musik

Gröna Lund, klockan 19:24 den 30 maj 2016

07:30

Det är trångt och väntmusiken är löjligt förutsägbar. Så förutsägbar att till och med de bra låtarna blir tråkiga. "OMG jag älskar den här låten" utropar tjejen framför mig och börjar spontandansa samtidigt som hon sjunger demonstrativt för att visa sina kompisar att hon kan texten utantill. Grattis, du har hört Search and Destroy. Den mest kända Stooges-låten av de alla. När Stooges är slut tar Sheena is a Punk Rocker vid och det är ett gäng gubbar som tycker det är fresh med långt flottigt hår och skinnjackor i 20 grader värme som sjunger högt. De hytter med nävarna i takt till musiken. De är för gamla för det. Dessutom är inte Sheena is en bra nävhyttarlåt. När de sjungit klart tar de en grupp-selfie. De är för gamla för det med. Jag står precis bakom och vägrar lägga om mitt sura ansiktsuttryck, utan kastar en mördande blick rakt in i kameran. 


En överförfriskad kvinna tränger sig fram och står och knölar bredvid mig. KAN HON SLUTA KORVA SIG ELLER? Varför kan inte fulla personer bete sig på konsert?! "Titta där uppe står de bra, ni!!!!" skriker hon och pekar på balkongen. Obvious thing is obvious. Varför måste folk säga saker som är uppenbara? Det går mig fan på nerverna. När det blir en liten lucka framför mig släpper jag glatt förbi henne, bara för nöjet att slippa hennes jävla skruvande och skrikande kommentarer om saker som alla ser. 

Så går det till slut ändå upp ett gäng gubbar på scen. Folk busvisslar, applåderar, ställer sig på tå, hoppar. Jag vägrar röra mig ur fläcken trots alla knuffar, fortsätter ha armarna i kors och Grumpy Cat som min största utseende-förebild. Jag bara iakttar vansinnet runtomkring mig. Slås av: Är det ens någon som har HÖRT det här bandet? Förmodligen inte. De svåra småtjejerna vill se kvinnomisshandlar'n, gammelgubarna vill se skräckrockar'n. Antar att jag räknas till småtjejerna i och för sig. Vilket ju i och för sig i och för sig är rätt pinsamt.

Redan i introt till den första låten tänker jag att de är för gamla för hockeykörer (det är inte ens den sortens hockeykörer som är acceptabla i musiksammanhang). Jag behåller mitt ansiktsuttryck genom de två första låtarna. När en jävligt stel 20th Century Boy kör igång tittar jag på Victor och himlar med ögonen. Han mimar att det är dåligt och undrar om vi ska gå efter nästa låt. Jag nickar. Faller för frestelsen att ställa mig på tå. Om jag var't här och trängts kan jag väl i alla fall få se gubbjäveln så jag kan säga att jag sett depp-Johnny live. Och det har jag, men jag har fan ingen aning om vem som var han. 

När de drar igång en pinsamt undermålig version av Pinball Wizard tittar vi på varandra och börjar unisont röra oss mot utgången av publikhavet. Jag blickar föraktfullt på alla som har mage att dansa medan Hollywood Vampires fullständigt slaktar The Who. Musikmord, och folk tycker att det är dansant. Den tanken får mig att släppa skepsisen i blicken och ett skratt bubblar upp. Det är fan förjävla sorgligt. Att ett band som låter som vilket lokalt pub-cover-band som helst får Grönan att fyllas så pass att de stänger insläppet.

När vi kommer ut från området kollar vi snabbt på varandra och skrattar åt hur penibelt dåligt det var. Jag vill säga till alla som står och väntar att de ska vända, gå hem, cirkulera, här finns inget att se. Inget annat än det ni kan se på O'Leary's i Huddinge centrum i helgen. Fast med ännu mer av samma jobbiga klientel.

Aaah, just det: vad är det med folk och att inte kunna njuta av en konsert? Sjukt oskönt att filma hela tiden så att ingen annan ser något. Ska börja anordna spelningar med mobilparkering utanför så vi som vill titta på en konsert och inte andras mobiler kan få göra det. 

Och om ni undrar varför jag trängdes med astrista och störiga människor i typ 35+ min innan bandet ens började spela, för att sedan lyssna på tre låtar med gamla gubbar som uppenbarligen skulle behöva ta några vändor till i repan (eller helst inte lämna den)? JAG VET INTE!!!!

Kvällens bästa: båtturen ut till Djurgården. Båtturen tillbaka till Slussen. Att ta mina squats-ömma lår och vandra därifrån. Att det vid halv tio fortfarande var varmt nog för t-shirt och kimono.
Kvällens sämsta: Att folk är idioter. Att folk inte kommer i tid till konserter. Att det va nå jävla band som spela.

Såååå, gårdagskvällen påminner mig om varför en mest bör hänga på mindre punkspelningar. Inte fan skulle jag ge mig in i en moshpit, men där vet jag i alla fall att jag får en hög trevlig energi levererat. Inte folk som ska filma hela tiden, som ska trängas, som skiter i alla andra – utan folk som säger "förlåt" och "gick det bra?" efter en knuff och som räcker en hand till de som trillat. Då vet en liksom att även om bandet är kasst kommer värmen i publiken vara värt det.

feminism

Det växer – Julia Hansen

07:30

Under en och samma sommar var Julia Hansen tvungen att göra abort två gånger. Det här seriealbumet handlar om vad som rent konkret faktiskt händer när en går igenom en abort – möte på kvinnokliniken, hur ont det gör, hur en blir bemött av andra osv.

Jag tänker börja med att säga redan nu att jag tycker att den här är svår att recensera – egna upplevelser av verkliga händelser är ju som bekant alltid svåra att recensera. Eller det går ju inte. Det går inte att säga "det här var tråkigt", det är som att underkänna någons liv. Känns det som. Eller alltså, faktum är att jag tycker att det här var ett mycket bra seriealbum. Hansen beskriver bra de känslor som en kan känna i samband med en abort, utan att väja för det som inte är socialt accepterat. Till exempel stöter serie-Julia flera gånger under berättelsens gång på personer som tycker att det måste vara hemskt jobbigt att göra en abort, och att en borde lida av samvetskval. Att inte göra det ses som något horribelt – hur kan en välja att döda något och sen inte ens skämmas liksom?

Anledningen till varför jag ändå ville skriva om det här seriealbumet är egentligen denna: I flera recensioner klagas det på att Hansen aldrig bemöter kritiken som kommer från abortmotståndare, och aldrig lägger fram några ARGUMENT för varför vi ska ha rätt till abort. Har ni hört så löjligt? Jag upplever att Hansen LÅTER BLI att göra just detta av två anledningar:

1. Det här är ingen debattinlägg. Det här är en beskrivning av Hansens egen upplevelse av att genomgå två aborter. Det är en självbiografisk serieroman, vars syfte inte är att vinna några politiska poänger.

2. För att rätten till abort är självklar. Det är så löjligt att det inte ens borde diskuteras. Om män kunde få barn skulle inte rätten till abort vara en diskussionsfråga ens. Det handlar till 100% om män som vill kontrollera kvinnors kroppar. Att lägga fram argument för varför aborträtten borde vara självklar är att sänka sig till en nivå där den inte är det. Låt mig upprepa: Detta är inte en diskussionsfråga. Jag har rätt till min egen kropp.

Jag tycker att den är superbra till det den säger sig vara. Det är ett informativt och icke dömande seriealbum som har potential att hjälpa till att bryta ner stigmat kring abort. Ärligt talat, jag är kvinna och har varit sexuellt aktiv i nästan tio år, men hade ingen aning om hur en abort rent praktiskt fungerar – och det trots att jag känner flera personer som genomgått en eller flera. Så även om en inte har gått igenom en abort, eller känner någon eller ens tänker att en aldrig kommer göra det (på grund av olika anledningar, vad vet jag. Ni kanske är infertila, längtar efter barn eller vadsomhelst) så tycker jag att Det växer är riktigt läsvärd.

Det växer – En serieroman om abort
Julia Hansen
168 s.
Kolik förlag
2015
Goodreads

om mig

4 saker från den här veckan

12:00

Här kommer en liten uppdatering på saker som hänt mig den här veckan:

1. Skulle in till jobbet i tisdags för att hämta ut några beställningar. Butiken hade inte öppnat än så jag utnyttjade min lilla nyckel och gick in personalingången. Möttes av: "VAD BRA ATT DU ÄR HÄR!". Jobbade tre timmar, köpte sedan böcker och när det var klart gick jag och satte mig på Geronimos uteservering och åt taco, drack en öl och läste. Så jävla fet tisdag alltså.

2. Victor har äntligen köpt en kostym till bröllopet! Eftersom jag är enormt petig, men inte har en aning om hur en kostym "ska" sitta rådfrågade vi en snubbe i personalen på MQ i Skärholmen. Och alltså mind blown. Fy fan vad fantastiskt det är att fråga om hjälp och låta andra vara experter. Jag: "Alltså, byxorna sitter dåligt. Jag vet inte varför. Men de sitter inte bra." Han: "Det är för att de är för långa i benen. Om vi lägger upp dem lite kommer dessa fula veck vid knäna och rumpan försvinna, för byxorna får ett bättre fall." ← Prick det jag tyckte var fel men inte kunde sätta ord på. Och efter att han ursäktat sig med att han är väldigt petig, och jag sagt att jag också är petig vände han sig genom hela samtalet till mig istället för till Victor. Kände mig dels som en galen brud som måste ha kontroll över allt, men tänkte också att "shit, det är såhär män måste känna när folk alltid vänder sig till dem istället för till kvinnor i samtal". Och själva klädseln då: Om vi lyckas hitta en skjorta som är off white och inte vitvit så kommer det bli mörkblå kostym (inte riktigt marinblå, utan lite ljusare), vit skjorta (men inte vitvit) och vit slips+näsduk med rosa fiskbensmönster (alltså denna. Jag lobbar för den här, men Victor vägrar blommigt) (alltså herregud, jag har verkligen helt otroligt bra smak).

3. En person som jag inte över huvud taget har pratat med, och som Victor heller knappt känner frågade om hen fick komma på vårt bröllop, eftersom det skulle betyda mycket för hen. Tycker att det är sjukt oförskämt. Varför har inte fler Magdalena Ribbing som idol. Mvh älskar Magdalena Ribbing.

4. Var på frukost hos Rabén & Sjögren igår och blev helt sjuuuukt pepp på att skriva själv. Känner typ alltid så när jag går därifrån. Att jag kanske skulle göra något av alla historier jag berättar för mig själv i mitt huvud. Kom förstås hem med en hög böcker också – Du, bara, Som hund som katt och Innan helgen är över. Mycket läspeppigt.

Vad har hänt i din vecka? Hoppas ni alla får en superfin helg!

döden

Ms Marvel, Runaways & Avengers Arena

07:30

Alltså jag är ju förfan sämst på att hålla vad jag lovar mvh ska sluta lova saker. När jag skrev tre minireccar av Deadpool, Suicide Squad och Jessica Jones lovade jag att det veckan efter skulle komma tre minireccar på temat tonårsdrama. En vecka, fem veckor. Same same. Eh. Eller något. Here goes i alla fall!

Ms. Marvel vol 1: No Normal

Ok, det här kan vara bland det bästa jag läst i serieväg på den senaste tiden. Superhjälteserie med mycket fokus på fördomar, rasifiering och att försöka passa in. Plus en hel hög med humor, inte speciellt sexualiserade kroppar och bra plot. Kamala Khan är en ganska vanlig tonåring som vuxit upp i en muslimsk familj. Hon har en bild av hur superhjältar "ska" vara, och när hon själv får superkrafter är det inte alls som hon tänkt sig. Vill jättegärna fortsätta läsa den här, meneeeeh... Damn you Marvel for making itsy bitsy volumes so expensive. Anledningen till varför jag kom till skott med denna var för att jag hittade ett skadat ex på fyndhyllan för 59:- PLUS fick personalrabatt...

Runaways Complete Collection vol 1

Jag måste erkänna att jag inte är såld på Runaways, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det var jag inte gillade. Inget större fel på ploten eller så. Eller mitt allra största problem med den är nog teckningsstilen – vilket ju är spännande eftersom jag verkligen VERKLIGEN gillade Alphonas teckningar i Ms. Marvel. Men jag gillar nog när det är lite mer oumph i färgerna. Tycker att nyansvalen i Runaways tenderar att bli lite smaklösa (herregud, känner mig petigast i Sverige som diskuterar NYANSval)... MEN, det är inte direkt som att det är något FEL på själva serien, jag är bara inte hooked. Speciellt inte – återigen – eftersom Marvels volymer är svindyra i jämförelse med alla andra.

Avengers Arena vol 1-3

Avengers Arena alltså! Jag gillade den här himla mycket! Marvel har alltså gjort Battle Royale med en hög av sina tonårs-hjältar. Det jag gillar med den här är att den är lite som en antologi: En får en liten försmak av flera olika hjältar + lite fördjupning i dem, och vet var en ska vända sig senare! Men ärligt talat, storylinen är inte klockrent sammanhängande och något hoppig. Jag gillar den ändå, kanske mest för att det är så många karaktärer som en får chans att lära känna! Precis som med Deadpool har jag läst den kapitelvis på internetz och kunnat läsa insändare. Några klagade rätt mycket på att de blev utlovade Battle Royale men istället fick en massa teenage drama – men hallå, det är ju det bästa! Det enda jag stör mig på egentligen är att premisserna för berättelsen aldrig följs. Spoiler alert, markera för att läsa: [om en säger att en ska döda av alla karaktärer förutom en vinnare så vill jag faktiskt att det ska hända. Även om jag ville att både Nico och Hazmat skulle överleva.]. Jag köpte direkt efter det här Runaways för att kunna läsa mer om Nico, och planerar att ta tag i Avengers Academy pga Hazmat = <3!!! Och ah, den här serien är nog ca det snyggaste som gått i ett par skor. I kid not. Vill skriva ut varenda sida och klistra på väggen. Kollade upp vad Walker gjort i övrigt och är djupt besviken för det är ingenting jag vill läsa. Har även visat lite bilder här.

psykisk sjukdom

Varför jag tycker det är viktigt att prata om psykisk ohälsa

07:30

När jag gick i gymnasiet var det en person som sa till mig: "Jag tycker inte att vi behöver prata om ångest öppet. Det är något som bara rör en själv."

Men vet ni vad. Jag tycker inte det. Jag tycker det är superviktigt att vi pratar om psykisk ohälsa. Här kommer några anledningar:

1. Det är så många som har det som aldrig vågar säga något. Som håller det för sig själva, som aldrig har någon att ventilera för. För att det ses som skämmigt, som att en är sinnessvag eller lite sämre på att vara människa helt enkelt.

2. Let's face it: Vi med psykisk ohälsa kan inte alltid göra saker som upplevs som normala. Modeller som anses som det bästa för "den stora massan" är kanske inte det mest optimala för oss. Det är viktigt att vi får chans att klara av saker på våra egna villkor. För bara för att vi inte kan göra saker på ett visst sätt betyder det inte att vi inte kan göra det alls. Jag har ett superkonkret exempel från gymnasiet här: Vi skulle skriva en pastisch på olika historiska skrivsätt. Till exempel beskriva en potatis utifrån tre olika stilepoker. Jag satt med panikångest till dagen innan inlämning, då jag skickade ett mejl till min lärare och skrev: "Jag har fortfarande inte lyckats prestera någonting, eftersom jag får panikångest varje gång jag ens tänker på den här uppgiften." Jag fick till svar: "Du skulle ha sagt till mig tidigare. Klarar du av att skriva en text på x sidor om x olika skrivsätt, deras kännetecken och koppla till samhälleliga förändringar?" Jag svarade: "SIR YES SIR!" lämnade in och fick lite senare också MVG i Svenska B. Jag tackar mina lärare varje dag för att jag klarade mig genom gymnasiet. För att de förstod, anpassade uppgifter, sket i att rapportera att jag inte var på lektionerna, aldrig la skulden på mig för att jag inte klarade av. När jag gick ut hade jag fler MVG än G (men mest VG) trots att jag hade varit på kanske (max) tre lektioner i veckan hela tredje året. Rytmus i Stockholm, världens bästa lärare alltså.

3. Även folk som inte är i direkt kontakt med folk med psykisk ohälsa måste fatta grejen. Det är inte mitt fel om jag bara klarar av att ligga i soffan en hel dag. Jag kan inte tvinga mig själv att sluta hyperventilera (eller alltså, inte utan att stoppa preparat i kroppen, och då gör jag i alla fall inget annat än sover den dagen). För mig är ångest dessutom ofta psykosomatisk – det vill säga: Jag får ofta förhöjd temp eller sjukt ont i kroppen när jag har ångest (för att inte tala om hjärtklappning och andningssvårigheter alltså). Med rejäl ångest kommer också för det mesta total sinnesförvirring och dålig kontakt med kroppen. Vet inte hur många glas och skålar och grejer jag haft sönder medan jag haft ångest. En dag som är så illa KAN jag inte jobba, hur mycket jag än vill. Det handlar varken om att jag är lat, självupptagen eller svag. Tvärtom är jag en jävligt stark person som orkar ta mig upp ur sängen varenda jävla dag. Att ha ångest är som att springa ett maraton i minuten.

4. Vi kan få stöd av varandra. "Ah, shit, klarade hen det där, då kan jag också göra det!" Eller: häromdagen upptäckte jag att en klasskompis från gymnasiet hade postat om psykisk ohälsa på sin instagram. Jag tänkte: "Shit! Hen också!" och gillade personen direkt litelite mer. Ibland krävs det faktiskt inte mer än att bli mött med förståelse av någon som vet precis vad en menar eller att liksom bara veta att "Hen och jag – vi är samma. Hen skulle förstå mig".

5. Folk kan inte bli ens allierade om en inte talar om vad som pågår. Alltså ni vet när en blir fett lack på en person för att den är helt värdelös på att hantera hur en själv mår? Jag blir det hela tiden, och blev det i flera år på den person som borde vara mig allra närmast. Sen kom jag på att fan – jag måste SLÄPPA IN den här personen i mitt huvud. Jag måste säga om och när jag har ångest, förklara hur det känns och vad som är jobbigt. Och genom nötande har den här personen helt enkelt blivit världsabäst på att hantera min ångest. Och lite så tänker jag med typ alla mina vänner. Om jag har vänner som vet att jag får ångest ibland kan de hjälpa till. Och det kan liksom vara "Jag håller på att få en panikångestattack, så om ni bara pratar om något annat en stund så ska jag försöka samla ihop andetagen" eller en fast hand på ryggen medan jag lägger pannan i skolböckerna för att försöka hålla i mig själv. Men om ingen vet kan ingen hjälpa, och allt blir faktiskt hemskt mycket svårare.

Så, vad tänker ni? Låter det vettigt? Har ni några punkter att fylla på listan med?

Läs också:
Cath, Linnéa och jag

att växa upp

Semesterläsningen

10:05

Okej, de flesta av er har minst några veckor, om inte mer än en månad kvar till det är dags för semester. En annan har ju då redan börjat sin "semester" – hur mycket en nu kan kalla det för just det... Jag har lämnat in min sista tenta för terminen, och har bara kvar uppsatsen att skriva (som jag räknar med att bli klar med i början på hösten/under sommaren) och jobbar såklart. Snittar dock på tre dagar i veckan tror jag, så det blir nog rätt lugnt.

Men alltså, det är ju aldrig för tidigt att börja drömma och rada upp semesterböckerna som ett tåg av längtan och pepp inför ledigheten! Personligen sträcker jag mig nästan alltid efter de där överblivna pocketarna i bokhyllan när det börjar bli sommarväder. Det är liksom något med pocket som andas sol, strand och gräsmatteläsning. Det är böcker jag aldrig ens skulle se åt under terminerna, men under sommaren fungerar de hur bra som helst. Jag har även bunkrat upp med ett par nya. Mats Strandbergs Färjan och Randall Munroes Tänk om... fick följa med hem från jobbet igår.

I alla fall, här kommer ett gäng böcker som finns på pocket som jag tycker att NI ska läsa i år!


Äta djur – Jonathan Safran Foer
Den här borde alla läsa, och den är faktiskt inte alls så tung som en skulle kunna tro att den är. Om du fortfarande äter kött efter att ha läst den här dömer jag ut dig som ett lost cause. Eller har tvångsbio med Earthlings eller Djurfabriken.

Vi är alla helt utom oss – Karen Joy Fowler
Alltså går ju inte att säga något om den här utan att spoila, men så bra!

Sommarboken – Tove Jansson
Jag har också en oläst Jansson som jag tänkte läsa i sommar (Resa med lätt bagage), men känner näääästan att jag måste läsa om Sommarboken också.

Cinder – Marissa Meyer
Alltså den här är så bra på ett totalt cheesy och väldigt förutsägbart sätt. Jag väntar ju då på att Modernista ska släppa Cress på pocket någon gåååååång...

Eleanor & Park – Rainbow Rowell
Denna är så fin och helt perfekt sommarläsning!

Onanisterna – Patrik Lundberg
Åh, vet knappt ens vad jag ska säga om den här pga så bra bok. Jag försökte beställa Gul utanpå igår (har tydligen skänkt mitt ex?!), men den verkar inte finnas just nu. Hade tänkt köpa den i present till en student, men icke. Får bli Palimpsest istället (min farmor bara: "Jag vill ge en bok som handlar om adoption till en kille som tar studenten, han är adopterad från Korea och de var där nyss och kollade på barnhemmet" jag bara: "Sure, jag har böcker på lager, fixar!"). Men ja, alltså både Onanisterna och Gul utanpå kommer finnas tillgängliga på pocket under sommaren i alla fall, så jag tycker ni haffar åtminstone en utav dem. Lundberg är nog lätt en av mina favoriter när det gäller svenska författare, 50% grundat på vettighet, 50% grundat på trevlighet. Älskar när det verkar gå bra för trevliga människor.

Korpringarna

10 ändrade åsikter

07:30

Godmorgon! Min gårdagseftermiddag/kväll bestod av följande:
☺ Lite hemtenta-inlämnande (sista för terminen, woopwoop, nu är det bara uppsats och jobb som väntar i tre månader framöver <3)
☺ TVÅ promenader i shorts (märker dock att jag blir snuvig när jag är ute?! Har aldrig varit känslig för pollen, men antar att det måste vara det)
☺ Maratongoogling på hur en bäst gör rent ett par ljusgrå mockaskor (Victor har ett par som vore GULD till den marinblå kostym jag bestämt att han ska ha på bröllopet... MEN de har fläckar längst frampå)
☺ Bloggande
☺ Prat om hur vi vill ha vår vigsel (alltså fattar ni att jag ska gifta mig om mindre än två månader? Får gåshud på hela kroppen när jag tänker på det! Idag ska vi träffa vigselförrättare! Och blir seriöst helt varm i magen av att få heta samma efternamn som min bästa person)

Yay! Alltså är tillbaka i livet-är-bra-pepp-mode den här veckan! Går så mycket upp och ned för tillfället, så jag försökar carpa exakt alla stunder jag är pigg. I mitt huvud rabblar jag för övrigt det här i ca 180. MEEEEEN vi har en liten lista att ta itu med!


Temat för veckans Top Ten Tuesday är böcker som jag ändrat åsikt om. Jag gjorde en lista med vad jag nu tyckte om tidigare års favoriter för lite mer än ett halvår sedan. Det här blir ju lite på samma tema, men jag ska försöka ta andra böcker än jag tog då! Då gick jag ju igenom alla mina tio-i-topp-böcker och meddelade vilka jag tyckte var bra och dåliga fortfarande.

1. Twilight – Stephenie Meyer
Alltså, förstår inte att jag en gång i tiden faktiskt GILLADE den här serien? Obegripligt.

2. Odinsbarn – Siri Pettersen
Åååååh, trodde ni nu att jag skulle ba: "Jag ogillar den inte längre, jag tycker faktiskt att den såhär i efterhand var riktigt bra!!!!" No. Fucking. Way. Jag hatar den mer. Jag hatar den så jävla mycket för att folk faktiskt tycker att den är fantastiskt när den INTE. ÄR. FANTASTISK. Jag avskyr den här serien bara för att folk hypar den när den INTE ÄR SÅ BRA. Liksom COME ON, skärp er you fuckers. Jag kommer inte ens läsa sista delen. Av ren protest. TÄNKER INTE. Kanske när ni tar ert förnuft till fånga och börjar behandla detta som att den är på den nivån den faktiskt är. Tack för mig.

3. Nattsagor för sömnlösa – Johanna Wester
4. Det handlar om dig – Sandra Beijer
5. Vill ha dig så illa – Gunnar Ardelius
Är lite ledsen över Beijer här, men efter att ha läst M varken mer eller mindre blir jag mest provocerad av dessa innerstadskids med identitets- och kärleksproblem. Är orolig att Beijers nya bok kommer bli likadan, och samma med Flora Wiström som släpper en bok ungefär samtidigt som Beijers andra kommer. Det gör det bara värre att Ardelius bok är döpt efter en Dylan-låt – för alla jävla innerstadskids med identitetsproblem lyssnar på Dylan.

6. Locke & Key – Joe Hill & Gabriel Rodriguez
I motsats till alla andra tror jag att jag romantiserar dessa i efterhand. Alltså älskar dem.

7. Bonjour tristesse – Françoise Sagan
Citat från boktipset om den här boken: "Bonjour Tristesse är en himla liten och fin bok som jag verkligen gillade. Dock tycker jag att det är jättesvårt att skriva något om den. Alltså, språket är ju fint och sådär, men utöver det är jag osäker på exakt VAD det är jag tycker om så mycket med den här boken." Och alltså nä, i efterhand fattar jag inte heller vad jag gillade. Inte som att ogillar den nu, jag bara... kommer knappt ihåg den alls.

8. Northanger Abbey – Jane Austen
Alltså all min Austen-kärlek baserar jag på den här boken. Jag tror fortfarande att jag gillar Austen trots att jag inte ens orkade mig igenom Emma... Men i mitt minne är Northanger Abbey fantastisk.

9. Processen – Franz Kafka
Den här läste jag en gång och fullständigt avskydde. Sen läste jag den en gång till efter att jag börjat littvet och tyckte faktiskt inte att den var så tokig. Skulle nog kunna tänka mig att läsa om den igen för att se om jag gillar den ännu mer nu.

10. Personliga pronomen – Daniel Sjölin
Den här boken läste jag inte klart, eftersom jag inte hade vett att uppskatta experimentellt språk när jag var 16, hehe. Nej, men vissa saker måste en ju lära sig uppskatta. Jag tror att jag skulle kunna tycka att den är mer intressant nu, med lite mer utbildning i bagaget.

om mig

Ett foto i timmen: Fredag den 20 maj

07:30

Hej alla! Jag tänkte att den här "Ett foto i timmen" som Sandra Beijer började med för hundra år sedan ju är en rolig grej. Det är så mysigt att få en inblick i allas vardag och se hur händelserika deras liv är! Här kommer därför en högst ordinär fredag i mitt liv i mobilbilder.

övrigt

5 saker jag gillar

10:26

Hörni det är FREDAG! Eftersom jag tillbringade veckans tre första dagar med att ligga i soffan och ha ångest och har deadline på en hemtenta på måndag har jag ju ingen helg att tala om... Men det innebär ju ändå att en får dricka öl och äta chips framför en film ikväll. Och dricka ett glas vin medan en skriver sin hemtenta. Dope! I alla fall! Här kommer lite grejer jag gillar för tillfället! Puss!

1. Livsmedelsverket lanserar en ny tallriksmodell
Mer grönsaker och baljväxter + mindre kött. Älskar att de bara går emot alla pro-köttisar. Jag har svårt att förstå hur man ens kan se djur som mat, känns så jäkla märkligt. Har några kompisar som gått tillbaka till att äta kött efter att ha varit veggisar, och jag förstår inte alls det. Vill tro att jag aldrig mer i mitt liv kommer äta kött.

2. Elsa Billgren växttipsar
Det här är ju då två hela veckor sedan, men det skiter väl jag i. Som jag skrev på instagram: Jag håller på att förvandlas till en crazy plant lady. Vilket är extra roligt eftersom jag inte kunde hålla en enda växt levande i mer än två veckor för fyra år sedan när vi flyttade in.

3. Bästa fredagspepp-skivan
Ok, det här är ett lyssningsmåste. Någonstans innan Green Day släppte 21st Century Breakdown hade de ett litet experimenterande sidoprojekt som heter Foxboro Hottubs. Vilket in fact är bättre än Green Day (och alltså jag älskar ju Green Day). Klicka på länken och lyssna på Spotify eller lyssna här nedanför:


4. En fin bild


5. Såhär vill jag klä mig just nu
Känner att jag ganska omgående behöver skaffa mig ett par ljusare blå/grå jeans. Källor hittas om du klickar på länken ovan! :) Och ja, jag gillar denim, ok.

Trevlig helg på er! Nästa vecka kommer jag bjuda på ett känt bloggkoncept och förhoppningsvis någon liten recension.

film

Min generations viktigaste film

07:30

Let's talk about en av mitt livs viktigaste filmer – ni som är i min ålder romantiserar förmodligen den här lika mycket som jag och alla andra tidigare 90-talister/sena 80-talister gör, ni som är lite yngre har kanske inte sett den. Jag pratar naturligtvis om ikon-filmen Fucking Åmål, vilken alla vettiga människor kan droppa minst ett citat ifrån.

Såhär såg jag den första gången: Jag var ganska liten, kanske något mellan sju och nio. Vi var på landet, och vår låtsaskusin var tonåring (!!!!) och hade en film på VHS som hette Fucking Åmål. Alla andra skulle åka iväg på ärende, men jag och min storasyster fick inte plats i bilen så vi blev kvar ensamma. Vi fick pengar för att köpa något att äta och hade egentligen bara två regler: 1. Köp inte godis för pengarna. 2. Titta inte på Fucking Åmål. Därför gick vi och köpte godis och bänkade oss framför tv:n i drängstugan. Jag kommer fortfarande ihåg den kittlande känslan när vi slog på filmen. Efteråt var jag väldigt osäker på vad jag hade sett, eftersom jag var alldeles för liten för att egentligen förstå.


Förra helgen gick filmen i alla fall på ettan, och varken jag eller Victor hade sett den på jättemånga år. Så vi tänkte att "hell yeah!" och så tittade vi på den. Och upptäckte att ALLT håller. Ok, bildkvallen är väl kanske kass (underdrift), men även om jag varken gick i högstadiet på 90-talet eller är uppvuxen i en småstad, vill jag ändå påstå att det är ett otroligt träffande porträtt av att komma ut som gay under just de förutsättningarna. Detta baserar jag på den otroliga småstadskänsla som finns i det området jag bor i – det vill säga mycket knegare, attityden att en inte kan bli någonting, det finns inget att göra, mycket fördomar osv, det vill säga: precis det som visas i filmen. Och trots allt: Jag tror att det har hänt mycket mer med högstadiet mellan 00-talet och 10-talet än mellan 90-talet och 00-talet. Jag kommer till exempel ihåg när jag kom ut som bisexuell inför några av mina klasskompisar. Det första en av dem säger efteråt är: "Alltså, jag tycker det är så jävla äckligt med tjejer som är med tjejer. Det ska liksom inte vara så". En lärare som stod bredvid och hörde allt såg jag att blev stött och ledsen, och sa: "Alla måste ju faktiskt få ha rätt till sin åsikt." Och jag tänkte: "Visst, ha era jävla åsikter, men en måste faktiskt inte basunera ut dem hela tiden."

Men i alla fall. Både i värderingar, humor, tempo, storyline håller den här filmen fortfarande nästan 20 år senare, och jag tycker att den belyser saker som en fortfarande får stå ut med som tjej – även om det nog var vanligare förr. Till exempel repliken "Men har du mens eller?" så fort en opponerar sig mot något.



Filmens bästa scener: När Elin försöker knarka på Novalucol, LongoVital och Alvedon och när de dividerar om brunnarna.



Med andra ord: Ni som är lite yngre som inte sett den här är kan gott se den alltså. Finns till exempel på youtube!

magisteruppsats

Såhär skriver jag

07:30

Jag har förhört mig lite om skrivmetoder bland mina klasskompisar, och märker att de flesta jobbar på ett helt annat sätt än vad jag gör. Eftersom jag tycker det är kul att lyssna på hur andra skriver, så kommer här ett litet inlägg om hur jag jobbar med uppsatser och hemtentor.

Det första jag gör är såklart att samla material. Samtidigt som insamlingen pågår börjar jag läsa. Då sitter jag med penna i handen, stryker under och skriver upp sida + kommentarer i ett block. Parallellt läser jag också sekundärlitteratur och jobbar på ungefär samma sätt. Om det är till en hemtenta skriver jag ner allt jag tänker utifrån litteraturen jag läst redan innan, men läser sedan om och jobbar på det här sättet.

Ungefär samtidigt, liksom under tidens gång, skriver jag också in i dokument på datorn allt jag tänker. Det spelar ingen roll hur obetydligt eller ofärdigt det är. En hel del saker får förmodligen inte plats i slutversionen, men om jag har plitat ner tankarna någonstans kan jag släppa dem och fokusera på och utveckla en tanke åt gången istället. Detta gör jag för att komma ihåg alla möjliga spår jag skulle kunna ta och för att konkretisera. En tanke känns inte alltid lika vettig på papper som den gör i mitt huvud – och ibland tvärtom.

Sen fyller jag på tankarna med anteckningarna från böckerna. Utvecklar det som behöver utvecklas, plockar bort det som inte känns relevant. Bearbetar tankar genom att bearbeta text.

Som jag uppfattat det skriver många av mina klasskompisar på ett helt annat sätt. De läser och tänker först och skriver sedan – medan jag gör allt i omgångar och samtidigt. Det vill säga läser, skriver, tänker, skriver, läser, skriver, tänker, skriver. Men framför allt tänker genom att skriva. Ibland blir jag förvånad över saker jag själv kommer fram till i text, för att jag överhuvudtaget inte tänkt dem förrän jag förmedlat dem i dokumentet.

Mitt dokument är nu uppe i ca 20 sidor. Den här veckan skriver jag hemtenta, så det lär inte bli speciellt mycket skrivet. Även om min handledare undrar varför jag oroar mig så har jag svårt att se att jag kommer bli klar den här terminen. Men jag hoppas det ordnar sig.

listor

7 infall

07:30

Jag var superpepp när jag började på den här listan förra söndagen och bara: "ÄNTLIGEN ett TTT-tema som jag tycker känns kul!". Och så kollar jag kalendern och ba: Det är inte förrän nästa vecka... NÅJA.

Känns som evigheter sedan jag gjorde en Top Ten Tuesday, men det är då som sagt för att jag inte funnit temana speciellt inspirerande och för att jag... haft världens svacka och inte orkat blogga över huvud taget. Men veckans tema är i alla fall: Böcker en plockat upp "on a whim", alltså typ böcker som en plockat upp av ett infall. Jag har valt att tolka det som impulsiva inköp eller attackförälskelser som råkade sluta lyckligt! Grejen är ju att när en jobbar i butik är det väldigt lätt att bara "oj, kolla, den här ser bra ut, den köper jag nu!". Väldigt farligt. Brukar säga till kunderna att jag går back på att jobba där.

1. Beastkeeper – Cat Hellisen
Den här haffade jag på jobbet. Den stod där på hyllan, jag tog den, gick till kassan och köpte den och läste inte baksidan förrän efteråt. Hoppsan.

2. Vi håller på med en viktig grej – Sara Hansson
Jag såg "Spice Girls" och sa "den här tar vi!".

3. Forgive Me, Leonard Peacock – Matthew Quick
När jag läste Goodreads-recensioner av Som stjärnor i natten var det någon som hade rekommenderat den här istället för den. Jag gjorde följande: öppnade Adlibris i nästa flik och beställde hem den.

4. Locke & Key – Joe Hill & Gabriel Rodriguez
Okej, det här VAR ett bibliotekshemtagande och inte ett köp, men det var högst spontant och jag attackförälskade mig.

5. Miss Peregrine's Home for Peculiar Children – Ransom Riggs
Såatteh den här hipstern läste ju Miss P innan den blev poppis på svenska bokbloggar dårÅ. Hade inte hört eller läst någonting om den när jag köpte den, men attackförälskade mig i omslaget och löftet om mer inuti. Tack vare att jag redan hade läst den när den kom ut på svenska sen fick jag ju också intervjua herr Riggs. Det var fint. Mycket trevlig och artig person.

6. The October Faction – Steve Niles & Damien Worm
I recensionen av den här berättade jag om när jag hittade den: Jag höll på att hjälpa en kund, skymtade den här lite snabbt och hittade sen inte eftersom min mentala bild inte riktigt stämde. Även om jag inte älskarälskar denna så gillar jag den hemskt mycket!

7. Paper Girls – Brian K. Vaughan & Matthew Wilson
Den här har jag förvisso fortfarande inte köpt, men jag har väntat och väntat och väntat på volymen och förhandsbeställt den – utan att egentligen ha vetat NÅGOT om den. Nu har jag läst den på internetz istället eftersom jag inte kunde vänta. Men tanken att den här serien rimligtvis borde vara genialisk baserade jag på följande: Hur kan Brian K. Vaughan och Matt Wilson INTE vara en helt amazing kombo? Match made in heaven. Plus de fantastiska 80-talsomslagen. Dope.

om mig

Om att vakna mitt i natten av en mardröm

08:01

Det tar några sekunder innan jag förstår att jag vaknat. Eller, jag är fortfarande osäker på om jag är i drömmen eller inte. Men jag har lämnat stolen jag stod på, golvet är inte längre i konstant rörelse, benet svider inte längre efter bettet jag fått i drömmen. Jag andas stötvis. Är förlamad av skräck. Vågar inte röra på mig av rädsla för att jag ska känna något som inte ska vara där ligga bredvid kroppen. Jag väcker Victor. Jag är så rädd att jag mår illa. Jag ber honom hålla om mig, fastän jag redan är så svettig att lakanet, täcket, kudden, håret är fuktiga av svett. Svetten gör att det känns som att det kryper längs min kropp och jag tänker varje gång att "This is it, nu dör jag, nu biter den" och väntar på smärtan.

Egentligen är jag kissnödig, men jag vågar inte gå upp. Om jag sätter ner fötterna på golvet är jag död. Eller åtminstone i drömmen, och jag är fortfarande inte helt säker på att jag lämnat den. I drömmen är golvet fullt av ormar. Långa, tjocka, svarta och orangea. Små, smala, gröna. Jag tänker att jag ska framkalla en bild av något fint för att lugna ner mig själv. Det första som poppar upp är regnbågar och enhörningar. Det fungerar fram tills enhörningens horn trillar ner på marken och slingrar sig som en orm. 

Efter ett tag lyckas jag ändå fokusera på något annat. Andningen lugnar ner sig. Jag svettas mindre. Så rycker Victors finger till, och snuddar lätt vi min hals. För en kort sekund tror jag att det är en orm. Jag brister i gråt, allt börjar om igen. Jag vill vira täcket om mig, så det ligger tätt och stoppat inunder mig, men vågar inte för att jag tror att det ska ligga något mellan mig och täcket. Vågar inte se eller känna efter.

Nästa gång jag vaknar är det för att klockan ringer morgon. Jag är helt desorienterad, förstår inte varför klockan ringer på fel tid. Inte förrän den ringer fjärde gången förstår jag att den hela tiden ringt rätt tid. Medan jag skriver det här går Katniss under min stol och stryker svansen mot mitt ben. Jag hoppar till, för en gång drömde jag om en orm med päls. Jag är fortfarande skärrad, trots att det är dagsljus och trots att jag inte ligger i sängen längre.

Det händer ibland att jag vaknar av mardrömmar. Det handlar ALLTID om ormar. Oftast är golven i drömmarna fyllda med slingrande ormar. De är påväg upp på det jag står på. De hänger i lampor i taket, eller över andra saker. Alla är ute efter mig, och det finns ingenstans att komma undan. Och allt för att jag råkade trycka upp en instagram-bild som jag inte såg att föreställde en orm förrän den var stor. Note to self: Undvik instagram precis innan sänggående.

musik

Eurovision-låtar som är bra på riktigt

07:30

I SAID IT. Eurovision HAR också producerat bra musik. OBS OBS OBS detta är varken skämt eller ironi. Bland all den här skiten går det att hitta förJÄVLA bra guldkorn. Jag kom på att jag borde skriva ett sånt här inlägg (nu när det är Eurovision-vecka och allt) när jag satt i bilen och lyssnade på en flera år gammal spellista. Den innehöll hela tre gamla ESC-låtar som jag fortfarande skulle kunna lyssna på. Varav två är bland mina bästa låtar ever. I ALLA FALL I ALLA FALL. Jag gjorde en liten lista. Det blev mycket 60-tal för det är ju det bästa ändå.

Några kommentarer: Alltså Lena vann ju med "Satellite" 2010. Året efter skickade Tyskland Lena igen, eftersom hon var en sån succé (för övrigt: Ser inte Lena ut precis som om Miss Li och Kat von D skulle ha skaffat ett kärleksbarn?). MEN INGEN KOMMER FASEN IHÅG HENNES ANDRA LÅT? Vilket är tråkigt tycker jag, för den är faktiskt bra på riktigt. Alltså "Taken by a Stringer" (om det står stringer istället för stranger när det postas är det för att jag har fucking autocorrect på datorn och den kan inte engelska!!!!! /rage). Joan Frankas "You and Me" verkar heller ingen komma ihåg...

Väldigt varmt om hjärtat ligger mig också Pernilla Karlssons "När jag blundar" som är så himla fin. Den ger mig seriöst gåshud varje gång?! Lyssna på den en gång först och sen lyssnar ni en gång till och lyssnar på texten. Finlandssvenskan gör den på något sätt finare, och jag hoppas att Sverige hade röstat mycket på den om vi fått chansen (den gick alltså inte vidare till final och tävlade inte i samma semi som Sverige).

Tja, resten är väl mest vinnare och svenskar tror jag, och de får ingen presentation :)

Och vilka som är mina bästa låtar? "Poupée de cire, poupée de son" (det här är alltså seriöst på min tio-topp lista över bästa låtar i världen) och "Satellite". Nu lyssnar ni. Ok.

Vilka Eurovision-låtar är era favoriter?

funderingar

Om att läsa snabbt eller noggrant

07:30

Efter seriefestivalen i lördags gick jag och Victor och satte oss på Vigårdas uteservering och åt hamburgare och drack öl. Uteserveringen ligger precis bredvid en ingång till Mood-gallerian, så efter en stund sa jag: "Det här är Elsa Billgrens favoritgalleria".

Victor: "*pauspauspaus* alltså du är en sån fangirl av Elsa Billgren". 
Jag: "?????"
Victor: "Ja, alltså du vet jättemycket om henne."
Och jag började tänka efter. Alltså nä, jag vet jättemycket om alla. För jag kommer ihåg väldigt mycket av det jag läser, och jag blir sjukt irriterad när folk upprepar saker för att de tror att jag inte kommer ihåg eller saker jag redan vet. Jag kommer ju förstås inte ihåg några vettiga saker, historia och årtal är jag helt hopplös på till exempel. Men jag kommer fan ihåg att Mood är Elsa Billgrens favorit-galleria. Sådana saker. I skolan är jag också den som under lektionerna kan komma in och bara: "Nja, såhär gick den här scenen till *beskriver in i detalj*" och de andra bara: "Jaaaa, ja just det, så var det" (eller värre när de bara: "Ja, så kan det ha varit" och jag bara: "NEJ SÅ VAR DET!!!!!").

Victor och jag diskuterade lite det här med att läsa snabbt vs att läsa noggrant – för vi två har helt olika lässtilar. Jag läser kanske inte supersnabbt och är nästan 100% inkompetent på att skumläsa. Han skumläser i princip hela tiden. Slutresultat: Jag kan återge scener in i detalj, han kan bara redogöra för de stora dragen i en berättelse. 

Självklart hade det varit bättre och lättare för mig som littvetare om jag kunde skum/snabbläsa. Jag menar: Att liksom kunna läsa de delar som inte är speciellt relevanta lite snabbt, eller att kunna ta till sig de stora dragen i en berättelse genom att kolla igenom lite snabbt. Det skulle faktiskt behövas ibland, men det är jag superdålig på. 

Vilken typ av läsare är ni? Snabba eller noggranna?

övrigt

Om att leva med narkolepsi

12:00

När jag gick i gymnasiet fick alla chansen att i skolan vaccinera sig mot svininfluensan – ett extremt framstressat vaccin som inte var ordentligt testat. Jag klarade mig undan med ett par dagars hög feber efter vaccinationen. Jag sov mig igenom resten av den skoldagen i en soffa i vår studieverkstad. Det gjorde inte Daniela. Hon somnade på lektioner länge efteråt, när hon skojade med sina vänner, när hon blev ledsen eller glad och hon gör det fortfarande. Daniela som gick i min parallellklass fick narkolepsi. På grund av att det stressades fram ett vaccin som inte var tillräckligt testat. SvD har nu gjort en film om henne, och här är trailern till den. Jag tycker dock att ni ska ägna sex minuter åt att titta på hela filmen, för det är himla starkt. Jag har vetat länge att hon har narkolepsi, men har väl aldrig tänkt på vad det egentligen innebär att kunna råka ut för kataplexier var- och närsomhelst så fort en får en stark sinnesrörelse.

Hela filmen går att se här och det finns även en längre text-intervju här. Jag tycker att ni ska kolla in.

att växa upp

Vi håller på med en viktig grej – Sara Hansson

07:30

"Spice Girls", där slutade jag läsa och bara: "Den här tar vi!". Jag och Victor stod på seriefestivalen och skulle välja våra tre premier för Galago-prenumerationen vi precis tecknat. Victor: "Vill jag läsa den här då?" Jag: "Förmodligen inte." Victor: "Men?" Jag: "Men jag vill. Hallå det är SPICE GIRLS OKEJ."

Egentligen är jag lite för ung för Spice Girls. Saker jag däremot inte är för ung för:
☂ Mansplaining.
☂ Någon som talar om för mig att mina intressen inte är bra nog.
☂ Någon som talar om för mig att det kommer gå över och tar mandat över mina känslor.
☂ Att gilla något som ingen annan gillar.

För det är saker som den här boken handlar om. Det handlar om Sara. Hon går i femman. Hon har bara skogs-tv – det vill säga: ingen av de coola kanalerna. En dag upptäcker hon något fantastiskt: Spice Girls. Fast ingen annan upptäcker dem, eftersom alla andra har de coola tv-kanalerna som inte visar Space Girls. För Sara betyder Space Girls frigörelse – från barndomen, från restriktioner, från patriarkatet. från föräldrarna, från klasskompisarna som tycker en är konstig. Sara lyckas ändå bonda med Rebbe som går i klassen över och som också gillar Space Girls. Tillsammans bildar de ett team som står enade genom allt.

I relationen mellan Sara och Rebbe manifesteras inte bara den starka vänskapen, utan också klasskillnader och problemen en har när en växer upp. Det är skilda föräldrar, vuxna som inte tar sitt ansvar, vem som har saker och vem som inte har det, pappor som nedvärderar sina döttrars intressen – bland annat. Och även om jag – som sagt – är några år för ung för att ha lyssnat på just Space Girls tar den upp så många av de saker som liksom är universella. Eller som åtminstone jag tror att nästan alla som står inför tonåren får tampas med.

Jag tycker att det är en alldeles fantastiskt fin uppväxtskildring, och även om en inte kan relatera till de tekniska specifikationerna kan en verkligen knyta an till berättelsen. Och vi gillade ju Eleanor & Park till exempel – eller hur?

Älskar dessutom titeln på den här. Vi håller på med en viktig grej är så otroligt talande tycker jag, en fras jag själv yttrat otaliga gånger.

Slutsats: Läs den.

Sara Hansson
126 s. 
2011

funderingar

Att inte utge en bok på nytt är inte samma sak som att bränna böcker på bål

14:03

Alltså, idag blir jag arg och trött och skitarg på folk som inte vill ta steget in i framtiden eller ens nuet. Att böcker inte görs nytryck är liksom inget konstigt. Tycker ni att det är en bra idé att att fortsätta ge ut alla böcker som någonsin har gjorts eller?!

Old news: Böcker blir utdaterade. Att ge ut barnböcker med förlegade värderingar är att inte ge ut böcker för barnens skull. Det handlar INTE om att vi modifierar historien. Det handlar om att vi för vidare vettiga värderingar till våra jävla barn. Att tro att alla barn har en vuxen att läsa med är så otroligt privilegierad. You know what? Alla har INTE en vuxen att läsa med. Ursäkta språkbruket MEN JAG BLIR SÅ TRÖTT PÅ FOLK. VARFÖR ska vi fortsätta trampa förtryckta grupper på tårna när det krävs så lite för att sluta? Kan vi tänka LITE längre än näsan räcker? Varför kan vi inte åtminstone försöker underlätta lite för utsatta grupper?

Det här handlar självklart om Jan Lööf. Jag har inte ens läst nyheten, för jag orkar inte. Jag har läst diskussionen i facebookgruppen som heter "Forum för barn- och ungdomsbibliotekarier och andra med samma fokus" och jag tycker att den är så otroligt löjeväckande att jag bara blir arg och provocerad. Böcker slutas ges ut varenda jäkla dag (förmodligen) och det här är bara en enda författares verk. De håller inte för de nya tiderna. Vi lär oss saker, samhället förändras. Litteratur måste göra detsamma. Det är en del i det kulturella kretsloppet och viktigt för att alla ska känna sig välkomna i det här samhället.

Eller okej, nu har jag läst nyheten i alla fall, och tar fasta på den här citatet: "En viktig aspekt att komma ihåg är att vi som förlag inte har en skyldighet att en särskild bok ska finnas i vårt lager, bara för att vi en gång har haft den."

Den genialiska rubben har jag inte kommit på själv, utan är helt sonika snott från en i den här tråden.

analys

Go ask Alice when she's ten feet tall

07:30

Just nu läser jag Through the Looking Glass – ni vet bok nummer två om Alice – och finner den sjuuuukt obehaglig. Medan Alice's Adventures in Wonderland är rolig och tramsig – om än smått rörig ibland – är Looking Glass helt enkelt vidrig. Jag känner sånt megastort obehag medan jag läser. För mig är det allra mest obehagliga i fantasy, skräck osv när de mest grundläggande fysiska lagar inte upprätthålls – vilket också är anledningen till varför jag nog aldrig kommer våga ge mig på Lovecraft. Jag har hört att han ska vara mycket förtjust i cirklar som inte går ihop och sånt. I Spegellandet är det raka vägar som ändå går tillbaka till huset. Alice flyttar på sig utan att ha rört sig, och plötsligt vet hon inte ens var hon är och hur hon kommit dit. Antingen måste hon ha teleporterats alternativt har hon minnesluckor alternativt böjer tiden på sig. Och om Alice har minnesluckor... well.

Som ett exempel finns det en sekvens i boken när Alice dansar med Tweedledum och Tweedledee. Alice säger efteråt till sin syster: "But it certainly was funny [...] to find myself singing 'How we go round the mulberry bush.' I don't know when I began it, but somehow I felt as if I'd been singing it a long long time!" Hon känner som att de dansat hur länge som helst när de slutar, trots att de inte dansar speciellt länge. Fortfarande: Antingen är det här en manifestation av hur barnet tappar begreppet om tid, eller så är det Alice on drugs.

Jag läste också en artikel om skillnaden mellan böckerna och känner obehaget öka. Det är Barbara Wall som skrivit om böckerna i The Narrator's Voice: The Dilemma of Children's Fiction. Grejen är såhär: Den första Alice-boken skrev Dodgson med en verklig Alice som tänkt lyssnare. Eller han hade redan berättat historien för den verkliga Alice, och hon tvingade honom att skriva ner den. Hela tiden förhåller han sig till den här tio-åringen. När han skriver bok nummer två har den verkliga Alice vuxit upp. Hon är sexton år, och inte längre den barnsliga åhörare som hon var när Dodgson berättade den första berättelsen. Han skriver inte längre till henne, utan till det ideal-barn han gjort henne till i sina drömmar. I mitt huvud föreställer jag mig en väldigt nedgången och desillusionerad författare här – som delvis har tappat begrepp om verkligheten och om hur konstiga saker får vara för att inte bli obehagliga. För någonstans slutar ju ändå Through the Looking Glass vara en barnberättelse, och blir istället väldigt sorglig. Ja, jag tycker verkligen att det är orimligt sorgligt att Dodgson tappar riktningen, och att Alice liksom slutar vara Alice.

För första boken om Alice är jävligt konstig och trippad. Men Through the Looking Glass är en stor jävla snedtripp, och jag bara längtar efter att det ska ta slut.

Rubrikreferens: Jefferson Airplane – White Rabbit

övrigt

På listan över saker som är helt obegripliga

12:18

Eftersom jag varit lite som i en dimma hela april har jag inte kollat mina stats en enda gång. Nu gjorde jag det och var 50 sidvisningar ifrån att slå rekord. Alltså shit pommes?! Och detta var en dålig bloggmånad från min sida alltså. Maj ser ju inte riktigt lika rolig ut, men fan alltså. Vad fina ni är.


Tycker också att det är roligt när ni efterfrågar saker, så om ni vill att jag ska skriva om något speciellt (måste alltså inte vara bokrelaterat) så kan ni alltid lämna en liten kommentar.

Tusen pussar!

Nytt i bokhyllan

Välkommen till familjen, lilla vän!

11:38

Ok, här kommer utlovad uppvisning, lite senare än tänkt! Tre skillnader jämfört med tidigare videobloggar: 1. Den är klippt. 2. Det är bättre ljud. 3. Jag har kunnat fixa vitbalansen. Topp – right?! Se videon för att få veta varför ;)

Igår hängde jag på Stockholm Internationella Seriefestival, kollade några programpunkter och ehm... Köpte lite grejer. Fastän det var 100% oplanerat eftersom jag precis ruinerat mig själv genom att köpa ovan uppvisade grej. Fick med mig Vi gör en viktig grej av Sara Hansson (den har jag redan läst <3), Palimpsest av Lisa Wool-Rim Sjöblom (detta var 100% Patrik Lundbergs fel, för jag och Victor skulle precis gå och käka när jag sprang på honom och han ba: "Men nu ska jag prata med Lisa Wool-Rim Sjöblom, då kan du ju inte gå", och jag ba: "Nähä, nä det kan jag ju inte *går och sätter mig*". Sen var jag ju förstås tvungen att köpa själva boken efteråt också), Kunskapens frukt av Liv Strömquist, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera av Sara Granér och Det växer av Julia Hansen (denna var 90% baserat på att hon hade så otroligt snygg klädstil. Sorry, vet att jag är hemsk. Men OCH för att den lät bra när hon pratade om den). Är så pepp på alla!

utgivning

Good Night Stories for Rebel Girls

08:21

Omg, hon lever faktiskt! Jo, det gör jag. Det är bara mycket nu. Läget då? Jorå, det är nice. Jag jobbar på med uppsatsen, tog ledigt igår och bara hängde, fick dagens lektion flyttad till nästa fredag, ska se Wolfmother (<3333) ikväll och äter frukost och lyssnar på Veronica Maggios nya. Bäst hittills (har kommit till spår fem) tycker jag är Femton och Gjord av sten.

Egentligen hade jag tänkt blogga om en sådan här kickstarter-kampanj nu igen! Jag snubblade över den hos Isabelle McAllister och planerar definitivt att pytsa in lite pengar. Måste dock vänta till lön, eftersom ett tillskott till familjen gjort att jag är... jävligt fattig just nu (visar senare idag eller imorgon!).


Det är helt enkelt en sagobok som berättar om 100 fantastiska historiska kvinnor. De som på grund av patriarkatet utelämnades från historieböckerna, ni vet. En bok + målarbok kostar visserligen $45 inkl frakt till Sverige, men jag tycker fasen det är värt. De har jobbat med flera olika kvinnliga illustratörer också, så det är liksom winwin. Och illustrationerna är verkligen superfina.

Kampanjen hittar ni här.

Och nu har jag kommit till spår 8 på skivan. Alltså Verkligheten – så bra!

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg