The Young Elites - Marie Lu

08:19

Ah, äntligen! Jag har väntat på den här boken så länge att jag nästan är lite besviken att jag brände igenom den på lite drygt två dagar. All väntan, och sen själva utlösningen som varade alldeles för kort stund.

Boken utspelar sig i en helt egen, påhittad värld med renässansens Italien som förebild. Ungefär ett årtionde innan berättelsen början härjade en sjukdom som märkte dem som överlevde på olika sätt. Huvudpersonen Adelina blev av med ett öga, samt fick sitt mörka hår omvandlat till ett silvergråvitt-skiftande svall. Så kallade "malfettos" - ung. missbildade - jagas av vissa medborgare och inkvisitionen ser mellan fingrarna. Några av dessa malfettos har även fått superkrafter av sjukdomen, och de är trötta på att bli hunsade. De vill ta makten och skapa en fristad för alla som är dem.

Adelina är uppvuxen med en sadistisk pappa som försökt provocera fram krafter hos henne - eftersom hon då åtminstone skulle kunna säljas till en cirkus eller något. Inte förrän Adelina rymmer från sin familj visar sig krafterna hos henne. Jag tänker inte avslöja hur eller vilja krafter hon har, för det finns en viss charm med förvirringen i att inte veta. Adelina lyckas ta sig - med lite problem och hjälp på vägen - till en annan stad där hon träffar Enzo, som försöker döda kungen och drottningen för att själv ta makten. Adelina blir insnärjd i en härva där hon står mellan Enzo och överinkvisitorn och inte vet vem som är ond och vem som är god. 

Efter att både ha läst hela Legendtrilogin två gånger (och fördjupat mig i den inför kandidatuppsats) plus nu läst den här skulle jag säga att jag har rätt bra koll på Marie Lu. Det är intressant att se hur hon återanvänder detaljer och teman från Legendtrilogin även i den här. Vi har motståndsrörelsen som organiserar sig i underjordiska gångar. Vi har de kroppsliga defekterna. Vi har det avvikande håret. Vi har huvudpersonen som varken är klockren hjälte eller klockren skurk. Vi har diskussionen om vad som är gott och vad som är ont, vem som är rationell och vem som inte är rationell. Jag tycker att det är intressant, för även om det går att se många likheter (många fler än de jag listat här) - vissa större, vissa mindre - är berättelserna verkligen totalt olika. Det gör att jag tycker att en får en känsla av vem den här författaren är och vad hon vill med sitt författarskap (eller, förstås kan jag ju bara gissa och gå på känsla. Jag kan ju inte veta säkert, men jag misstänker).

Huvudkaraktären, Adelina då? Ja, som jag skrev är hon samma typ av varken-eller-karaktär som Day är. På ett plan ond, på ett plan god. Och nu tänker jag svära, men alltså: det är så jävla befriande att läsa den här karaktären. Jag älskar att det finns ett mörker i henne som hela tiden hotar att bryta fram, och jag gillar att hon får gilla det. Jag hoppas verkligen på till nästa bok att hon får embracea det här mörkret lite mer (vilket jag tror att hon kommer göra också, utan att spoila något om vad som händer) och - alltså det här låter fruktansvärt när jag skriver det, men kom ihåg att det bara är på bok och inte på riktigt! - njuta lite mer av att faktiskt vara ond och skita i alla andra. Jag älskar det faktum att hon faktiskt bygger sina krafter på att andra är rädda. Dock störde jag mig lite på att hon tycker så jävla synd om sig själv hela tiden. Om Marie Lu inte styr upp det här nu kommer Adelina bli en Juliette-karaktär istället för en Day-karaktär. Men som sagt, med tanke på hur den här boken slutar så bäddar det för en bättring i kommande böcker.

Självklart fanns det några andra grejer jag störde mig på också. Till att börja med: det blir aldrig bra när författare ska förklara varför deras världar är magiska. Låt det vara så, och så är det bra sen. Skit i själva fysiken bakom det hela, för det BLIR INTE trovärdigt. Men jag är villig att bortse från just den punkten, för det är en så kort passage i boken. Men alltså, det slutar aldrig bra. 

Dessutom - det här kanske mer är en känga till genren i sig - kom jag på mig själv med att sitta och undra när Han skulle komma in. Snubben med stort S. Alltså, förstår ni hur sjuk den här genren är, och hur mycket det verkligen behövs något nytt när jag överanalyserar texten för att lyckas ta reda på vem hon kommer bli kär i?! Dock får den här boken plus för twisten i kärleksrelationen (för ja, givetvis finns det en kärleksrelation) i slutet av boken. Och The Young Elites får faktiskt flera plus för att jag tycker att Lu delvis lyckas gå utanför YA-klyschorna. Visst finns det en hel del, men oftast tillräckligt modifierade för att det ändå ska kännas nytt och roligt. Och ja, alltså hela settingen tycker ju jag känns rätt så ogjord tidigare.

Men hur står den sig då mot Legendtrilogin? Bra, tycker jag. Jag är inte riktigt lika kär i den här (än) som jag är i Legend, men jag är verkligen pepp på nästa bok. Om Lu klarar av att dra det hela eeeeeett snäpp till kommer jag nog vara sjukt fast och glömma exakt alla dåliga saker och sånt (för det är så jag fungerar). Och om jag känner henne rätt från Legendtrilogin har hon defintivit sparat en hel del på krutet, och kommer lägga in det i kommande böcker. Grejen med den här är väl att jag redan upplevde den första boken som oförutsägbar och intressant (Legend var ju sjukt förutsägbar) och är galet pepp på vad hon ska hitta på senare (och har enormt höga förväntningar också. Speciellt med den cliffhangern).

« The Young Elites | Marie Lu | 355 s. | Penguin | 2014 | Goodreads »
__________________________________________________________________________________

Du kanske också gillar

2 kommentarer

  1. Vilken bra recension du har fått till utan att spoila. Jag är verkligen imponerad över hur mycket du ändå lyckas få fram om boken och ändå vet jag ingenting som stör kommande läsning. Grymt bra. Och oj vad jag längtar efter att läsa den här nu. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, tack! Upplevde dessutom att den var svår att skriva om utan att spoila väsentliga saker, så roligt att du tycker det!

      Radera

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg