Go ask Alice when she's ten feet tall

07:30

Just nu läser jag Through the Looking Glass – ni vet bok nummer två om Alice – och finner den sjuuuukt obehaglig. Medan Alice's Adventures in Wonderland är rolig och tramsig – om än smått rörig ibland – är Looking Glass helt enkelt vidrig. Jag känner sånt megastort obehag medan jag läser. För mig är det allra mest obehagliga i fantasy, skräck osv när de mest grundläggande fysiska lagar inte upprätthålls – vilket också är anledningen till varför jag nog aldrig kommer våga ge mig på Lovecraft. Jag har hört att han ska vara mycket förtjust i cirklar som inte går ihop och sånt. I Spegellandet är det raka vägar som ändå går tillbaka till huset. Alice flyttar på sig utan att ha rört sig, och plötsligt vet hon inte ens var hon är och hur hon kommit dit. Antingen måste hon ha teleporterats alternativt har hon minnesluckor alternativt böjer tiden på sig. Och om Alice har minnesluckor... well.

Som ett exempel finns det en sekvens i boken när Alice dansar med Tweedledum och Tweedledee. Alice säger efteråt till sin syster: "But it certainly was funny [...] to find myself singing 'How we go round the mulberry bush.' I don't know when I began it, but somehow I felt as if I'd been singing it a long long time!" Hon känner som att de dansat hur länge som helst när de slutar, trots att de inte dansar speciellt länge. Fortfarande: Antingen är det här en manifestation av hur barnet tappar begreppet om tid, eller så är det Alice on drugs.

Jag läste också en artikel om skillnaden mellan böckerna och känner obehaget öka. Det är Barbara Wall som skrivit om böckerna i The Narrator's Voice: The Dilemma of Children's Fiction. Grejen är såhär: Den första Alice-boken skrev Dodgson med en verklig Alice som tänkt lyssnare. Eller han hade redan berättat historien för den verkliga Alice, och hon tvingade honom att skriva ner den. Hela tiden förhåller han sig till den här tio-åringen. När han skriver bok nummer två har den verkliga Alice vuxit upp. Hon är sexton år, och inte längre den barnsliga åhörare som hon var när Dodgson berättade den första berättelsen. Han skriver inte längre till henne, utan till det ideal-barn han gjort henne till i sina drömmar. I mitt huvud föreställer jag mig en väldigt nedgången och desillusionerad författare här – som delvis har tappat begrepp om verkligheten och om hur konstiga saker får vara för att inte bli obehagliga. För någonstans slutar ju ändå Through the Looking Glass vara en barnberättelse, och blir istället väldigt sorglig. Ja, jag tycker verkligen att det är orimligt sorgligt att Dodgson tappar riktningen, och att Alice liksom slutar vara Alice.

För första boken om Alice är jävligt konstig och trippad. Men Through the Looking Glass är en stor jävla snedtripp, och jag bara längtar efter att det ska ta slut.

Rubrikreferens: Jefferson Airplane – White Rabbit

Du kanske också gillar

2 kommentarer

  1. När jag läste dom tyckte jag också Looking glas var sämre än Wonderland, men jag stöde mig inte lika mycket som du. Men när jag läser detta inlägger känner jag också att mitt obehag höjs. Intressant det där med ideal läsaren, jag viste inte att han inte skrev till Alice längre. Är iallafall pepp på filmen som komer ut snart. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi får se om de kan göra något bra av det här. Jag är också förväntansfull även om jag inte gillade den första Alice-Burton-filmen så mycket...

      Radera

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg