Well if you want to make me cry that won't be so hard to do

06:17

Sååå, jag fick ett önskemål om inlägg, och vem är jag att säga nej?! Skitkul ju! Om någon annan önskar att jag skriva om något speciellt är det bara att lämna en liten kommentar så ska jag försöka fixa det.

Okej, så önskemålet var följande:


CHALLENGE ACCEPTED svarade jag. Kul ämne!

Jag skulle säga att jag ändå är relativt lättgråten. Gråtgaranti återfinns på följande ämnen: 1. Djur som dör. 2. Djur som far illa. 3. Separationer från djur. 4. Eh, separationer överhuvudtaget. 5. Någon viktig karaktär dör. Om jag inte lyckas bli åtminstone lite blank på ögonen eller får en klump i halsen av det blir det pengarna tillbaka. Grejen är att jag blir sjuuuuuuktsjuktsjukt påverkad även om jag inte tycker att boken är fantastisk. Men så är jag typen som känner precis alla känslor till 110% och inte har några mittmellanlägen i mitt register. Disclaimer: Jag kan omöjligt minnas ALLA böcker som fått mig att börja gråta, men här är ett urval åtminstone (insåg dock att jag HAR gjort en sån här Top Ten Tuesday en gång, men vadsjutton, nu gör vi om det. Denna lista är mer komplett). Och det här är böcker som fått mig att gråtgråta, inte skrattgråta. Okej, nu ljög jag, för en är skrattgråt.

Ni som vill följa mina gråtböcker även i framtiden kan hålla koll på etiketten "gråtvarning". Även om jag inte skriver i recensionen att de fick mig att börja gråta så finns alltid gråtvarningsetiketten på om boken fått mig till det.

  1. Kärlek är ett blandband - Rob Sheffield - Alltså hade seriösa problem med att läsa den här boken och grät konstant. Var tvungen att pausa i flera månader men kunde inte öppna boken utan att jag började störtgrina. Det här är hands down det sorgligaste jag läst i mitt liv. Under tiden jag läste den här började jag spontangråta lite då och då när jag komma att tänka på att hans fru dog helt plötsligt utan förvarning och tänkte att en kan ju lika gärna lägga sig i soffan och göra inget om en ändå kan dö närsomhelst. Så. Jävla. Sorgligt. JAGDÖR.

  2. Godnatt Mister Tom - Michelle Magorian - Jag har läst den här MINST fyra gånger och gråter VARJE gång. Slår aldrig fel.

  3. Förr eller senare exploderar jag - John Green - Det här är en sån typisk bok som jag inte var överväldigad av men som jag ändå grät som en unge åt.

  4. Var är Alaska? - John Green
    Den här är jag inte säker på, men har något vagt minne om att jag grät när jag läste den här boken?

  5. Himlen börjar här - Jandy Nelson
    Jag minns inte riktigt att jag grät till den här heller, men uppenbarligen gjorde jag det med tanke på att det är satt gråtvarning på. Och jag skulle ju lista ALLA jag gråtit till - right?

  6. Tusen och en chans - Annabel Pitcher
    Alltså jösses, slutet på den här alltså...

  7. Kanske är det allt du behöver veta - E. Lockhart
    Den här också, slutet alltså.

  8. Expeditionen: Min kärlekshistoria - Bea Uusma
    Alltså, verkliga, olyckliga kärlekshistorier är verkligen min grej. Jag råkar vara en obotlig romantiker, och eftersom jag - liksom jag nämnde ovan - inte har några mellanlägen älskar jag min sambo ungefär så mycket att det gör ont. När jag läser sånt här tänker jag på vad som skulle hända om vi aldrig mer fick träffa varandra och gråter ALLTID när jag tänker på det (mvh gråter i just den här sekunden jag skriver detta). Och i Expeditionen finns ju en så sorglig kärlekshistoria att jag går sönder bara jag tänker på det.

  9. I kroppen min / I kroppen min: Vägsjäl - Kristian Gidlund
    Tydligen behöver det inte bara vara sanna kärlekshistorier som krossar mitt hjärta. Efter att ha läst dessa två böcker var hjärtat så mörbultat att jag knappt återhämtade mig på flera dagar. Jag satt vid frukostbordet och grät så jag hade kunnat fylla ett himla vattenglas den morgonen det meddelades att Kristian Gidlund dött. På riktigt är värst. Överträffar all fiktion.

  10. Bröderna Lejönhjärta - Astrid Lindgren
    Ytterligare en berättelse som jag gråter till varje gång, trots att jag kan den utan och innan. Tror dock att jag tyckte att boken var ännu värre än filmen, även om filmen är dödligt sorglig även den.

  11. Jag, En - David Levithan
    Det här är en sån där bok som en vet ALDRIG kan sluta bra, men som en ändå inte kan undvika att bli slagen i magen av.

  12. En bit av mig fattas - David Levithan
    När Jasper samlar ihop pappren som tagit sig från katastrofplatsen till Brooklyn. Jag säger bara det.

  13. Just Kids - Patti Smith
    Alltså, jag blir tårögd bara av att läsa den inledande meningen av den här boken ("Jag sov när han dog"). Jag började Just Kids med att gråta, och avslutade boken med att gråta. Även här: Trots att en hela tiden vet hur det slutar så kommer slaget i magen när meddelandet "Robert dog den 9 mars 1989" kommer.

  14. Pojken med randig pyjamas - John Boyne
    Jag grät nog mer till filmatiseringen av den här än till själva (ljud)boken. But still: sjukt sorgligt.

  15. Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman
    Här har vi skrattgråten, även om jag sorgegrät till den här också. Sjukt skickligt av Backman, faktiskt, för han får en att växla mellan skratt och gråt inom loppet av sekunder.

  16. Francesca - Melina Marchetta
    Kommer inte ALLS ihåg att jag kände så starkt inför Francesca som jag skrivit i recensionen av den här? Men gråtvarning-etiketten ljuger icke!

  17. Flugornas herre - William Golding
    Ännu en "jag visste hur det skulle sluta hela tiden, men kan ändå inte låta bli att böla"-bok. Ohyes. En har ju sett filmen liksom.

  18. Harry Potter och dödsrelikerna - J.K. Rowling
    Grät mig igenom hela den här bara för att det var SLUT. Tror jag aldrig någonsin i mitt liv haft sådan separationsångest från en bok/serie. Tror att ca alla håller med mig.

Bonus: Filmer jag grät till:
  • I'm not there
    Åh, här är ett sånt typexempel på hur stark min separationsångest är. När Billy lämnar sin hund grät jag så att Victor var tvungen att pussa lite på mig för att jag skulle sluta. Grejen är: Han är glad. Hunden är glad. Alla är glada. Förutom Anna, för hon gråter som en tok i soffan för att han inte får vara med sin hund längre.

  • Catching Fire
    Grät när [Katniss var tvungen att åka från Distrikt 12 och Prim skrek. VISSTE ju att de skulle få ses igen, men grät ändå.].
P.S. Eftersom det är minst två personer (om inte fler?) som kommenterat ang Gatukatten Bob den senaste veckan har jag börjat läsa den nu. D.S.

Rubrikreferens. Eftersom jag är en sucker som vill ligga med Anthony Kiedis ca varje gång han öppnar munnen och börjar sjunga länkar jag Red Hot Chili Peppers-versionen också (bikt: lyssnade på den på repeat medan jag skrev hela det här inlägget pga Kiedis röst = <3 ).

Du kanske också gillar

1 kommentarer

  1. Svar: Jag tyckte att huvudkaraktärerna i Saga var rätt intressanta, men däremot föll jag inte riktigt för sidokaraktärerna (som ändå var med rätt mycket). Jag ska verkligen försöka ge andra albumet en chans snart och se om den här serien är något för mig eller inte :)

    Och jag håller med dig om att det är intressant och roligt hur olika man kan uppfatta böcker! Man tycker ju egentligen inte att det borde vara så annorlunda, men på något sätt är det det i alla fall :)

    SvaraRadera

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg