fantasy/sf

Descender vol 2-3, Jeff Lemire & Dustin Nguyen

19:27


Okej, efter att ha läst första volymen av Descender kände jag mig inte 100 % tillfredsställd. Något jag ofta upplever med Images serier är att de första volymerna är alldeles för röriga och vaga för att jag ska fastna på riktigt (undantaget Saga dårå). Visst går det ofta att se potential, men ska det vara så jäkla mycket begärt att få bli fångad från första sidan? Därför brukar jag försöka läsa åtminstone två volymer innan jag ger mig – såvida det inte är något som jag verkligen tänker från början att jag inte gillar. Till exempel Ody-C...

I alla fall. Den här är jag i alla fall glad att jag gav mig på andra ändå, var inte attackförälskad efter första, men föll helt klart för volym två. Vi behöver inte längre blir introducerade till alls, berättelsen gör inte lika konstiga hopp, det blir inte lika jobbigt när nya karaktärer introduceras. Etc. Ni vet ju hur det fungerar att läsa en ny bokserie liksom. Även om det fortfarande finns en del filosofiska inslag så tänker jag också att den andra volymen blir liiiite mer actiondriven – vilket enligt mig är en bra grej. Det blir en bättre balans mellan det tankeväckande och det underhållande, vilket är det jag liksom helst vill ha av en bok.

Den som är spänd på att veta vad som händer efter cliffhangern som volym två slutar med får vänta till fjärde volymen, dock. För här görs nämligen en paus där vi får lära känna några andra karaktärer på djupet – Effie, Andy, Driller och Tim-22 till exempel. Jag stör mig inte speciellt mycket på det, utan tyckte nog till och med att det var ett ganska nice avbrott. Jag störde mig på de kortare berättelserna i tredje volymen av Harrow County, men här fungerade det faktiskt riktigt bra. Samtidigt som en får lära känna karaktärerna bättre får en djupare förståelse för hur de handlat under volym ett och två samt ledtrådar om hur berättelsen kommer fortsätta.

Den här berättelsen är to be honest ingen attackförälskelse hos mig, men tempot och teckningarna gör att jag ändå verkligen ser fram emot att fortsätta läsa. Eller well, åtminstone när jag är mitt i den. Jag tycker att det är svårt att ta sig "tillbaka in" efter att jag lagt ifrån mig albumet en stund. Det är inte den mest lättillgängliga serie jag läst om vi säger så. Men om jag i recensionen av volym ett skrev "Den här kan ni läsa, den är ganska trevlig. Eller så kan ni skippa den för det finns så mycket annat bra att läsa. Eller jag vet inte." så vill jag nog ändra mig nu och säga: Jo, men den här kan ni verkligen läsa. Den är som en mysig bubbla av eskapism, med mjuka färger att linda in sig i. Do it.

Descender vol 2: Machine Moon / vol 3: Singularities
Jeff Lemire & Dustin Nguyen
116 s. / 128 s.
Image Comics / Image Comics
2016 / 2016
Goodreads / Goodreads

om mig

Listan om 2016

07:30

Den här har dykt upp på några bloggar jag läser, så jag gör också en. Är så så så glad över att det här året är slut snart, även om jag typ har panik över att tiden går (eh, vilket är skitdumt, för det gör den ju). Men som sagt, jag har en bra känsla inför nästa år. Jag tror det kan bli bra. Orkar dock typ inte ens tänka på hur lite jag läst i år? Kommer inte nå mitt Goodreads-mål, men försöker tänka att det är okej. Det är bra att lyssna på musik och poddar och spela mobilspel också så länge jag mår bra av det. Men ok, vadfan, vidare:


Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Gifte mig, hehe. Annars: lät bli att plugga. Missade poäng på universitetet.

Höll du några av dina nyårslöften?
Eh, minns inte om jag hade några? För nästa år tänker jag i alla fall: Lyxigare helgfrukostar.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 
Nix, ingen nära vän till mig i alla fall. Har sett att en eller två facebookpolare klämt ur sig knoddar, men ingen som jag liksom pratar med.

Dog någon som stod dig nära?
Nja, Victors mormor dog, men vi stod inte varandra speciellt nära.

Vilka länder besökte du? 
Tjeckien! Eh and that's it.

Vilken kändis var du mest sugen på? 
Hmmmmm, Margot Robbie i somras, Julian Casablancas typ alltid och någon mer som jag inte ens minns just nu. Får alltid en varm känsla i magen av Stuart Murdoch och Annika Norlin, men tänker att det inte alls är på det sättet, utan mer "Dessa personer kan säga precis hur det känns"-sättet.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid minnas, och varför?
16 juli såklart. Pga sa ja till världens bästa person då :)

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Har varit extremt psykiskt utmattad hela året, och dessutom svinmycket sjuk. I slutet på augusti skadade jag en axel när jag skulle lyfta en låda på jobbet (hey kids, slarva inte med att lyfta ergonomiskt!!!!!!! Jag har fortfarande ont och kan icke bära...). Efter det har jag haft allmänt dålig kropp (eller tror att jag alltid haft det, bara att jag inte märkt det när jag inte jobbat såhär mycket fysiskt) med ont i ryggen, nerver i kläm, ont i nacken osv. Sämstigt år för kroppen och psyket.

Bästa köpet? 
Macbook pro, alright!!!!

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, grejer till hemmet (har bytt soffa, skaffat en till Billy, en hylla till vardagsrummet, ett sybord osv). Typ så. 

De bästa nya människorna du träffade?
Har fått två nya jobbarkompisar som är så jäkla awesome! Har bondat lite mer med den ena än med den andra, men är så pepp på att lära känna båda mer. Tror det typ är de enda nya personer jag lärt känns i år? Mycket pga utmattad + social fobi så var knappt ute något på hela första halvan av året.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2016?
Thirteen med Big Star pga vår bröllopslåt, Fredrik med Säkert! pga har totalt spelat sönder den pga så bra text. Alltså har funderat så himla mycket på det här med att vara en allmänt snäll person under den här hösten. Jag tänker att jag är det, och the curse of being just a nice person är ju att ingen kommer ihåg en pga ändå bara de roliga och karismatiska som blir ihågkomna.

Vad har du tittat på?
Har börjat se om Friends för tredje gången på lika många år, Luke Cage, Don't Trust the B---- in Apartment 23, Lovesick (så jävla bra!!!!) i serieväg. Superhjältar, Miss P, Fantastic Beasts och Rogue One i biofilmsväg. Bland annat.

Årets roligaste fester? 
Har varit på såhär många fester: Typ inga. Fast vi hade ett jävligt trevligt julbord och en grym AW lite mindre än en vecka efter.

Vad fick dig att må bra?
Victor. Musik. Att jobba i bokhandeln (på hösten, under sommaren var det hemskt. Sen blev det lite förändringar och nu älskar jag den här arbetsplatsen igen). Att lyssna på poddar på skogspromenader när livet blir för mycket.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej, känns som slöseri med energi att hata folk.

Största musikaliska upptäckten?
Hm, Big Star kanske? Alltså Thirteen har varit min favoritlåt typ since forever, men har aldrig lyssnat ordentligt på dem. Och har återupptäckt Säkert! och börjat lyssna lite på Hello Saferide. Alltså Annika Norlin är så jävla grym. 

Årets bästa film?
Svårt att säga, Fantastic Beasts kanske?

Vad gjorde du på din födelsedag och hur många år fyllde du?
Jag har inget minne alls av vad jag gjorde på min födelsedag. Tror inget speciellt? Fick en grattishälsning på italienska och en på danska, det är typ allt jag minns. Fyllde 23 i alla fall. Om typ två veckor fyller jag 24 och har sån jäkla ångest att jag inte ens vill fira.

om mig

What I wish for this year

00:03

Såatteh, för någon månad sedan började ju folk önska sig önskelistor och shitz. Det har varit svårt för mig att önska mig prylar i år. Allt jag vill ha är liksom mer ork och en bättre kropp som inte gör ont jämt. För ärligt talat – trots att det på vissa sätt varit ett fantastiskt år har det också hälsomässigt varit ett kasst år (både fysiskt och psykiskt). Vilket gjort att jag önskat mig en date och en ny huvudkudde i memoryskum istället för böcker och sånt.

Jag önskar mig också: Att få fortsätta ingå i den fantastiska gemenskap som julhandeln inneburit för mig. Att jag får fortsätta odla nya bekantskaper och att nya vänskapsband får djupna och hålla länge. Mer kärlek. Att den här lyckovågen jag rider på för tillfället får hålla i sig länge. Att min magisteruppsats blir klar. Att jag får lust att läsa böcker. Att jag orkar blogga. Fler frilansuppdrag.

De senaste veckorna har ändå varit fina. Trots stundvis rejäl ångest och trots att jag ofta har känt mig så jäkla nedbruten har jag också gått runt med en jävla lyckoklump i magen. Till 100 % tack vare alla fantastiska människor jag har runt mig. Det får mig att tänka att vad jag gör spelar mindre roll så länge jag får göra det tillsammans med så här grymma personer. Och jag önskar att det här håller i sig 2017. Jag har en bra känsla i magen ändå.

Egentligen tittade jag in för att hälsa god jul och gott nytt år. Jag vet inte när jag ska ta hand om den här platsen igen, men jag hoppas snart.

Puss till alla er som fortfarande tittar in här trots bristande uppdatering. Här fick ni i alla fall ett väldigt sentimentalt inlägg. Hoppas ni får världens finaste julafton. ♥

musik

Spotify, we need to talk

07:30

Okej, jag har ju obsessat lite tidigare år över Spotifys lyssnar-stats. Älskar, älskar, ÄLSKAR när det är dags. Screw julafton, när Spotify öppnar årets Year in Music är decembers höjdpunkt. I år har jag några grejer som jag liksom vill... opponera mig mot.

barn

The Wolf Wilder, Katherine Rundell

07:30


Jag har dreglat över The Wolf Wilder i flera veckor i bokhandeln. I princip varje gång jag gått förbi nyhetshyllan har jag varit tvungen att hålla i den en stund. Något med bokens hela uppenbarelse gör den så tilltalande – en kombination av omslag, illustrationer inuti, tyngden, formatet, finishen på omslaget... Om vi ska vara materialistiska (och det ska vi) så vill du INTE läsa denna som ebok. För läsa den – det vill du.

En annan grej jag fastnade för var Philip Pullman-blurben på framsidan. Visserligen sa den inte så mycket, men His Dark Materials är ju bland mina favoriter, och det är precis något sådant jag har saknat att läsa den senaste tiden. Att Rundell är extremt inspirerad av Pullman märks tydligt, trots att The Wolf Wilder egentligen inte innehåller ett endaste uns övernaturligheter (eller ok, det är ju frivilligt om en vill se huvudpersonens band till vargarna som magi eller inte).

Boken handlar om Feo. Hon bor i den ryska skogen tillsammans med sin mamma. Tillsammans tar de hand om adelns "avlagda" vargar och försöker lära dem att leva i vildmarken igen. Isoleringen gör att vargarna pretty much är hennes enda vänner – fram till den dag hon träffar Ilya. Ilya är en soldat i hennes egen ålder. Han har fått order om att skjuta vargarna så fort han ser dem, men hans fascination för dem gör att han inte kan. Istället kommer han tillbaka till Feo och vargarna dag efter dag. Självklart går det hela snett och general Rakov upptäcker det hela. Han fängslar Feos mamma och sätter ett pris på Feos huvud.

Alltså historisk korrekthet är det sådär med i den här boken (according to min jobbkollega), men om en inte är speciellt kunnig (som undertecknad) är det ganska lätt att se mellan fingrarna med sånt (i alla fall om en inte läser den som en historiebok. Vilket du inte gör. Eftersom den är skönlitterär. Författaren verkar inte kunna speciellt mycket om vargar heller, men wth det är inte en naturdokumentär så I honestly don't care). Om du vill ha något magiskt sagoinspirerat men utan faktisk magi är det här definitivt din grej. Jag slogs av ungefär halvvägs in i boken av att det här är en lika lös retelling av Rödluvan som till exempel Cinder är av Askungen. Fast i Ryssland. Och i extrem kyla. Vi snackar -40 här. Och jag gillar det som fasen alltså. Är det bara jag som känner att Ryssland eventuellt kan bli morgondagens trend? Helt klart med Leigh Bardugo som vägledare.

Shit, jag pratar bara om Ryssland trots att den här boken har flera andra kvaliteter.
Stark kvinnlig huvudkaraktär – alltså älskar henne?! Vill ni ha en tjej som inte är rädd för NÅGOT, har värsta mördarinstinkten, är ett strategiskt geni och allmänt bad ass – here you got her. I form av ryska rödluvan
Könsöverskridande vänskap – i och för sig är de typ 11, men sweet ändå.
Brytande av normativa könsroller – hon cool och kompis med de vilda djuren, han drömmer om att dansa balett
En bra story – bra tempo med action och långsammare bitar blandat samt bra blandning av nederlag och framåtrörelse.
Lagom mycket hjärtekross – no spoilers!!!!
Svinsnygga illustrationer – alltså seriously, kolla bara ovan.

Jag tycker definitivt att du ska kolla in den här om du gillar Philip Pullman eller är ute efter en mysig, vintrig bok med sagoinslag. Du skulle också kunna checka in Beastkeeper som har lite samma stämning.

The Wolf Wilder
Katherine Rundell
256 s.
Bloomsbury
2016
Goodreads

boktips

En viktig bok om fittor

07:00



Idag är det den 2 december och jag får äran att stå för dagens viktiga bok! Eller tja, min bok är faktiskt ett seriealbum. Vi ska nämligen snacka lite fittfakta. Ja, som i det där typ hälften av världens befolkning har mellan benen. Hur mycket av det du lärde dig om alla fittbärares underliv på sexualkunskapen i skolan eller genom broschyrer på ungdomsmottagningen eller i sexspalten i Frida tror du är vetenskap färgat av patriarkatet? Om du säger ”Men vetenskap ska vara objektivt, det kan en ju inte sätta sig emot” måste du omvärdera. Visst ska vetenskap vara objektivt, men det färgas också av kunskapsgrund och såklart den mänskliga faktorn. Hur många av er fick inte lära er om mödomshinnan, att alla fittbärare inte kan få orgasm eller att penetrationssex var det enda viktiga i skolan? Och personligen var jag femton (låt mig upprepa: FEMTON) innan jag ens VISSTE att fittbärare kunde få orgasm eller vad det var. Jag hade då varit sexuellt aktiv i två (låt mig upprepa: TVÅ) år!!! Skyller detta till 100% på skolan och ungdomsmottagningen och Frida.

Därför är det så himla bra när folk liksom tar på sig att på ett enkelt och lättillgängligt sätt tar på sig att bilda. Det gör Liv Strömquist i Kunskapens frukt.

Här är en lista över vad som är så bra med Kunskapens frukt:
- I och med att den är i serieform är det hela så himla lättförståeligt. Du måste inte ta dig igenom tunga textmassor. Lite text + mycket info = yay!
- Strömquist är noga med att alltid källhänvisa, så om någon vill ifrågasätta fakta kan de läsa källorna.
- Dessutom är det ROLIGT.
- Strömquist belyser vår nuvarande kultur och maktordning genom att peka på historiska tankar som lett fram till det hela.
- Och om det inte var nog med att det smockas in historia, fakta och humor så jobbar hon även med att skittydligt visa på strukturerna som möjliggjort all felinformation.

Det var några grejer. Eftersom jag fått en så tidig dag har ni ju också god tid på er att beställa julklappar. Det här råkar vara en grym presentbok, så om ni har
1. Någon tonårig fittbärare med undermålig sexualundervisning eller
2. Någon vuxen fittbärare eller
3. En jävligt ignorant kukbärare eller
4. En kukbärare som ni som fittbärare ligger med och som ni vill ska veta mer om era underliv
– då borde du definitivt kika in den här (åh, även om du råkar vara en fittbärare som vill köpa julklappar till dig själv)! Det är mitt bästa julklappstips.

Missa inte heller Sofies lucka som var igår! Imorgon får ni kika in hos Elin! Hela schema hittar du här!

övrigt

Julhandelsetikett

07:30

Hörni, imorgon är det första december och julhandeln har redan börjat så smått. Det här att folk verkar tappa all vett och sans så fort de blir kunder i julhandeln är ett vetenskapligt bevisat faktum (källa: mina egna högst vetenskapliga undersökningar). Här kommer därför en liten lista med dos and don’ts i julhandeln – såhär gör du för att underlätta mitt arbete, ge mig mindre stressextrem och färre missnöjda kunder:

1. Kolla gärna upp innan vad du vill ha. Det är jättesvårt för mig att veta vilken bok du menar om du kommer med ett ”Den hette någon med dragons”. Jaha. Hälften av våra fucking böcker heter något med fucking dragons. Och seriöst: Julhandeln är inte ett tillfälle att gå in och ”bara kolla lite”, för det är fucking mayhem i butiken. Om du gillar att typ kunna… gå utan att bli skuffad, då ska du inte in i min bokhandel i jul.

2. Har du sett något på vår hemsida? Ta en screenshot! Helst så jag ser artikelnumret. Att få artikelnumret serverat är GULD. Det gör att mitt arbete att kolla upp om/var vi har varan tar ca tio sekunder istället för tio minuter. Hur du inte ska göra: ”MEN JAG SÅG DEN PÅ ER HEMSIDA OCH DET STOD ATT NI SKA HA DEN INNE SÅ DÅ SKA NI BARA HA DEN!!!!!” AHMEN FÖRLÅT NÄSTA GÅNG EN KUND KÖPER NÅGOT DU KANSKE EVENTUELLT SKULLE VILJA HA SKA JAG SÄGA ”APAPAP DEN DÄR SKA EN ANNAN KANSKE KÖPA SENARE SÅ DET GÅR INTE!!!!!”

3. Säg till om du råkar ha sönder något. Tro mig – vi VET att olyckor händer, speciellt när det är trångt och folk är stressade. Under mina två år på bokhandeln har det hänt en enda gång att vi tvingat en kund betala för något, och det var uppenbar vårdslöshet (svingande okontrollerat med en stor och tung ryggsäck). Mest troligt kommer vi inte ha sett vad som hänt så om det känns skämmigt kan du säga "Någon råkade ha ner den här, eller jag hittade den här trasig på golvet". Det som kommer hända om du kommer med en vara du råkat ha sönder är att vi säger: ”Ojdå, hoppsan det var tråkigt! Tack för att du sa till! Jag knackar ut den!” och sen kan du återgå till din julshopping och har sparat oss en hel del arbete!

4. Ha plånbok redo när du kommer fram till kassan. Om du har stått i kö i ett par minuter och bara väntat – hur kan det då komma sig att din plånbok ligger längst ner i väskan och det tar två minuter för dig att rota fram den? Tid som JAG får stå och vänta medan kunderna bakom blir irriterade.

5. Flytta pengar mellan konton innan du kommer fram. Den här julen tänker jag vara stenhård. Den som säger ”Oj vänta jag måste flytta pengar mellan konton” kommer jag säga ”Okej, då får du flytta lite på dig så jag kan ta nästa kund så länge” till. Återigen: DU HADE KUNNAT GÖRA DETTA MEDAN DU STOD I KÖ.

6. Klaga inte över att vi inte slår in paket. Alltså seriöst, märkte du hur kort tid du behövde stå i kö fastän den var mer än tio meter lång? Förra året var min första jul i kassan och jag fick höra flera gånger om dagen från kunder att de var imponerade över hur snabba vi var. Om vi skulle slå in allas julklappar skulle vi behöva tumma på två saker som för oss är mycket mycket viktigare: Nämligen dels effektiviteten i kassan – att folk ska slippa vänta. Men kanske ännu viktigare: Vi skulle inte ha tid att hjälpa så bra och boktipsa om vi dessutom måste slå in paket. Den tid det tar att slå in paket lägger jag hellre på att hjälpa en farmor att leta efter den perfekta boken till hennes barnbarn.

7. Stå still medan du får hjälp. Det är skitmycket folk i julhandeln. Vet du hur många personer vi träffar och pratar med varje dag? Om du inte har ett extremt säreget utseende (och tro mig, det är svårt att ha det i min bokhandel. Med turkost hår och piercingar är du en i mängden) så STÅ STILL. Or I will never find you again.

8. Om du tycker att jag gjort ett bra jobb – säg gärna det. Julhandeln är skitstressig och extremt energikrävande. Att få höra att vi är effektiva i kassan eller att jag kommit med bra boktips eller något annat ger en extra skjuts energi. Jag kräver inte dricks. Det kostar ingenting att tacka för ett bra jobb, men ger desto mer till mottagaren.

Nu kan jag bara avsluta med: Happy Hunger Games.
Tycker ni jag glömt någon punkt?

övrigt

En viktig bok

07:30


Alltså hörni, den här veckan tar november slut???? Känns som att jag ägnat den här månaden åt att 1. Vara sjuk. 2. Vara allmänt trött. 3. Vara allmänt sur och deppig. Hoppas på att december kan ändra på det. Jag hoppas också på att december ska kicka igång mig från min lässvacka, och det tänkte jag använda den här grejen till. Sofie anordnar nämligen julkalenderstafett i år igen! Tjoho!

Såhär ser deltagarlistan ut:

1. Sofies bokblogg
2. Sagan om sagorna
3. Elin,Bokslukaren
4. C.R.M. Nilsson
5. Hanneles bibliotek
6. Agnes bokblogg
7. Emeli, Boozen Books
8. Breakfast book club
9. Sincerely Johanna
10. Camilla, Vad vi läser
11. Rebecca, Bokintresse
12. Emmelie, Bokmumriken
13. Anna, Stories from the City
14. Hanna, Den läsande kaninen
15. Lysans noblesser
16. Lisa, Pantalaimone
17. Lakritsboken, Bokskåpet
18. Elvira, TheWorld I Live In
19. Gabriella
20. Sizzens blogg
21. Sofie Schander
22. Liza, I regnet
23. Boktanken
24. Lilla bus

Mig hittar ni med andra ord redan på fredag! Då ska jag skriva om något sjukt bra som jag INTE bloggat om tidigare! :)

övrigt

Några andra ställen ni kan hitta mig på

07:30

Jag är precis tillfrisknad efter nästan två veckor feber. Jag läser inga böcker. Det går förjävla dåligt med det. Sämre än sämst faktiskt. Jag saknar lite att blogga dock. Men svårt att hitta saker att skriva om när allt jag orkar göra är att spela Sims och kötta The 100 och Top Model... Något jag dock var tvungen att tvinga mig att göra medan jag var sjuk var att skriva klart två grejer som inte alls skulle till bloggen.

Den ena kan ni läsa på en gång. Tidningen K gjorde en liten mejlintervju med mig om hur svensk ungdomsfantasy mår för tillfället. Tycker visserligen att de klippt lite väl mycket i vissa av mina svar, men det är sånt en får leva med. Kul hursom.

Den ena får ni vänta på ett tag till. Jag har skrivit mitt första frilansartikel! Yay me! En superrolig text att skriva eftersom den riktar sig till en väldigt annorlunda målgrupp än jag är van vid – nämligen barn. Den handlar förstås om sånt jag kan bäst (det vill säga barn- och ungdomslitteratur i kombo med fantasy och SF). Okej sårri, jag borde kanske tala om var ni hittar min text: I nummer två av tidningen Koko – ett supersuperfint magasin för barn upp till 13. Så alla ni som har kids hemma: Ni borde verkligen kolla in den här tidningen. Jag vet inte riktigt när "mitt" nummer kommer ut, men om ni prennar så får ni ju alla nummer. Och jag vet inte om det här bör ses som ett samarbete, eftersom jag fått betalt för att skriva artikeln till tidningen (dock inte detta blogginlägg), och jag KANSKE är smått partisk: Men seriously, denna tidning hade varit min bästa kompis när jag var i den åldern. SÅ FIN och så himla bra texter i det första numret. Här på hemsidan kan ni i alla fall teckna prenumeration, eller köpa bara ett nummer om ni vill det.

apokalyps

Station Eleven, Emily St. John Mandel

07:30


Ett Star Trek-citat får vara ledordet i Emily St. John Mandels Station Eleven. En epidemi har dödat 99% av jordens befolkning. Här får vi möta några personer försöker deala med katastrofen. Det är Kirsten som bara var åtta år gammal när epidemin utplånade större delen av människorna. Nu åker hon runt i det som brukade vara USA och spelar Shakespeare. För att bara överlevnad inte är tillräckligt. När de drar runt bland olika byggnader håller hon alltid utkik efter skvallertidningar. Då och då stöter hon på artiklar om Arthur Leander – den kände skådespelaren hon spelade mot den sista kvällen då allt ännu var som vanligt. Genom artiklarna försöker hon pussla ihop vem Arthur var.

Vi får också möta Jeevan – Jeevan som försökte rädda Arthur den där sista kvällen då han fick en hjärtattack på scen. Jeevan som får rådet av sin bästa vän att fly från stan innan det är försent, men som väljer att gardera sig hemma hos sin bror istället. För hur ska Jeevan kunna fly när brodern inte kan följa med?

Den tredje personen vi får följa på nära håll är Clark, Arthurs bästa vän medan han fortfarande var i livet. Påväg till Arthurs begravning nödlandar planet på en helt annan flygplats. Tjugo år senare har han byggt ett museum med prylar vi skulle anse vara vardagliga och praktiska – men som i det postepidemiska samhället är värdelösa. Det är kreditkort, mobiltelefoner, bilmotorer, laptops. Samtidigt flätas Clarks, Jeevans och Kirstens liv ihop, både efter epidemin och innan den.

Även om det här inte var lika mindblowing känsloattackerande läsning som Ensam kvar var för mig gillade jag verkligen denna skarpt. Jag tror att jag måste börja omvärdera min syn på vuxenböcker, för jag märker att jag dras mer och mer till sånt här. Det vill säga långsamt, litterärt, relationsdrivet. Det är inte så förutsägbart hela tiden. Det leder till och med till aha-upplevelser ibland. Och en enorm tillfredsställelse när St. John Mandel lyckas knyta ihop allt på ett logiskt och ack så snyggt sätt.


Författarens finurlighet visas inte bara i själva berättelsen, utan även i språket. Hon säger så otroligt mycket i det hon inte säger. Citatet ovan är taget från ett tillfälle då Jeevan får höra historien om Bens första dagar efter epidemiutbrottet. Hela Bens familj har dött. Han själv är fortfarande vid liv, trots att han vårdade familjen hela tiden medan de var sjuka. Och vad är det för liv att leva när alla en älskar är döda? Ändå finns det ju någonting där som gör att Ben fortsätter, en överlevnadsinstinkt som alla bokens karaktärer besitter. De skapar liv för sig själva. Försöker fortsätta. Jag tänker på förhand att jag inte vet om jag skulle ha den styrka som krävdes, men tänker också att en nog bara fortsätter ändå i en sån situation. Först på ren automatik. För att en alltid fortsatt. Och sen för att göra något vettigt av hela skiten.

Kort sagt en väldigt tankeväckande bok. Fantastiska personporträtt med karaktärer som får vara riktiga och dynamiska. Snygga sammanvävningar. Fint språk. Litterära referenser. Helt enkelt: Väldigt mycket att gilla.


Station Eleven
Emily St. John Mandel
333 s.
Knopf
2014
Goodreads

analys

Om hur en människa bör vara utifrån två fantasyböcker

07:30

Här kommer ett inlägg jag tänkt skriva hur länge som helst (typ sen i september när jag läste klart Momo och kampen om tiden av Michael Ende och Ondvinter av Anders Björkelid. Det är också en liten uppföljning på ett inlägg jag skrev föra 1,5 år sedan som heter Om fantasy och politik. I det förklarar jag varför fantasy alltid måste ses som politiskt, och även om jag fick en del mothugg står jag fortfarande fast vid den åsikten (om en ska hårddra det måste ju i och för sig allt vi någonsin gör och skapar ses som politiskt). Här kommer dock ett litet inlägg om några fantasyböcker som är uppenbart samhällskritiska.

Under september läste jag alltså två böcker som på ett plan visade sig vara väldigt lika. De förespråkade ett enormt lika människoideal: Nämligen att inte frysa ihop inombords och inte sluta bry sig om andra människor.

I Momo handlar de om de små grå herrarna som förespråkar tidssparande. Resultatet av att alla vuxna börjar spara tid är att barnen glöms bort. De vuxna glömmer också i all stress och tidssparande bort sig själva. Allt som det finns utrymme för i deras stressade hjärnor är att spara mer tid. I Ondvinter är det en kyla som tränger sig på istället. En kyla som gör att en tappar livsgnistan. Tappar uppskattningen för allt som är fint i livet.

Något annat som slog mig när jag läste Ondvinter (som alltså var den andra boken jag läste, ganska snart efter att jag avslutat Momo) är det här hur det hela smyger sig på. Inte i någon av böckerna vet eller förstår den "drabbade" att den är just drabbad. Jag tänker på det här då och då när jag läser fantasy, när det dyker upp sådana här grejer. Om en är olycklig utan att veta om det – hur kan en då veta att en är olycklig? Eller hänger ni med på vad jag menar? Jag tänkte på det till exempel när jag läste The Magician's Nephew och de hamnar i någon utav de andra världarna eller i mellanvärlden med dammarna eller vad det är. De måste kämpa för att inte glömma tiden, och för att inte glömma att det inte är var de hör hemma. Jag tänker att det är samma sak här – att det finns någon typ av värde i att vara den en är. Det finns ett värde i att kämpa för att komma ihåg att inte stressa, eller komma ihåg att uppskatta livet.

Sen finns det ju självklart en värdering i hur samhället bör se ut också. Momo – som ju riktar sig till en lägre åldersgrupp än Ondvinter – är ju ganska uppenbart didaktisk. Det finns ett syfte att träna barn in i ett samhällsklimat där folk är viktigare än att spara tid. Framför allt måste det väl ses djupt samhällskritiskt ställt mot en modern kontext – just det här tänker jag är ett stort samhällsproblem. Att tid är pengar och att pengar värderas högre än människor. Det syns väl inte minst med till exempel New Public Management där att bota sjuka människor definitivt inte ses som första prio.

Har du läst någon av böckerna? Vad tänkte du?

musik

Tre tvåmannaband

07:30

Jag är en sån där person som lyssnar stenhårt på ett band i taget (ok, kanske inte riktigt, men ändå). I början på sommaren var det Grateful Dead, sen Belle & Sebastian, sen Big Star och nu har turen kommit till Black Keys. Som ju är ett tvåmannaband. Och då kom jag på att jag faktiskt väldigt mycket gillar några andra tvåmannaband, så det tänkte jag tipsa om idag. Och obs på att inget av dem är Johnossi. Lyssnade skitmycket på dem för några år sedan, men sen tröttnade jag.

Men vi kan ändå börja med Black Keys eftersom jag då lyssnar sönder dem för tillfället. De är två snubbar som gör rätt så soulig blues blandat med garage och indie. Ibland rätt så dansant. Bästa bästa skivan är Brothers! Har i och för sig faktiskt inte lyssnat på de två senaste eftersom de inte finns på Spotify. Men ändå.

Death From Above 1979 upptäckte jag i början på förra året, och lyckades av en slump boka en Berlin-resa precis samtidigt som de spelade där. Bra va! De är två snubbar som gör discoindie som drar mer åt punkhållet än åt electrohållet (vilket vi ju gillar). De har bara gjort två fullängdare och en EP, men jag tycker i vart fall att den senaste – The Physical World – är grejen. Alltså seriously dope.

Två andra trevliga snubbar är Royal Blood som släppte sin debut 2014 och fortfarande inte gjort nåt mer. Högst dåligt. Det här är också ganska bluesig garage, fast med extremt tydliga Zeppelin-influenser. Bra grejer.

Dock: Märker ni ett stort jävla problem med det här inlägget? Tre band – SEX SNUBBAR. Bara dudes. Och jag som hatar män och allt. Så jävla tröttsamt. Försökte komma på tvåmannaband med bara tjejer i, men de enda jag kom på är Tegan and Sara och de har ju ändå kompband. Systraskap finns ju förstås, men de är inte riktigt min tekopp.

Så om ni har några bra tips på området tvåkvinnoband så får ni mycket gärna lämna en liten kommentar. Puss och trevlig helg!

om mig

Don't try for perfect, it's never enough

07:30

I förra veckan var jag en snabbvisit på universitetet för att lämna några böcker. För första gången sedan slutet på maj. Jag har dragit mig för att åka dit, för det blir så himla slutgiltigt på något vis. Att jag inte pluggar nu, och inte heller kommer göra det till våren. Dragit på mig biblioteksskulder jag inte ens vågar titta på bara för att jag inte kunnat deala med mitt eget beslut (eller beslut och beslut – som om jag hade något val här. Att plugga en termin till hade vara att trycka ner gaspedalen i botten samtidigt som nosen på bilen pekar in i en bergvägg. Jag vet ju det, ändå är det så hårt).

En gång åkte jag förbi universitetet med bussen ut till mamma och fick ett sting i magen av saknad. Längtade, längtade, längtade. Nu är all tid jag tillbringar där ren och skär ångest. Jag grät på tunnelbanan därifrån. Det som en gång varit mina drömmars plats står nu som ett monument över mitt eget misslyckande. Jag är så rädd att jag aldrig ska komma tillbaka. Aldrig mer avsluta det jag påbörjade. Så jävla rädd att det ska sluta i brustna visioner, tomma ord. Att jag ska bli fast på bokhandeln resten av livet. Och det värsta är att jag låter universitetet vara en symbol för allt som blev fel förra hösten. Jag låter läraren jag hade då ta hela skulden för att jag planerade dåligt.

Ändå lyssnar jag dåligt på Victor när han säger att jag ska ta det lugnt. Inte säga "jag orkar inte" och ändå säga ja. Utan säga "jag orkar inte" och sen avstå. Jag blir så besviken på mig själv vad jag än gör. Jag orkar inte vara som normala människor. Och när jag försöker blir ALLT så svårt att jag förstör det som jag vill mest. Och jag är så rädd att jag ska återgå i mode där jag inte sover, utan bara skruvar mig oroligt mellan lakanen. Bara ligger med ett tickande i bröstet. Förra året påminde det mig om allt jag inte hann göra. Nu påminner det mig det jag hade kunnat göra nu om jag inte hade pajat allt.

Och jag hatar att alla frågar mig när jag ska börja plugga igen – inte illvilligt. Jag vet att de bara undrar, att de vill planera en New York-resa till våren, dricka kaffe med mig i skolan. Jag vet att de vill vara snälla, omtänksamma. Men allt jag hör är "Varför är du inte lite duktigare? Varför jobbar du inte på lite mer?", eftersom allt jag orkar är att jobba max fyra dagar i veckan. Jag fick välja fritt hur mycket jag vill jobba i julhandeln. Jag tackade nej till heltid. För jag pallar inte. Känns ändå skönt att alla på min arbetsplats har någon sorts förståelse för att jag inte orkar heltid. Förra julen pluggade 100% och jobbade 60%. Nu: Jobb på 80%. That's it. Och jag är ändå så jävla orolig över att det ska vara för mycket. Och framför allt har jag så ont så ont i magen över att jag aldrig ska klara av att ta mig tillbaka.

Rubrikreferens: The Pretty Reckless — Oh My God

apokalyps

Ensam kvar, Alexandra Oliva

07:30


Jag har redan skrivit ett inlägg om mina känslor efter att ha läst klart den här boken – och ärligt talat återhämtade jag mig inte på resten av den dagen. Jag var nedstämd och tankspridd (så pass att jag körde in i en annan bil på parkeringen. Några tusenlappar åt helvete (eftersom det såklart bara var MIN bil som blev skadad), vill ha en varningstriangel på den här boken alltså) och kände mig allmänt skör. Jag skulle ju säga att det är ett ganska bra betyg. Men den var också på något knäppt sätt precis vad jag behövde just nu.

Zoo har kommit till det stadiet i livet då det är dags att skaffa barn – något hon är livrädd inför, medan det är hennes makes högsta önskan. Hon intalar sig att om hon bara får göra det här sista äventyret kommer hon bli redo sen (fastän hon innerst inne vet att det inte är sant). Så hon söker till ett tv-program som går ut på att överleva i naturen. Ensam. Med bara TV-kameror som sällskap. Men medan hon är därute i vildmarken går något snett. Medan hon är därute går civilisationen under, och plötsligt finns inget att komma tillbaka till.

Jag tyckte verkligen att den här boken var skitbra. Den är väldigt långsam och mer filosofiskt/känslodriven jämfört med tidigare apokalyptiska böcker jag läst, vilket jag verkligen gillade. Har förstått att jag nu helt klart bör söka mig vidare till Emily St John Mandels Station Eleven och Becky Chambers The Long Way to a Small, Angry Planet. Det långsamma tempot ger mer utrymme för eftertanke, och det är så skönt att på något vis kunna bygga sitt eget space inuti boken. Och att slippa tonåringars överdrivna problem. Och att slippa mattheten i att tempot annars måste ligga på 100% hela tiden.

Berättelsen berättas hela tiden växlande mellan nutid och tillbakablickar. Tillbakablickarna kommer både med en beskrivning av vad som händer och en beskrivning av vad som visas i TV, vilket jag tycker är riktigt snyggt gjort. Samtidigt förhåller sig berättaren hela tiden till det som redan hänt, ni vet sånt där som "Här får hon syn på prinsen, men det vet hon inte förrän i kapitel fem" (den som tar Disneyreferensen får en kaka!), som också till exempel Stephen King är mästare på. Att det här är Olivas debut tycker jag inte märks alls, för hela berättelsen genomsyras verkligen av författarens skicklighet. Något jag också gillar hur Oliva förhåller sig till och lyckas formulera kritik mot. Till exempel reflekterar hon över hur deltagarna i TV-programmet reduceras till stereotypa karaktärer – trots att de är mer än så. Jag kunde i början dock störa mig lite på hennes besatthet av att beskriva hur alla karaktärer såg ut – alltså verkligen ingående beskrivningar, komplett med hudfärg och allt. Men jag kan ju förstå poängen i det med, eftersom det ingår i TV-bolagets framställning av dem som stereotyper.

Det här är egentligen till väldigt liten del en postapokalyptisk överlevnadsberättelse. Istället är det allra allra mest en kärlekshistoria, och det är det som fastnar hos mig. Jag tycker verkligen att det här är en sjukt läsvärd bok och att ni ska grabba tag i den snarast!

Ensam kvar
Alexandra Oliva
348 s.
Albert Bonniers Förlag
2016
Goodreads

omslag

8 rysliga böcker jag vill köpa

07:30

De senaste veckorna har jag gått runt och fotat och fotat i butiken. Saker som jag vill läsa, fina omslag och sånt. Är urfattig denna månad dock (känns inte ens kul att få lön, har bara ont i magen), så det blir inga bokköp för mig... Inte ens October Faction och The Midnight Star som legat och väntat på mig ett bra tag nu. Får fortsätta gå runt och drömma och klappa på alla fina böcker. Veckans Top Ten Tuesday är i alla all all about Halloween, men möjlighet att modifiera lite som en vill. Så här är sex stycken läskiga böcker jag hade köpt om jag hade pengar:


1. The Penguin Book of the Undead, Scott G. Bruce
2. After Supper Ghost Stories, Jerome K. Jerome
3. Rest in Pieces: The Curious Fates of Famous Corpses, Bess Lovejoy
4. Haunted Castles, Ray Russell


5. Travelers Rest, Keith Lee Morris
6. Thin Air, Michelle Paver
7. Dark Entries, Robert Aickman
8. The Penguin Book of Witches, Katherine Howe

Och alltså kolla bara på dessa omslag? Är inte alla sjuuuukt snygga? Gillar Thin Air och Haunted Castles mest! Vilka tycker du är snyggast?

droger

Allt som blir kvar, Sandra Beijer

07:30


I början på juli blir Matilda dumpad. Hennes kompis Miron bestämmer de ska ta juli till att flippa ur totalt – göra allt som är förbjudet utan att någon ska döma eller komma med pekpinnar. Vad Matilda än säger att de ska göra måste Miron säga ja. När juli i slut ska Matilda under inga omständigheter vara ledsen med. Allt ska vara bra. Men Matilda upplever att Miron inte finns där på det sättet hon velat. Så samtidigt som hon famlar runt på Stockholms gator efter den där välbekanta kroppen som var hennes ex, känner hon sig stundvis också ensam och övergiven av Miron.

Som bekant föll jag som en fura för Beijers första bok, Det handlar om dig. Förutom Beijers språk har dock Allt som blir kvar väldigt få likheter med debuten. Här har vi en betydligt mörkare och högre – kanske mer litterär – berättelse som förlorar sig i helt känslor. Så pass mycket att jag ibland tappar bort vad boken handlar om. Tyvärr tycker jag – trots att detta alltså är Beijers andra bok – att det hela ibland blir lite amatörmässigt. Det känns inte som att det finns någon tanke kring hur berättelsen är uppbyggd – ingen stegring, ingen ordentligt fattbar tidslinje och rätt så osammanhängande.

Jag får heller ingen känsla för vem karaktären Matilda är, och ärligt talat skiter jag i vad som händer med henne. Kanske är det för att hon liksom inte blir något annat än ledsenhet. Att vara trasig är hennes enda karaktärsdrag, och utanför den blir hon liksom ingenting. Det blir så himla ointressant på något vis.

Dessutom: Fattade nada och ingenting av deras vänskap. Tyckte verkligen det var skitkonstigt. Och så mycket droger. Så galet mycket droger. Och en annan sak som inte made sense: Slutet. Förstod ingenting av slutet. Det här att (spoiler, markera för att läsa) [Miron explicit säger att han sabbat Matildas och Olivers förhållande och att hon ba "Sure whatevs" när hon kräkts upp allt hon ätit i typ en månad för att hon varit så ledsen.]. Och så blev jag så jävla arg när de sprang över tågspåret med taxen. Skiter väl i hur det går för Matilda och Miron, men varför riskerar de livet på en liten tax? Och stör mig på att ingenting någonsin får konsekvenser, förutom att hon blir av med jobbet.

Okej, såhär: Jag tyckte inte den här boken var SKITdålig. Kanske inte ens dålig. Den var mest ett stort "MJEH" *rycker på axlarna*. Om jag skulle läsa den med det jag visste om den nu? Nä. Om jag fick välja om skulle jag välja en annan bok.

Allt som blir kvar
Sandra Beijer
206 s.
Natur & Kultur
2016
Goodreads

övrigt

Nej, jag är inte död

20:34

...det bara verkar så. De senaste veckorna har varit rätt tuffa. Inte på grund av yttre omständigheter egentligen, men mitt psykiska skick har varit rätt dåligt. Och så himla deppigt, för jag ser i bloggar och sånt att så himla många verkar må dåligt nu. Hävdade senast för ett par veckor sedan att jag inte brukar märka av några höstdepressioner, men nu verkar jag växla mellan zombie-mode, depp-mode och sånt jävla brutalt rå-ångest-mode. Så jäkla sämst. Den kommande veckan har jag i alla fall schemalagt tre inlägg åt er. En Top Ten Tuesday och två recensioner. Hoppas ni gillar och att ni känner att ni får lön för mödan när ni ju ändå fortsätter komma in hit och kolla även när jag inte postar nåt. Puss!

om mig

Vad som petar på mina ömma punkter

07:30

Det finns få saker jag tycker är så tungt som avsked. Ju mer oåterkalleliga, desto jobbigare. När jag vet att det dröjer lång tid till vi ses. Eller ännu värre de där som innebär slutet. När jag vet att det avslutar något fint och bra. Det är skitsvårt för mig. Eller jag antar att det är jobbigt för alla personer såklart. Men jag är alltid den som inte kan hålla masken. Som får en sten i bröstet som kräver att jag sätter mig på golvet. Jag är den som gråter på tågperronger.


I alla fall. Igår läste jag med andan i halsen det sista ur Ensam kvar av Alexandra Oliva. Och jag hade sån total ångest. Sån extrem ångest att jag grät helt hejdlöst i en kvart efter att jag avslutat boken. Den inte bara petade på min allra allra ömmaste punkt. Den stack i en kniv, hela bladet fram till skaftet och sen vred den om. Jag var helt oberedd på den totala smärtan och blev helt överväldigad.

Så vad har den här boken med avsked att göra – egentligen? Allt, skulle jag vilja säga. Zoo ska delta i en reality show där det gäller att överleva själv i vildmarken. Hon åker ifrån sin man för att få her mind straight om huruvida hon ska säga till sin man att hon aldrig vill ha barn eller inte. Medan hon befinner sig i skogen utan möjlighet att kontakta omvärlden drabbar en stor epidemi hela USA och en väldigt stor del av befolkningen dör. Utan att veta om det letar Zoo efter ledtrådar, och tror att de för henne hem. Hon går och går och går, arg på sig själv för att ha äventyrat sin relation med sin man bara för att hon inte förstod att han är allt hon vill ha.

Jag har ju inga barn, men kan tänka mig hur skithårt det kommer bli. Redan nu applicerar jag allt sånt här på min man istället. Jag tänker att det är Victor som överraskar mig med en hund. Går hemma och väntar. Ligger ensam hemma sjuk i sängen och dör utan att jag ens vet om det. Att jag säger hejdå och på återseende och att vi aldrig ses igen. Och det gör så ont. Känslan av hopplöshet liksom återvänder så fort jag tänker på det. Och det är därför jag måste tala om för honom att jag älskar honom varje dag innan han går till jobbet. För att om det är sista gången vi ses så måste han veta att det var det sista jag sa till honom.

Fyfan, jag kan inte ens tänka på det mer utan att helt tappa andan. En recension av Ensam kvar kommer nästnästa vecka, för då har den recensionsdag!

att växa upp

The Leaving, Tara Altebrando

07:30


Sex stycken femåringar försvinner. Elva år senare kommer fem stycken tillbaka. Inget har något minne av var de varit eller vem som fört bort dem. Dock verkar de ha lämnat ledtrådar till sig själva – problemet är bara att de inte är så himla lätta att tyda.

Jag köpte den här för att jag helt klart tyckte att omslaget ihop med beskrivningen lät som något jag skulle gilla. Känner att omslaget ger lite samma känsla som Lauren Olivers Vanishing Girls och det var faktiskt ärligt talat det jag mest gick på.

Detta är dock en något mer science fiction-y berättelse, även om ifall en skulle hårddra det hela så är det inte alls SF – what so ever. Eller förlåt, antar att jag spoilat nu att de inte har blivit kidnappade av aliens, men det kanske är ok? Jag trodde ändå aldrig på det medan jag läste.

Hursomhelst – det hela börjar sjukt bra tycker jag. En plot som verkligen bygger upp för intriger. Vi har en antydan till en kärlekstriangel och hela den biten känns förstås väldigt krystad. Till att börja med känns det som att det inte var det första jag skulle gå på som författare. Det finns så otroligt mycket andra ämnen att undersöka här – till exempel det som behandlas lite kort i och med att xxx inte alls känner någon sammanhörande känsla med sin mamma. Jag tycker att det är sjukt intressant och hade gärna sett mer av det. Istället får vi en kärleksfnurra som inte känns speciellt trovärdig – och framför allt: känns helt irrelevant för resten av berättelsen. Det är som att Altebrando har bara: "Aaaah, juste, när en skriver YA ska det ju vara en kärleksberättelse med också!" och tagit med det bara för att det "ska" vara så.

Så okej, under själva berättelsens gång stör jag mig på kärleksskiten, men har ändå svårt att lägga ifrån mig berättelsen. Alltså språket! Drivet! The perfect amount of information! Den är verkligen skriven för att läsa i en sittning och det fungerar nästan lite FÖR bra. Eller well, det fungerar för bra, och det är också anledningen till varför jag inte rekommenderar den här boken. Eller alltså, det blir ju ingen problem förrän på slutet. Altebrando bygger upp och bygger upp och bygger upp och när en kommer till det Spektakulära Slutet så... kommer det inte. Det bara tar slut medan flera frågor står obesvarade. Vi får veta vem och lite kring vetenskapliga motiv, men inget om personliga, inte precis hur det gått till och framför allt får vi aldrig höra kidnapparen.

Så. Det här som skulle kunna vara en sjukt spännande bok med flera filosofiska tankar om minnet samt diskussion kring familj och tillhörighet faller istället ganska så platt. Vilket känns tråkigt, för den har så otroligt mycket potential som liksom bara mynnar ut i intet. Och ärligt talat känner jag att det är sån otrolig lathet från författarens sida att inte ge den det slut den förtjänar. För faktiskt, slutet förstörde hela boken för mig. Den gick från en 4 till kanske 2,5.

The Leaving
Tara Altebrando
432 s.
Bloomsbury
2016
Goodreads

övrigt

Sociala media, internet och skrivande

07:30

Här kommer ett sådant där litet inlägg med vad länkar jag sparat på den senaste tiden.

Ett recept på Butterbeer.
→ Färgläggningsbilder med normkritiska prinsessor och superhjältar. Alltså kommer ni ihåg färgläggningsbilderna en fick på fritids? Jag kommer i och för sig bara ihåg att vi hade Pokémon och Mulan (vilka ju ändå är ganska nice), men ofc är det ju som med resten av samhället annars: Mjuka prinsessor, hårda superhjältar. Här finns istället hårda prinsessor och mjuka superhjältar! Woo!
→ Internetmuseum på facebook. Delar en hel massa teknikrelaterad historia! Sjukt kul att få flödet tycker jag. Gillade extra mycket den här bilden, om att Illustrerad Vetenskap skrev 2002 om en trådlös skärm en kunde surfa på som kanske skulle bli tillgänglig för alla i framtiden.
→ 13 bilder som visar varför jag är feminist.
→ Jag är ingen alls. Vilket handlar om sånt jag tänker på rätt mycket nuförtiden. Det här att jag behöver jobba på att vara lycklig utan att vara en megaspeciell person. Och att sluta vara avundsjuk på liv jag inte vill ha.
→ Romanbygge pågår. Louise på lugnochfin skriver om hur hon planerar en roman. Ska ha det här i bakhuvudet ett tag.
→ Sociala monster. Spännande program på SVT om sociala media och hur vi hanterar all information vi matas med. Första avsnittet gick igår, men finns nu på SVTplay. Hurra! Bara en halvtimme långt också!

dystopi

10 skurkar

07:30

Min reaktion när jag såg temat för veckans Top Ten Tuesday:


Mvh Villain-lover.

Alltså jag har verkligen en grej för skurkar, och ju obehagligare desto bättre. Helst ska de krypa under huden och nästan få mig att gråta av frustration för att de är så omöjliga. Heath Ledgers joker i The Dark Knight är ju precis sådan. Satt och torrgrina senast vi såg den pga så obehaglig. Här kommer några av mina favoriter:

1. Christopher Pelant i Bones
Ohmy, ohmy, även om hela Pelant-ploten spårar lite i slutet är det här en av mina favoriter när det gäller tv-skurkar alltså. Så jäkla obehaglig och omöjligt.

2. Moriarty i Sherlock
Har aldrig haft en grej för Moriarty innan (eller alltså jag har ju aldrig läst någon Sherlock Holmes-berättelse, så svårt) Andrew Scott kom och ba va awesome. Har i och för sig en grej rent allmänt för Andrew Scott.

3. Captain Phasma i The Force Awakens
Jag gillar nog egentligen mer idén om Captain Phasma, mest pga EN FÅR KNAPPT SE HENNE I FILMEN? Ser mycket fram emot att se henne i filmen som kommer nästa år (pga IMDb säger att hon är med i den). Men ok, Phasma är ju inte en sån där under-huden-obehaglig typ, utan mest bara allmänt cool.

4. President Snow i The Hunger Games
Okej nu är vi tillbaka på under-huden-obehag. Det jag gillar med Snow är att han är så oförutsägbar och en vet liksom aldrig var en har honom.

5. Skuggmästaren i Grishatrilogin
Herregud, jag har en smått pinsam tendens att bli attackkär i skurkkaraktärer – bland annat Skuggmästaren. Alltså en vill ju ogärna gilla bad boys för de har ju en tendens att vara ganska onice:a. Meneh, huvudstupa hjärtat först. (Och OBS på att jag på ett rationellt plan INTE gillar sådana karaktärer, att jag kan se hur det är konstruerat och hur hemska de är, men tyvärr så dras jag tydligen till fel personer när jag läser. NÄR JAG LÄSER. IRL drar jag bara till mig helyllepersoner hur mycket jag än försöker odla bilden av mig själv som cool).

6. AIDAN i Illuminae
Visst måste en ändå älska vissa välkonstruerade AI-skurkar? Här har vi en manipulativ jävel. Det bästa händer ju förstås i slutet, SÅ INGA SPOILERS HÄR INTE.

7. SPOILER ALERT [Ava lite mer text för att inte spoila på korthet i namnet] i Ex Machina
Jag såg Ex Machina på enda biovisningen i Sverige under Way Out West förra året och ÄLSKADE DEN. Måste få Victor att se den här filmen snart (han valde att träffa sin kompis istället, pffffff)... Men kan liksom inte förklara mig, men älskar den perfekta kombon av SF och mindfuck här. BÄSTA kombinationen dessutom. Var mindblown när jag gick från biografen.

8. The Other Mother i Coraline
Alltså detta creeps me out på riktigt alltså. En annan mamma i en parallell verklighet som är typ perfekt. Förutom att du måste stanna där för alltid.

Och här kommer några stycken jag inte tycker är så spännande:
1. Levana i Lunar Chronicles
Det här känns som en sjukt ointressant och intetsägande skurk. Kan hon inte få bli lite obehagligare? Har ju i och för sig bara läst del ett och två i denna serie, men ändå.

2. Warner i Juliette Chronicles
Ehm, det här är ju då en av de pinsamma karaktärer jag brukade gilla. Nu minns jag honom mest som en jävligt gnällig och jobbig typ som tyckte synd om sig själv hela tiden. Rent intellektuellt kunde jag ju tänka även förut att han var en skit att att det var en skymf mot... ALLT hur det hela slutade.

För övrigt, en sak som jag tänkte en del på medan vi var på museer i Berlin och Prag: De värsta värsta skurkarna är typ alltid på riktigt. Tänker ibland på det Marie Lu sa till mig när jag träffade henne – att det värsta vi kan föreställa oss redan har hänt (jag var inne på det här en del med Leigh Bardugo också, även om det inte var speciellt mycket av det som kom med i slutversionen av intervjun). Det värsta är på riktigt. Och om jag blir helt svag i knäna av att stå på Václavplatsen i Prag eller lägga handen mot en rest av Berlinmuren – fatta alla ställen där det fortfarande inte är bra? Jag önskar att vi kunde stänga in de värsta typerna i böcker och låta dem stanna där. Låta dem bli enbart skrämmande berättelser. Det hade varit trevligt.
SparaSparaSparaSparaSparaSparaSparaSpara

skriva

Fråga om skrivprogram

09:39

Hallå, jag undrar ni andra skrivare: Vad sjutton använder ni för skrivprogram? Jag har försökt hitta bra program både för mindmapping och för att kunna göra en timeline och koppla olika dokument/texter till olika händelser liksom, men hittar inget bra. Är sugen på Outline, men det kostar ju en halv förmögenhet också. Börjar komma upp i sådana textmassor nu att det är svårt att hålla reda på alla olika dokument och sånt. Är ju inte bättre att jag dessutom typ får ont i ögonen av fula saker, och därmed också blir sjukt oinspirerad...

Så vilka är era bästa författarverktyg till datorn? Har ju då Mac också för er som missat det, så det är ju trevligare för mig om det finns för min dator :)

om mig

Några tankar om skrivande

07:30

Den här veckan har jag haft huvudet fullt med en annan typ av skrivande. Det som inte någon annan får läsa än. Igår stod jag på tågperrongen och väntade på tåget och Big Stars "Give Me Another Chance" gick igång. Och jag bara kände att här händer något. Läsningen har fått lida lite för att jag måste tömma mig själv på historier först. Innan jag kan stoppa in nya. Om det makes sense.

Jag är dock värdelös på att planera. Jag har ingen aning om var jag är påväg. Jag orkar inte ta tag i det helt plågsamma i att planera, känner fysiska aversioner mot att komma fram till något. Är rädd att jag aldrig ska skriva klart det här på samma sätt som jag aldrig kan lägga det allra allra sista vid en hemtenta för att det nästan gör fysiskt ont att fortsätta arbeta. Jag vet inte, men jag orkar inte att det ska vara så jävla plågsamt? Och jag funderar alltid över hur andra författare känner när det låter folk som känner dem läsa det de skrivit. För jag undrar hur mycket mina närmaste känner igen. Vilka som känner igen sig själva, och hur mycket de känner igen mig. Alltså, jag tänker att det väl på ett plan måste vara såhär. Att det måste vara plågsamt att skriva. Annars skulle det inte bli bra. Ju ondare det gör, desto bättre blir det. Det ser jag ju. Resultat på en gång.

Jag fattar ju att alla andra har tänkt allt det här tusen gånger. Men det känns fortfarande nytt för mig. Att skriva. Att upptäcka personer som liksom bor i mitt huvud. Blir förvånad när jag lär känna deras nya karaktärsdrag.

Tja. Jag har ändå börjat läsa Vonneguts Slaughterhouse 5, som en klasskompis rekommenderade mig i vintras. Vi har fått in den här dödssnygga utgåvan på jobbet, så då tänkte jag att nu. Nu är det dags. Och även om jag är skeptisk mot klassiker kan jag inte låta bli att helt sjunka in i den här lilla finingen. Har än så länge läst kanske max 40 sidor i, men tycker så mycket om det långsamma, nästan anekdotiska.

Och btw, inviger nu en ny etikett. "Skriva". Välkommen in i mitt huvud. Typ.
Och btw 2. Kan ni fatta att september är slut nu? Eller imorgon. Så himla sjukt. Var har den här månaden tagit vägen?
Och btw 3. Jag var hos en sjukgymnast igår för att kolla på min axel. Det är såklart värre än jag trodde, och Åtgärder skall Vidtagas. Får inte bära NÅGONTING (vet hen ens vad jag jobbar med?!). Ska gå dit minst en gång till. Hen säger: Skaffa ny kudde. Skaffa bättre hållning. Börja träna. Slarva inte med att bära ordentligt. För tydligen har jag en spänning i nacken som varit hemskt mycket längre än min skada i axeln, så länge att den kanske till och med orsakat skadan och gjort den värre. Kul.

Harrow County

10 att läsa under hösten

07:30

Hörni, ENSAMKVÄLLAR! Vad vore äktenskapet utan ensamkvällar? Skitjobbigt, vi skulle fan kväva varandra. När jag skriver det här måndag kväll är Victor på jobbkalas (de dära på SVT asså de bara kalasar hela tiden så fort det är minsta lilla premiär!) och jag carpar kvällen som fan. Har käkat sushi och äter nu godis och dricker ett glas vin en helt vanlig måndag (har sedan i januari alltid en vinbox hemma för denna typen av occasions). Om en liten stund ska jag återgå till volym tre av Harrow County – men först: En liten tisdagslista!


Veckans Top Ten Tuesday-tema är TBR för hösten. Så fort en började behöva ha sjal på mornarna och inte längre kunde sova med både öppet fönster och balkongdörr (vi har alltså öppet fönster + dörr dygnet runt hela sommaren) kickade mitt skräcksug in med råge. Det betyder alltså att jag nu går och fingrar på all skräck i mina bokhyllor, plockar ut dem, känner på dem. Lägger handen mot för att känna om det är rätt. Förhandsbokar volym fyra av Harrow County innan jag ens läst klart del tre, och innan det ens hunnit bli rätt år. Saker jag är väldigt osugen på: High fantasy. Böcker där de går i skolan. Böcker som utspelar sig i en varm miljö. Jag längtar efter hösten, så mycket älskar jag hösten att jag längtar fastän den är här. 

Så här hoppas jag alltså att min höst kommer se ut läsmässigt:
1. The Fire Sermon – Francesca Haig Francesca Haig var i bokhandeln för ett tag sedan, samtidigt som Peter Newman. Newman är jag fortfarande helt ointresserad av, men Haig fick jag ett väldigt gott intryck av. Hoppas hennes bok är bra också. 

2. Neverwhere – Neil Gaiman Alltså jag har en sån fin ny utgåva av den här, inbunden med illustrationer av Chris Riddell. 

3. Tusen Kitty-böcker Köpte alldeles nyligen på mig en hel hög med Kitty-böcker för inga pengar nästan. Måste ju läsa alla också...

4. Plutona – Jeff Lemire & Emi Lenox
5. Clean Room – Gail Simone & John Davis-Hunt Dessa två ska vi läsa i comicbokcirkeln jag är med i (och bland annat Miriam och Cecilia!). Har redan läst Moon Girl & Devil Dinosaur, men den ska vi också läsa.

6. We Have Always Lived in the Castle – Shirley Jackson Känns sannerligen som att det börjar bli dags att läsa Shirley Jackson nu.

7. Coraline and Other Stories – Neil Gaiman Den här köpte jag på bokmässan för... två år sedan.

8. Dolores Claiborne – Stephen King Har egentligen flera olästa King-böcker hemma, och känner att jag skulle kunna läsa vilken som egentligen. Den här fick representera på listan, men eftersom det är den som jag vet minst om + är tunnast av de jag har blir det kanske den!

9. Feberflickan – Elisabeth Östnäs Har hört att denna ska vara creepy as fuck.

10. Say Her Name – James Dawson Tror jag köpte den här förra året mitt i ett skräcksug, men så blev den aldrig läst. Nytt försök dårå.

Känner också att det kanske är JUST I ÅR jag läser Lovecraft eller Poe. Lutar mer åt Lovecraft.

PS är för övrigt glad över 1. Har hittat en pikéklänning på H&M. 2. Har köpt sulor formade efter mina fötter, höga fotvalv you will trouble me no more. 3. Victor har tyyyyyp sagt ja till en till Billy. Och det snart. Längtar efter att inte ha böckerna i travar i hyllorna. DS.

Vad ska ni läsa i höst? Är det något ni är extra sugna på att se mig skriva om?

drömmar

Stanna, Flora Wiström

07:30


Stanna utspelar sig under ett år av Esters liv – ett år som ska bli tungt och avgörande. Hon blir kär i Eli, vars mamma är svårt sjuk. Esters bästa vän Hanin bråkar med sin mamma, och lillebrorsan Nicke har svårt att hitta kompisar. Ester försöker ge så mycket som möjligt av sig själv till alla andra, men glömmer helt bort sig själv.

Jag hade lite blandade förväntningar på den här boken. Jag läste Floras blogg ett tag, men tappade intresset delvis för att jag hade så svårt för hennes språk. Det personliga språk hon använder i bloggen har hon dock inte plockat med sig till boken, vilket innebär både fördelar och nackdelar. Jag har svårt att alls se hennes röst – eller ens EN röst – i det här språket. Däremot hade jag ju vissa förväntningar, och well. För att fatta mig kort: Jag är inte imponerad av den här boken.

Men här fattar vi oss inte kort, utan istället får ni full utläggning: Ester som karaktär är helt blank för mig. Hon verkar inte har några personlighetsdrag förutom att hon offrar sig för andra. Ibland säger hon och gör saker som verkar gå helt emot hennes karaktär – men kanske är det bara de där skymtarna av karaktärsdrag som en får se alldeles för sällan för att liksom knyta dem till själva karaktären. Jag kommer på mig själv med att bli förvånad över saker hon säger, för det liksom... MATCHAR inte.

Det känns som att en redaktör hade behövt vara lite hårdare här också. Boken är ungefär 100 sidor för lång för att jag ska orka hålla intresset uppe. Mitten blir mest en intetsägande massa. Hur länge går det egentligen att älta att Eli tar all hennes ork och att det blir seriösa problem i förhållandet? Länge, tydligen. Samtidigt innehåller boken massor av scener som absolut inte tillför någonting till själva berättelsen och som jag inte alls förstår poängen med.

Och sen vill jag ju fortfarande prata om det här med innerstadskids. Jag fattar inte ens längre varför jag läser sådana här böcker, blir ju bara besviken och trött på dem? CRED dock till Flora för att hon tar upp ett visst litet mini-mått av klassanalys i början av boken, det måste en ju gilla. Och plus för mångfalden. Alltså det FINNS ju saker jag gillar med den här boken också. Det är inget fel på själva grundploten i sig. Det här ÄR faktiskt inte your average innerstadsbrud som bara försöker hitta sig själv litegrann. Och det känns skönt och uppfriskande på ett sätt. Jag gillar också att Ester får vara en karaktär som gör helt fel ibland, utan att vara en totalt osympatisk karaktär som en inte står ut med (ja, Maj, jag tittar på dig).

Men ja, overall: Det här är faktiskt en bok ni kan skippa.

Stanna
Flora Wiström
376 s.
Bonnier Carlsen
2016
Goodreads

om mig

Fredagstankar om bokmässan och livet

09:50

Jag tänkte att eftersom de flesta säkert springer på bokmässa idag ändå behöver jag kanske inte skriva något vettigt. Känns så jäkla skönt att inte vara där. Seriöst alltså. Är fortfarande skör i stora folksamlingar, speciellt när jag riskerar att stöta på folk jag känner. Min terapeut hade sagt att jag skulle behöva utmana det, men min psykiater hade sagt att en inte måste vara en perfekt människa som klarar av allt, utan att det där kommer komma. Så jag låter det vila lite sålänge. 


Istället ska jag fortsätta njuta av min återfunna läslust. Igår kväll sa Victor: "jag orkar inte titta på något ikväll" och jag svarade: "bra, för jag vill läsa min bok". Och äntligen känns ingenting kring jobbet infekterat längre, det känns kul att jobba. Jag kan göra det jag ska utan att konstant ha en klump i magen.

En sak som jag funderat på den här veckan är det här att ju äldre jag blir, desto mer bultar mitt hjärta för stadighet och att vara normal. Alltså att det går att vara lycklig utan att göra exceptionella saker. Och jag lyssnar på Nobody's Empire med Belle & Sebastian och tänker att jag kan vara en tyst revolution. Det är en sån jävla klyscha att allt blir bättre när en blir äldre, men det har stämt hittills. Den känslomässiga migränen släpper mer och mer. Ibland kan jag till och med dra andetag som når hela vägen ned i magen. Jag börjar släppa den här separationsångesten över en framtid jag aldrig kommer få och inte heller vill ha.

I övrigt har jag lyssnat på Belle & Sebastian till döds (Stuart Murdoch är min favorit bland "normala personer" just nu. Vet ni att han sjunger i sin lokala kör nästan varje söndag? Står på wiki så måste vara sant) och uppskattar fredagar sjukt mycket. Ikväll ska jag och Victor på date eftersom vi fått lön (jag har fått dubbla pga får ju då MÅNADSLÖN nu) (ja, jag ska spara). Fan, det mesta känns ganska behagligt nu. 

boktips

Hur gör en för att börja läsa serier?

07:30

Hanna lyfte i kommentarsfältet till min recension av Harrow County ett problem som jag kände när jag började läsa serier: Hur fan börjar en egentligen? Och var?

Prick såhär gör en: En går till en seriehylla, förslagsvis på ens lokala bibliotek om det har en sådan, eller på SF-bokhandeln om en har en sån (om en har en Stockholms-SF-bokhandel nära sig kan en ju få IRL-tips av mig. Säkrast på måndagar och tisdagar innan kl 17) tittar lite och tar med sig det som känns roligt hem (passera gärna kassan om du är i en bokhandel. Blir så dålig stämning annars). Svårare än så behöver det faktiskt egentligen inte vara.

Men ja, jag förstår problemet. Jag började läsa serier för två år sedan (nu snackar vi episka serier, inte roliga eller självbiografiska serier a la Nina Hemmingsson och Liv Strömquist), och kan väl knappast säga att jag är något proffs. Jag läser inte serier kapitelvis så fort de kommer ut, men jag läser ett par, tre volymer i månaden kanske. Men eftersom det inte var så länge sedan jag började med det här känner jag igen stigmat. Hur ska en kunna läsa in sig på allt som behövs? Och att alla serier kommit så långt gör att det hela känns oöverkomligt. Jag slutade till exempel läsa Sandman när jag insåg hur mycket pengar det är att köpa upp sig på en serie i tolv volymer när jag tycker att den är... medioker. Det finns så mycket annat mer tilltalande som jag kan läsa för den tiden och de pengarna.

Om en ändå VILL läsa in sig på kanon är jag inte till någon hjälp. För i princip alla klassiska serier jag har läst har jag tyckt varit tråkiga. Så jag har slutat med det nu. Preacher tyckte jag var så provocerande dålig att jag efter att ha läst 50 sidor lämnade tillbaka. Fables gav jag ändå tre volymer, för att jag kände efter volym två att det ändå kanske kunde bli något. Jag har läst en Batman-serie, och alltså nä. Det är verkligen inte min grej (jag hatar maffia-filmer också, till Victors stora förtret). Och grejen är ju också den att i princip 90% av alla äldre serier jag försökt läser håller inte för en genusläsning.

Här kommer därför ett gäng serier du inte behöver läsa in dig på en massa annat för att läsa. Få volymer ute, lättillgängliga och bra. Comics for newbies helt enkelt.


Nimona

Antal volymer ute: 1 (avslutad)
Om du vill ha något roligt med feministisk touch, och gillar när en blandar fantasy med science fiction är det här grejen. Den här rekommenderar jag i princip till alla på jobbet som frågar efter stark kvinnlig karaktär, speciellt om det är en pappa som ska köpa till sin tonårsdotter. Extra lätt också eftersom det bara är en enda del.

Harrow County

Antal volymer ute: 3 (min vol 3 kom i tisdags, men jag kan inte köpa ut den förrän imorgoooon, buhu)
Skräckserie med Lovecraftianska inslag och häxor.

Locke & Key

Antal volymer ute: 6 (avslutad)
Det här var den första serie jag läste och det är fortfarande en av mina favoriter! Inte så mycket action och händelser en måste förstå utifrån bilder, utan bra text-/bildbalans. Skön blandning av skräck och fantasy med sjukt snygga teckningar.


Saga

Antal volymer ute: 6
Romeo- och Juliahistoria fast i rymden. Helt enkelt cool science fiction-serie med helt sinnessjukt häftig karaktärsdesign.

Unbeatable Squirrel Girl

Antal volymer ute: 3

Ms Marvel

Antal volymer ute: 5
Både Squirrel Girl och Ms Marvel är lättsamma superhjälteserier. Plussen är att det inte finns tusen olika ställen att börja på och en behöver inte ha tusen i bakgrundsinfo. Som jag förstår det när jag läser finns det däremot möjlighet att få mer djup om en har mer kunskap om tex Cap America och Cap Marvel, men absolut inget måste!


Seconds

Antal volymer ute: 1 (avslutad)
Graphic novel som blandar skräck med contemporary YA.

Descender

Antal volymer ute: 2
Rätt så klassisk science fiction, med jättefina teckningar.

Lumberjanes

Antal volymer ute: 4
Rolig och lättsam serie om några tjejer på scoutläger. Äventyr och vänskap ligger i fokus.

Vilka är era bästa nybörjartips till någon som vill börja läsa serier?

att växa upp

En väktares bekännelser, Elin Säfström

07:30


Om inte en kollega till mig hade petat på mig och sagt att "Hallå, den här borde du läsa" hade jag nog ärligt talat sett förbi den här. Till att börja med för att (sårri) nordisk mytologi inte riiiiiktigt är min grej. Alltså troll och sånt, känns det inte jävligt ospännande och osexigt? Faktum är dock att den här boken förhåller sig till just det på ett ganska roligt och intressant sätt, vilket gör att även jag kan acceptera att det springer runt små tomtar på Stockholms gator.

Boken handlar om Tilda som är 15 år och väktare. Det innebär att hon ska hålla koll på alla Stockholms rådare. I vanliga fall har hennes mormor huvudansvaret, men hon är för tillfället i Norrland. Därför måste Tilda själv deala med ett gäng jordvättar som flyttat in i skolans källare – samtidigt som barn försvinner ett efter ett runt stan. Hur ska hon klara av allt, och samtidigt se värdig ut inför Hakim – som är killen med stort K? För att inte tala om hennes betyg som definitivt ligger i farozonen. Okej, kanske inte lika mycket i farozonen som hon själv.

Allvarligt talat, jag streckläste verkligen den här boken. Läste kanske 30 sidor förra onsdagen. Resten av boken läste jag i ett enda svep i torsdags. Förutom att boken är himla rolig har den dessutom ett så behagligt drivigt tempo – jag hinner aldrig bli uttråkad, samtidigt som saker inte går för fort fram. Det är alltså urban fantasy med någon typ av deckarberättelse – full av planteringar och ledtrådar från början till slut. Jag förstod nog ganska tidigt vem den skyldiga var, men det kändes ändå roligt att försöka få pussla ihop hur det hela låg till.

Samtidigt som Säfström alltså har skrivit en spännande, intressant och väldigt rolig urban fantasy-berättelse finns det också utrymme för annat som jag tycker är viktigt: Det vill säga den sociala tonårsbiten. För hey, hur svårt är det inte redan att vara tonåring – utan att en bär på en skitstor hemlighet som påverkar ens liv jättemycket, men som en verkligen inte kan berätta för någon? Det faktum att Tilda försvinner ibland och att det är uppenbart att något konstigt pågår i hennes liv gör henne rejält osams med bästa vännen Imane.

Alla delar är kanske inte mästerliga, men tillsammans skapar berättelsens olika lager en skön balans mellan urban fantasy, nordisk mytologi och coming of age. Behöver jag ens säga att det är jävligt läsvärt?

En väktares bekännelser
Elin Säfström
256 s.
Gilla Böcker
2016
Goodreads

Instagram

Populära inlägg