Vi är alla helt utom oss - Karen Joy Fowler

09:46

När Rosemary var liten pratade och pratade och pratade och pratade hon oavbrutet, så mycket att hennes pappa brukade säga åt henne att börja i mitten eller att välja ut en av tre saker hon ville säga. Så gör hon också när hon berättar den här berättelsen - börjar i mitten och väljer bort passagerna som är mindre relevanta. Vad som är relevant är att de brukade vara tre barn, Rosemary, Fern och Lowell. Nu är bara ett kvar. Fern är försvunnen och Lowell är efterlyst av FBI. Rosemary går på universiteten och försöker se till så att Ferns försvinnande inte ska fortsätta förstöra hennes liv, men det fungerar inte så himla bra. Varken för Rosemary eller för resten av familjen.

Alltså gud, vad den här boken inte var vad jag trodde att den skulle vara. Givetvis kan jag inte avslöja vad den är, för då skulle ni ju gå miste om den fantastiska överraskningsmomentet. Jag kan till och med avslöja att det kommer ett överraskningsmoment, för det kommer ändå inte vara den typen av överraskningsmoment ni kommer tro att det är.

Det här är verkligen den typ av böcker som jag inte speciellt ofta läser - det vill säga böcker som är mer baserade på inre utveckling än yttre. Rosemary berättar om sin uppväxt och sin universitetstid, om hur hålet av systern Fern tärt på familjen och slitit isär dem. Inte helt oväntat tycker jag också att det blir lite långsamt. Det är bra, riktigt bra faktiskt, men efter typ 250-300 sidor började jag tycka att det kunde ha fått ta slut.

Berättartekniskt är den dock fantastisk! Jag är ju ett stort fan av metareflektioner och en närvarande berättare som leder läsaren genom historien. Här får den närvarande berättaren en än mer upphöjd position när hon faktiskt meddelar att hon utelämnat saker för att de varit oviktiga, eller för att läsaren förmodligen inte är så intresserad av just det. Det, i kombination med att hon hela tiden påpekar sina fragmentariska minnen, gör att berättaren känns pålitlig (vilket i och för sig inte håller genom hela boken. Utan att spoila för mycket). Berättelsen hoppar i tid rätt mycket, vilket skulle kunna bli rörigt, men faktiskt fungerar väldigt bra. Vi har tre olika tidsaxlar - nutid, universitetstid och barndom - som samsas utan att det blir alltför jobbigt. Det gör också boken tidlös och omöjlig att åldersbestämma. Den fungerar liksom för alla från typ 15 och uppåt.

Jag blir imponerad av hur Karen Joy Fowler får det här som på pappret låter som en thriller till att bli en realationsroman med djurrättsinslag. Jag får intrycket av att det här är en sån himla KLOK människa, eftersom det invävt i texten finns så himla intressanta tankar om allt möjligt. Jag är inte en person som är mycket för formuleringar och sånt - det vet ni ju redan. Men den här var jag tvungen att läsa med penna bara för att det dyker upp så mycket spännande reflektioner som jag bara måste gå tillbaka till och tänka lite mer på. DET hade jag inte väntat mig av den här boken.

Så, är jag imponerad? Hell yeah. Var det här en bok i min smak? Nja, men jag uppskattade den ändå. Är Karen Joy Fowler den första författare jag tänkte "Herregud, jag vill så träffa den här personen" när jag läst hens bok? JA! Blev jag pepp på att rensa ut creme fraichen och osten ur mitt kylskåp? Ja. Är boken läsvärd? Jajaja. Vill jag ha omslaget som en affisch på väggen? EH JA???!?!?!! ÄR DET ENS EN FRÅGA?

« Vi är alla helt utom oss | Karen Joy Fowler | 373 s. | Lavender Lit | 2014 | Goodreads »

Du kanske också gillar

1 kommentarer

  1. Gillade också boken - grymt skickligt skriven!

    SvaraRadera

Instagram

Populära inlägg