Eleanor & Park - Rainbow Rowell

05:25 Anna Lagerqvist 0 Kommentarer

Alltså, jag har verkligen skjutit upp att skriva den här recensionen, eftersom det känns så sjukt personligt och svårt... Men ja, nu pressar jag mig väl till det. Det stod ju väldigt klart efter Fangirl att Rainbow Rowell var otroligt bra på att beskriva... well... mig, och i Eleanor & Park blir det stundvis obehagligt likt hur jag var på högstadiet. Alltså omklädningsrumsscenerna inkluderat. Okejdå, förutom att jag aldrig behövt dela rum med alla mina syskon eller haft likadant hår som Eleanor dårå + lite andra saker.

Här cirkulerar alltså berättelsen kring Eleanor - uppvuxen i en familj där hon är oönskad, inte lika smal som alla andra kids och så fattig att hon inte ens kan dölja hur fel hon är i alla sammanhang - och Park - inte heller cool, men inte heller mobbad. Bra musik och superhjältar är lite av hans grej, vilket väl gör honom till något av en tönt (fast i mitt tycke den bästa sortens tönt. Mvh jobbar på att göra bra musik och superhjältar till lite av min grej). Utan att någon av dem riktigt vill det hamnar de bredvid varandra på skolbussen, vilket gör att det ju till slut MÅSTE prata med varandra - allt annat vore högst pinsamt. Och när det väl börjat kan de inte riktigt sluta. Och vänskapen och allt sånt börjar spira.

Alltså, jag har lite svårt att sluta prata om Eleanor. Jag avskyr henne. Hon går mig så på nerverna, tickar mig i sidan, kryper under huden. Jag vill typ ta henne mellan fingertopparna och lyfta bort henne ur boken. Långt bort från Park, för den här typen av personer gör ingenting annat än är jävligt jobbiga och förstör folks liv (okej, de kanske gör lite annat också. Men den typen av personer = stor jobbighet står inför en. Bara säger. Av erfarenhet). Och det här är ju fantastiskt, eftersom alltså fatta vad sjukt skicklig en måste för att kunna skriva en karaktär som faktiskt får såhär mycket ilska att flamma i bröstet på mig. Bra litteratur väcker känslor - oavsett om själva känslan är positiv eller negativ - right?

Också precis som Fangirl är första delen av Eleanor & Park bäst. Alltså, jag vet inte, men jag känner kanske lite att jag aldrig ville att de skulle bli tillsammans (okej, kanske lite för att jag tycker Park är så gullig att jag bara vill pussa på honom och avskyr Eleanor. Även om jag avskyr henne på ett bra sätt). Dels det, och sen känns det lite också som att Rowell slutar berätta en berättelse så fort de blivit tillsammans. Som att allt efter det är "så levde de jävligt olyckliga i alla sina dagar". Det är som... som... som om berättelsen skulle fortsätta efter typ Sätt mig i brand och det bara handlade om Juliette och Warner och alla deras personliga problem efteråt. Eller alltså fattar ni? Historien bara faller i bitar, som om hon egentligen tycker att det är klart och slut där. Målet är redan nått.

Men alltså, även om jag tycker att den tappade på slutet så är det ju fortfarande en över lag helt fantastisk bok. Störtälskade den, mycket mer än jag gillade Fangirl. Sen blir jag ju också helt överväldigad av tacksamhet när någon tar tag i att beskriva oss som är sjuka i huvudet, vi som är skeva, och vi som aldrig var coola utan bara så himla fel. Och bara för karaktärsporträtten är den här boken väldigt värd att läsa.

« Eleanor & Park | Rainbow Rowell | 330 s. | Berghs Förlag | 2014 | Goodreads »

0 kommentarer :

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...