Jag ville skapa ett land där allt är fel

07:46

Nyligen släpptes Prodigy på svenska, del två i Legendtrilogin. Trilogins författare Marie Lu kom en vända till Sverige och jag fick chansen att träffa henne för att prata om könsroller, klassklyftor och dystopiska samhällen.

Hur känns det att vara i Sverige?
Det känns fantastiskt! Jag har aldrig varit i Sverige förut, så jag är väldigt exalterad! Jag blev väldigt upphetsad över att det snöade igår.

Varför tycker du att folk ska läsa dina böcker?
Jag hoppas att de blir underhållna av dem. Jag ville skriva en berättelse som var berättad från två olika håll, men där folk kunde identifiera sig med båda karaktärerna. Mitt huvudmål är att se till så att folk blir underhållna av mina berättelser. Jag tror att det är alla författares mål att underhålla och förhoppningsvis får folk ut något av att läsa böckerna också.

När jag läste böckerna tänkte jag mycket på könsrollerna. Var det något du reflekterade över när du skrev böckerna?
Ja, det gjorde jag. Jag ville skildra ett samhälle som även om det kan ses som dystopiskt på många sätt också på vissa sätt var mer utopiskt än vårat egna. Jag ville skapa ett land där allt är fel - förutom vissa saker som faktiskt är riktigt bra. Det finns ingen könsdiskriminering i Republiken, och ingen bryr sig om att June och kommendör Jameson är kvinnor på topp-positioner inom militären. Det har aldrig slagit någon att det är konstigt. Jag ville inte heller att det skulle finnas någon diskriminering baserad på sexualitet. Det finns två karaktärer som är gay i berättelsen och jag ville framställa dem så att deras sexualitet inte definierade vilka de var. De är bara personer och samhället bryr sig inte alls om vem du älskar eller varför. Grejen med Republiken är klassklyftorna. Det är deras största problem. Jag tror att det är en sorts kommentar på hur USA är nu, även om många saker är bättre än i Republiken. I USA finns det fortfarande diskriminering baserad på kön och sexualitet, och jag ville visa att även i samhällen vi tycker är okej finns det fortfarande inslag som är väldigt dystopiska. Jag ville skriva en berättelse där kvinnor var varierade. Jag ville varken visa att kvinnor var svaga eller motsatsen - som är den stereotypiska krigsprinsess-typen. Vi kan vara allt däremellan. Svagare som Tess, elak som kommendör Jameson eller stark eller feminin eller vad som helst. Det ville jag visa med serien.

I början trodde jag faktiskt att Day var en tjej.
Ja, jag ville inte att Day skulle vara den konventionella pojken. Han är väldigt styrd av sina känslor. Jag upplever att det oftast är tjejen som tenderar att vara den emotionella, ologiska. I det här fallet ville jag att Day skulle vara den personen. Han kan fortfarande vara en stark pojke, men också styrd av sina känslor. Det är okej för honom att gråta och att vara arg. Han är irrationell och ologisk, men jag ville att han skulle vara som en riktig pojke.

Om vi går tillbaka till klassklyftorna: Tror du att klassklyftorna kommer öka på riktigt?
I USA är det ett jättestort problem. Jag tror att det är ett ännu större problem än vad det har varit tidigare. Till exempel var inte klyftan så stor mellan de allra mest förmögna och medelklassen i 1950-talets USA. Vi hade en mycket mer välbärgad medelklass som kunde ta hand om sina familjer och leva ett stabilt liv. Medelklassen var mycket starkare. Nu, speciellt efter lågkonjunkturen, har de mest förmögna dragit iväg. De har ALL förmögenhet. Det förs mycket diskussioner i USA om problemet att de fattiga blir fattiga och de rika blir rikare medan medelklassen tynar bort. Medelklassen får betala nästan all skatt i USA medan de rika hela tiden hittar sätt att ta sig runt att betala skatt. Det märks extra tydligt i städer som LA. Du kan åka till Beverly Hills där de rika och kända bor, och precis bredvid ligger Skid Row där de hemlösa bor på gatan. Det finns knappt något mellanting.

Vad skulle vara din värsta framtid?
Jag tror att många av de värsta saker jag kan föreställa mig redan har hänt och händer idag. Som till exempel platser som Kongo eller Darfur där det händer hemska saker och folk dör. Jag tycker att det är läskigt och kan inte föreställa mig att bo i en sån miljö. Jag försöker föreställa mig det i USA och det gör mig rädd att tänka på att det skulle kunna vara ens vardagliga liv. Eller Nordkorea antar jag är ett ganska bra exempel på hur dåligt saker skulle kunna vara. Där du inte har någon frihet och lever i skräck hela tiden. Jag tror att det är det värsta som kan hända med ett samhälle. Att bli fråntagen allt som gör dig till människa. Och det absolut värsta är dessa saker händer på riktigt. Allt som författare skriver i dystopier är på riktigt. Allt har hänt, och de är inte så överdrivna i böckerna. Tänk på förintelsen och andra världskriget och hur hemskt det var och vad som faktiskt hände. Vad människor gjorde mot varandra. Jag tror att det skrämmer mig mest. De är alla potentiellt dystopiska samhällen.

Hur skulle du säga att ditt tidigare jobb på tv-spelsföretag påverkat ditt skrivande?
Jag tänker väldigt visuellt. Innan jag börjar skriva en bok måste jag bokstavligt talat rita mina karaktärer för hand för att förstå vilka de är. Jag tror att det kommer från att ha jobbat inom spelindustrin. Jag har också en tendens att stoppa in spellika element i berättelsen. Till exempel finns det en scen i Legend där June slåss mot Kaede. Hela den sekvensen är inspirerad av gatuslagsmål som jag föreställt mig i mitt huvud.

Jag tycker att Legend kan bli lite kliché-artad ibland, men att Prodigy är väldigt oförutsägbar hela tiden. Var det något du tänkte på när du skrev?
När jag skrev Legend tänkte jag över huvud taget inte på vilken genre det var eller vad för trender som styrde marknaden. Jag reflekterade aldrig över vad Legend skulle bli jämförd med. Så nej, jag tänkte aldrig på det. Jag var jättenervös över att skriva en andra bok. Många författare varnade mig för andra boken i en serie och att det är mycket svårare att skriva en andra bok. Nu har du läsare och vissa förväntningar på dig. Du har ett kontrakt och en deadline med ditt förlag. Jag var rädd för att skriva en bok som bara var en övergång där inget egentligen hände och att folk skulle tappa intresset.

Visste du vad som skulle hända när du började skriva? (SPOILERVARNING för Legend i svaret på den här frågan)
Jag planerar inte så mycket i förväg. Jag bara börjar skriva och sen fortsätter berättelsen. Jag visste inte vad som skulle hända i bok två, och jag hoppas att det gör det mindre förutsägbart för läsaren också. När jag skrev Legend dör Days mamma halvvägs in i berättelsen, och jag visste inte om det förrän i det ögonblick jag skrev det. Det förstörde helt min idé för den andra halvan av boken och jag var tvungen att gå tillbaka och ändra allt. Men det är typ så jag upptäcker berättelsen.

Nu är du författare på heltid. Skriver du några nya böcker just nu?
Ja, det gör jag! Eftersom Legendtrilogin är klar i USA nu kommer jag ut med en ny serie nu i höst. Den första boken heter The Young Elites och är en YA fantasy-bok. Den utspelar sig i en alternativ fantasyversion av renässansens Italien. Motsvarigheten till digerdöden drar över världen och de som överlever den får superkrafter. Ingen vet vad de ska göra av de här personerna med superkrafter, så de bränner dem levande för att de tror att de är demoner. För att skydda sig själva går de här personerna med superkrafter ihop. Berättelsen är väldigt X-men möter Assassin's Creed. Berättelsen handlar om en tjej som heter Adelina och som är en tonårig tjej-version av Magneto från X-men. Adelina börjar som god men blir så småningom en skurk. Jag ville skriva en berättelse där huvudkaraktärerna blir en ond person. Så det är ungefär det berättelsen handlar om.

Tack Marie Lu och Kult PR som kontaktade mig!
__________________________________________________________________________________

Du kanske också gillar

2 kommentarer

  1. Vilken bra intervju, intressant det där med könsrollerna och Day :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Vad roligt att du tycker att den var intressant :)

      Radera

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg