenix, eftersom de har liknande utgivning. I vintras läste jag Legend som de givit ut, men det är ju en klassiker inom skräcklitteratur.

Det känns som att jag har läst så himla många böcker på senaste tiden som jag tror inte ska passa mig, men som jag ändå givit mig in på. Ofta räcker det med små inslag som gör mig intresserad. I den här boken var det magnetismen. Annars brukar jag inte gillar böcker av den här typen, som egentligen bara beskriver en sorts vardag, utan att ha ett tydligt mål eller ett huvudproblem.

Jag tycker att den mycket liknar den gamla sortens följetonger som brukade publiceras i tidningar. Den har liksom ett övergripande tema, men små problem dyker upp i varje kapitel. Jag är faktiskt väldigt förvånad över att jag gillade den här boken, för jag tänker att det inte riktigt är min bästa form. Ändå tyckte jag att den var väldigt mysig och trivsam att läsa. Det känns faktiskt lite skönt att läsa en bok som inte är action hela tiden och extremt intensiv, och jag blir förvånad över att jag tycker det. Jag är nämligen bokläsaren som blir stressad och rastlös av böcker där det inte händer någonting. Jag begriper inte riktigt varför det fungerar här, men det gör det.


Under stjärnor av glas | Barbara Ewing | 413 s. | Fenix | 2012

kärlek

Recension: Tyst - Hannah Harrington

12:03

Chelsea är en av skolans innetjejer. Kanske inte MEST populär, men hon är i alla fall bästa kompis med den som är det. Hon är ytlig och elak, men hennes sämsta egenskap är att hon inte kan hålla tyst. Om något.

Men när hon under en fest avslöjar en hemlighet blir en kille nästan dödad. Hon vet vilka som gjorde det, och kan bara inte låta dem gå fria. Över en natt förlorar hon allt: vänner, status. Till och med tjejen hon trodde var hennes bästa vän börjar mobba henne i skolan. Så hon bestämmer sig för att sluta prata.

Så blir hon vän med Sam. Sam som är bästa kompis med killen som blivit misshandlad. Sam som borde vara den som står först i ledet att hata henne, men som ger henne en andra chans.

Jag tyckte att hela omslaget (snarare kanske baksidan/innerflikarna än själva framsidan), beskrivningen, allt, bara skrek att det här inte var en bok för mig . Ändå var det något med den - jag tror tysthetslöftet - som gjorde att jag ändå tänkte att "nej, nu ska jag läsa den här". Utan twisten med tysthetslöftet hade jag nog inte ens läst den här boken. Ändå förväntade jag mig att det skulle vara en ytlig high school-bok i klass med de flesta amerikanska high school-filmer. Oj, så fel jag hade!

Istället är det en bok som handlar om att omvärdera vad som är viktigt i livet, och vilka vänner en vill ha. Genom att inte prata tvingas Chelsea lyssna lite mer på sin omvärld. Och genom att bli av med alla sina vänner måste hon lära sig att skaffa nya. Jag älskar karaktären Chelsea, och tycker att det är så fantastiskt att se hennes resa genom boken. Hon tvingas att ta beslut om vad som är rätt och fel - beslut som jag i början av boken inte trodde att hon skulle vara stark nog att ta.

Jag blev väldigt positivt överraskad, för även om boken är lättsam är den definitivt inte ytlig. Den är rolig och har en väldigt behaglig stämning i de bra bitarna, men den innehåller också ett mått av allvar och skämtar inte bort det svåra.


Tyst | Hannah Harrington | 320 s. | Harlequin | 2013

funderingar

Det värsta som kan hända

14:38

Klockan 4:50 ringde min väckarklocka igår. Jag hade förstås legat vaken hela natten. Dels för att jag av någon anledning aldrig kan sova när jag ska gå upp tidigt. Dels på grund av att min kära lilla katt Katniss inte förstod att jag ville sova, och därför hoppade på mig en gång i halvtimmen.

Så stiger jag upp, plockar ihop det sista jag ska ha med mig (bland annat matsäck) för att åka tåg i nästan sju timmar (om en räknar tiden det tar att åka in till Centralen hemifrån mig). Jag tittar på klockan. Ojdå, 05:13, dags att börja ta på skorna. Vid 05:17 springer jag ut till busshållplatsen. Bussen är punktlig. Prick 05:19 stiger jag på.

När jag har åkt halvvägs till centrum inser jag att min bok ligger kvar hemma. Alltså, ni om några borde förstå vilken KATASTROF det här är. Var så jäkla arg på mig själv. Senare kom jag dessutom på att jag bara packat för fyra dagar istället för fem, men det här med boken kändes ungefär 1000 gånger värre.

Det kanske är nu jag bör nämna att jag hade två böcker, två sommarprat, 4 noveller och några korsordstidningar med mig också. Men det var ju den boken jag HÖLL PÅ ATT LÄSA. I ren protest läste jag inte mer än 30 sidor på den sju timmar långa resan.

Saker som har hänt på sistone:

13:14

  1. Jag har haft läsflow och läst för många böcker om high school
  2. Jag har tagit mig till en tågstation och åkt på ett tåg och förhoppningsvis hamnat i Östersund när det här inlägget postas. Om inget har hänt så att jag inte kommit fram. Hope not.
  3. Jag har sett första avsnittet av Under the Dome (dog lite)
  4. Jag har börjat läsa Virus

Saker som inte har hänt på sistone:

  1. Jag har bloggat
Jag har jättemycket att göra just nu, så det kommer fortsätta vara himla tomt här i bloggen. Sånivet. Pusshej.

apokalyps

World War Z - filmen

18:09



World War Z - en filmatiseringen jag varit väldigt skeptisk till. Jag har tidigare skrivit att jag har svårt för zombiefilmer överhuvudtaget, och Warm Bodies har jag fortfarande inte vågat se. Men efter att ha hört mina vänner, en efter en, hylla den, var jag ju helt klart tvungen att se den.

Det jag gillade mest med boken är att det faktum att den är upplagd som en fiktiv intervjubok. Jag älskar konceptet, verkligen. När jag först hörde att den skulle bli film blev jag eld och lågor, eftersom jag trodde att filmen skulle bygga på samma koncept. Det gör den tyvärr inte, men jag är faktiskt himla nöjd ändå. 

Filmen berättar samma historia som boken, men istället för intervjuer får vi följa Gerry. Gerry jobbar på FN och reser världen runt för att ta reda på var zombieviruset kommer ifrån. På så sätt får vi alltså reda på hur olika länder hanterat smittan, hur den spritts och så ändå. 

Något som jag tyckte var bra med den här filmen är att vi egentligen knappt får se zombierna på nära håll. Jag som är kinkig med hur de ser ut tänker att det kanske är bäst så. Det hade lätt kunnat förstöra saker och ting. Jag är faktiskt så pass nöjd att jag kan gå med på att zombierna springer. Men notera att jag GÅR MED på det. Det är inte samma sak som gillar. Dessutom är zombier inte direkt skräck för mig, men dem här zombierna hade lätt platsat i en riktigt läskig skräckfilm.

Något jag tycker är mindre bra är att de inte gjort något åt de dåliga könsrollerna. I recensionen av boken nämner jag att den första kvinnan inte nämns förrän på sidan 83. I filmen säger Gerry hejdå till sin familj. Till flickorna säger han att de är hans gullungar, medan pojken får höra "Ta hand om dem nu".

Över lag är jag ändå väldigt nöjd med filmen. Jag rekommenderar absolut!

David Levithan

Recension: Den andre Will Grayson - John Green & David Levithan

12:51

Omslagsbild: Den andre Will GraysonOm jag hade läst mer av John Green och David Levithan hade jag förmodligen räknat de båda till mina favoritförfattare. Dessutom har de båda ett sånt skrivsätt att jag aldrig ens skulle kunna föreställa mig att ett samarbete de två emellan skulle bli annat än fantastiskt. Med dessa höga förväntningar började jag läsa Den andre Will Grayson.

Will Grayson och Will Grayson är båda ganska så trötta på livet. Den ene Will lever efter filosofin att inte bry sig och att hålla käften, vilket inte hjälper honom speciellt mycket på vänskapsfronten. Den andre Will dejtar en tjej han inte gillar. Egentligen vill han bara ha Isaac. En natt när de båda har blivit övergivna stöter de på varandra, och deras liv flätas ihop på ett komplicerat sätt. Den andre Will blir nämligen kär i den förste Wills bästa vän Tiny.

Till att börja med: Förstår ni hur svårt det är att beskriva en handling när de två huvudpersonerna i boken heter samma sak, men inte är ett dugg lika varandra? Tack och lov är det i boken omöjligt att blanda ihop dem, tack vara den otroligt fiffiga kapitelindelningen. Vart annat kapitel tillhör Will Grayson, och vart annat kapitel tillhör... öh, den andre Will Grayson. Och tack och lov skriver den andre Will Grayson helt utan versaler, så det är inte allt lika svårt att skilja på dem som det låter.

Och tja, det finns en till anledning till att handlingen är svår att beskriva, och det är för att jag i efterhand är lite osäker på hur den precis såg ut. Den handlar i alla fall en hel del om att vara kär i någon, och hur det fungerar när en inte är säker om en vill dejta någon, eller om en bara vill titta lite på avstånd. Det handlar om vänskap, och om att vara osäker på allt, trots att en kanske verkar säker.

Jag tyckte hursomhelst, trots lite rörig handling kanske, att den var himla bra. Inte boom bang tar-mig-med-storm-bra, men BRA. Den var kanske inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig, men herregud vilka höga förväntningar jag hade i förväg. Jag inser väl såhär i efterhand att det kanske inte är rimligt att förvänta sig att ett författarpar ska bli dubbelt så bra som författarna är själva. Men jag gillade ändå att boken liksom växlade mellan att vara seriös och lättsam.

I början hatade jag bara gemener-Will för jag tyckte mest att han var irriterande och jobbig. Jag tyckte att han växte en hel del under boken, men gillade honom ändå som mest i mitten, lite mindre närmare slutet och lite mer när boken slutade.

Jag irriterade mig dock på den lilla grejen att Will ska träffa Isaac på en fredag (s. 77), och dagen efter det är han i skolan (s. 176).

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag tycker att ni som också gillar både Greens och Levithans böcker absolut ska läsa den, men jag tycker också att ni ska dra ner era förväntningar. Framför allt har boken sina stunder där den är så fantastiskt rolig att jag vill skratta rakt ut, men om jag ska se till helheten vet jag inte om jag hade gillat den lika mycket om jag inte visste vilka som hade skrivit den.


Den andre Will Grayson | John Green & David Levithan | 314 s. | Rabén & Sjögren | 2011

Bokbloggsjerka

Bokbloggsjerka 12-15 juli

15:00

Nu var det länge sedan jag svarade på Annikas frågor, men den här helgen tänker jag ta mig tid. Jag gör det dessutom lagom till en sjukt svår fråga, nämligen följande:

Känner du till en karaktär i en bok som har fått ett annat namn i filmatiseringen av densamma? Vad tycker du i så fall om det?

 

Till att börja med, så nej, jag kan inte komma på någon som har fått ett annat namn. Jag har ett vagt minne om att jag någon gång upprörts över det, men kan inte komma ihåg vilken filmatisering det då gällde.

Till den andra frågan: Jag skulle ha väldigt svårt för att godta en ursäkt för att byta namn på en karaktär. Jag menar, varför göra det ens? När karaktären nu fått namnet bytt är den ju inte längre samma karaktär. Namn tycker jag har otroligt stor betydelse. Jag tycker i alla fall att jag läser in olika saker i om en karaktär heter Emma eller Elsa, för att ta ett exempel. Jag tror att författaren ofta har en poäng med hur hen namnger sina karaktärer. Och då menar jag inte att det namnet betyder det och passar på den personen, utan snarare - om jag ska utgå från mitt eget skrivande - så vet en ibland bara att den här karaktären heter Julia. Till exempel.

I och för sig kan jag se en poäng med att ändra namn på en karaktär som har samma funktion som en karaktär med ett annat namn i boken, men har fått så skilda egenskaper att det helt enkelt krävs ett nytt namn. Men då är det ju inte exakt samma karaktär, utan två olika, men med samma funktion.

Marie Lu

Att se fram emot i augusti

12:00

Bara en tredjedel av juli har gått, men jag tycker att det börjar bli högtid att prata om höstens utgivning. Jag menar, så att ni kan planera budgeten och sådär! ;)

Den första bok ni behöver för att överleva hösten är Den femte vågen av Rick Yancey. Den kommer ut den första augusti, och den har jag redan haft läst och avklarad i mer än en månad. Så den tänker jag vänta till recensionsdatum med att skriva om. Förutom det jag just skrev. Förstås. Men alla behöver läsa den här boken. Finns att förhandsbeställa till och med. Klickklick.

Nåja, sen är det ju lite andra böcker som ämnar dyka upp i augusti. På min lista har jag sex böcker, varav tre är seriealbum. Thank god känner jag lite här, för då tänker jag läsa igen alla recensionsexemplar jag fått under våren/sommaren men inte hunnit läsa.

Fjärde riket

En bok som jag är himla pepp på är Så länge jag kan minnas har jag varit ensam av Marie Lundquist. Jag vill i förväg älska omslaget till den här boken lite. Det ser så himla fantastiskt, fruktansvärt obehagligt ut. Jag hoppas, hoppas verkligen att innehåller håller samma standard som omslaget. Jag har inte läst något av Marie Lundquist tidigare heller. Så vi får se!

Fjärde riket fastnade jag för direkt när jag läste om den. Hallå, jag menar skola, en tjej som kallas LSD, andra världskrigsreferenser och maktmissbruk - hur kan det inte låta intressant?

Samlingen

Zelda, Zelda, det klart jag ska läsa Zelda?! Har inget bättre att säga. Bara att Zelda är bäst.

Samlingen är fortsättningen på Skuggan som jag läste i vintras någon gång. Jag gillade, så jag är pepp även på den här! Kul kuriosa att en av författarna har samma namn som min bästa kompis pappa.Vilket även råkar vara typ Sveriges vanligaste namn.

Tråk-Galago verkar vara dålig med bilder, men Snille och smak av Kringlans Svensson och Valle Westesson samt Alternativet av Karolina Bång har jag i alla fall blivit lovad recex på.

Idag, idag!

11:56

Idag, kära läsare, ska jag göra en litterär tatuering. Men ni får inte se något förrän den är klar!

David Levithan

Recension: En bit av mig fattas - David Levithan

12:48

Claire befinner sig i ett klassrum och tänker inget annat än att det kommer bli en helt vanlig dag. Peter skolkar från skolan och ser allt på nära håll. Jasper sover sig igenom hela händelsen. Händelsen som skulle förändra inte bara de kommande timmarna, dagarna, veckorna, månaderna, åren för dem och alla andra New York-bor, utan resten av deras liv. 

Den 11e september 2001 kraschade två plan i World Trade Center. Var var jag? Jag vet inte. Ärligt talat. Jag var åtta år gammal. 11e september är inte ett datum som jag i första hand kopplar till terrorattacken mot tvillingtornen. Jag har ingen känslomässig relation till händelsen över huvud taget. Jag vet inte om jag var för liten, och det var för avlägset. 

Något jag däremot kommer ihåg är när en självmordsbombare för några år sedan smällde sig själv mitt i Stockholms julhandel. På ett ställe där jag varit 15 minuter tidigare. Jag minns chocken. Men jag minns inte datumet. Och inget rasade, ingen blev allvarligt skadad, ingen dog (om vi bortser från han som var bomben). Jag tänker att efter den här upplevelsen fick jag uppleva ett litet, litet pytteuns av vad New York-borna var tvungna att uppleva efter 9/11. 

Att Levithan skriver bra var något jag räknade med när jag började läsa den här boken. Jag helt enkelt förberedde mig på en upplevelse när jag började läsa den här boken. Jag hade däremot inte förstått hur bra. Han får mig att känna för en händelse som jag tidigare inte brytt mig speciellt mycket om. En händelse som känns så avlägsen både i tid och rum att jag för det mesta glömmer bort att tänka på.

Liksom när jag lyssnade på/läste Gidlund är det de små sakerna som ger mig gåshud, som gör att tårarna blir svåra att hålla tillbaka. I Gidlunds sommarprat var det när han berättade att han slutat pensionsspara som störst intryck på mig. I den här boken är det när Jasper samlar ihop de papper som tagit sig från katastrofplatsen ut till Brooklyn. Det är då klumpen i halsen växer och ögonen tåras.

Den här boken har gett mig förståelse för vilken faktiskt fruktansvärd händelse det här är. Och det är det här jag älskar med böcker. Det bästa som finns är att läsa en bok och sen känna att de faktiskt förändrat något hos mig. Att jag faktiskt lärt mig något. Att det faktiskt gör skillnad att läsa böcker. 


En bit av mig fattas | David Levithan | 191 s. | Rabén & Sjögren | 2009

boktips

Boktips: Könspolitiska nyckeltexter

12:22



Jag har under de senaste veckorna läst sommarkursen Genus, makt och arbete i Sverige 1800-2000. På vår litteraturlista finns Könspolitiska nyckeltexter i två volymer, båda specialskrivna för kursen.

Jag tänker alltid att kurslitteraturen är torr och trist, och att jag aaaaaaldrig frivilligt skulle öppna en kurslitteraturbok för att nöjesläsa. Men tji fick jag! De här böckerna innehåller alltså texter skrivna under 1800-2000-talet, tillsammans med nyskrivna kommentarer till texterna. Allt är otroligt intressant och tydligt.

Jag har lånat dessa på biblioteket, men hade gärna köpt dem om jag hade haft hur mycket pengar som helst (jag önskar nästan att de inte hade funnits på bibliotek så att jag hade köpt dem, för nu kommer det nog tyvärr inte hända). Det är liksom sådana böcker som i alla fall jag vill kunna plocka fram lite då och då bara för att bli påmind om vad jag kämpar för, och hur mycket andra gjort för mig tidigare.

Om du skulle vilja köpa dem går det att göra det antingen en och en, eller i en box. Del I, del II och båda två.

döden

Recension: Alice i Zombielandet - Gena Showalter

12:22

Alices pappa är galen. Så länge Alice kan minnas har han gått på om monstren som finns i mörkret. Alice och hennes lillasyster Emma får inte gå på sena uppvisningar i skolan, inga pyjamaspartyn eller något annat där de skulle behöva vara ute efter mörkrets inbrott.

Men så händer något som förändrar allt. Alice lyckas få hennes föräldrar att för en gångs skull gå med på att gå på Emmas balettuppvisning. På väg hem i mörkret blir Alice pappa rädd, och får bilen att sladda. Efter kraschen ser hon dem, monstren. Och de tar ifrån henne hela hennes familj.

Jag måste erkänna att min relation till Harlequin inte har varit speciellt bra. Jag har alltid sett det som ett förlag som bara ger ut skräplitteratur, sånt där romantiskt tjafs. Tyvärr tror jag nog att väldigt många har förutfattade meningar om Harlequin. På senare tid när jag skaffat mig mer koll på vad som ges ut i bok-Sverige måste jag faktiskt säga att de överraskat mig gång på gång. En gång, långt tillbaka läste jag en Harlequin-roman - precis en sån där som jag skulle ha kallat romantiskt tjafs idag - men förutom den är det här faktiskt den första Harlequin-bok jag läst.

Och visst finns det en romantisk berättelse även här. Jag skulle dock inte säga att den är överdriven, krystad eller malplacerad om jag jämför med andra böcker i genren. Ta till exempel Tahereh Mafis böcker. Den innehåller också en precis lika klyschig kärlekshistoria som den här. Så även Carrie Ryans zombietrilogi. Förresten, blir inte typ ALLA kärlekshistorier klyschiga på något sätt? Har vi läst någon som inte varit det? Grejen med klyschor är ju också att de finns av en anledning. För att de fungerar.

Japp, det är precis vad kärleksklyschan gör även i den här boken. Och fastän jag VILL tycka att heterosexuella kärlekshistorier är trista, tråkiga, slav under tvåsamhetsnormer, heteronormer, genusnormer, alla normer, SÅ FUNKAR DET. Nästan lite för bra, för jag - just precis, JAG, som tycker att muskler är så himla avtändande - är kär i Cole.

Så finns det ju en zombieberättelse. Och jag måste erkänna - även här något motvilligt - att jag gillar den. Jag vet inte om ni har förstått det här, men jag är monsterkonservativ. Jag vill inte ha mina vampyrer glittriga eller mina zombier tänkande. Ändå köper jag hela den här ande-grejen i den här boken. Jag gör det faktiskt. Väldigt lätt.

Jag skulle även kunna skriva en hel radda om hur himla fantastiska alla karaktärer är - Alice, Kat, Cole, ALLA - men jag tror knappt ens någon har läst såhär långt, så jag lämnar faktiskt det åt er att upptäcka själva.


Alice i Zombielandet | Gena Showalter | 432 s. | Harlequin | 2013

funderingar

Mitt första sommarprat

11:51

På nedladdning i min telefon just nu.
I fredags, sittande på ett tåg med destination Östersund blev jag av med min sommarpratsoskuld. Jag lyssnade helt enkelt på mitt allra första sommarprat någonsin. Förra året hade jag tänkt att det skulle bli Sara Bergmark Elfgren som skulle bli den första, men det blev helt enkelt aldrig av. Sen tänkte jag att det skulle bli min stora ungdomsidol Maja Ivarsson, men så blev det inte heller. Istället blev det Kristian Gidlund som fick äran. Givetvis var det en dum idé att lyssna på det när jag åkte tåg. Dels med tanke på hur mycket jag grät när jag läste boken, och dels med tanke på att min sambo berättade att han gråtit som bara den när han lyssnade (och det är fasen inte ofta han gråter till sådana här saker).

Japp, det var gråtkalas, mitt i bistrovagnen där folk kommer och går hela tiden, dessutom. Jag tycker dock att ni som inte redan lyssnat inte ska bli avskräckta, för det är också oerhört bra. Inte bara sorgligt liksom.

Men nu har jag fått mersmak! Jag har ju trots allt en resa hem från Östersund imorgon, tisdag, och ska åka hit igen den 23:e (och hem den 28:e).

Så vilka rekommenderar ni? På nedladdning i min telefon ligger redan Liv Strömqvist, Maja Ivarsson och Sara Bergmark Elfgren, men det känns faktiskt som att jag skulle kunna tycka att det vore roligt att lyssna på fler.

För övrigt skriver jag nu hemtenta, men vill egentligen hellre läsa Alice i zombielandet.

Skriver just nu hemtenta i kursen Genus, makt och arbete i Sverige
1800-2000. Bild från boken Könspolitiska nyckeltexter del 1 av
Klara Arnberg, Fia Sundevall och David Tjeder.


hänt på riktigt

Recension: Djävulen hjälpte mig - Caroline Eriksson

16:38

Djävulen hjälpte mig är en påhittad berättelse som bygger på ett riktigt mord - Yngsjömordet. Jag hade inte hört talas om det tidigare, men har en förkärlek för allt som är skruvat och skevt, samt för berättelser som bygger på verkliga händelser.

Och relationerna i den här boken är minst sagt skeva. Det är svårt att berätta handlingen utan att vara för ingående, men berättelsen innehåller element såsom incest, svartsjuka och vidskepelse.

Den handlar alltså om en familj - en mor och hennes son som bor tillsammans. När sonen Per måste äkta en maka blir modern oerhört svartsjuk och gör allt för att makan inte ska känna sig välkommen på gården. Utgången vet vi alltså redan om i förväg.

Jag tycker nog att idén om den här boken var bättre än själva utförandet. Jag kanske har en tendens att romantisera mord, och tänker mest på Jack the Ripper när det kommer till mord under 1800-talet. Det kan alltså hända att jag romantiserat den här boken lite för mycket redan i förväg, och att jag förväntade mig lite för mycket.

Med det inte sagt att det var en tråkig bok - visserligen är den långsam på sina ställen, men inte farligt. I början var det dock svårt att ställa om sig för mig, jag som är van vid att läsa betydligt mer lättlästa böcker. Boken är inte svår, men lättläst kan en inte beskylla den för att vara. Så för en lat nöjesläsare som jag själv kan det ta ett tag innan en kommer in i boken.

Något jag irriterade mig på i början var den otroligt höga frekvensen av ordet man. Alltså inte man som i en man, utan till exempel: "man gör så". Jag tycker att det skapar oflyt i texten och att det dessutom är väldigt onödigt. Antingen måste det ha blivit bättre efter ett tag, eller så slutade jag att tänka på det. Jag gjorde nämligen en anteckning om det precis i början av boken, men störde mig inte på det överhuvudtaget under de sista 200 sidorna.

Boken ingår i serien Svenska mord, som det kommer komma fler böcker i senare. Jag kommer definitivt hålla ögonen öppna efter fler böcker i serien i alla fall!

Djävulen hjälpte mig | Caroline Eriksson | 330 s. | Forum | 2013

funderingar

Min poesi

12:48

Jag råkar ju inte vara något större fan av att läsa poesi. Jag vill tro att jag kanske lärt mig uppskatta det lite mer nu när jag börjat läsa litteraturvetenskap än vad jag gjort tidigare. Faktum är att jag uppskattar verbal poesi bra mycket mer än ickeverbal sådan. Kanske för att musiken under större delen av livet har legat mig närmare hjärtat än vad läsandet gjort (och varför det inte ser ut så längre är en historia i sig. Den korta versionen är att jag under gymnasiet drog på mig sådan prestationsångest att jag knappt rört ett piano sen jag tog studenten. Men jag vill och försöker och hoppas att jag en dag ska hitta tillbaka).

Så trots att jag faktiskt kan uppskatta (när någon läser för mig) Erik Stagnelius och Emily Dickinson så är det bra mycket troligare att jag förlorar mig i något så enkelt som Mando Diao eller Bruce Springsteen. Jag vet inte, det är något med den där kombinationen av en perfekt formulering som både ser snygg ut och låter snyggt, och dessutom ligger perfekt i musiken. Ett favoritcitat som jag tagit till mig enormt under de senast åren, och som numer sitter på min arm kommer från Dancing in the dark: "You can't start a fire without a spark".

Två av mina bästa Mando Diao-citat kommer här (klicka på låtnamnet för att lyssna på låten i Spotify!):
_________________________________________ 

And there ain't no point in the words I write
There ain't no way to know me
But it sure felt right when I saw your eyes
But now they feel like, oh yeah they feel like Mondays
[...]
Cause there ain't no point in the words I write
There ain't no way to get me
But I sure was high when I saw your smile
But now your always, oh yes you're always gone girl

- All my senses

_________________________________________
I want to love you but I'm growing old
ten little soldiers screaming in my soul
The day is using up its final breath
I've never been so sure I've never doubted you, Mr Moon

- Mr Moon

_________________________________________ 

En mening

23:23

Trollkarlen, som Harry antog måste vara Gyllenroy Lockman, blinkade hela tiden okynnigt åt dem allihopa. 

(Regler: plocka upp närmsta bok, bläddra fram till sidan 52 och skriv ned den 5:e meningen. Berätta inte titeln. Kopiera reglerna till ditt inlägg.)

Kul grej: de två första böckerna jag plockade upp hade ingen mening 5 på sidan 52. 

boktips

Boktips: Ankomsten

12:24

För jättelänge sedan läste jag Borttappad, ungefär världens finaste bilderbok. Jag blev alltså genast blixtförälskad i Shaun Tan och tänkte att jag alltid ska läsa allt han gör. Så kom Ankomsten ut på Kabusa, och det klart att jag inte kunna låta bli den.

Ankomsten innehåller en väldigt fin och fantastisk berättelse, men inte ett enda ord. En man reser ifrån sin fru och sitt barn för att försöka skapa en bättre framtid åt sin familj. Om jag skulle berätta mer skulle jag avslöja allt - eftersom bilder har en tendens att ta större plats än bokstäver. Den utspelar sig inte i vår tid, men skulle lika gärna kunna göra det, för den berättar om hur det är att komma helt ensam till ett främmande land och inte känna någon, inte kunna språket och att bli behandlad som något katten släpat in.

Om du ska kosta på dig en enda fin och fantastisk bok i år tycker jag att det ska bli Ankomsten. Du kan köpa pocketar resten av året om det är så. Men den här tror jag nog att du behöver. Klick!

döden

Recension: I kroppen min - Kristian Gidlund

10:58

Första gången jag hörde Sugarplum Fairy var i filmen Fröken Sverige. Jag kan knappast påstå att det var kärlek vid första lyssningen, för det var det inte. Jag tyckte nog att de var bra, men lite för gulliga och liksom snälla. Jag har bättre gillat Mando Diao, som passar min musiksmak lite bättre. Men Kristian Gidlunds cancer har alltid gett mig kalla kårar. Första gången jag fick reda på det var under Mando Diaos spelning på Peace & Love 2010. Jag vill minnas att de tillägnade honom en låt, eftersom Sugarplum Fairy inte spelade det året. Eftersom han hade fått cancer.

Sen glömde jag ju av det där. Tills det kom en bok. Tills han var i DN. Tills jag satt vid frukostbordet och grät för att person som jag aldrig känt ska dö.

Boken I kroppen min bygger på Gidlunds blogg med samma namn, som han började skriva i samband med att han fick det första beskedet om cancer. När jag ska skriva om den här boken vet jag inte var jag ska börja, för jag blir så himla ledsen bara jag tänker på den. Det känns som att temperaturen i rummet gått ner ett par grader, och Spotify spelar helt plötsligt alla de mest sorgsna låtarna i min spellista.

I boken berättar Gidlund om alla de drömmar han har. Alla drömmar som aldrig kommer gå i uppfyllelse. Han kommer aldrig få barn (det här gråter jag mest över, för jag tror att han skulle kunna bli en så fantastiskt, fantastisk pappa), han kan inte åka till vissa delar av Afrika, det finns inget efter cancern. Det finns inget efteråt.

Trots att det står redan på baksidan att han inte kommer bli frisk, trots att det stod i artikeln i DN. Trots att jag visste grät jag som mest på sidan 107. Jag hatar början - när han skriver om allt han ska göra när han blivit frisk. Jag hatar slutet - när han vet att det inte finns något efteråt.

Jag gillar verkligen hans skrivsätt. Dock måste jag säga att jag efter ungefär 260 sidor blev lite mätt. Ni vet när en äter en jättemastig chokladtårta? En klarar bara en liten bit, även om den är otroligt god. Och så är det lite med den här boken. Jag kommer definitivt läsa hans blogg i framtiden, men jag tänker inte sträckläsa den. Jag känner att många små portioner passar mig bättre istället för en stor. Jag har gått omkring i någon sorts sorgekoma under hela tiden jag läst den här boken.

Angående musiklyssning rekommenderar jag er att låta bli Sugarplum Fairy. Jättebra band, men för mig blir det lite väl känslosamt. Eftersom det finns en del Frödingreferenser rekommenderar jag istället Mando Diaos Infruset. Tror jag lyssnade på Strövtåg i hembygden på repeat resten av boken efter kapitlet med samma namn.

Nu när jag är klar tänker jag gå tillbaka till min verklighet och älska mina närmaste lite extra. Och så ska jag ta vara på den tid jag har, för en vet aldrig hur lite en får.

I kroppen min | Kristian Gidlund | 329 s. | Forum | 2013

funderingar

Juni

21:11

Okej, juni har definitivt varit min sämsta läsmånad på hela året. Kanske för att jag har haft mycket att göra, varit på festival och inte haft någon läslust helt enkelt. Jag vill nog sträcka mig så långt som till att säga att det här är min sämsta läsmånad sen jag började blogga på allvar.

Lästa böcker i juni:
52. Rocky om kändisar, Martin Kellerman *
51. Ingen reklam tack, Katarina & Bosse Lundh *
50. Francesca, Melina Marchetta
49. Stad av skuggor, Cassandra Clare *

Ser ut som ett skämt, right? Två ordentliga böcker, ett seriealbum och en skojbok, som jag dessutom hade läst det mesta av redan innan. Jag läste i och för sig nästan hela I kroppen min, men hade fortfarande 40 sidor kvar imorse (som jag nu läst klart). Alltså, jag har läst ut TVÅ böcker IDAG. Och fyra böcker på en hel månad.

Nåja, bästa boken var Francesca, men Stad av skuggor ligger också himla bra till. Båda har seglat rätt upp på min lista över de tio bästa böckerna jag läst i år. Så en kan väl säga att jag koncentrerat mig på kvalitet den här månaden istället för kvantitet. Jag har ju ändå hunnit läsa de två böckerna jag ville läsa mest!

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg