Don't try for perfect, it's never enough

07:30

I förra veckan var jag en snabbvisit på universitetet för att lämna några böcker. För första gången sedan slutet på maj. Jag har dragit mig för att åka dit, för det blir så himla slutgiltigt på något vis. Att jag inte pluggar nu, och inte heller kommer göra det till våren. Dragit på mig biblioteksskulder jag inte ens vågar titta på bara för att jag inte kunnat deala med mitt eget beslut (eller beslut och beslut – som om jag hade något val här. Att plugga en termin till hade vara att trycka ner gaspedalen i botten samtidigt som nosen på bilen pekar in i en bergvägg. Jag vet ju det, ändå är det så hårt).

En gång åkte jag förbi universitetet med bussen ut till mamma och fick ett sting i magen av saknad. Längtade, längtade, längtade. Nu är all tid jag tillbringar där ren och skär ångest. Jag grät på tunnelbanan därifrån. Det som en gång varit mina drömmars plats står nu som ett monument över mitt eget misslyckande. Jag är så rädd att jag aldrig ska komma tillbaka. Aldrig mer avsluta det jag påbörjade. Så jävla rädd att det ska sluta i brustna visioner, tomma ord. Att jag ska bli fast på bokhandeln resten av livet. Och det värsta är att jag låter universitetet vara en symbol för allt som blev fel förra hösten. Jag låter läraren jag hade då ta hela skulden för att jag planerade dåligt.

Ändå lyssnar jag dåligt på Victor när han säger att jag ska ta det lugnt. Inte säga "jag orkar inte" och ändå säga ja. Utan säga "jag orkar inte" och sen avstå. Jag blir så besviken på mig själv vad jag än gör. Jag orkar inte vara som normala människor. Och när jag försöker blir ALLT så svårt att jag förstör det som jag vill mest. Och jag är så rädd att jag ska återgå i mode där jag inte sover, utan bara skruvar mig oroligt mellan lakanen. Bara ligger med ett tickande i bröstet. Förra året påminde det mig om allt jag inte hann göra. Nu påminner det mig det jag hade kunnat göra nu om jag inte hade pajat allt.

Och jag hatar att alla frågar mig när jag ska börja plugga igen – inte illvilligt. Jag vet att de bara undrar, att de vill planera en New York-resa till våren, dricka kaffe med mig i skolan. Jag vet att de vill vara snälla, omtänksamma. Men allt jag hör är "Varför är du inte lite duktigare? Varför jobbar du inte på lite mer?", eftersom allt jag orkar är att jobba max fyra dagar i veckan. Jag fick välja fritt hur mycket jag vill jobba i julhandeln. Jag tackade nej till heltid. För jag pallar inte. Känns ändå skönt att alla på min arbetsplats har någon sorts förståelse för att jag inte orkar heltid. Förra julen pluggade 100% och jobbade 60%. Nu: Jobb på 80%. That's it. Och jag är ändå så jävla orolig över att det ska vara för mycket. Och framför allt har jag så ont så ont i magen över att jag aldrig ska klara av att ta mig tillbaka.

Rubrikreferens: The Pretty Reckless — Oh My God

Du kanske också gillar

3 kommentarer

  1. Ta det i din takt! Bästa jag kunde göra när jag mådde som sämst var att hoppa en av mina kurser och sen ta igen det som sommarkurs. Hade jag inte gjort det hade jag kanske fortfarande varit deprimerad och kanske inte klarat examen alls.

    SvaraRadera
  2. Jag har sakta börjat inse att alla människor faktiskt är normala, det är bara det att vissa har ett extra o framför. Det finns till och med de som behöver många o:n framför för att göra sig själva rättvisa. Jag har också börjat fatta att det är många fler som förstår när man berättar att man är sliten/utbränd/körd i botten och annat som man kan råka ut för. De tycker till och med att man okej som man är, trots att man själv känner sig dålig. Så jag tycker att du ska ta ett snack med dig själv och börja förstå att det faktiskt är okej att bara vara som man är, med allt det som man själv kanske ser som brister men som andra inte ens tänker på. Och skriv en lista med allt det som du är bra på, allt det som du faktiskt kan göra nu och sedan berömmer du dig själv över hur mycket du gör och hur himla bra du är. Det är bara att börja träna på att känna att du duger precis som du är!

    SvaraRadera

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg