Varför jag tycker det är viktigt att prata om psykisk ohälsa

07:30

När jag gick i gymnasiet var det en person som sa till mig: "Jag tycker inte att vi behöver prata om ångest öppet. Det är något som bara rör en själv."

Men vet ni vad. Jag tycker inte det. Jag tycker det är superviktigt att vi pratar om psykisk ohälsa. Här kommer några anledningar:

1. Det är så många som har det som aldrig vågar säga något. Som håller det för sig själva, som aldrig har någon att ventilera för. För att det ses som skämmigt, som att en är sinnessvag eller lite sämre på att vara människa helt enkelt.

2. Let's face it: Vi med psykisk ohälsa kan inte alltid göra saker som upplevs som normala. Modeller som anses som det bästa för "den stora massan" är kanske inte det mest optimala för oss. Det är viktigt att vi får chans att klara av saker på våra egna villkor. För bara för att vi inte kan göra saker på ett visst sätt betyder det inte att vi inte kan göra det alls. Jag har ett superkonkret exempel från gymnasiet här: Vi skulle skriva en pastisch på olika historiska skrivsätt. Till exempel beskriva en potatis utifrån tre olika stilepoker. Jag satt med panikångest till dagen innan inlämning, då jag skickade ett mejl till min lärare och skrev: "Jag har fortfarande inte lyckats prestera någonting, eftersom jag får panikångest varje gång jag ens tänker på den här uppgiften." Jag fick till svar: "Du skulle ha sagt till mig tidigare. Klarar du av att skriva en text på x sidor om x olika skrivsätt, deras kännetecken och koppla till samhälleliga förändringar?" Jag svarade: "SIR YES SIR!" lämnade in och fick lite senare också MVG i Svenska B. Jag tackar mina lärare varje dag för att jag klarade mig genom gymnasiet. För att de förstod, anpassade uppgifter, sket i att rapportera att jag inte var på lektionerna, aldrig la skulden på mig för att jag inte klarade av. När jag gick ut hade jag fler MVG än G (men mest VG) trots att jag hade varit på kanske (max) tre lektioner i veckan hela tredje året. Rytmus i Stockholm, världens bästa lärare alltså.

3. Även folk som inte är i direkt kontakt med folk med psykisk ohälsa måste fatta grejen. Det är inte mitt fel om jag bara klarar av att ligga i soffan en hel dag. Jag kan inte tvinga mig själv att sluta hyperventilera (eller alltså, inte utan att stoppa preparat i kroppen, och då gör jag i alla fall inget annat än sover den dagen). För mig är ångest dessutom ofta psykosomatisk – det vill säga: Jag får ofta förhöjd temp eller sjukt ont i kroppen när jag har ångest (för att inte tala om hjärtklappning och andningssvårigheter alltså). Med rejäl ångest kommer också för det mesta total sinnesförvirring och dålig kontakt med kroppen. Vet inte hur många glas och skålar och grejer jag haft sönder medan jag haft ångest. En dag som är så illa KAN jag inte jobba, hur mycket jag än vill. Det handlar varken om att jag är lat, självupptagen eller svag. Tvärtom är jag en jävligt stark person som orkar ta mig upp ur sängen varenda jävla dag. Att ha ångest är som att springa ett maraton i minuten.

4. Vi kan få stöd av varandra. "Ah, shit, klarade hen det där, då kan jag också göra det!" Eller: häromdagen upptäckte jag att en klasskompis från gymnasiet hade postat om psykisk ohälsa på sin instagram. Jag tänkte: "Shit! Hen också!" och gillade personen direkt litelite mer. Ibland krävs det faktiskt inte mer än att bli mött med förståelse av någon som vet precis vad en menar eller att liksom bara veta att "Hen och jag – vi är samma. Hen skulle förstå mig".

5. Folk kan inte bli ens allierade om en inte talar om vad som pågår. Alltså ni vet när en blir fett lack på en person för att den är helt värdelös på att hantera hur en själv mår? Jag blir det hela tiden, och blev det i flera år på den person som borde vara mig allra närmast. Sen kom jag på att fan – jag måste SLÄPPA IN den här personen i mitt huvud. Jag måste säga om och när jag har ångest, förklara hur det känns och vad som är jobbigt. Och genom nötande har den här personen helt enkelt blivit världsabäst på att hantera min ångest. Och lite så tänker jag med typ alla mina vänner. Om jag har vänner som vet att jag får ångest ibland kan de hjälpa till. Och det kan liksom vara "Jag håller på att få en panikångestattack, så om ni bara pratar om något annat en stund så ska jag försöka samla ihop andetagen" eller en fast hand på ryggen medan jag lägger pannan i skolböckerna för att försöka hålla i mig själv. Men om ingen vet kan ingen hjälpa, och allt blir faktiskt hemskt mycket svårare.

Så, vad tänker ni? Låter det vettigt? Har ni några punkter att fylla på listan med?

Läs också:
Cath, Linnéa och jag

Du kanske också gillar

7 kommentarer

  1. Jag börjar bli mer och mer öppen om min psykiska ohälsa på min blogg. Innan vågade jag inte säga något eftersom jag kände sådan skam (har blivit rätt dåligt behandlad på grund av det...) Jag har social fobi med ångestproblematik och jag vägrar vara tyst nu, typ.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bra, heja! Jag tycker också det är svårt. För ofta skäms jag, skuldbelägger mig själv för att jag behöver hjälp av andra. Jag har också blivit dåligt behandlad, främst inom psykvården (ironin :)))) ) där jag inte tagits på allvar, blivit runtslussad osv. Jag har skämts massor och skäms fortfarande och det gör mig inte friskare. Vi är bra, du och jag och alla andra!

      Radera
  2. Håller verkligen med! Jag är också så tacksam för lärare på gymnasiet som lyssnade och förstod. Istället för att hoppa av helt fick jag läsa svenska, engelska och matte hemifrån vårterminen första året för att jag inte klarade av att gå dit de flesta dagarna. Kunde ta mig dit för prov ibland men resten fick jag göra hemma.
    Det är därför jag försöker vara öppen med det på blogg och instagram, för jag önskar att jag hade sett någon som skrev så om det när jag mådde som värst. Jag önskar att fler hade pratat om det då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner detsamma. Och för att liksom visa för andra att det är OKEJ att ha ångest en dag. En kan liksom ändå vara en relativt fungerande person, och behöver inte vara på ett visst sätt. I och för sig tror jag kanske inte att jag var mottaglig för det på samma sätt då, men det var verkligen aldrig någon annan som pratade om det då... Kände mig ca ensammast i världen. Kan känna sån enorm tröst i att veta att det finns andra som är som jag.

      Radera
  3. Tycker också det är superviktigt att vara öppen med sånt här!

    Som du säger blir det så mycket enklare för folk att förstå då, och så mycket enklare för folk att våga ta tag i det och skaffa psykolog etc när de mår dåligt, för att de fattar att de inte är ensamma, att det är jävligt vanligt och normalt att behöva gå till en psykolog. Känner på rikligt knappt någon som inte behöver det egentligen. Synd att det är så dyrt och finns så få.

    Men känns verkligen som det blivit bättre, på senare år känns folk i min närhet iallafall mycket mer öppna med vilka som mår dåligt, vilka som äter antidepressiva och vilka som går hos psykolog regelbundet. Vet inte om det var för att jag själv åt det en period och gick hos psykolog och därför själv började prata om det men tycker faktiskt att folk är mer öppna nu =)

    SvaraRadera
  4. När jag gick i gymnasiet var det en person som sa till mig: "Jag tycker inte att vi behöver prata om ångest öppet. Det är något som bara rör en själv."

    Men vet ni vad. Jag tycker inte det. Jag tycker det är superviktigt att vi pratar om psykisk ohälsa. Här kommer några anledningar:

    SvaraRadera
  5. Hej! Jag vill informera dig om att den här texten blivit stulen av en annan bloggare. Du kan se det här: http://nouw.com/teamfans/det-ar-superviktigt-att-vi-prata-om-det-27066222 Den här personen har för vana att stjäla andra bloggares texter och lägga upp dom på sin blogg som om hon själv skrivit dom. Hon har haft ett 30-tal bloggar som blivit nedstängda pga hennes stölder men hon startar nya. Det är en väldigt otrevlig typ som har blivit dömd för trakasserier och stalkning. Var försiktig om du har med henne att göra, avslöja inga personuppgifter. För att anmäla stölden kontakta info@nouw.com och bifoga länk till ditt inlägg och hennes inlägg med din stulna text. Ha en för övrigt bra dag!

    SvaraRadera

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg