Bekräftelse

07:30

Här kommer det fjärde och sista inlägget i veckans mini-inläggsserie! Alltså, det är ju förstås inte det sista inlägget jag skriver om min magisteruppsats, men den liksom avslutar den här veckan, okej? Nåja, i tisdags bloggade jag om dagsläget, i onsdags om svenskt vs anglosaxiskt och igår om erkännandet. Idag ska det handla om bekräftelse, för det är något som kommer in i de flesta av böckerna jag läst till den här uppsatsen.


Som jag skrev igår hänger ju det här med erkännandet också ihop lite med bekräftelse. En icke-tjock person som uttrycker att den är så tjock säger det för att söka bekräftelse. Och bekräftelse är ju en sån där grej som de flesta har mer eller mindre behov av eller åtminstone uppskattar.
          De flesta av de karaktärer jag undersökt har dålig självkänsla, föraktar sig själva och sin kropp och tror inte på sig själva. Oftast slutar böckerna med att karaktärerna mår bättre, är gladare och tycker mer om sin kropp än tidigare. Det brukar bero på antingen att 1. Karaktären i fråga förlikar sig med sin kroppsform, 2. Karaktären går ner i vikt eller 3. En kombination av de båda. Jag tänkte att vi idag skulle prata lite om punkt 1 och 3. För den största anledningen till att karaktärerna förlikar sig med sin kroppsform är att de får bekräftelse från någon annan, och ser sig själva ur en annan persons perspektiv. Om det är kvinnliga huvudkaraktärer handlar det nästan alltid om manlig bekräftelse. Vi tar några exempel så ni är med:
          I slutet Blendas bekännelser befinner sig Blenda på slutet på semesterresa till Aten. Sista kvällen bestämmer hon sig för att ta på sig sin enda fina klänning och sätta sig på en uteservering. Där blir hon uppraggad av en man som hon sedan följer med hem till. De har sex (det är Blendas första gång) och även om det här inte är det enda som gör att Blenda ser annorlunda på sitt liv, så är det den sista avgörande punkten. Det – och det faktum att hon under resan gått ner 4 kg. Dessa två avgörande händelser gör att hon förlikar sig med sin kropp (som nu alltså är 4 kg lättare) och bestämmer sig för att söka in på musikal-utbildning. Hon bestämmer sig för att "visa att tjejer på hundratio och ett halvt var något att räkna med" (s. 214).
          Minna i Andas och räkna till tre berättar i slutet att hon mår bättre. Eftersom det ändå finns två andra personer som tycker om henne spelar det ingen roll att andra inte gör det. Alltså inte att om hon tycker om sig själv är det okej att andra inte gör det, utan om dessa två andra personer tycker om henne är det okej. Och ja, en av dem är en kille.
         Martha i Vad hatet gör kan ingen fatta börjar också tycka att hon själv är ganska okej när hon kan erkänna att hon är kär i sin manliga kompis, och han är kär tillbaka. I Marthas fall handlar också delvis om prestation – hon gör något bra och tycker att hon själv är bra.
          Sarah i Lee Watchers Skuggan skyller sin övervikt på sin försvunna mamma. När hon hittar tillbaka till mamman och får en typ av bekräftelse från mamman släpper hon sina aggressioner. Hålet hon tidigare försökt fylla med mat fylls nu av mamman. Då upphör också helt magiskt hennes tröstätande. Ingen kille inblandad i den här boken däremot.
         Okej, men det här är ju bara tjejer? Alltså, faktum är följande: I ungdomslitteraturen verkar det inte vara speciellt många killar som är överviktiga. Det finns ju några stycken, och Hugo i April, April är en av dem. Meeeeeen precis som tjejerna är han också slav under bekräftelsen. Alltså, när jag läser dessa böcker verkar det som att det är hel oMÖJligt att bara vara tillfreds i sig själv. Hugo kan nämligen också förlika sig med sin egen kropp först efter att han 1. Fått vänner och 2. Blivit ihop med en tjej (har ni hört!!!! Kvinnlig bekräftelse! Det gör mig ändå lite glad).

Okej, om jag ska gå utanför forskarrollen nurå och gå in och bli subjektiv och värderande och allt sånt. Jag tycker rent ärligt att det är hemskt att så många litterära brudar ska vara beroende av snubbars bekräftelse för att gilla sig själva. Detta är väl intet nytt under solen. Men ändå. Jag köper att bekräftelse över lag kan vara en första väg till bättring, men just genusaspekten blir så trist. För grejen är ju att slutsatserna av egentligen alla dessa böcker blir följande: 1. Att (tjocka) tjejer bara är värda det som män tycker de är värda. 2. Alternativt att tjocka helt enkelt är bättre lite smalare. 3. Att tjocka personer inte har något egenvärde, utan bara det värde som andra tillskriver dem alternativt bara har ett prestationsvärde.

Och låt mig väldigt inte forskarobjektivt säga detta: Det är fanimig förkastligt.

Du kanske också gillar

3 kommentarer

  1. Håller med dig om att det är väldigt tråkigt och konstigt att det är mäns bekräftelse som ska "ställa allt till rätta". Är det vad vi vill lära (unga) tjejer? Detta gäller ju inte bara övervikt, utan verkar vara lösningen på en rad andra problem i böcker och filmer. Ibland är det som att utan pojkvän har man inget värde. Så skevt.

    SvaraRadera
  2. Att färre killar är överviktiga (i alla fall bland karaktärer man ska sympatisera med) kan inte det bero på att manlig överviktigt är ännu mer entydligt förknippat med negativa egenskaper än kvinnlig? Det finns ju tex mycket sexualiserande av kvinnor som väger (lite) mer än normen - detta att män gillar kvinnor som är "lite att ta i" - men inte alls motsvarande positiva associationer kring manlig övervikt. Det är svårt att få läsaren att sympatisera med en tjock kille helt enkelt och svårt att få läsaren att tro på att han skulle kunna få en tjej, eftersom "alla vet" att tjocka killar är dumma och oattraktiva. Ska det gå ihop, så får man skapa en karaktär som upplever sig som tjock, men egentligen inte är det. Tex Karl Modigs bok "Superkrafter: på gott och ont". Där upplevde jag det just så, att huvudpersonen såg sig själv som mycket tjockare än omgivningen uppfattade honom.

    SvaraRadera

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg