Som hund som katt

07:30


Två personer blir ihoptvingade i samma familj – trots att ingen av dem vill ha en ny familjemedlem. Efter en helg när de är ensamma hemma tillsammans förändras dock allt. I den ena personens säng uppfinner de kärleken ihop, näranära utan krav på varandra. Problemet: De är styvsyskon, och när den ena personens mamma hittar dem i sängen tillsammans vänder hon upp och ner på världen.

Jag har tidigare bara läst Otopia av Per Nilsson och visste alls inte vad jag skulle förvänta mig när jag nu tog tag i den här – som är en realistisk berättelse (Otopia är alltså någon form av utopisk/dystopisk (känner att det ligger ganska mycket i betraktarens ögon här) science fiction för er som inte läst den). Jag hade bara hört ryktas om hans fantastiska språk. Och visst är det fantastiskt – precist och öppet för tolkning på samma gång. Lättförståeligt samtidigt som det är estetiskt avancerat. Fåordigt, men med ingående beskrivningar av känslor. Just Som hund, som katt ska vara extra lättillgänglig med få karaktärer, korta kapitel, ganska stor text och radbrytningar efter varje mening. För en van läsare som undertecknad blev dock just det här väldigt jobbigt. Jag tycker det är svårt att få ett bra sammanhang i en text som har för mycket radbrytningar för att det liksom blir så osammanhängande.

Och att just det stör mig känns som så mycket slöseri, för i övrigt är det en riktigt bra bok. Nilsson lyckas beskriva en kärleksrelation utan att nämna personernas kön (eller ok, det kommer ett litet h*n (fast med en bokstav istället för *, men tänker ju inte spoila något, hehe) i slutet av boken). Och trots 120 luftiga sidor målas två rika och nyanserade personporträtt upp – vilket ger ett intryck av att berättelsen är längre än vad boken är. Vi har en trettonåring vars pappa tagit livet av sig. En femtonåring som har ett mörker som riskerar att äta upp hen – precis som trettonåringens pappa hade. Femtonåringen självmedicinerar, medan trettonåringen älskar älskar älskar den här personen som riskerar att skada hen så mycket.

Och alltså, en vill ju inte gärna bli imponerad av vita medelålders+ män, för det är skittrist och jag undviker det bäst jag kan. Så det är högst motvilligt jag erkänner att jag faktiskt blir imponerad här. Känner dock lite avsmak inför att Nilsson själv på Rabén & Sjögrens pressfrukost uttryckte att det var så finurligt gjort av honom själv att aldrig nämna personernas kön. Missförstå mig rätt – medvetenhet och att störa läsarnas fördomar är alltid bra. Men jag känner ungefär samma sak inför det som inför killar som tycker att de ska få ligga för att de är schyssta, eller tycker de är schyssta killar för att de inte våldtar någon.

Med det sagt: Bra bok, bra idé, bra utförande, men lite oattraktiv inställning.

Och: Dödssnyggt omslag.

Som hund som katt
Per Nilsson
120 s.
Rabén & Sjögren
2016
Goodreads

Du kanske också gillar

6 kommentarer

  1. Verkar intressant! Förutom det där uttalandet från författaren, så oproffsigt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och så konstigt sagt ens...

      Radera
  2. Jag är med i författargrupper på olika forum och jag häpnar ofta över hur förstoppade många är. Det finns tex inget ( absolut inget, på riktigt ) som orsakar så stort rabalder som ordet "hen". Kommentar efter kommentar av vita män +50 som förfäras och förfasas. Så med det sällskapet som bakgrund är hans uttalande inte direkt förvånande tyvärr ( trots att jag av någon anledning fått för mig att just författare var mindre trångsynta och öppna med språkliga förändringar och utmaningar, vilket var fel fel fel ).

    Med det sagt låter det som en bok jag ska läsa. Var inte direkt förtjust i Otopia, men låter som jag ska ge denna en chans. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jas, nej... Av någon konstig anledning glömmer jag att vita 50+-män också är författare. Eller antar att det är för att jag aldrig läser sådana för att de i 9 fall av 10 är totalt ointressanta.

      Radera
  3. Det är sällan kul att få en etikett påklistrad - en vill ju gärna tro att en är något mer än "vit medelålders+ man". (Nå, när Jimmie kallar mig "kommunist" kan jag fnittra lite belåtet) Att etikettera människor är annars en härskarteknik svår att värja sig mot. Men du har fel, Anna. Det är bara på utsidan jag ser ut som en 62-årig vit gubbe. Inuti är jag en sjuttonårig tjej vars pappa kommer från Mali. Och en tolvårig kille som krockar med lyktstolpar hela tiden. Och en tjugofyraårig vit medklassakademiker. Och mycket mer. Jag gläder mig åt att du trots min ålder, kön och hudfärg uppskattar min bok. Men det var dumt att du blev uppretad av något jag sa på förlagsfrukosten. Jag vill så gärna vara till lags och bli uppskattad. Det var ett försök att vara självironisk. Högstadieungarna fattar det, jag lovar. Och jag står på ungdomarnas sida, alltid. När det gäller ordet hen har jag vad jag vet inte uttalat mig - jag tycker det är en förnämlig konstruktion.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gällande hen var det nog ingen som syftade på just dig!

      Ang det andra: Jag tänker att du ändå inte kan komma ifrån att du är just en vit man och att du inte bara kan avsäga dig alla privilegier du har i egenskap av sådan. Min tanke kring att inte imponeras av vita män är att vita män får nog med uppskattning ändå. Då kan jag passa på att rikta min uppskattning och engagemang åt ett annat håll där det bättre behövs. Och trots allt så ÄR du en vit man på utsidan. Du kommer alltid tjäna mer än dina kvinnliga kollegor, alltid få mer uppskattning för mindre jobb osv. Det är inte jag som bestämmer det. Ingen kommer någonsin behandla dig som en sjuttonårig tjej vars pappa kommer från Mali, och att du drar upp det gör att det känns som att du inte alls har förståelse för din egen privilegierade ställning.

      Varför jag reagerade på ditt uttalande var för att det kändes som ett försök att få en klapp på ryggen för något som borde vara en ganska normal grej, och att det överlag ofta är just män som vill ha cred för att de gör saker som borde vara självklara (se mina exempel ovan).

      Radera

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg