Svaga kvinnor och att vara ett våp

06:17

Okej, det här kom jag att tänka på för ett tag sedan och är väl delvis sprunget ur min och bokhusets eviga diskussion om Mary i The Forest of Hands and Teeth. Det är ju en grej som ju också florerat rätt mycket när det gäller till exempel Bella från Twilight. Shamingen av svaga kvinnor, och den bittra eftersmaken av ordet "våp". Det händer ju att en ser det ibland, och jag har säkert själv använt det ett flertal gånger.

Först till definition, så vi vet att vi pratar om samma sak. Jag använder samma definition som Wiktionary:

(huvudsakligen om kvinnor) person som är osjälvständig, sjåpig och naiv
Konnotationen är ju också negativ - right? Det är ett nedsättande ord för att vara osjälvständig - eller svag. Om en nu vill uttrycka sig så. Vilket jag vill. Eftersom jag för ett resonemang om svaga kvinnor här.

Att kvinnor är svaga är ju en helt hopplös stereotyp, som ju ändå inom YA (åtminstone dystopier/fantasy) är på väg bort mer och mer (upplever jag). Kanske upplever jag det så eftersom de böcker jag skriver ofta är skrivna av kvinnor - men åtminstone dystopier för YA är ju en genre som gjort starka tjejer till något av sitt signum. Vi har Katniss, June eller alltså nä, jag tänker inte rabbla, för ni vet precis vad jag menar. Och visst att det är en stereotyp som vi vill bli av med - men det behöver inte betyda att kvinnor inte FÅR vara svaga. Syftet är ju att öppna upp så att en får vara precis som en vill. Att alla kvinnor måste vara starka och kicka patriarkatets ass är ju faktiskt en minst lika tråkig stereotyp som att kvinnor är sköra varelser som ska hållas undan från allt ont. För alla är ju inte Katniss. MEN bara för att en karaktär är svag behöver hen inte vara det på exakt alla punkter - för så är det ju sällan irl, eller hur? Det är ju nyanserna vi är ute efter, inte stereotypisering som är rätt ointressant åt vilket håll det än går.

Och nu till användningen av ordet våp: Jag har ett tag känt aversioner mot det här ordet, och inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är - när jag så i för ganska många veckor sedan insåg vad som är problemet: Att det shame:ar kvinnor som är svaga. För det är inget FEL med att vara svag. Och jag menar inte att det inte är problematiskt när författare skapar totalt jävla ensidiga karaktärer som är superstereotypa. DET är problematiskt. Men inte att kvinnor lite nu och då är svaga.

Ska vi gå tillbaka till Mary? Vi gör det litegrann, eftersom jag anser henne vara en karaktär som är otroligt icke-stereotyp. Mary framställs i början som väldigt osjälvständig och naiv. Hon är besatt av att gifta sig med Travis, men får hans brorsa istället. Hon tror att världen går under och allt sånt. MEN hela boken slutar i att hon skiter i vad alla andra förutom hon själv vill, ger sig av utan de andras hjälp och riskerar både sitt eget och andras liv för att hon ska få som HON vill. Är det här en ganska barnslig och egocentrerad karaktär? Ja, det är det. Är hon svår att gilla? Ja, lite faktiskt. Och det må väl vara, hon är inte en likeable karaktär (det i kombination med kvinnor kan vi ju ta en annan gång) - däremot är hon inte en stereotyp eller en ensidig karaktär. Tvärtom vill jag påstå att hon är mycket nyanserad, eftersom hon får vara både stark OCH svag. Självisk OCH omhändertagande. Ni vet sådär som människor är mest. Att avfärda henne som ett "våp" är att inte se till hela hennes karaktär.

Du kanske också gillar

5 kommentarer

  1. Tycker att det är en så himla intressant diskussion! Jag har länge haft svårt för våp och allmänt svaghet hos kvinnor (både i fiktion och verklighet), tyckt att de förstör mina chanser som kvinna att tas seriöst. Men har börjat känna att fuck it - varför ska inte vi kvinnor vara mångfacetterade och olika! Klart att vi ska få vara svaga också.
    Hängde häromdagen med en tjej som föll exakt in i nidbilden av en korkad blondin (vi hade super trevligt), och kände verkligen hur trött jag är på den endimensionella kvinnobilden som finns både i böcker och vardagen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men precis. För problemet ligger ju egentligen inte i att vara svag, utan att kvinnor ofta BARA är svaga och att män ALDRIG är det.

      Radera
  2. Ja, användningen av ordet våp var ju väldigt olyckligt insåg jag när du uppmärksammade mig på det. För visst skulle jag ju gärna använda det på män också, men det ändrar ju inte ordets egentliga shame:ande av just kvinnor. Så det ordet har åkt ur vokabulären.
    Och gällande svaga kvinnor ( eller män ) så kan jag erkänna att jag förväntar mig lite mer av kickass-hjältinnor av typen Katniss, June etc. De får på något sätt stå skott för all annan litteratur där kvinnan generellt är det svagare det könet ( GoT, Name of the Wind osv ). Där just den kvinnliga delen skall vara så autentisk ( är alltid förklaringen från författare och medhållarna till kvinnoskildringen ) med medeltidsmiljön som skildras, sedan att det finns drakar och magi har liksom ingen betydelse. Det går bra att hitta på, men att slippa låta kvinnor bli våldtagna, det går inte för då är det inte tillräckligt verklighetstroget?!
    Och då reagerar jag tyvärr lite obstinat, dyker det upp en stark ska hon fan vara stark också. Vilket såklart är helt fel, eftersom det jag egentligen vill är att könen skildras som människor, inte sina kön. Men ändå, det är något speciellt med att mina barn får växa upp med sådana som Katniss och June, jag gillar det ändå. Det behövs kanske motpoler också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, klart det behöver motpoler. Problemet är väl när karaktärer som är mittemellan ses som svaga bara för att det inte är som Katniss eller June. Och om alla kvinnliga karaktärer skulle vara ensidigt starka skulle det vara lika begränsande som om alla var svaga.

      Radera
    2. I och för sig tycker jag nog kanske att June är mer åt mittemellanhållet, eftersom hon fortfarande är känslostyrd.

      Radera

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg