att växa upp

Ringar på svart vatten - Gull Åkerblom

14:58

Gull Åkerblom är för mig ett sånt där namn som jag känner igen, men måste googla för att kunna komma på en enda titel hon skrivit. Och när jag kollar listan på wikipedia känner jag ändå inte igen en enda titel. Nåja, det här var väl ändå ett ganska bra första möte, även om jag inte är helt översvallande såld liksom.

Ben har alltid känt sig som bortbytingen i sin familj - och i skolan för den delen. Känslan av att aldrig höra samman med någon, vara bra på något och att alltid stå utanför gemenskapen är stark. Istället letar han i skogen - går metodiskt igenom den för att hitta trollet som tagit hans föräldrars riktiga barn och satt dit honom istället.

Så föreslår hans pappa att de ska flytta till en gammal prästgård på landet. Ben är den enda i familjen (utöver pappa) som faktiskt tycker att det är en bra idé - närmare skogen och naturen! Men det är ändå där de hamnar. Väl i prästgården känner Ben av en närvaro, en vind som får gardinerna att fladdra och håren att resa sig i nacken på honom. Och helt plötsligt är han mitt uppe i att lösa ett försvinnande som skedde flera år tidigare.

Till att börja med vill jag kommentera omslaget på den här. Jag ifrågasatte det kanske starkt i början. Jag tycker att det på bild är rätt tråkigt och att det kunde ha hittats på något betydligt mer intressant. Till exempel spelar John Bauer en väldigt stor roll i boken, vilket det absolut hade kunnat hämtas inspiration ifrån. Jag tycker liksom att omslaget gör så mycket för stämningen på boken, och PÅ BILD skapar inte det här omslaget speciellt mycket stämning. Jag måste dock säga att när jag fick boken i handen i måndags gav omslaget ett helt annat intryck - så jag tycker inte ni ska backa för att ni ser omslaget på Adlibris eller Bokus eller här för den delen och tycker det är tråkigt. Det är hemskt mycket finare irl så att säga.

I övrigt då? Ja, det är en ganska fin berättelse som väver samman både den svåra sociala biten med att växa upp, samtidigt som det blir någon spök-/deckarhistoria. Fungerar det som tidsfördriv? Absolut! Det blir ändå rätt spännande och stämningen är mysig. Det är tunga skogar, svarta skogssjöar och tyst mosstäckt mark. Men jag tycker nog att det hade gått att pusha ännu mer på det mystiska och hela sagobiten - som ju faktiskt är det som gör den här mest intressant för mig. I den här formen är det ju bra, men blir inte så himla mycket mer. Men om en vill ha snabbläst underhållning i lugn skogsmiljö är det här definitivt en bra bok! Jag kan också se hur det här skulle kunna tilltala en lite yngre läsare, mer än vad det tilltalar mig.

« Ringar på svart vatten | Gull Åkerblom | 222 s. | Bonnier Carlsen | 2015 | Goodreads »

feminism

Den ökända historien om Frankie Landau-Banks - E. Lockhart

06:41

Throwback Thursday får idag göra plats för en recension. Det är äntligen dags för Frankie! Jag läste ju den här boken redan i början på april och har därmed väntat sedan dess utan att komma mig för att faktiskt SKRIVA den här recensionen.

Men såhär: Frankie Landau-Banks är trött på att reduceras till att vara vacker och förtjusande. Ingen verkar se längre än till hennes yttre - trots att hon är mer än så. Till exempel är hon mästerdebattör i debattklubben och en utmärkt strateg. Hon är också hjärnan bakom en rad spratt som äger rum under hennes tredje termin på internatskolan Alabaster.

Okej, i mina försök att övertala andra att läsa den här boken har jag nöjt mig med det enda argumentet INTERNATSKOLA. För INTERNATSKOLA - done and done, vi är hemma, jag är såld. Sen att just den här boken råkar vara vanvettigt rolig och fylld av vettiga värderingar gör ju ingenting sämre direkt.

Till att börja med har vi då den här supersmarta karaktären Frankie Landau-Banks som vägrar förminskas till att vara någons flickvän - ett bihang en får på köpet om en hänger med hennes pojkvän. Något som jag också gillar väldigt mycket med Frankies tankegångar och berättelsen i sig är att den visar att allt inte behöver vara så himla ensidigt. Frankie kritiserar ett hierarkiskt system som hon ändå hjälper till att upprätthålla och konstaterar även svårigheterna i att bryta sitt eget invanda beteende på den punkten. Och så ÄR det ju även på riktigt. Strukturer behöver synas, men ÄR inte lätta att bryta - eftersom det är någon som vi blivit inlärda i. Men den här boken visar OCKSÅ att synliggörandet av strukturer är ett första steg. Att allt inte behöver hända på en gång, men att ingenting händer om inte det första steget tas. Jag tänker också att Frankie är en så himla viktig karaktär där så många brudar fortfarande i tv-serier, filmer och annan kultur reduceras till att vara mamma, flickvän eller sexuellt intresse.

Till er som läste och inte var sålda på Kanske är det allt du behöver veta skulle jag säga att ni ska ge E. Lockhart en andra chans med Frankie Landau-Banks. Vissa saker känns ju igen från Kanske är det allt - typ som överklasskretsen. Men Frankie är betydligt mer fartfylld och... glad än vad Kanske är det allt är. Där Kanske är det allt snarare kännetecknas av lågmäldheten och smärtan är Frankie mer feminism och galna upptåg.

Jag måste även ösa en hög beröm över det eminenta förlaget Lavender Lit också. Vårens två böcker, Frankie Landau-Banks och Vi är alla helt utom oss är inte bara utmärkta historier, utan formulerar och förmedlar så sjukt vettiga värderingar på ett tankeväckande sätt. Dessutom borde alla förlag som ger ut ungdomsböcker/YA/crossover gå i omslagsskola hos Lavender Lit. Med tanke på hur snygga Lavender Lits omslag är och hur fula/urtrista de flesta andra omslag inom ovanstående kategorier borde andra förlag skämmas.

« Lavender Lit | 2015 | Goodreads »

funderingar

Här skulle det ha varit en recension av Frankie Landau-Banks

08:18

Det hände en grej som gjort att jag inte mått så himla bra de två senaste dagarna. Därav uteblivet inlägg igår och omplanering i schemat för idag. Istället får ni det här inlägget som jag haft liggande och skräpat i några veckor och som verkade passa rätt bra in just nu.

För några veckor sedan reflekterade jag alltså över följande faktum: Varje gång jag känner mig deppig, är sjuk eller ångestig söker jag mig till mellanåldersfantasy. Jag tröstläser sådant jag känner mig trygg i, på samma sätt som jag tröstlyssnar på musik som gör mig trygg (just nu: Fleetwood Mac och Red Hot Chili Peppers). I februari hade jag en riktigt dålig period med en konstant ångestklump i magen och sträckläste Percy Jackson. För några veckor sedan när jag saknade min sambo (vi har distansförhållande - jag i Stockholm, han i Malmö) var PAX det enda jag orkade öppna. Nu när jag tänker efter var det den här typen av böcker jag läste för några år sedan när min farfar dog också (jag skrev det här då, och han dog bara några dagar senare/samma dag, minns inte exakta datumet).

Jag antar att det handlar om att det är så pass lättillgängligt - både enkelt språk och handling som egentligen inte kräver speciellt mycket av läsaren. Och snälla okomplicerade karaktärer. Lägg dessutom på hela fantasy-grejen och det fungerar perfekt som verklighetsflykt.

Så i måndags när jag återigen rasade ihop visste jag vad jag skulle göra: raida bokhyllan efter all oläst mellanåldersfantasy i bokhyllan, lägga den på hög och börja jobba. Idag är det bättre, trots att jag faktiskt inte lyckats ta mig till slutet på en enda bok sen i måndags (det tog mig åtta timmar att läsa 70 sidor i Monstrumologen igår, så min koncentrationsförmåga verkar ju inte vara på topp).

Har ni något speciellt som ni "tröstläser"? Söker ni er till någon viss typ av böcker? Berätta!

fantasy/sf

Mörkrets demoner: Ondskan vaknar - Kami Garcia

11:55

Eftersom jag verkligen tyckte Beautiful Creatures-serien var sådär (har inte ens läst klart den) var jag väldigt tveksam till huruvida jag skulle gilla den här eller inte. Jag sa ändå okej till att läsa den för Barnens Bokklubbs räkning, och blev glatt överraskad. Tydligen klarar sig Kami Garcia mycket bättre själv än tillsammans med Margaret Stohl.

Kennedys mamma dör en kväll medan Kennedy är på bio med sin bästa vän. När Kennedy får veta av två okända killar att hennes mamma inte alls dog av hjärtsvikt - utan blev dödad av en ande - och att en demon är ute även efter henne ställs hela hennes värld på ända. Tillsammans med fyra andra ungdomar ger sig Kennedy av för att leta reda på olika delar som de måste pussla ihop för att kunna fjättra demonen.

Det är en otroligt tacksam - kanske till och med lite lat - handling. Jag menar - att jaga föremål som ska bilda ett magiskt vapen. Jakten blir till en skattjakt där varje ny fyndplats också lämnar en ledtråd till var nästa del kan tänkas vara gömd. Det är nästan så att det blir spännande av sig självt. Ibland kan jag nog tycka att det hela går lite FÖR lätt. De hittar alltid rätt plats på första försöket, till exempel, och hela handlingen utspelar sig bara under några dagar. Inget veckor av sökande för att de kört fast i en ledtråd eller något sånt. Ledtrådarna fungerar knappt ens som LEDTRÅDAR, utan mer som explicita vägbeskrivningar - eftersom alla också har sin "specialitet" (dvs superkraft) eller direkt på två röda kan komma ihåg en berättelse deras mormor eller farfar eller farbror eller något berättade när de var yttepytte är ju dessa ledtrådar piece of cake för dem. Dessutom skulle det ju kunna ses som en form av portalfantasy (på samma sätt som till exempel The Hobbit eller Lord of the Rings skulle kunna ses som portalfantasy), vilket ju också är ett väldigt tacksamt berättarsätt, i och med att det går att presentera den fantastiska världen för läsaren samtidigt som den presenteras för huvudkaraktären.

Jag hade inte läst vad boken handlade om innan, men baserat på titeln och omslaget antog jag att det skulle vara ännu en cheesy, überfjantig urban fantasy - helt i linje med Beautiful Creatures. Och visst gränsar det till att bli lite cheesy och fjantigt ibland - den givna YA-kärlekstriangeln är givetvis med och ett kärlekspar som blir handlöst förälskade vid första ögonkastet och som skulle dö för varandra trots att de känt varandra i typ två dagar. Alltså stör mig SÅ MYCKET på att Jared bara köper Kennedy och blir jättekär rakt av fastän de omöjligt kan känna varandra efter så kort tid. Och lite "du är den enda som ser mitt rätta jag!!!!". Please, cut the crap. Men då är allt som det ska vara i YA-land då...

I övrigt balanserar berättelsen nästan någonstans mellan fantasy och skräck. Okej, låt mig omformulera: Det här är porr för en skräckfetishist som jag. Jag blir så upphetsad av miljöerna att jag nästan blir helt snurrig. Gänget besöker en hel hög med totalklyschiga - men ack så suggestiva - skräckplatser. Ett nedlagt barnhem som varit brottsplats för ett massmord, ett fängelse där en seriemördare hållits fängslad samt blivit avrättad och ett hederligt gammalt klassiskt spökhus är några av platserna de besöker. Överraskande nog blir det faktiskt också stundvis ganska läskigt (förlåt Kami Garcia, men jag hade verkligen inte väntat mig det av dig).

Med andra ord är det här inget mästerverk. Det är inte fantastiskt. Inte på något sätt faktiskt. Lite klyschor blandat med lite nytt, men himla spännande och actionspäckat. En snabb berättelse som också går väldigt snabbt att läsa. Och miljöerna! Oh lord, miljöerna. *tar mig för pannan*



« Mörkrets demoner: Ondskan vaknar | Kami Garcia | 264 s. | Semic | 2015 | Goodreads »

videoblogg

Världens typ finaste bok + min första vlogg

05:49

ALLTSÅ SITTER OCH GÖR I ORDNING DETTA INLÄGG SAMTIDIGT SOM SVERIGE VINNER EUROVISION SÅ JÄVLA PEPPIGT JAG DÖR.

Ok, nu frångår vi caps lock. Fast eftersom jag är en tönt blir jag löjligt påverkad av sånt här och tycker det är lite för roligt för att det ska vara coolt. Och såhär: den här videon skulle ha kommit upp igår var planen. MEN när jag skulle klippa den bestämde sig den jävla datorn för att huvudpartitionen var full så jag var tvungen att lägga om DE JÄVLA partitionerna. Och sen hade jag Star Wars-maraton hela söndagen, vilket var mycket viktigt (vi åt rabarberpaj också. Med vaniljsås OCH glass). Det "igår" jag refererar till i videon stämmer därför inte. Igår var alltså i lördags.

Dessutom: Min dator har havererat totalt nu (YAY. Partitions-grejen gick inte att rädda </3 Vad jag än öppnar säger den bara att filen inte existerar. Älskar inte datorn). Så jag kan inte klippa filmen pga går ej på min chromebook som jag använder 99,9% av all tid i vanliga fall. Så ni får lite extra väldigt förvirrat svammel och letande efter bilder och... Och Youtube dödade ofc illustrationerna. Men ändå. Och jag var tvungen att klippa bort slutet, så lite abrupt slut. NU SLUTAR JAG MED URSÄKTER OCH BARA PUBLICERAR OKEJ VADGÖRVINUKÖRVI KOM IGEN.


David Levithan

Well if you want to make me cry that won't be so hard to do

06:17

Sååå, jag fick ett önskemål om inlägg, och vem är jag att säga nej?! Skitkul ju! Om någon annan önskar att jag skriva om något speciellt är det bara att lämna en liten kommentar så ska jag försöka fixa det.

Okej, så önskemålet var följande:


CHALLENGE ACCEPTED svarade jag. Kul ämne!

Jag skulle säga att jag ändå är relativt lättgråten. Gråtgaranti återfinns på följande ämnen: 1. Djur som dör. 2. Djur som far illa. 3. Separationer från djur. 4. Eh, separationer överhuvudtaget. 5. Någon viktig karaktär dör. Om jag inte lyckas bli åtminstone lite blank på ögonen eller får en klump i halsen av det blir det pengarna tillbaka. Grejen är att jag blir sjuuuuuuktsjuktsjukt påverkad även om jag inte tycker att boken är fantastisk. Men så är jag typen som känner precis alla känslor till 110% och inte har några mittmellanlägen i mitt register. Disclaimer: Jag kan omöjligt minnas ALLA böcker som fått mig att börja gråta, men här är ett urval åtminstone (insåg dock att jag HAR gjort en sån här Top Ten Tuesday en gång, men vadsjutton, nu gör vi om det. Denna lista är mer komplett). Och det här är böcker som fått mig att gråtgråta, inte skrattgråta. Okej, nu ljög jag, för en är skrattgråt.

Ni som vill följa mina gråtböcker även i framtiden kan hålla koll på etiketten "gråtvarning". Även om jag inte skriver i recensionen att de fick mig att börja gråta så finns alltid gråtvarningsetiketten på om boken fått mig till det.

  1. Kärlek är ett blandband - Rob Sheffield - Alltså hade seriösa problem med att läsa den här boken och grät konstant. Var tvungen att pausa i flera månader men kunde inte öppna boken utan att jag började störtgrina. Det här är hands down det sorgligaste jag läst i mitt liv. Under tiden jag läste den här började jag spontangråta lite då och då när jag komma att tänka på att hans fru dog helt plötsligt utan förvarning och tänkte att en kan ju lika gärna lägga sig i soffan och göra inget om en ändå kan dö närsomhelst. Så. Jävla. Sorgligt. JAGDÖR.

  2. Godnatt Mister Tom - Michelle Magorian - Jag har läst den här MINST fyra gånger och gråter VARJE gång. Slår aldrig fel.

  3. Förr eller senare exploderar jag - John Green - Det här är en sån typisk bok som jag inte var överväldigad av men som jag ändå grät som en unge åt.

  4. Var är Alaska? - John Green
    Den här är jag inte säker på, men har något vagt minne om att jag grät när jag läste den här boken?

  5. Himlen börjar här - Jandy Nelson
    Jag minns inte riktigt att jag grät till den här heller, men uppenbarligen gjorde jag det med tanke på att det är satt gråtvarning på. Och jag skulle ju lista ALLA jag gråtit till - right?

  6. Tusen och en chans - Annabel Pitcher
    Alltså jösses, slutet på den här alltså...

  7. Kanske är det allt du behöver veta - E. Lockhart
    Den här också, slutet alltså.

  8. Expeditionen: Min kärlekshistoria - Bea Uusma
    Alltså, verkliga, olyckliga kärlekshistorier är verkligen min grej. Jag råkar vara en obotlig romantiker, och eftersom jag - liksom jag nämnde ovan - inte har några mellanlägen älskar jag min sambo ungefär så mycket att det gör ont. När jag läser sånt här tänker jag på vad som skulle hända om vi aldrig mer fick träffa varandra och gråter ALLTID när jag tänker på det (mvh gråter i just den här sekunden jag skriver detta). Och i Expeditionen finns ju en så sorglig kärlekshistoria att jag går sönder bara jag tänker på det.

  9. I kroppen min / I kroppen min: Vägsjäl - Kristian Gidlund
    Tydligen behöver det inte bara vara sanna kärlekshistorier som krossar mitt hjärta. Efter att ha läst dessa två böcker var hjärtat så mörbultat att jag knappt återhämtade mig på flera dagar. Jag satt vid frukostbordet och grät så jag hade kunnat fylla ett himla vattenglas den morgonen det meddelades att Kristian Gidlund dött. På riktigt är värst. Överträffar all fiktion.

  10. Bröderna Lejönhjärta - Astrid Lindgren
    Ytterligare en berättelse som jag gråter till varje gång, trots att jag kan den utan och innan. Tror dock att jag tyckte att boken var ännu värre än filmen, även om filmen är dödligt sorglig även den.

  11. Jag, En - David Levithan
    Det här är en sån där bok som en vet ALDRIG kan sluta bra, men som en ändå inte kan undvika att bli slagen i magen av.

  12. En bit av mig fattas - David Levithan
    När Jasper samlar ihop pappren som tagit sig från katastrofplatsen till Brooklyn. Jag säger bara det.

  13. Just Kids - Patti Smith
    Alltså, jag blir tårögd bara av att läsa den inledande meningen av den här boken ("Jag sov när han dog"). Jag började Just Kids med att gråta, och avslutade boken med att gråta. Även här: Trots att en hela tiden vet hur det slutar så kommer slaget i magen när meddelandet "Robert dog den 9 mars 1989" kommer.

  14. Pojken med randig pyjamas - John Boyne
    Jag grät nog mer till filmatiseringen av den här än till själva (ljud)boken. But still: sjukt sorgligt.

  15. Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman
    Här har vi skrattgråten, även om jag sorgegrät till den här också. Sjukt skickligt av Backman, faktiskt, för han får en att växla mellan skratt och gråt inom loppet av sekunder.

  16. Francesca - Melina Marchetta
    Kommer inte ALLS ihåg att jag kände så starkt inför Francesca som jag skrivit i recensionen av den här? Men gråtvarning-etiketten ljuger icke!

  17. Flugornas herre - William Golding
    Ännu en "jag visste hur det skulle sluta hela tiden, men kan ändå inte låta bli att böla"-bok. Ohyes. En har ju sett filmen liksom.

  18. Harry Potter och dödsrelikerna - J.K. Rowling
    Grät mig igenom hela den här bara för att det var SLUT. Tror jag aldrig någonsin i mitt liv haft sådan separationsångest från en bok/serie. Tror att ca alla håller med mig.

Bonus: Filmer jag grät till:
  • I'm not there
    Åh, här är ett sånt typexempel på hur stark min separationsångest är. När Billy lämnar sin hund grät jag så att Victor var tvungen att pussa lite på mig för att jag skulle sluta. Grejen är: Han är glad. Hunden är glad. Alla är glada. Förutom Anna, för hon gråter som en tok i soffan för att han inte får vara med sin hund längre.

  • Catching Fire
    Grät när [Katniss var tvungen att åka från Distrikt 12 och Prim skrek. VISSTE ju att de skulle få ses igen, men grät ändå.].
P.S. Eftersom det är minst två personer (om inte fler?) som kommenterat ang Gatukatten Bob den senaste veckan har jag börjat läsa den nu. D.S.

Rubrikreferens. Eftersom jag är en sucker som vill ligga med Anthony Kiedis ca varje gång han öppnar munnen och börjar sjunga länkar jag Red Hot Chili Peppers-versionen också (bikt: lyssnade på den på repeat medan jag skrev hela det här inlägget pga Kiedis röst = <3 ).

kriminalitet

Den blomstertid nu kommer - Marie-Chantal Long

06:39

Fred bor med sin pappa - som han har ett lite struligt förhållande till - och sin lillasyster i ett sunkigt bostadsområde. Med tankarna fokuserade på allt han skulle kunna göra om han hade en massa pengar går han med på att råna en butik. Men allt går inte som han och de andra killarna tänkt sig. Av misstag kraschar de bilen, en person blir allvarligt skadad och när de ska sno en ny bil visar det sig att det sitter en liten flicka i bilen.

Fred och hans kompisar blir med andra ord rejält insyltade - nu när de dessutom av råkat kidnappa en liten unge!

Berättelsen tar vid då Fred och hans kompisar flyr från brottsplatsen - med andra kastas läsaren in i full action. Rätt effektivt med tanke på att adrenlinkicken är omedelbar. Dock kan jag inte påstå att den här första scenen representerar resten av boken. Den som vill ha action får vända sig någon annanstans - det här är mer en bok om Freds samvetskval och psykiska problem efter rånet/kidnappningen.

Och visst är det en trovärdig skildring av en tonårskilles våndor - det är bra gjort och i början är boken till och med ganska spännande. Något som däremot inte är speciellt spännande är den otroligt stereotypa framställningen av både invandrare och personer med Freds klasstillhörighet. En av vännerna som Fred planerar och utför rånet tillsammans med - Wahid - är en invandrarkille som ännu inte blivit beviljad asyl. Han har flytt från en krigsdrabbat land och porträtteras som aggressiv och utåtagerande. Väldigt tråkig och stereotyp skildring av flykting kan jag känna. Dessutom som Wahid är drivande i både rånet och kidnappningen, målas upp som "the bad guy" - medan Fred (som åtminstone har en blond och blåögd lillasyster. Minns inte om det nämns något om hur han själv ser ut) är den snälla som tar hand om barnet de av misstag kidnappat och menar att de måste lämna tillbaka henne. Det går också att se den här tröttsamma framställningen mellan mörkt/ljust. Vi har de ängalika blåögda, blonda barnen som symboliserar allt det goda i världen, medan Wahid - som kommer från Afghanistan - är det dåliga. Och också: den struliga killen från det sunkiga lägenhetshusområdet... Say no more.

Sååå, om det inte hade varit så sjukt stereotypt hade det här kunnat vara en bra bok. Men nu känner jag bara att näe, 2015, vi kan bättre än såhär.


« Den blomstertid nu kommer | Marie-Chantal Long | 142 s. | Opal | 2015 | Goodreads »

barn

Throwback Thursday: Kalla kårar

06:33

Kalla kårar-serien är ju en klassiker, och jag som är tönt på mellanåldersskräck borde ju verkligen ha läst fler av dessa. Men icke! Detta är den enda jag läst faktiskt.

Grejen är denna: Jag har alltid varit väldigt bra på att läsa - böcker som berättelsemässigt varit för min ålder har läsmässigt varit på tok för lätta för mig (jag läste textremsorna när jag gick i sexårs/ettan (gick sexårs och ettan på ett år, inte två som normala barn) och fick konstant vänta på mina klasskompisar till exempel). Vad gör en stackars unge då? Jo, går på sin fyra år äldre storasysters bokhylla. Därför var jag förmodligen mognadsmässigt lite för liten för att ha läst Gengångaren när jag väl gjorde det. Minns det som oerhört traumatiskt, och det förstörde den här bokserien för mig typ resten av min barndom.

MEN! Jag blev LÖJLIGT nöjd när B. Wahlströms presenterade en ny Goosebumps-fyra (som serien alltså kommer heta när B. Wahlströms ger ut dem den här omgången)! Dessutom sa de att chansen är stor att de behåller de superfina Pulp-inspirerade omslagen (kolla bara på det här till exempel!). Det är nu den här bokserien ska få revival i mitt liv tänker jag - och den här boken ska fasen få upprättelse. Omläsning är helt klart på g (när jag hinner...). I slutet av september är de planerade enligt BWs hemsida. Finns dock inte med i tidningen med hösten utgivning vad jag kan se? Men pepp!


På initiativ av.

psykisk sjukdom

Cath, Linnéa och jag

06:51

Vad har egentligen Cath i Fangirl, Linnéa i Dagboksanteckningar från ett källarhål och jag gemensamt? Rätt mycket faktiskt. Heads up för extremt personligt inlägg, dock. Ni som inte är intresserade av sånt: move along. Det är ändå med lite hjärtklappning och oro i magen som jag publicerar det här inlägget. Men om jag lyckas hjälpa EN ENDA person är det värt det.

När jag var sexton år var jag ensammast i världen, livrädd för människor, förstod mig inte på sociala koder och hade ångest typ jämt. JÄMT. (Alltså det är seriöst ett under att jag tog mig igenom gymnasiet. Hade fantastiska lärare, tänker att allt är deras förtjänst.) Känslan när jag inombords badbadbad om att någon skulle fatta hur svart allt var på insidan, medan jag istället drog mig till en annan del av klassrummet och kände mig som en alien. Och det värsta: Känslan av att INGEN ÄR SOM JAG. ALLA ANDRA FÖRSTÅR HUR DET HÄR FUNGERAR, INTE JAG.

Det fina med att bli vuxen är ju att en fattar att det faktiskt finns andra som är som en själv. Andra som också har dagar då nerverna ligger utanpå huden - då MÄNNISKOR får en att hyperventilera. Andra som får en att förstå att det faktiskt är helt okej att låsa in sig på toaletten bara för att gråta en skvätt och öva på att andas (istället för att någon säger: "Du överdriver", "Det är bara att tänka positivt! Tänk att du KAN!!!!!" eller "Men ryck upp dig lite, det är ju bara att ta tag i det här så är det över sen!"  autentiska citat. Tror att alla med bokstavskombinationer känner igen sig.).

Herregud, kom till saken. Ångest och några slängar social fobi. Det har vi gemensamt, jag, Cath och Linnéa. Fortfarande. För det är ju liksom inget som en återhämtar sig från på två sekunder direkt. Ibland går jag i bitar och behöver pussla ihop mig själv igen så att jag kan återuppstå. Jag har fortfarande problem med relationer, är antingen för mycket eller för lite, tror att ingen annan gillar mig och att alla är bättre än jag. Och då är det fan fint att inte vara ensam. Att någon annan faktiskt skrivit det här, för då vet jag att någon annan vet vad som händer i mitt huvud. Jag försöker nämna det här lite nu och då på bloggen, mest för att det hade varit så skönt om någon annan gjort det när jag var yngre. Och för att normalisera. Visa att det är som vilken sjukdom som helst.

Så, slutsats på det här: Jag har börjat sätta ihop en lista på böcker jag hade behövt läsa när jag var 16 år och tänkte att jag är för skev för att leva i den här världen. En lista för personer som bara inte KAN göra vissa saker för att det finns en spärr, som måste prata lite med någon och behöver att någon håller i en bara för att veta att de existerar eller sätta sig på golvet i köket för att få ordning på hjärtslagen. Den här listan kommer jag fortsätta att jobba på och uppdatera hela tiden och ALLT som finns med i listan är läst av mig. Inga risker att jag rekommenderar någon himla skit. Så det här är till alla oss som inte orkar ta oss ur sängen vissa mornar, vars ångest någon gång blivit klassad som omognad eller "nedstämdhet". Till alla oss som ingen ville förstå för att "det är så det är att vara tonåring". Till alla oss som ler och säger att det är bra trots att kroppen brinner. Och till alla er som finns runtomkring oss. Om du är ung och har ångest, eller är lärare eller förälder eller överhuvudtaget känner någon som är ung och har ångest är den här listan för dig, och du får sprida den precis hur mycket du vill. 

Listan finns att hitta här eller i spalten till höger. Pusshej och till alla andra aliens som inte fungerar som normala människor: Vi hör ihop, okej? Det finns någon som du! ♥

Saknar du något på listan? Säg till så kollar jag upp!

utmaningar

Fiktiva favoritdjur

12:11

Veckans tisdagsutmaning hos Kulturkollo är fiktiva favoritdjur, och eftersom djur råkar vara lite av min grej kan jag ju inte säga nej till att svara på det här. Det visade sig dock vara svårare än jag trodde att hitta böcker jag läst som innehåller djur - och som dessutom får en så pass framträdande roll att en får en emotionell koppling till dem (eller alltså, jag gråter ju alltid när djur dör oavsett).

Ett av mina nyaste favoritbokdjur är Freja i PAX-serien. Alrik och Viggo blir räddade av en liten kringdrivande hund som Estrid och Magnar senare tar hand om. Jag nämnde i en av mina PAX-recensioner att jag är typ som Alrik när jag träffar hundar. Att jag tjuter "TITTA GULLEEEEEE" är snarare regel än undantag när det kommer till hundmöten. Häromdagen sa min sambo "Du missade hunden?! ÄR DU SJUK?????" till mig när jag inte tjöt. Och vill hemskt gärna kramas med Freja. Blir ju inte mindre blödig av att det är en hittehund och att hon saknar ett öra. Lilla skrutten <3

Annars har jag en annan hundfavorit - nämligen Petula i Molly Moon-böckerna. Jag är inte så mycket för typiskt fula hundar som mopsar och sånt i vanliga fall, men just Petula är ju himla gullig. Det konstiga är dock att jag inte är hundperson egentligen - är snarare typen som aldrig kan bestämma mig för om jag gillar katter eller hundar bäst. Men jag antar att just hundar gör sig bättre i litteratur. Eller framför allt verkar de förekomma mer? Tipsa gärna om kattböcker!

En katt har jag ju i och för sig. Jag har en grej för stora djur, så Aslan är ju GIVEN. Alltså VEM VILL INTE KRAMAS MED ASLAN? Okej, kanske inte hans fiender, men jag är 100% kompis, promise.

Och sen har jag ju en egen bokkatt. En Katniss närmare bestämt. Fast hon är ju inte fiktiv. Men bokkatt.

musik

Top Ten Tuesday aka jag frångår allt som den här bloggen handlar om

06:28

Okej, nu ska jag chocka er. Dagens inlägg handlar inte om böcker(!!!!!!). Dagens Top Ten Tuesday är nämligen en FREEBIE. Och det avskyr jag ju lite, så i ren protest lämnar jag ämnet som den här bloggen i vanliga fall cirkulerar kring och skriver om något helt annat. Dessutom har jag tänjt så mycket på gränserna att det blir elva punkter på dagens lista. Ojojoj!

Eftersom musik är ett minst lika stort intresse för mig som böcker är blir det ett helt inlägg som handlar om just musik. Istället blir det helt sonika elva stycken låtar jag fullkomligt spelar sönder just nu. Hela den här listan finns också sparad som en Spotifylista ifall ni är sugna. Den finns här!

  1. Little Man Tate - "House Party at Boothy's"
    En av mina bästa Spotify-funktioner är radio baserat på låt/artist/spellista, och det är så jag hittar 90% av all ny musik jag lyssnar på (okej, radio och related artists). Kanske 9% står min sambo för, och resten är andra personer i min omgivning (well, det handlar om kanske två pers som har samma musiksmak som jag visserligen). Det här är ett radiofynd som jag hittade på radio baserad på den här spellistan. Ville bygga en spellista med en perfekt avvägning mellan hård och poppig. Än så länge väger det poppiga över rätt mycket... Så får jobba på den hårda biten lite till!

  2. Noisettes - "Sister Rosetta"
    Typiskt band som jag av- och pågillat i flera år, men har en tendens att glömma att jag gillar. Precis så där lagom ilsket som jag gillar mest.

  3. The Bronx - "The Unholy Hand"
    Det här favoritbandsfyndet har jag David att tacka för. Lyssnar på dem orimligt mycket, och tror att jag lyckats integrera dem i varenda jäkla spellista jag lyssnat på sedan i höstas. Älskar allt med den här låten och fungerar allra bäst på svinhög volym. Om telefonen inte varnar för att volymen är för hög är det för lågt.

  4. Gossip - "Yr Mangled Heart"
    Beth Ditto som frontar Gossip är en av mina coolaste personer ever. Hon har designat en sminkkollektion tillsammans med MAC, är gift med en kvinna, skyr inga tillfällen att prata om smalhetsprivilegier och har dessutom en grym sångröst. Hennes favoritlåt är "Oh Bondage, Up Yours!" med X-Ray Spex = en av världens bästa låtar och dessutom råkar Gossip vara sjukt bra. Bara säger.

  5. Arctic Monkeys - "The View from the Afternoon"
    Arctic Monkeys är ett av mina äldsta favoritband, och jag sörjer lite att de växt upp och blivit så himla lugna på senare tid... Första plattan är dock den bästa! Här kan vi verkligen snacka om den perfekta avvägningen som är min bästa sorts musik - dvs ruffigt men melodiöst, dansant och drivigt.

  6. Eliza Doolittle - "Skinny Genes"
    Den här låten står ju ut rätt mycket på den här listan, men ibland behövs något för att bryta av lite också!

  7. The Subways - "Friday"
    Ytterligare ett av mina äldsta favoritband. Just Subways har väl fått en extra revival i mitt liv på senare tiden, eftersom jag såg dem live för första gången efter att ha väntat i nästan tio år. Har ett superspeciellt förhållande till "Rock & Roll Queen", även om "Friday" nog är den jag knarkar mest just nu.

  8. Milk Teeth - "Grease"
  9. Drug Church - "But Does It Work?"
    Slår ihop dessa två till en punkt. Var på spelning i söndags för att se Title Fight och Milk Teeth och Drug Church spelade innan. Den stora överraskningen visade sig dock vara Drug Church som helt sinnes bra. Min sambo var nog mer imponerad av Milk Teeth, men alltså nej. Drug Church för mig. De hade typ kunnat få börja om direkt när de slutade (vilket är knäppt egentligen, för i hårdhet är Milk Teeth det som normalt skulle tilltala mig mer. Men så har jag ju överraskat mig själv en hel del på hårdhetsfronten den senaste tiden). Sjukt tillfredsställande, river på alla de rätta ställena och extremt roliga mellansnack byggda på sån total lyhördhet som en ju sällan får uppleva på större spelningar. (Och Title Fight då? Inte imponerad) (Och ja, jag överlevde spelningen. Trots att jag enligt Victor lät som Blondinbella på Kafé 44 innan pga livrädd för alla militanta veganer och straight edge-folk som hatar folk som dricker alkohol (klädmässigt passar jag ju dock in till 100%. Skulle lätt kunna passera för att tillhöra den här gruppen utseendemässigt). Men blev inte överfallen av någon eller så. Alla var snälla. Och ja David, jag kan höra hur du skrattar åt mig nu)

  10. Franz Ferdinand - "Love Illumination"
    Franz Ferdinand är ett sånt där band som ha gjort några av mina favoritlåtar genom tiderna, men som jag egentligen aldrig lyssnat speciellt mycket på (förutom enstaka låtar alltså). Spotify har ju dock gjort det där med att lyssna in sig på band mycket enklare. Men Franz Ferdinand är väl ett pågående projekt antar jag.

  11. The Cribs - "Martell"
    Relativt nyupptäckt band för min del. Just det här är alltså en related artists-upptäckt (alltså älskar den funktionen). Kan inte lyssna på en enda låt utan att tänka "helvete vad bra det här är".

fantasy/sf

Odinsbarn - Siri Pettersen

06:33

Okej, min relation till Odinsbarn var komplicerad redan innan jag började läsa den. Nu är den färdigläst och det fortsätter vara precis lika komplicerat som tidigare. Nu tack vare min ambivalens, som jag ska förklara. Men först beskrivning av boken:

Hirka bor i en värld där alla förutom hon har svans, vilket gör att alla andra är avogt inställda till henne. De är någon sorts folk med nära kontakt med naturen, och kan plocka upp kraft från den - som någon typ av magi. Denna kraft undersöks när alla ungdomar är inne på sitt femtonde år. Eftersom Hirka inte är som alla andra har hon ingen kontakt med kraften och hon är livrädd att hon ska bli avslöjad som ett odinsbarn - som rötan som är skyldig till allt det dåliga i världen. Sen blir det lite krig och kärlek och sånt, men den här intrigen är så jävla komplicerad så jag orkar inte beskriva mer. Det här är allt du behöver veta.

Okej, vidare till omdöme. Jag brände igenom den här boken på lite mer än två dagar, varav de sista 330 sidorna intogs i en feberdimma. Under berättelsens gång kände jag mer och mer att jag verkligen VILL gilla den här boken. Jag VILL också kunna ge den fem stjärnor på Goodreads. Jag vill verkligen. MEN... Jag vet inte riktigt om jag kan det. Alltså gud, jag vill himlastormande älska den här boken, för jag vet att andra gjort det. MEN. Nej.

Till att börja med kan jag ju nämna det som var bra dårå: Siri Pettersen har med otroligt mycket finess lyckats blanda samhällskritik med underhållning utan att någon sida väger över. Och det är faktiskt himla intressant GANSKA stor del av tiden (om än inte HELA tiden, vilket ju förstås vore att önska).

Mina problem med det hela är följande: Till att börja med får jag inget som helst grepp om vem Hirka är, vilket väl i och för sig är rätt dubbelt då det går igen lite som ett tema i boken. "Vem är du?" är en fråga som konstant upprepas. Men det är också ganska irriterande att jag efter att ha spenderat 660 sidor med en karaktär inte bryr mig så mycket om den, eftersom jag inte känner den. Jag uppfattar liksom inga utmärkande karaktärsdrag, förutom att hon verkar ha en förkärlek för att käfta emot auktoriteter (ibland. För egentligen är hon en person som vill vara osynlig (nämns explicit)????). Samma sak med Rime, som är fokalisator i vissa av kapitlen, även om vi inte får se lika mycket av honom som av Hirka. Vilka ÄR dessa personer egentligen? Jag skulle inte kunna gissa hur någon av dessa skulle handla i en viss situation, inte säga att de har några typiska drag som jag skulle känna igen - och det är inte för att de är oförutsägbara, utan bara för att de är... blanka ark. Den enda vars personlighet jag verkligen får en bild av Urd, och honom vill en ju inte gilla.

Dessutom: SÅ MYCKET LÖSA TRÅDAR I DEN HÄR BERÄTTELSEN???? Saker som händer som aldrig får någon förklaring. Scener där jag inte ens fattar VAD det är som händer, men plötsligt är någon död?! Karaktärerna har dessutom helt orimliga reaktioner på vissa saker. Till exempel (spoiler, markera för att läsa) [när de förflyttar sig genom portalerna från Korphem till ritsalen och ingen är förvånad eller överrumplad, utan alla bara köper det och fortsätter???]. Och det här att (mer spoiler) [explosionsgrejen aldrig förklaras. Inget nämns om det efteråt, inte ens att de inte fattar vad som hände]. Och till sist: Så många sidor och SÅ LITE som händer. Det är inte jättespännande. Det är inte speciellt mycket action. Det är inte speciellt drivigt. Det är inte speciellt mycket av någonting.

Det märkliga är ju ändå detta: Det fungerar. Av någon obegriplig jäkla anledning gillar jag det ju, rätt mycket till och med - annars hade jag inte bränt igenom 330 sidor på en dag. Men jag känner ingen EMOTIONELL koppling till den här boken. Den är. Jag läste den. Den var bra. Nu går jag och hämtar en annan bok. Och det här GRÄMER mig. Det gnager i magen, och jag är jättejättebrutalt ledsen för att jag inte älskar den här boken. Och arg. JÄTTEARG. För att den doesn't do it for me. Den här känslan av att det här är fantastiskt och storslaget osv infinner sig bara inte. Trots att jag försöker. Det känns som att den tagit något från mig, trots att jag aldrig haft det. Istället för att känna mig uppfylld och pepp på nästa bok känner jag mig bara tom. Det handlar inte om att jag inte gillar det, utan det handlar om att jag BARA gillar det. Inte mer. Trots att jag gillar det himla mycket. Jag kommer GIVETVIS läsa Röta också, som kommer ut i höst. Det kan jag ju inte hålla mig ifrån. Och det är ju inte som att jag inte skulle rekommendera den - för det skulle jag. Det är bara inte det bästa jag läst i år, eller ens i närheten. Jag är liksom inte imponerad.

« Odinsbarn | Siri Pettersen | 662 s. | B. Wahlströms | 2015 | Goodreads »

film

Wes Anderson + X-Men = ♥

21:24

Alltså gud, den här filmen. Tänker nöja mig med att säga det här: Skrattade så jag dog åt det här. Återuppstod för att få titta på den igen. Lite så. Herregud så spot on.

att växa upp

PAX: Bjäran - Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

06:55

I seriens fjärde bok är det olika saker som försvinner från Mariefred. Eftersom Viggo och Alrik oförtjänt blivit stans strulpellar beskylls de såklart för att ha stulit alla grejer som är borta. Givetvis är de inte skyldiga, men det vet ju inte alla andra! Istället är det alltså någon som skapat en bjära, också det - liksom tidigare i serien - ett mytologiskt väsen.

Okej, efter tredje boken var jag rätt körd på den här serien. När jag väl läste dem lånade jag från praktiken, men alltså - det här är definitivt böcker jag vill ha stående i min bokhylla. Definitivt. Inte bara på grund av att de är bland det snyggaste som kommit ut i för den här åldern på jättelänge (för böckerna är löjligt snygga när de står bredvid varandra i bokhyllan). Bjäran är varken lika spännande eller läskig som Mylingen, men det gör inte mig så mycket. Nu är jag ju liksom redan hooked och kan hämta känslorna från förra boken och applicera på den här. Okej, det här kanske blev flummigt men det är ju liksom fortfarande spännande och stämningen är densamma. Det är fortfarande driv i berättelsen och resten kan jag lägga till själv.

Något som jag gillade hemskt mycket med den här boken är Viggos samvetskval. I tidigare böcker har han ju blivit känd som en tvångsmässig kleptoman. Det är inte riktigt meningen att han ska ta saker, men han gör det ändå. Bara chopchop så ligger den där prylen i hans ficka. Det är något som händer även i den här boken och får en extra dimension när det faktiskt är någon(/t) annan(/t) som också tar saker. Det är snyggt hur Larsson och Korsell inte bara gör själva stjälandet till problemet i boken, utan låter det bli ett helt tema - som upplagt för diskussion. Om en bara lånar lite fastän en vet att en inte får, men hela tiden har för avsikt att lämna tillbaka - är det verkligen att stjäla då?

Det är också snyggt hur de låter bröderna komma fram lite olika mycket i olika böcker, beroende på vad den övergripande storyn är. Jag upplever i alla fall i efterhand att det är mer fokus på Alrik i till exempel Grimmen, och hans känslor för hunden - medan det i Bjäran fokuseras mer på Viggos samvetskval. Tema och personlighetsbeskrivningar följs åt så himla väl.

Jag vet att jag var lite tveksam i början, men nu är jag nästan pinsamt såld på den här serien. Önskar innerligt att resterande kom ut på en gång så att jag kunde sträckläsa alla. Skulle låsa in mig hemma med matlådor och ingen fick störa förrän hela serien var slutläst. Blev löjligt glad när jag fick två imp-tatueringar av Alex. Mvh Anna 11 år.

« Bjäran | Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson | 200 s. »
« Bonnier Carlsen | 2015 | Goodreads »

barn

Throwback Thursday: Nu räknar vi tomtenissar!

06:27

Lägesskildring av den här bokbloggarens residens klockan 20:32 igår kväll: Katten har fått fnatt och sover I kattkorgen. Den här bokbloggaren har inte fått fnatt, utan tänker som så många gånger förr: "Jag lämnar telefonen här på ladd och går och lägger mig i sängen och läser en halvtimme. Efter det går jag och skriver i ordning Throwback Thursday."

Lägesskildring av den här bokbloggarens residens klockan 22:47 igår kväll: Katten har hunnit flytta sig minst fyra gånger, men kommer just ut från köket med blänkande pärlor av vatten på nosen och är väldigt blöt i kragen. Tittar uppfordrande på mig som är på väg in i vardagsrummet och visar tydligt att det är MITT fel att hon blev blöt när hon badade i fontänen. Jag tittar på klockan och får en chock över att klockan är hela... eh, 1h och 45 min mer än vad jag hade planerat att den skulle vara när jag slutade läsa. Odinbarn did that to me. Känns fint. Nåja, att tiden försvinner är priset jag kan betala för att vara halvvägs igenom Odinsbarn efter 1½ dag. Speciellt när dagen efter (det vill säga idag) är en ledig dag med hundra timmars sovmorgon.

Nåja, till ämnet. Idag blir det bilder, kortfattad text och AKTIVITET i dagens Throwback Thursday - jag måste ju försöka posta något lättsamt inlägg den här veckan. Vi ska - trots att det är långt kvar till jul - räkna tomtenissar. Om vi hinner mellan snörvlingarna (bytte halsont och feber mot Sveriges värsta rinnsnuva. Hoo-fucking-ray).

Räkna tomtenissar var nämligen något jag gjorde varje gång vi läste den här boken. Eller alltså, jag fick boken strax innan jag skulle fylla tre (vilket jag alltså gjorde i januari -96) (herregud, jag HAR varit en knodd faktiskt. Och mina föräldrar HAR varit tillsammans faktiskt. Svårt att tro). När jag väl lärde mig räkna minns jag det som att det var roligare att räkna tomtenissar än att lyssna på berättelsen.

Såååå, hur många tomtenissar hittar ni?


Komplett med egen konst och allt!





På intiativ av.


fantasy/sf

Om fantasy och politik

13:30

Edit: För att göra min fästman journalisten nöjd kommer här en mening om vad det här inlägget innehåller: Jag diskuterar hur all fantasy kan ses som politisk och pekar på exempel i Odinsbarn och Fablehaven.

Okej, det här var en diskussion som började i kommentarsfältet till Davids recension av Ett folk utan land. Jag kände att jag hijackade inlägget lite för mycket och väljer istället att utveckla det hela i min egen blogg. Jag opponerade mig mot att fantasy sällan är politisk, och nu måste jag alltså förklara mig. Vilket jag hemskt gärna gör. Utbroderat. För det här går jag igång på. VARNING för det längsta inlägget i den här bloggens historia!

Så. Till att börja med måste vi ju definiera vad vi ser som "politiskt". Jag tänker att det är lätt att falla i fällan att enbart kalla fantasy för politisk om den 1. Är samhällskritisk. 2. För en agenda. 3. Är medvetet politisk på annat sätt än föregående punkter. Jag tänker dock att det inte går att begränsa politisk fantasy till dessa tre punkter. Fantasy är definitivt politiskt även om det inte är ett medvetet val. Jag tänker snarare på politik som ett sätt att hantera och diskutera samtiden, och ska en vara rent krass så GÅR det ju inte ens att skriva böcker utan att göra just det. Däremot skulle jag säga att fantasy i SYNNERHET är extra politisk. Se kommande motivering.

Jag vet att det inom litteraturvetenskapen (framför allt under fantasykursen jag läste i höstas) ofta pratas om high fantasy som politisk och portalfantasy som psykologisk. Om jag hade orkat plocka fram teorier hade jag kunnat göra en lång teoretisk utläggning om det här (vilket jag också eventuellt kan göra om så önskas, men vid ett senare tillfälle). Jag motsätter mig det här synsättet. Allt som involverar skapandet av andra världar måste bli ett politiskt inspel. Såhär:

En författare har möjlighet att skapa en ny värld. Oavsett hur hen väljer att skapa den här världen ger det en fingervisning av författarens egna värderingar, och därmed också en kommentar på hur vår värld ser ut. Oavsett om vi pratar utopi eller dystopi finns det värderingar gömda i hur världen är uppbyggd. Varför uppfattas det som ett utopiskt eller dystopiskt samhälle?

Eftersom jag började diskussionen med hjälp av Siri Pettersens Odinsbarn så kan jag ju fortsätta med det. Disclaimer: har hunnit ca 120 sidor in, så baserar min analys av samhället på det jag läst. Det är ett starkt rasistiskt samhälle, där de utan svans ses som sämre (på grund av att de ses som "farliga" för de med svans för att de utan kan få de med att ruttna) än de med svans. Samhället är inte demokratiskt, då de medlemmar som sitter i Rådet röstas in av övriga medlemmar i Rådet. Städerna runtomkring huvudstaden kan välja att ansluta sig till Rådet på något vis (har inte riktigt fått klarhet i exakt hur det fungerar. Om jag har massuppfittat något kan ni ju lämna en liten kommentar om detta här nedanför) i utbyte mot beskydd mot ett hot som inte under huvudpersonen Hirkas livstid visat sig (?), men som Rådet menar är överhängande. Med andra ord är det inget val - Rådet utövar sin makt och talar om vad som är bäst för alla. Det lilla folket kan välja att vara konstant rädda eller att bli beskyddade.
De två fokalisatorerna Hirka och Rime upplever det här samhället åt det dystopiska hållet - Hirka på grund av hela svansproblematiken och Rime på grund av Rådet. Författaren vill uppenbart få läsaren att sympatisera med huvudpersonerna. Vips har vi en värdering - och politik. Rasism = dåligt. Att få styr och att folket är maktlösa = dåligt. Nu ÄR ju också Odinsbarn en ganska uppenbart politisk bok (och det fortsätter i Röta), men den är ett tacksamt exempel på att förklara hur jag menar.

Det är ju läget med high fantasy. Om vi övergår till portalfantasy så fungerar det ju ändå på liknande sätt - i och med att det finns en annan värld som författaren skapat. Hur förhåller sig den här världen till den värld som huvudpersonen/personerna kommer ifrån? Eftersom första delen av Brandon Mulls Fablehaven ligger nära i tiden för mig kan jag ta den som exempel. Även om det helt klart går att se psykologin som är invävd i den här berättelsen också går det även att se samhälleliga paralleller. Bland annat har vi barn i huvudrollerna som står ganska hjälplösa gentemot all den magi och därmed makt som de magiska varelserna i boken besitter. Barnens farfar kommenterar att dessa magiska varelser inte gör någonting av godhet - de förstår inte konceptet att göra något för någon annan - och att detta är något dåligt eftersom det utsätter människorna för fara. Det finns alltså till att börja med en bild av människan som en överlägsen art, som är mer upplyst och förfinad jämfört med andra arter. Även om den har ansvar att förvalta de andra arterna är den också viktigast, och den som ska bevaras även om inte andra arter gör det. Den här djuriska individualismen - att bara göra saker för sin egen njutnings skull - framställs som något negativt. Det är också när älvorna kämpar tillsammans med Kendra som de klarar av att rädda reservatet från hotet. Vips har vi en värdering - och politik. Människor = överlägsen art. Ensam = inte stark. Att göra saker för sin egen njutning = inte bra. Det här är till skillnad från Odinsbarn en bok som väldigt icke-uppenbart är politisk.

Därför kan jag inte specifikt - vilket var det som efterfrågades i en kommentar till Davids recension - tipsa om politisk fantasy. Eftersom all fantasy måste ses som mer eller mindre politisk. Det handlar bara om var en tittar och hur mycket en är beredd att analysera. Mer uppenbart politisk fantasy kan jag däremot tipsa om, men det får vi fasen ta en annan dag. Nu tänker jag avrunda denna uppsats som blev hela 1,5 A4 i 11 punkter. There you go.

funderingar

Men Anna, nu är du ju faktiskt fjantig

06:28

Gud, vilken recensionslös vecka det här blev. Så är det när en är sjuk. Tycker så dödligt synd om mig själv när jag är sjuk alltså. Jag = Sveriges gnälligaste sjukling.

Dag ett spenderade jag i soffan med Orphan Black. Dag två i soffan med Den förbjudna skogen (det kommer komma så mycket som två inlägg om den här boken. En recension och ett till inlägg. Nu har jag lovat, så nu måste det ske). Dag tre i soffan med Trädet och tiden och när den var utläst Odinsbarn. Eller okej, eventuellt ljuger jag nu, eftersom det när jag skriver det här inlägget fortfarande är tisdag. Det vill säga: Dag tre. Trädet och tiden är utläst. Odinsbarn är framplockad, och ligger... under datorn medan jag skriver (det låter inte lika konstigt som det är. Tänk att jag sitter skräddare i soffan, med boken framför mig. Datorn lutar mot mina ben och själva gångjärnet mot boken). Och egentligen skriver jag bara det här inlägget för att skjuta upp läsandet lite till.

Odinsbarn har ju blivit tokhyllad av exakt alla jag känner som har läst den (vilket uppgår till hela två personer, utöver bokbloggare som jag enbart byter kommentarer med). Därför börjar min ovilja inför den här boken bli absurd. Och förmodligen kommer det här inlägget bli längre än vad som är rimligt bara så jag får skjuta upp det liiiiiitelite till.

Så vad handlar det här om egentligen? Varför avskyr jag Odinsbarn redan innan jag börjat läsa? Varför är jag så himla motvillig? Varför kommer jag söka anledningar till att ge upp den här boken och hata den innan den ens börjat? Alltså det här är så larvigt att jag rodnar i min ensamhet (äsch, det syns ändå inte, för är så feberrosig ändå. Sitter i bh och batman-byxor samt med balkongdörren öppen och skriver och är SÅ VARM). Men tjockleken. Det här är ett TÖNTIGT stort hinder för mig som gör att jag helst vill gömma den och aldrig mer se den. Den här boken hemsöker mig, för jag tror att jag skulle kunna gilla den och allt sånt om jag tog för mig att läsa den. Jag blir typ ARG varje gång jag ser den för att jag är så ambivalent inställd till det hela. Jag hatar att andra gillar den, för det betyder att jag liksom MÅSTE läsa den. Och nu måste jag ju läsa den bara för att övervinna den här motviljan liksom. Dessutom är det ju liksom perfekt tillfälle att läsa den här boken NU eftersom jag är sjuk = har inget bättre för mig och det dessutom finns massor av tid tack vare lediga dagar.

Okej, med hjärtklappning säger jag nu åt mig själv: "Anna, skärp dig. Du är en fjant. Lägg bort datorn och bara läs den jävla boken." Och så gör jag precis det. Hoppas jag (men det tog mig också typ 35 minuter för mig att skriva det här inlägget för att jag var tvungen att kolla instagram osv för att skjuta upp ögonblicket lite till. Men nu jävlar. Exakt nu är ögonblicket då jag samlar ihop mig själv).

Edit: Det tog ytterligare 30 minuter innan jag kom igång med läsandet efter att jag hade skrivit klart det här inlägget.

Engelsfors-trilogin

Några snabba

09:31

Jag är hemma idag... igen. Gick hem från praktiken igår med feber och är däckad idag också. FML. Nåja, spenderade hela eftermiddagen igår med att läsa första delen av Fablehaven i soffan, äta upp resten av glassen och chipsen och dricka orimliga mängder Ramlösa. Problemet är ju bara att jag nu inte har någon glass och Ramlösa kvar till idag (chipsen bryr jag mig inte så mycket om). HUR ÖVERLEVA????

Näe, gud så jag svamlar (det är för att jag är sådär piggtrött som en blir när en är sjuk och inte gör någonting och inte ens har någon att prata med. /forever alone). Över till vettiga saker:

1. Kul att ni blev så engagerade av att droppa (eller inte droppa) böcker! För er som har missat inlägget och ännu inte varit med och diskuterat föreslår jag att ni kikar in här.

2. Något som engagerade på min instagram var ämnet: Serier a la Berättelser från Engelsfors eller Legend: The Graphic Novel - som ju är comics som hör ihop med bokserier - ska de stå med bokserien eller med serierna (alltså alla andra comics)? Jag beslutade mig för att de får stå med sina bokserier, pga jättekonstigt att dela på böcker som hör ihop. Eller vad säger ni?

3. Kastade ett litet öga på mina stats igår och såg att så mycket som TVÅ besökare hittat hit via sökfrasen "varför köper ingen mina böcker på bokbörsen". WTF? Förmodligen för att du har böcker som ingen annan heller vill ha. Jag bara säger.

Okej, jag erkänner. Egentligen skriver jag bara det här för att få chansen att gnälla över HUR SJUK jag är och för att ni ska tycka synd om mig. Och köpa glass åt mig. Och Ramlösa. Jag vill ha den med citron-ingefära. Glass: Choklad. Ingen jävla bigpack-skit. Ni fixar det va? Gud så bra, så är det inte total misär här hemma. Det är bara att säga till när ni är på väg.

Lauren Oliver

Ten Authors I REALLY Want To Meet

06:47

Temat för veckans Top Ten Tuesday är författare en vill möta. Men - vi har ju pratat om det här, right? Eh, jag kan dock inte minnas när, och när jag söker hittar jag bara det här. Tror dock jag gjort ett längre inlägg om det här någon gång. Om inte annat har jag svarat på precis den här frågan ett flertal gånger.


Jag vet inte om det här gör mig tråkig, ignorant eller jag vet inte vad. Men: Jag är inte speciellt intresserad av författare. Över lag är jag en person som är petig med vilka personer jag gillar (på gott och ont), och det är inte som att författare fångar mitt intresse just för att de är författare. Jag är inte så intresserad av att träffa personerna bakom på samma sätt som jag inte direkt ser någon poäng med att "längta" efter att träffa... säg Tim Burton eller musiker jag tycker gör bra musik (eller vänta, jag tar tillbaka det om Burton. Måste få veta hur den här personen med så fantastiskt knäppa idéer fungerar). Med det inte sagt att jag tycker det kan vara intressant när det väl händer. De två författarintervjuer jag gjort med Ransom Riggs och Marie Lu har varit SJUKT KUL (Marie Lu mest, för chansen att få prata genus och klass i Legendtrilogin + att jag var mer förberedd och gjorde en bättre intervju) och något jag jättegärna gör igen, men det är ingenting som jag går runt och tänker på i förväg. Om det händer och författaren i fråga visar sig vara intressant är det ju jätteroligt.

Ni som läser och minns exakt allt jag skriver på den här bloggen kommer dock säga att jag ju visst kan prestera någon sorts lista på det här ämnet. Och visst, det kan jag. Men det blir bara en enda punkt på listan. För er skull kommer den punkten här:

1. Karen Joy Fowler
Efter att ha läst hennes bok är jag sjukt imponerad av den här personen. Jag imponeras av hennes förmåga att hålla ihop hela Vi är alla helt utom oss med alla trådar och samtidigt väva in djurrätt och så otroligt kloka tankar rörande lite allt möjligt. Vi är alla är knappast det bästa jag läst eller ens det mest underhållande. Men jag kan lätt säga att det är bland det mest tankeväckande jag läst och helt klart den enda bok jag markerat i för att minnas IDÉER och REFLEKTIONER (om jag markerar i vanliga fall handlar det uteslutande om språk).

Om jag skulle tänka riktigt riktigt noga och försöka peta in en till på den här listan - som ju knappast kan kallas för en lista med bara en endaste punkt (därför jag knåpar ihop en till, så kan jag åtminstone inbilla mig att det är en lista, right?) så blir det:

2. Lauren Oliver
Pga bäst.

funderingar

Hur lång tid ger ni en bok?

06:54

Sååå, i skrivande stund är det söndag, 16:22. Jag vaknade upp med en så svullen hals att jag knappt kunde svälja vatten och har hittills bara ätit chips och glass idag. Heja! Men det var inte det jag hade tänkt skriva om idag - istället blir det ett sånt där inlägg som jag har liggande ifall jag inte lyckas klämma ur mig en recension. Vilket jag inte orkar göra, eftersom resten av den här dagen kommer spenderas i Batman-kläder (notera plural) i soffan, tittande på Orphan Black. Till ämnet:

Jag vet att vissa av er är envisa - lämnar aldrig en bok halvläst. Själv droppade jag den envisheten för ett par år sedan. Livet är helt enkelt för kort för att läsa dåliga böcker - speciellt när det finns så mycket annat BRA som väntar!

Ändå kan jag ju inte påstå att det händer alltför ofta att jag läser böcker som är så dåliga att jag GER UPP. Ibland blir de liggande för att något roligare, peppigare, intressantare kommer mellan (som Mira Grants Feed som fick hamna på halvläst hyllan till förmån för något annat). Antalet böcker som jag känt att "nej, det här är faktiskt ingen idé längre" med, uppgår till kanske max tio-talet under det senaste två åren. De enda jag kan komma på är Samantha Shannons Drömgångare och Rick Yanceys Det oändliga havet - inte så värst många. Drömgångare fick enligt min bloggpost om det ca 70 sidor. Det oändliga havet minns jag inte hur mycket jag läste i.

För några veckor sedan började jag läsa Melina Marchettas Ett folk utan land. Eftersom Francesca och Jellicoe Road är bland det bättre jag läst i mitt liv ville jag verkligen gilla den, men orkade mig bara igenom 60 sidor. Sen tog det stopp och jag bara kände att jag fortfarande inte tycker boken är speciellt intressant. Det som fick mig att ens fortsätta så långt var minnet av Jellicoe Road - men inte ens den var obegriplig och rörig i 60 sidor! Ett folk utan land - jag fastnar liksom inte för världen, karaktärerna känns inte intressanta, grundstoryn är tråkig, handlingen är... tråkig. Under de första 60 sidorna åtminstone.

MEN! Jag undrar det här: När kan en egentligen veta att det här inte är boken i ens liv? Hur långt behöver en läsa för att kunna avgöra om en bok är något för en själv? Eller: Hur lång tid ger ni en bok innan ni dumpar den? För det är det jag gör med Ett folk utan land. Kära Ett folk utan land, det kommer aldrig bli vi. Vi kommer inte gifta oss, inte skaffa barn. Det är inte jag, det är du. Kthnxbye.

Stephen King

The Disney Book Tag

09:04

Uff, riktig skitdag här hemma. Min sambo lämnade mig i morse för att han ska bo i Malmö fram till i mitten på augusti. Jag vaknade med halsont och ingen röst (allting sätter sig på halsen på mig, och det rejält. Så jag tappar rösten och bara kan viska och sånt. Hopplöst för någon som gillar att sjunga och sjunger när den gör exakt allt) och vill helst vara hemma och kurera, men har förstås ett födelsedagskalas att gå på.

Får väl väga upp med att jag hade en himlarns trevlig dag igår dårå.

MEN! Det var inte alls det jag skulle prata om. Vår Bokvärld översatta en tag till svenska och taggade mig. Närmare bestämt The Disney Book Tag. Så den tänkte jag svara på idag.

Frågorna:
1. Den lilla sjöjungfrun - en karaktär som är ur sitt rätta element, "en fisk på torra land" kan man säga.

Här säger jag Rosemary i Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Kan ju inte avslöja varför, eftersom det skulle förstöra halva grejen med att läsa boken. Men hon är helt enkelt inte riktigt som alla andra.

2. Askungen - en karaktär som genomgår en stor förändring.
Okej, jag säger June i Legend. Som går från att vara tjänare av regeringen till att vända sig emot den.

3. Snövit - en bok som har många snarlika karaktärer i rollistan.
Oj, ingen aning, har funderat men kan verkligen inte kommer på någon idag.

4. Törnrosa - En bok som fick dig att somna.
Första gången jag läste Franz Kafkas Processen höll jag på att somna typ konstant. Andra gången gick det lättare. Är lite sugen på att våga mig på den igen (fråga inte vad jag är för självplågare, jag bara tänker att jag kanske faktiskt skulle kunna uppskatta den nu. 1984 tog också tre försök innan jag gillade den, och nu är den ju en av mina bästa böcker någonsin).

5. Lejonkungen - en karaktär som gått igenom något traumatiskt i barndomen.
Melanie i The Girl with All the Gifts. Eller alltså, hon upplever det ju inte som överdrivet traumatiskt - säkert för att det är ehm... "fel" på henne (eller rätt, beroende på hur en ser på saken. Vet inte hur jag ska uttrycka mig bättre, ni som läst boken förstår). Men hon blir inspärrad och bor i en cell i flera år.

6. Skönheten och Odjuret - En odjursbok (en stor bok!) som du var lite rädd att plocka upp men som visade sig vara en skönhet med fin story.
Mitt största odjur någonsin får jag väl ta dårå: Under kupolen av Stephen King. Så sjukt avskräckande storlek, men en av få böcker jag läst av King där han faktiskt håller ihop det ända till slutet.

7. Aladdin - en karaktär som, på gott och ont, får sin önskan uppfylld.
Cate Cahill i serien om Systrarna Cahill kanske? Utan att spoila mer.

8. Mulan - en karaktär som låtsas vara någon eller något hen inte är.
Jag läser just nu en bok som kommer ut på Bonnier Carlsen i höst som heter Dit ljuset inte når och är skriven av Annika Thor. Huvudpersonen där heter Johan och klär ut sig till tjej för att kunna rymma från ett barnhem!

9. Toy Story - en bok med karaktärer du önskar skulle komma till liv.
Först tänkte jag svara typ Fangirl, men alltså Levi är så perfekt att han skulle bli urtråkig att hänga med och Cath verkar faktiskt urjobbig att vara kompis med. Och Wren är jag faktiskt inte ett dugg intresserad av att hänga med för det verkar så himla ointressant. Den enda jag VILL hänga med är ju hon... vad heter hon? Rumskompisen. Henne vill jag hänga med. Men okej, nu har jag diskuterat vilken bok jag INTE skulle svara på den här frågan... Okej, det gäller väl inte ALLA karaktärer? En får väl välja några? Skulle lätt välja Percy Jackson eftersom min han är min gulligaste hjälte atm (eller alltså, i sista boken då, och förutsatt att jag är 16. Vilket jag ju inte är... Men petitesser!), och skulle kunna tänka mig några till. Men jag är ju inte jättesugen på till exempel Kronos...

10. Disney Descendants - din favoritskurk eller din favoritkaraktär med dubbelsidig moral
Åh, jag tappar namn idag, men han prinsen i Saga. Jag gillar att det visas upp en liksom annan sida av honom, som gör honom till en karaktär - och inte bara ond liksom. Det går att förstå varför han handlar som han gör och hur hans situation ser ut. Sånt gillar jag.

Jag taggar väl Cecilia och Frida idag då som tack för trevligt middagssällskap igår. Andra Frida får ingen tag eftersom hon tydligen hatar sånt här och dessutom inte bloggar.

att växa upp

PAX: Mylingen - Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

08:59

Okej, NOW WE'RE TALKING! Efter första boken önskade jag mig liiiiite mer av den här berättelsen. Lite mer fick jag ju i bok nummer två, men kände att det inte var riktigt hemma än. Nu är jag ordentligt hooked (här gör jag en paus för att tänka på hur förutsägbar jag är, då detta även råkar vara den hittills läskigaste boken i serien. Anna + skräck = sant).

I den här boken hemsöks två barn på Viggo och Alriks skola av en myling - det vill säga ett barn som blivit mördat och kommer tillbaka för att hämnas. Mysigt värre, med andra ord! Som vanligt läser de på i biblioteket och ger sig sedan ut för att bekämpa mylingen. Inget revolutionerande nytt på uppbyggnadsfronten alltså.

Det som skiljer den här boken från tidigare böcker är att 1. Det dyker upp en tjej (ooooooh!). 2. Den är rejält mycket läskigare. Alltså JAG tyckte det var obehagligt, helt klart bland det bättre jag läst i skräckväg (och tänk då att det här är en MELLANÅLDERSBOK. Vuxenskräck kan slänga sig i väggen). Och själva bakgrundsberättelsen är ju så makaber att det är helt fantastiskt (mvh tönt). Jag gillar också det här konceptet att en får lära sig om dessa mytologiska väsen samtidigt som det liksom är spännande.

I övrigt lämnar berättelsen inte jättemycket att önska. Lite mer tjejer - men det verkar det ju finnas en plan för (se bland annat omslaget för femte boken! Jag som för övrigt har jättesvårt för alternativa tjejer i litteratur för att de alldeles för ofta känns så poser-aktiga och tillgjorda är totalt kär i Iris. De har verkligen lyckats skapa en alternativ tjej som inte är jättetrist). Jag skulle nog gärna se liiiite variation i uppbyggnad av berättelsen - det är ju rätt mycket same same ändå. Och kanske ett visst mått mer socialrealism, med tanke på killarnas bakgrund. Vore kul att få se den komma fram mer! Förutom det säger jag bara: Det får hemskt gärna fortsätta på exakt det här spåret, pretty please.

« Mylingen | Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson | 192 s. »
« Bonnier Carlsen | 2014 | Goodreads »

Bokbloggsjerka

Bokbloggsjerka 8 – 11 maj

08:35

Veckans jerka:

Mia Eggimann undrar hur du får plats med alla böcker?


Alltså det får jag ju inte. Tyvärr. Jag har två stycken Billy och fyra mindre pocketbokhyllor och jag måste rensa hela tiden. Dessutom ska ju tydligen MIN SAMBO ha två hyllplan också????? Vi har inte plats för fler bokhyllor heller, så det här är ju helt klart ett problem. Andra ställen jag förvarar böcker på: På golvet bredvid sängen, under huvudkudden, på bordet i sovrummet, på köksbordet, på vardagsrumsbordet, i soffan, på skrivbordet, på micron. Såatteh. Jag har ingen bra lösning. Jag önskar att jag hade en Hermione-väska som det typ gick att gå in i så det blev ett helt nytt rum, men det har jag inte.

Så det enda svaret på den här frågan är: Jag rensar. Jag har med åren blivit mer och mer petig med vilka böcker jag behåller, och när en börjat rensa de första går det mycket lättare att fortsätta. Under de senaste två åren har jag rensat ut en bra bit över 100 böcker, och jag tror att det för en gångs skulle är relativt tomt i min bokhylla (fråga inte min sambo om det här. Han skulle inte hålla med). 

historia

Throwback Thursday: Medeltiden och annan svensk historia

06:23

Efter att ha gjort en liten utsvävning förra veckan och postat en recension (!!!) istället för Throwback Thursday så hade jag tänkt återgå till torsdagsnostalgin - som ju varit ett faktum sedan typ februari tack vare den här typen. Dock satt jag i säkert trekvart igår och försökte komma på åtminstone vad EN av böckerna i mitt minibibliotek med böcker om svenskt historia och medeltiden hette - helt utan framgång. Så då sitter jag ju här med inget att visa upp i alla fall dårÅ.

Istället får jag väl berätta att jag hade dille på medeltiden när jag var liten. Och inte bara på medeltiden, utan all svensk historia. Mitt absoluta absoluta favoritmuseum var Livrustkammaren (näst efter kom Medeltidsmuseet), där vi var så många gånger att till och med min stoiska farmor sa: "Snälla, KAN vi inte gå någon annanstans? Där har vi ju varit så många gånger". Ni vet hur folk i amerikanska filmer rabblar alla amerikanska presidenter? Ni vet hur mycket längre Sveriges historia är jämfört med USAs? Jag rabblade alla svenska kungar. I ordning. Och jag visste exakt vem som blev skjuten på maskeradbalen (Gustav III), dog av ärtsoppan (Erik XIV) och har en uppstoppad Streiff på Livrustkammaren (Gustav II Adolf). Hardcore dille, I tell ya. (Okej, alltså historie-dillet har ju fortfarande inte helt gått över. Tror ingen höjer på ögonbrynen när jag säger att ett av mina bästa program är Historieätarna, en av mina bästa tidningar Allt om historia och att min frukostläsning just nu är Historiskan. Men jag har inte lika bra koll på mina kungar längre - jag var tvungen att googla ärtsoppan.)

Här skulle jag ju också då ha visat upp min fönsterbok om en medeltida borg, eller någon av alla mina faktaböcker om regalskeppet Vasa, hur en bodde i staden på medeltiden eller om häxförföljelser. Hade säkert fler om svensk historia också. Kan ha haft en om någon svensk kung - typ Gustav Vasa kanske? Men jag kan alltså inte visa upp NÅGONTING, eftersom mina googleskills inte räcker till och dessa böcker gick förlorade när jag i all hast och utan att återvända lämnade min pappas hus för sex år sedan. Sårri. Men det var roliga böcker i alla fall. Bara säger.

att växa upp

Vi är alla helt utom oss - Karen Joy Fowler

09:46

När Rosemary var liten pratade och pratade och pratade och pratade hon oavbrutet, så mycket att hennes pappa brukade säga åt henne att börja i mitten eller att välja ut en av tre saker hon ville säga. Så gör hon också när hon berättar den här berättelsen - börjar i mitten och väljer bort passagerna som är mindre relevanta. Vad som är relevant är att de brukade vara tre barn, Rosemary, Fern och Lowell. Nu är bara ett kvar. Fern är försvunnen och Lowell är efterlyst av FBI. Rosemary går på universiteten och försöker se till så att Ferns försvinnande inte ska fortsätta förstöra hennes liv, men det fungerar inte så himla bra. Varken för Rosemary eller för resten av familjen.

Alltså gud, vad den här boken inte var vad jag trodde att den skulle vara. Givetvis kan jag inte avslöja vad den är, för då skulle ni ju gå miste om den fantastiska överraskningsmomentet. Jag kan till och med avslöja att det kommer ett överraskningsmoment, för det kommer ändå inte vara den typen av överraskningsmoment ni kommer tro att det är.

Det här är verkligen den typ av böcker som jag inte speciellt ofta läser - det vill säga böcker som är mer baserade på inre utveckling än yttre. Rosemary berättar om sin uppväxt och sin universitetstid, om hur hålet av systern Fern tärt på familjen och slitit isär dem. Inte helt oväntat tycker jag också att det blir lite långsamt. Det är bra, riktigt bra faktiskt, men efter typ 250-300 sidor började jag tycka att det kunde ha fått ta slut.

Berättartekniskt är den dock fantastisk! Jag är ju ett stort fan av metareflektioner och en närvarande berättare som leder läsaren genom historien. Här får den närvarande berättaren en än mer upphöjd position när hon faktiskt meddelar att hon utelämnat saker för att de varit oviktiga, eller för att läsaren förmodligen inte är så intresserad av just det. Det, i kombination med att hon hela tiden påpekar sina fragmentariska minnen, gör att berättaren känns pålitlig (vilket i och för sig inte håller genom hela boken. Utan att spoila för mycket). Berättelsen hoppar i tid rätt mycket, vilket skulle kunna bli rörigt, men faktiskt fungerar väldigt bra. Vi har tre olika tidsaxlar - nutid, universitetstid och barndom - som samsas utan att det blir alltför jobbigt. Det gör också boken tidlös och omöjlig att åldersbestämma. Den fungerar liksom för alla från typ 15 och uppåt.

Jag blir imponerad av hur Karen Joy Fowler får det här som på pappret låter som en thriller till att bli en realationsroman med djurrättsinslag. Jag får intrycket av att det här är en sån himla KLOK människa, eftersom det invävt i texten finns så himla intressanta tankar om allt möjligt. Jag är inte en person som är mycket för formuleringar och sånt - det vet ni ju redan. Men den här var jag tvungen att läsa med penna bara för att det dyker upp så mycket spännande reflektioner som jag bara måste gå tillbaka till och tänka lite mer på. DET hade jag inte väntat mig av den här boken.

Så, är jag imponerad? Hell yeah. Var det här en bok i min smak? Nja, men jag uppskattade den ändå. Är Karen Joy Fowler den första författare jag tänkte "Herregud, jag vill så träffa den här personen" när jag läst hens bok? JA! Blev jag pepp på att rensa ut creme fraichen och osten ur mitt kylskåp? Ja. Är boken läsvärd? Jajaja. Vill jag ha omslaget som en affisch på väggen? EH JA???!?!?!! ÄR DET ENS EN FRÅGA?

« Vi är alla helt utom oss | Karen Joy Fowler | 373 s. | Lavender Lit | 2014 | Goodreads »

Top Ten Tuesday

Ten Books I Will Probably Never Read

06:39

Åååååh, tio böcker jag förmodligen aldrig kommer läsa är temat för veckans Top Ten Tuesday, vilket jag finner orimligt kul att skriva om!

1. En man som heter Ove - Fredrik Backman
Visserligen är det väl lite pinsamt att erkänna, men en gång i tiden var jag helt övertygad om att Jonas Cranby (som jag alltså ogillar starkt av okänd anledning) och Fredrik Backman var samma person. Trots att jag LÄST Min mormor hälsar och säger förlåt kan jag inte komma över den här spärren, framför allt inte när jag dessutom inte kan sluta tänka på punkt nr 2 på den här listan varje gång jag tänker på Ove. Det kan vara så att ingen som helst likhet finns mellan dessa personer, och att ingen som helst likhet finns mellan dessa böcker. Men jag kan inte släppa associationen och känner därför en stark motvilja till att läsa Ove.

2. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann - Jonas Jonasson
Min sambo och hans familj har tjatat och tjatat och tjatat på mig om att jag ska läsa den här boken. Grejen är denna: Vi gillar inte samma böcker. Min sambos föräldrar gillar liksom deckare. Min farmor sa att det var det sämsta dravel hon läst i hela sitt liv, så jag tänker lyssna på henne (eh, vi behöver ju inte prata om att min farmor är en sån där person som gillar intellektuella böcker, och därmed har ännu mindre samma smak som jag).

3. Starcrossed-serien - Josephine Angelini
Någon har spytt så mycket galla över dessa böcker att jag inte ens kan se omslagen utan att fnisset börjar bubbla i magen.

4. Moon over Soho - Ben Aaronovitch
Alltså, men lite distans till Rivers of London fattar jag inte ens varför jag läste klart den... Känns skönt att jag bestämt mig för att jag definitivt inte ska fortsätta läsa den här serien.

5. Ulysses - James Joyce
En gång försökte jag, och jag känner fortfarande någon märklig fascination inför den här boken. Av okänd anledning. Men alltså, att den är så långsam i början i kombination med att den är så tjock gör att jag inte har några som helst intentioner att läsa den här boken någon gång i mitt liv.

6. Svindlande höjder - Emily Brontë
Jag vet inte om den här kan räknas på den här listan, för jag tror att jag säkert läst en hel tredjedel eller så? Men i alla fall: Den här är på listan över böcker littvet tvingade mig att läsa men som jag aldrig läste. Den listan är... jättelång. Ungefär lika lång som själva litteraturlistan var (mvh har glidit igenom alldeles för många högskolepoäng).

7. A Game of Thrones - George R. R. Martin
I tried once... men den är ju så sinnes tråkig. Jag är ju en av dem som inte fastnat för tv-serien heller såatteh...

8. Fifty Shades of Grey - E. L. James
Låt mig bara säga detta: Nej.

9. Stad av glas - Cassandra Clare
Alltså en gång i tiden gillade jag den här serien, och sen tappade den så mycket och jag blev totalt ointresserad bara för att jag tyckte den var så fjantig. Dessutom vet jag ju redan fattat att Clary och Jace inte är syskon. Varsågoda för spoilern nu behöver ni inte läsa boken :)

Kaosutmaningen 2015

Kaosutmaningsuppdatering

11:01

Maj är här och jag är en, alltså EN punkt ifrån att klara Kaosutmaningen. De jag har kvar att välja på är:


4. Läs en bok vars författare var under 20 när hen skrev den.
5. Läs en bok av en författare med initialerna M.M. 
8. Läs en bok med en huvudperson som bloggar.
12. Läs en bok vars titel innehåller fler än sju ord
14. Läs en bok där nycklar spelar en stor roll.
17. Läs en bok vars omslagsbild består av ett mönster.
18. Läs en bok vars filmatisering du såg innan du visste att det fanns en bok.
20. Läs en bok som till viss del (eller helt) utspelar sig på internet.
21. Läs en bok med idrottsanknytning.
23. Läs en bok inom en genre du vanligtvis inte läser.
25. Läs en bok med en flagga på omslaget.
26. Läs en bok om en skolklass.
30. Läs en novellsamling.
32. Läs en bok som utspelar sig i Malmö.
33. Läs en bok du fått av någon annan.
34. Läs en bok på vers.

Jag håller i och för sig på att läsa en bok med en huvudperson som bloggar. Började läsa Melina Marchettas nya (som i ny på svenska) Ett folk utan land, men fastnade inte... Annars hade ju punkt 5 varit avklarad med den.

MEN! Vad har ni för tips för punkterna jag har kvar? Naturligtvis vill jag ju helst vara överambitiös och pricka av alla...

att växa upp

PAX: Grimmen - Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson

06:51

Okej, nu blir det lite fuckat i min hjärna för att jag recenserade tredje delen PAX innan jag började skriva om den här... Det vill säga: Jättedumt. MEN!

I den här boken djupnar mystiken än mer, och det som jag kände som icke tillfredsställande skrap på ytan blir här istället något som river på exakt rätt ställen. Grimmen tar verkligen upp på pricken där Nidstången slutade. Någon typ av rovdjur hemsöker staden, och Alrik och Viggo måste stoppa det. Samtidigt överfallen börjar dyker det upp en person som behöver leta information i det magiska biblioteket. Är den här personen ansvarig för överfallen och försöker lura bröderna på fel väg?

Något av det jag tycker är bäst med dessa böcker är dialogen. Den känns äkta och är dessutom 90% av tiden skrattrolig. Så förutom att det är både spännande och finns ett visst mått av djup i böckerna i och med barnens bakgrund är det också så sjukt roligt. Ordvalen känns riktiga, det är precis så som jag tycker en hör kidsen prata.

Som sagt är jag betydligt mer positivt inställd till del två än till del ett. Alltså Nidstången var ju långt ifrån dålig, men jag kände ändå att det var NÅGONTING som saknades. Det är förstås fortfarande NÅGONTING med den här boken som gör att jag inte är 100% frälst, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är. Men - precis som jag trodde efter att ha läst första boken - hinner berättelsen få lite mer djup när sidantalet ökar från 142 till 188. Stort plus, för det var nog det jag saknade i den förra boken. Allt var bra, men jag ville ha lite MER. Liksom mer av ALLT.

Något som jag tycker att författarna gör så otroligt snyggt är planteringarna och de - till synes - lösa trådarna. Det som eventuellt kan upplevas som hål fylls igen i senare böcker, och det märks hur sjukt planerad hela berättelsen är. Det planteras små spår både inför vad som ska hända senare i boken, men även i kommande böcker. Det görs med finess och lagom diskret (även om vissa saker är mindre diskret - men det fyller ju också en funktion - speciellt med tanke på målgruppen). Med andra ord: Berättartekniskt sjukt intressanta böcker och otroligt skickligt skrivna.

« Grimmen | Åsa Larsson, Ingela Korsell & Henrik Jonsson | 188 s. »
« Bonnier Carlsen | 2014 | Goodreads »

Instagram

Populära inlägg