om mig

Current run streak: 60 days

19:04

I mars skrev jag ett inlägg om hur jag mediterat i åtta timmar. Inte på en gång såklart, men totalt. Idag nådde jag en streak på 60 dagar. Fattar ni att jag mediterat varje dag i två månader?! Totalt ligger jag på 99 sessioner, 16 timmar. 16 timmar jag suttit och gjort ingenting annat än att vistas i mitt eget huvud. Rätt skönt faktiskt.

Just nu är jag tio dagar in i ångestpaketet – vilket fokuserar på hur en ska jobba för att hantera ångesten. Alltså inte minska ångesten, men få den att inte ta över livet. Den senaste veckan har jag haft fett med ångest, så jag har fått mycket tid att öva på. Och tja, jag tog mig igenom en hel jobbdag i butik i måndags. Med konstant hjärtklappning, skakningar och stora svårigheter att formulera ord. Jag är visserligen fortfarande helt utslagen, men jag gjorde det.

En annan grej som ger min hjärna en paus: Idag spelade jag piano en hel timme. När jag slutade insåg jag att musklerna i bröstet och magen och axlarna och käkarna och tungan hade varit avslappnade hela timmen. Hjärnan kändes utvilad för första gången på hela veckan. Annars känns det liksom konstant som att jag har en muskel spänd i hjärnan, om ni fattar vad jag menar. Jag glömde bort att jag hade ångest i en hel timme. Sån extremt välbehövlig paus. I övrigt kryper liksom tankarna konstant tillbaka till sånt jag inte ska tänka på.

I övrigt: Jag jobbar bara en enda dag på mer än två veckor nu. På måndag är det röd dag = ledigt och sen har jag semester veckan efter för då ska jag göra nåt kul!

I helgen ska jag försöka fixa lite och läsa ut minst två böcker. Puss på er, vi ses på måndag!

feminism

Varför beskrivningar och bedömningar av tjejers utseende skaver

08:30

Igår var jag på pressfrukost hos Rabén & Sjögren, och med mig hem fick jag Katarina von Bredows nya bok Tappa greppet. Jag älskade von Bredow när jag var i tonåren, så jag högg direkt in på den efter att Dark Matter var slut.

Så kom jag till en passage som skavde jävligt mycket. Bokens huvudperson Hampus tänker för sig själv att det ju finns fler tjejer än hans kärleksobjekt Victoria:

"Caroline är till exempel helt okej. Hon verkar rätt schyst också, även om hon sminkar sig för mycket och Victoria påstår att hon är en bimbo. Minna har snygg rumpa och nästan lika fina bröst som Stella. [...]Tindra är fin. [...] Ellinor i 9d är också snygg. Fast hon sminkar sig för mycket, precis som Caroline. Han gillar naturlighet."

Så började jag fundera på vad som skaver så himla mycket med det här citatet. Först funderade jag över hans utseendefixering, men jag är ingen tonårig kille, de kan mycket väl vara att de kommenterar tjejer såhär. Fine. Sen funderade jag över det här med sminkad vs osminkad, att det är en kille som säger hur tjejer ska vara. Och visst är det problematiskt, men det här är ändå Hampus tankar som stannar i hans huvud (och i en bok visserligen) – och hey, oavsett måste väl en snubbe få ha preferenser? Visst, jag kan liksom ursäkta det också. Så kommer jag ändå fram till kärnan i skavet, varför det ger mig en klump i magen: Ser tonåriga killar på tjejer på det här viset? På det här viset som i som objekt. Visserligen har jag utelämnat bitar i citatet, men inte ens de innehåller någon form av karkatärsdrag hos tjejerna. Problemet med den här beskrivningen av alla tjejer han skulle kunna tända på är att allihopa reduceras till "ser bra ut" (okejdå, förutom Caroline som också "verkar rätt schyst"). Istället för: "Hon är trevlig, henne skulle jag kunna gilla."

Och DÄR ligger problemet. Inte i att Hampus har preferenser, eller att han bedömer tjejernas utseende. Utan att de reduceras till enbart utseende. Och det är en grej som dyker upp i så otroligt många böcker där killar är fokalisatorer. Det är som att författarna inte har tilltro till att deras egna karaktärer är djupare än att de behöver mer än snygghet för att gilla en tjej. Samtidigt som det ger sken av att utseende är det viktigaste i livet, när det faktiskt är en bild som vi behöver bryta. Det hela bekräftar ännu en maktordning där utseende spelar roll (framför allt för tjejer). 

En sak som talar till Hampus fördel är dock att den här uppräkningen av tjejer slutar i ett "Han gillar någon som är robust och självsäker" – det vill säga personlighetsdrag. Men då förstår jag inte riktigt vad läsaren ska med uppräkningen av tjejernas utseenden till. Inget av det som står innan knyter an till den meningen – det är en falsk dikotomi, finns inga motsättningar. 

Eller vad tänker ni?

funderingar

Hej Image, jag skulle vilja rapportera ett problem

08:30

Okej, Image är nog det serieförlag som jag inledande läste flest serier ifrån. Alltså de har ju lyckats få ut Saga – vilket är typ det bästa som gjorts. Ever. Många av mina favoritserier kommer från Image. Men på senare tid har jag dragit mig för att plocka fram deras... hm, serier som är mer åt det vuxna hållet. Och det på grund av ett väldigt grundläggande problem: I en väldigt stor andel av de Image-serier jag läst bryr de sig inte om att förklara vadfan det är som är på gång.

Jag förstår seriöst inte poängen med att inte förklara vad sjutton som hänt eller premisserna för berättelsen. Är det rimligt att en ska sitta som ett jäkla frågetecken genom en hel volym? Det tycker inte jag. Och framför allt gör det ju inte att jag är sugen på att läsa fortsättningen. När jag läste Monstress till exempel fattade jag ingenting förrän jag läste beskrivningen på Goodreads. Och till och med då hade jag svårt att koppla det i tid till första volymen. I Injection hintas det hela tiden om vad som pågår, men det känns som att en liksom hade velat ha en prequel så jag fattar. Nu har jag försökt läsa volym två tre gånger och det... går inte. Det känns bara så ointressant. I The Wicked + the Divine känns också hela storyn så jäkla oklar, och det är inte förrän på sista uppslaget som jag verkligen blir intresserad av vad som kommer hända.

Nu senast läste jag Throwaways, vilket jag ärligt talat tyckte var kass. Jag läste den på internet och blev typ provocerad av att jag råkade läsa längre än första volymen (för att jag trodde att den var längre än den var, inte för att jag blev inne i den). Alltså seriously, jag fattar ingenting. Varför kan de inte bara förklara vadfan som pågår???? Det är som att de tycker att det är rimligt att en bara ska anpassa sig till en helt ny värld med helt weirda fysiska regler utan att få någon introduktion – och detta ska göras på lite drygt 100 serie-sidor. Värdelöst.

Som sagt finns det ju också Image-serier som är GRYMMA också. Alltså Paper Girls, I Hate Fairyland, Descender, Deadly Class och som sagt Saga. Eller alltså, jag vet inte – är det mig det är fel på, eller är det verkligen så att Image tenderar att göra serier där en inte fattar någonting?

fantasy/sf

Superhjälteonsdag: Batgirl, Miss Marvel, Black Canary m.fl.

08:30

Hallå idag tänkte jag att vi skulle kolla in lite superhjälteserier jag läst på senaste tiden (eh, om vi med superhjältar menar det i en vidare bemärkelse. Jag har plockat fram en antihjälte, en som kanske inte riktigt är en superhjälte (men har superkrafter) och en som desperat försöker vara superhjälte men inte lyckas så bra)!

En grej som jag förvånats över är att jag faktiskt hittat ett gäng DC-serier jag gillar. Har i och för sig bara läst Batman och Suicide Squad innan, och fastnade ju för Suicide Squad men inte jättemycket för Batman (alltså sorry men dark & gritty är inte riktigt min grej. Jag gillar färgglatt och lättsamt och roligt). Känns för övrigt kul att jag också hittat tillbaka till att läsa serier, känns som att jag kom av mig lite när jag började läsa riktiga böcker igen. Men well, här kommer sex stycken serievolymer jag tagit mig igenom på senaste tiden:

Deadpool vol 2: Soul Hunter

Precis som förra volymen känner jag att volym två faller lite platt. Jag vet inte om jag förväntar mig för mycket, fyndigare skämt och kanske att den ska ta... ett steg till. Men min känsla när jag läst klart är liksom bara att jag inte är tillfredsställd. Jag vill liksom ha lite mer av allt. Jag tror att jag ändå kommer fortsätta läsa den här rebooten av Deadpool bara för att jag hela tiden känner att det är på gränsen till något jag gillar och KAN bli något av det. Meneh ja. Den har ju definitivt sina stunder, även om jag vill att den lägger i ytterligare en växel till nästa gång. Uppskattar dock att han är så jävla dum, vilket är det bästa med hela serien! Eller okej, bäst är affärsmannen Gump här ovan.

Ms Marvel vol 2: Generation Why

Kamala får en hundkompis, teamar upp med Wolverine och slåss mot vuxna. I den här volymen får Kamalas personliga problem mindre plats, samtidigt som det ständiga kriget mellan vuxna och ungdomar får mer utrymme. Det vill säga lite mindre rasism och typiska tonårsproblem och lite mer ageism. Vilken en ju måste uppskatta. Min man kan intyga att det här är något jag rageat lite mer över senaste tiden, är rätt trött på att bli ihopklumpad som "de lata nittiotalisterna". Kan se att det här är ett ämne som tilltalar många ungdomar. Samtidigt försöker Kamala fortfarande lista ut hur hennes krafter fungerar och allt sånt. Gillade den inte riktigt lika mycket som första volymen, men vill verkligen fortsätta läsa den här serien!

Batgirl vol 1: The Batgirl of Burnside & vol 2: Family Business

Okej, det här är min nya seriekärlek! Gillade den så mycket att jag nog i princip bara läste Black Canary mellan och sen läste volym två också! Den är snygg, rolig, har nästan bara tjejer i huvudrollerna (dessutom är det bara tjejer som får vara bad ass, oftast får de rädda killarna! I approve very much)... Barbara Gordon har dessutom lagom lättsamma personliga problem, utan att det blir gnälligt och bortskämt. Orkar inte ens komma på några negativa grejer för jag gillar den så mycket!

Black Canary vol 1: Kicking and Screaming

Den här plockade jag fram bara för att jag blev intresserad av Dinah efter att ha läst Batgirl (när seriehänvisningar fungerar på rätt sätt). Känner mig dock inte helt tillfredsställd. Tycker att den stundvis är skitsnygg, men rätt ofta också trist tecknad. Storyn är sådär, jag är inget fan av aliens (vilka alltså är fienderna i den här) och tycker att berättelsen är lite för vag lite för långt in. Vill nog ändå inte bestämma mig förrän jag läst en till volym, eftersom Dinah ändå är fett cool.

Spider-Gwen vol 0: Most Wanted?

Här är en till jag är kluven till, men läste att de flesta verkar tycka att den här är sämre än följande volymer. Det här gjorde ju då att jag var tvungen att läsa in mig på hur fan Marvel fungerar, vilket ju är jävligt störigt om en liksom bara vill läsa några volymer helt casual och förstå utan comittments och utan att behöva läsa 14 wikipediasidor för att första var när hur en är egentligen. Och det är väl överlag det som Marvel fått en hel del kritik för på senaste tiden. Tydligen i alla fall så är inte Peter Parker Spider-Man i den här versionen, utan han har dött när han försökte bli lika cool som Spider-Gwen. Och Matt Murdock är Wilson Fisks advokat. Men nu har jag lärt mig att acceptera att ingenting är som det ska i den här världen, så då kanske jag kan ta och fortsätta läsa. Vi får se.

Sådär, sex volymer superhjältar avhandlade!

listor

8 saker som får mig att rygga

08:30

Den här veckans tema för Top Ten Tuesday är det motsatta till förra veckans tema. Idag ska vi nämligen prata om saker som gör att jag inte skulle ta i en bok med tång. Let's go!

1. Medeltiden, vikingar, antiken eller allt som egentligen är innan typ 1500-talet. Sorry men gäsp.

2. Ordet "assassin". Nope. Nonono.

3. Böcker med alternativa tjejer. B-cuz they are all the same. Svarta och svåra med flytande sexualitet. Hey, tro mig, det går att vara alternativ tjej på andra sätt än Lisbeth Salander. Tro mig, I used to be (eller ok, kanske inte superannorlunda, men är så trött på alla Lisbethar).

4. Vampyrer. Det här började någonstans med Twilight tror jag – mina aversioner mot vampyrer. Det är helt enkelt inte sexigt, utan rätt så trist och ointressant. Nejtack.

5. Böcker skrivna i andra person. Kommenterade det här.

6. Omslag med osnygga typsnitt. I och för sig fula omslag överlag, men en ful bild kan ändå vara mer okej om det inte är kombinerat med ett fult typsnitt.

7. Vargar på omslaget. Ungefär samma som med vargtröjor. Som jag inte ens skulle ha ironiskt, som vissa hipsters har. Såg den här boken på jobbet igår och var tvungen att attackställa-in den i hyllan för att slippa se den. Uuuuh, mina ögon.

8. Poesi. Under ett mindre klart ögonblick sa jag till en jag pluggade med på littvet att jag är imponerad av folk som gillar lyrik, eftersom allt blir obegripligt för mig så fort det får ett versmått. Hens svar: "Hrm, men all poesi är ju inte skriven på vers". Och mitt skämt föll ganska platt och jag insåg där och då att vi aldrig kommer bli kompisar. Det blev vi inte heller. Det slutade ungefär likadant (att jag drar ett nervöst och raljerande skämt och hen svarar seriöst) varje gång vi hängde och sen slutade vi med det.

Sååå, visst finns det undantag, men jag kan fasen inte komma på en enda alternativ tjej jag gillat eller en enda vampyr jag tyckte varit cool. Såatteh. Men nu får ni chansen att omvända mig! Kom med alla bra tips ni har i kommentarsfältet så kanske jag blir frälst, heh! :*

att växa upp

Idilia Dubbs dagbok, Genevieve Hill

08:30

Jag är ju en sucker för mysterier, och hur ska jag liksom kunna stå emot en 17-årig tjej som försvann på 1800-talet och hittades flera år senare? Och dessutom en kärlekshistoria? Och en dagbok som är "på riktigt"?

Idilia Dubb åkte på en resa tillsammans med sin familj under 1850-talet. De åkte utmed Rehnfloden för att ta sig till Koblenz. Efter att ha tillbringat några dagar i Koblenz beger sig Idilia Dubb ut för att måla, men kommer aldrig tillbaka. Trots grundliga eftersökningar återfanns hon inte. Förrän många år senare, då ett gammalt torn ska rivas och Idilia Dubbs kropp (samt – enligt boken – hennes dagbok) hittades högst upp. Det hände på riktigt. Idilia Dubbs dagbok bygger på den här händelsen – men efter en snabb googling känns det lite oklart huruvida dagboken verkligen är på riktigt eller inte.

Dagboken skildrar resan till Koblenz, under vilken Idilia möter Christian. Trots tidiga aversioner utvecklar de snart lite varmare känslor för varandra. Snart råkar de hamna på avvägar från Idilias familj och måste själva försöka ta sig till Koblenz – utan pengar.

Det finns tre större röda trådar i den här berättelsen – dels de inre konflikterna i Idilias familj. Hennes mamma styr familjen med järnhand, och hon ser inte med blida ögon på att Idilia nyligen brutit upp med sin fästman Henry. Dels har vi kärlekshistorien mellan Idilia och den extremt possessiva Christian. Och dels något av en äventyrsberättelse där Idilias och Christian strapats skildras.

Början är himla långsam och den första dagen tar Idilia 60 sidor att beskriva. Det känns som att den som skrivit boken har haft höga ambitioner i början som senare har droppat ganska rejält... Vilket ju i och för sig är ett plus, för sen blir det lite mer action (och därmed också mer intressant). Även om början är seg har det sin funktion, för en får ändå en rätt bra uppstart till att lära känna Idilia. När tempot senare ökar känns det som att jag redan är kompis med Idilia.

Själva settingen med 1800-talets Tyskland känns också spännande. Det känns inte som att jag speciellt ofta läser historiska böcker (eller böcker som utspelar sig någon annan stans än i USA, England eller Sverige…), trots att jag faktiskt uppskattar det när jag väl gör det (och nog ofta kan romantisera det i viss mån). Jag tyckte i alla fall att den här var mysig, även om bakgrundsberättelsen är mer suggestiv än vad själva dagboken är. Fantasierna kring hela mysteriet är nog roligare tänker jag, men är det inte oftast så tänker jag?

     Idilia Dubbs dagbok
     Genevieve Hill
     226 s.
     En bok för alla
     2014
     Goodreads

övrigt

6 snygga grejer

08:30

Ok, kan vi inte bara ha en superytlig fredag där vi bara kollar på snygga saker? Det är liksom på den nivån jag behöver hålla den här fredagen. Här kommer i alla fall ett gäng jävligt snygga grejer:

1. Dessa nyutgåvor av Annika Thors serie om Steffi och Nelli. Älskade dessa böcker när jag var yngre och är så glad att de fått så fina omslag! Fick hela bunten på posten i veckan och ryggarna är nästan det finaste!


2. Cole Sprouse. Alltså kan vi prata lite om hur DEN HÄR snubben kunde bli det här:

Blows my fucking mind. Serr. Dör fangirl-döden.

3. Det här köket. Har pinnat det här så många gånger. Finaste jag vet.


4. Mörkblå väggar. Älskar det, precis som typ alla andra verkar göra.


5. Broderade tröjor. Amen kolla ba:


6. Randiga t-shirts. Alla som känner mig vet att jag har en livs-obsession med randiga tröjor. Finns inget jag känner mig så hemma i. Tror jag räknade till åtta stycken eller så senast vi tvättade. Är alltid på jakt efter en perfekt randig tröja.


Och, på tal om gårdagens inlägg:


I helgen läser jag nog för övrigt något annat är Bad feminist, för jag vill tro att jag läst ut den när detta postas. Vad läser ni? Vad har ni för planer? Jag ska på gatukonstvandring på imorgon, pepp!

om mig

Your heart is no place for a wretch like me

08:30

Vissa perioder är det 100 gånger svårare att vara ihop med mig. Uppenbarligen måste jag ju väga upp för det på ett eller annat sätt, men det är svårt att förstå när jag ligger på golvet och hyperventilerar och får allergiutslag på händerna av mina egna tårar. Det är svårt att förstå att den här snubben som sitter bredvid och försöker andas i mitt öra faktiskt har gått med på att göra det här resten av livet, trots att vi har gjort det i tio år redan.

Och så många gånger har vi suttit på min säng, på hans säng, på vår säng och jag har sagt "Det går inte, det är bättre för oss båda om det tar slut". Så många gånger har jag låtit sjuka tankar styra vad jag sagt. Försökt knuffa bort honom, slå sönder allt det fina bara för att det inte kan vara såhär bra. Jag förtjänar inte bra. För att jag varit övertygad om jag är källan till allt det onda i hans liv. I allas liv.

Jag är skitdålig på att tala om vad jag behöver. Jag skjuter upp saker till sista stund, ligger paralyserad i timmar över att jag måste köra kläder till second hand, eller laga mat. Och sen när jag säger till Victor "Du, jag har ångest, det går inte" så kan vi prata om det och vi fixar det. Det löser sig. Varje. Fucking. Gång.

Det tog lång tid innan jag fattade att Victor inte kommer gå sönder. Jag kan inte ta sönder honom. Han kommer inte lämna mig. Så jag har inte låtit honom att bli bra på att hantera min ångest. Jag har inte förklarat ens under sansade förhållanden när jag mår bra vad sjutton det är jag egentligen behöver. För att jag inte tror att det är rimligt att be om en fast hand på ryggen eller någon som städar upp rytmen i mina andetag.

För ett tag sedan reflekterade jag över hur mycket bättre vi samspelar nu ändå, och jag tänker att det delvis handlar om att jag blivit bättre på att kommunicera. Jag är bättre på att säga till i tid, och Victor har i sin tur blivit mer lyhörd. I och för sig känner jag oftast inte heller att jag är allt det dåliga i hans liv, men visst tänker jag att han borde få slippa mig ibland (han säger alltid "Vadå slippa dig, jag vill inte slippa dig").

Han är min bästa person i livet, och till och med lite bättre när jag kan förklara hur jag mår och varför.

att växa upp

Dragon's Green, Scarlett Thomas

08:30


 Den här boken är ett bevis på att jag måste slut välja böcker efter omslag. Men alltså, DEN LYSER I MÖRKRET. OK. Ibland är det allt en behöver för att falla liksom. Och att jag skummade lite och det stod om böcker och bibliotek. Hur kan det ens bli dåligt?!

Euphemia – eller Effie som hon kallas – har alltid undrat över magi. Hennes morfar kommer med flytande svar. Hennes pappa hävdar nästan aggressivt att magi absolut inte finns. Men Effies mamma är försvunnen, och Effie skulle nästan kunna svara på att magi är inblandat på ett eller annat sätt. När Effies morfar dör lämnar han efter sig ett stort bibliotek – 500 böcker totalt. Effies pappa – som aldrig gillat morfadern – säljer alla böckerna. Alla förutom en. När Effie öppnar den sista boken – Dragon's Green – dras hon in i berättelsen. På riktigt.

Alltså, det är inte så att boken är dålig. Men det känns som att Thomas velat lite för mycket, vilket gjort boken väldigt spretig och ibland lite osammanhängande. Vissa passager får ta så mycket längre tid än de behöver, speciellt då de egentligen inte tillför speciellt mycket till huvudstoryn. Jag har inte läst någon av Thomas vuxenböcker, men jag kan tänka mig att hon är en mycket bättre vuxenförfattare än barnförfattare.

Ändå finns det grejer som är högst intressanta med den här. Berättelsen utspelar sig ett antal år efter en händelse som de refererar till som "the Worldquake" – det vill säga någon typ av jordbävning som skakat hela jorden. Den har slagit ut internet och mobiltelefoner och förstört en himla massa grejer. Så någon ändå relativt modern postapokalyptisk värld. Plus magi.

Men tja, att det är en cool värld hjälper inte riktigt berättelsen. Den blir lite för förvirrande, och lyfter liksom aldrig riktigt. Vilket är synd, för det finns bitar som jag verkligen gillar. Det här ska bli en serie, så jag tänker att jag nog vill läsa andra delen också innan jag bestämmer mig för om den är något att ha eller inte. Meneh, just nu känns den som en typisk "mjeh".

     Dragon's Green
     Scarlett Thomas
     354 s.
     Canongate Books
     2017
     Goodreads

David Levithan

8 saker som fångar mig

08:30

Dags för veckans Top Ten Tuesday! Den här veckan är temat saker i böcker som fångar en på en gång. Kul tema tycker jag! Jag tänker nog kanske att jag har fler sådana än vad jag har – och väldigt många verkar handla om att få in skräckestetik i böcker som inte är skräck... Well. Let's go!

1. Internatskolor 
Jag älskar internatskolor, har gjort sen jag var liten. Drömde seriöst om att åka på internatskola, men fick knappt ens åka på sommarläger. Speciellt plus om det är internatskoleskräck. Mmmmm! Här har jag fastnat för bland annat Frankie Landau-Banks, Var är Alaska? och såklart den ultimata internatskolan av alla som återfinns i Harry Potter.

2. Koncept
Jag är svag för coola koncept. Eller alltså när det finns tydliga ramar för hur en berättelse ska berättas. Till exempel En dag är grym på det sättet, eftersom det berättar en hel kärlekshistoria genom att slå ner på en dag varje år och kolla in hur karaktärerna har det. Jag, En har också ett grymt koncept. Rytmen i blodet likaså.

3. Gotik för barn
Alltså jag kan inte få nog av gullgotik. Några av mina favoritprogram när jag var liten var något om monster som bodde i kloakerna, samt en om en skräckskola. När typiskt läskiga grejer liksom används som normala eller rentav lite gulliga. Typ som Ada Goth, eller Syskonen Baudelaire.

4. Weird
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här, men skevheter eller saker som är fel liksom. Som deras olika peculiarities i Miss Peregrine's Peculiar Children, eller Det sällsamma fallet Benjamin Button.

5. Makabert
Det här är nog varför jag är så into true crime också. För vad är mer makabert än att äckliga grejer hänt på riktigt liksom? Monster gillar jag till exempel, och Doktor Romand. Och Lilla Stjärna. Jag är i förväg såld på typ Battle Royale.

6. Gorey-esk
Det här hör nog ihop med punkt 4 och 5 kanske. Men jag älskar Edward Gorey. Älskar. Allt som minsta lilla liknar Gorey måste jag läsa.

7. His Dark Materials
Det här har jag ju skrivit ett helt inlägg om redan, så jag tänker hänvisa er dit!

8. Quirky
Jag har älskat ordet quirky sen första gången jag läste det, och om något beskrivs som quirky känner jag alltid att det liksom talar till mig. Därför vill jag också läsa typ allt från Quirk Books.

barn

Archie, Moon Girl & Saga

08:30

I mars gjorde jag ett inlägg med serierna jag läst dittills i år. Jag tänkte inte beta av lika många på en gång den här gången, men jag har hunnit igenom en hel del sen dess och tänkte köra tre stycken på en gång i alla fall!

Archie vol 1: The New Riverdale

Det här är alltså den rebootade versionen av Archie. Jag köpte den här på en gång efter att ha kollat på Riverdale-tv-serien. Om en förväntar sig att få det i serieformat blir en dock rätt så besviken. Jag gillade ändå den här serien, men karaktärerna är mer stereotypa – dessutom inte speciellt uppdaterade om en jämför med tv-serien. Plus dock för att Fiona Staples har tecknat några issues. Är dock ledsen för att hon inte fortsätter med det, pga GRYM.

Moon Girl & Devil Dinosaur vol 1: BFF & vol 2: Cosmic Cooties

Jag var inte riktigt såld på den här efter första volymen (men känns som att jag aldrig är det? Svårt att komma in i en serie ordentligt på bara en enda volym...), men gillade andra volymen skarpt! Gillade i och för sig den ploten mycket mer, tyckte den första var lite tramsig. Något jag gillar jättemycket är att hon liksom har sin superkraft innan hon får sin superkraft – att hennes extrema smarthet liksom är det som gör henne coolast. Älskar Lunella nu, känner igen barn-mig i henne och kan se att typ alla läsande kids gör det. Plus heja Marvel för diversity osv.

Saga vol 7

Alltså kan vi typ prata om hur jävla fantastisk den här serien är???? Hur kan den liksom fortsätta komma med så himla fina grejer hela tiden? Älskar allt. Allt. Det var bara det.

lyssna

Poddarna jag följer del 3: Vetenskap, skönhet och mysterier

08:30

Nu är det dags för den (för nu) sista delen i min inläggsserie om poddarna jag följer. Om du vill läsa inlägg nummer ett (som handlade om true crime) klickar du här och om du vill läsa inlägg nummer två (som handlade om skräck och drama) klickar du här. Om du vill ha alla poddar i samma lista har jag varit gullig nog att slänga ihop en liten lista på en egen sida. Den hittar du här. Du kan också hitta den i sidospalten.

Men okej – nu kör vi! Denna vecka lägger vi fokus på vetenskap, skönhet och mysterier. Here we go!

P3 Dokumentär

Gudars, presentation av den här är väl nästan överflödig. P3s dokumentärer är verkligen GRYMMA, alla helt galet välproducerade. Jag har bloggat om P3 dokumentär flera gånger, bland annat har jag skrivit om mina favoritavsnitt (nu med länkar!), ytterligare tre bra avsnitt, några bra om true crime och dödsfallen under Pearl Jam på Roskilde.
Favoritavsnitt: (utöver de redan listade i inlägget länkat ovan) Den dödsdömda polarexpeditionen och Dödsolyckan i Lillhärdal.

Allt du velat veta

Den här har jag också bloggat om förut, men det är Fritte Fritzon som intervjuar en expert i varje avsnitt och pratar om olika intressanta saker. Jag måste erkänna att jag inte lyssnar slaviskt, utan mest de avsnitt där ämnet intresserar mig.
Favoritavsnitt: Om utbrändhet med Pia Dellson, Om verklighetens Jurassic Park med Torill Kornfeldt, Om ufon med Clas Svahn, Om artificiell intelligens med Stefan Carlsson och Om konstgjorda språk med Yens Wahlgren.

Bildningspodden

Bildningspodden görs av humanistiska fakulteten på Stockholms universitet och går ut på att typ 2-3 forskare pratar om ett ämne. Plus en intervjuare då som ser till så att forskarna inte glömmer bort sig i  superakademiska termer. För övrigt är det bästa Johanna som är webbredaktör! För övrigt #2 så är det samma här att jag bara lyssnar om det är ämnen jag är intresserad av.
Favoritavsnitt: Drogernas historia, Modeindustrins historia och Kändisens historia.

Kvalificerat hemligt

Den här har jag OCKSÅ bloggat om förut... Förra fredagen faktiskt. Det är i alla fall en podd som tar hål på konspirationsteorier. Älskar't. Vill helst ha ett avsnitt om dagen typ.
Favoritavsnitt: 11 september-attackerna del 1, 2 och 3, Förintelsen 1 och 2MKULTRA och projekt Stargate och Verkliga konspirationer 1 och 2.

Under huden med Kakan Hermansson

Alltså jag ÄLSKAR Kakan. Bara att hon är med gör det hela grymt. I varje avsnitt intervjuar hon en person om deras hudvårdsrutiner och relation till skönhet – alltså på ett ganska samhällskritiskt sätt. Istället för att det bara blir tips och snack om hur en ska göra och inte göra diskuteras också behåring, problemet med skönhetsbegreppet och vilka fördelar en har om en är snygg. Bland annat.
Favoritavsnitt: Parisa Amiri, Saga Becker och Little Jinder.

Missing Richard Simmons

2014 försvann fitnessgurun Richard Simmons. Han betydde väldigt mycket för väldigt många personer, och en av dem har bestämt sig för att leta efter honom. Och spela in en podd om det. Är lite kluven till den här, tycker den är spännande och bra, men känner samtidigt att Simmons inte har några skyldigheter att vara en offentlig person och att de bara borde låta honom vara. Nåja.

Mystery Show

Det bästa med den här podden är hur inga problem är för små för att lösas. Är lite ledsen att den verkar ha lagt ner, älskade den verkligen. Mysterierna som tas upp är allt ifrån hur lång Jake Gyllenhaal är till var den där videobutiken någon lånade en video i på 80-talet tog vägen.
Favoritavsnitt: Video Store, Britney och Source Code.

Hallå, nu är det er tur! Vilka är era bästa poddar? Jag jagar alltid efter nya poddar att lyssna på, så lämna gärna en liten kommentar med vad du tycker att jag ska lyssna på.






funderingar

Snotgirl och sympatin

09:13

Just nu håller jag på att läsa Bad feminist av Roxane Gay och jag gillar den skarpt alltså! En ordentlig recension kommer ju förstås sen när jag läst klart den, men jag tänkte skriva om lite funderingar jag har kring en av texterna i boken.

Texten ifråga är "Inte ute efter att skaffa kompisar" som handlar om osympatiska karaktärer i både böcker och dokusåpor. Gays utgångspunkt kan väl sammanfattas i ett citat hon lånar ur en intervju med Claire Messud. Messud säger: "Om du läser för att hitta vänner är du verkligen i knipa. Vi läser för att hitta livet, i all dess möjliga skepnader. Den relevanta frågan är inte 'Skulle den här personen kunna vara min vän?' utan 'Är den här romanfiguren levande?'" (s. 120). Gay menar vidare på att osympatiska karaktärer egentligen snarare bara är mänskliga, och är verkligen syftet med karaktärer att de ska föregå med gott exempel och vara bättre människor än oss själva? Eller ska de fungera som en spegling av verkligheten?

Det här är en diskussion jag har med min man rätt ofta – huruvida kultur har ansvar att föregå med gott exempel eller inte i form av representation. Är det kulturens uppgift att inte vara rasistisk till exempel? Kan vi anklaga enskilda kulturutövare för att ha skrivit en sexistisk bok? Kan vi klanka ner på enskilda filmer för att de enda POCs som finns har extremt stereotypa roller? Jag är ju lite mer "OFF WITH THEIR HEADS!!!!" än vad Victor är. Meneh, det är svårt, tycker jag. Jag fattar ju att jag inte kan rättfärdiga att kräva att all kultur ska vara perfekt – vilket inte är dess uppgift heller. Jaja, det var inte ens det jag ville diskutera, så jag tänker inte utveckla det mer.

Det jag ville diskutera var osympatiska karaktärer. Det kan vi göra utan att ni läst Gays bok! Både Gay och Messud i citatet ovan menar att osympatiska karaktärer blir mer levande. Jag kan se deras poäng, men tror dock att mitt problem med osympatiska karaktärer är att de ofta blir så onyanserade och ensidiga. Alltför ofta blir det karaktärens enda personlighetsdrag. Jag tänkte på det extra mycket igår när jag läste volym ett av Snotgirl. Seriens huvudperson Lottie tycker att hon själv är bäst, och bara vän med folk för att hålla uppe någon typ av fasad och sätter alltid sig själv i första rummet. Och sen liksom... inget mer. Det är allt hon är. Det är som en karikatyr av hur ungdomar målas upp i media. Berättelsen säger sig handla om hur livet ser ut bakom Lotties glamorösa modebloggarfasad, där hon måste tampas med allergier, att hon inte har några verkliga vänner och att hennes kille nyligen gjort slut med henne – och baksidestexten antyder att det skulle vara ganska synd om henne. Allt jag känner efter att ha läst den första volymen är: Well I can see why everyone is leaving you.

Och tja, visst kan jag se poängen, men problemet är ju också den här karikatyrartade bilden. Lottie blir liksom aldrig speciellt mycket mer än ensidigt osympatisk och i längden tycker jag att det blir rätt så ointressant.

Vad tänker ni?

att växa upp

The Beginning Woods, Malcolm McNeill

08:30

Max är barnet som ingen vill ha. Redan på barnhemmet upplever både personal och adopterande föräldrar honom som obehaglig. När han väl får komma till en familj går allt fel. Allt han drömmer om är sina "forever parents" – hans riktiga föräldrar som han ska hitta en dag.

Samtidigt skakas världen av ett stort problem: Folk försvinner. Alltså inte vanligt som att de går bort sig eller blir kidnappade eller så. Utan de bara försvinner. I tomma intet. Allt som finns kvar är en hög med kläder. Och Max sitter på något sätt på nyckeln till det hela.

Den här har fått en hel del negativ kritik på Goodreads – vilket ju är ganska nedslående. Jag måste erkänna att jag förstår folks problem med den, även om jag inte tyckte det var så farligt. Den som förväntar sig action bör gå någon annanstans. Det här är en riktigt långsam och utdragen berättelse. Vilket tyvärr gör att den blir rätt spretig. Historien känns mer anpassad för 9-12, medan tempot och berättarnivån är anpassad till en betydligt äldre läsare. Det känns som att en redaktör borde ha gått in här och sagt lite "stopp! Nu måste du bestämma dig för vem som ska läsa den här boken". JAG uppskattar det – speciellt med tanke på att jag tycker att en hel del 9-12-böcker kan ha en schysst grundstory, men ofta när jag läser dem finner dem lite för simpla och platta för att jag ska kunna njuta av dem fullt ut för min egen skull. Det här är lite som bilderböcker för vuxna. Fast saga-fantasyäventyr-med-barn-som-ska-rädda-världen för vuxna. Känns som en rätt snäv målgrupp ändå, eller vad säger ni?

Men tja, den har en hel del kvaliteter som jag verkligen uppskattar. När Max befinner sig i den verkliga världen får vi veta en hel del om hans adoptivföräldrar – vilkas liv inte riktigt blivit som de tänkt sig. De är inte så jäkla nöjda, och när inte ens Max uppskattar dem som föräldrar så ger de liksom upp. Nästan hela första halvan av boken blir en beskrivning av en dysfunktionell familj där ingen längre orkar försöka hålla skenet uppe, vilket blir en intressant kontrast till när Max senare ger sig av ifrån sitt hem och till den parallella världen "The Woods".

Andra halvan av boken blir betydligt mer filosofisk när Max äntrar The Woods. Det diskuteras kring var drömmar kommer ifrån, och fantasi, om ens sanna jag och vad som är viktigt i livet. Jag tycker att det är intressant, men har svårt att se hur dessa – i vissa fall ganska komplicerade diskussioner – skulle tilltala ett barn. Inte för att barn är dumma eller ointresserade av den typen av frågor, utan snarare för att det stundvis blir så otroligt djupgående. Alltså jag märker ju att McNeill är djupt inspirerad av His Dark Materials, men han lyckas liksom aldrig riktigt med den där ålderlösheten som  jag tycker att Philip Pullman gör så himla bra.

I alla fall, jag tror att den hade tjänat på att snävas till lite och antingen kunde ha gjorts något vuxnare, eller något barnsligare. Målgruppen är för spretig och författaren vill lite för mycket för att det ska bli riktigt RIKTIGT bra. Ändå, well, underhållande och jag ångrar ingenting. Diskussionerna är intressanta och det är en riktigt bra grund att bygga på. Sen hade själva utförandet behövts jobba på lite mer. MEN det här verkar vara McNeills första bok, och jag tror ändå på honom. Om det här är den första så kan det ju liksom bara bli bättre. Är ändå intresserad av att följa den här utvecklingen!

     Malcolm McNeill
     448 s.
     Pushkin Press
     2016
     Goodreads

listor

10 unika böcker

08:30

Okej, idag återgår vi till ordinarie schema. Den här händelsen i fredags känns ju fortfarande så jävla konstig och weird, men hey – vi måste åberopa normalitetens läkande funktion här och återgå till reguljärtrafik.


Och idag blir det att återgå till supernormalitet, för idag tänkte jag gör Top Ten Tuesday igen – senaste jag gjorde var för tre veckor sedan! Veckans tema är "Top Ten Of The Most Unique Books I've Read", så here we go, 10 unika böcker:
1. Vi är alla helt utom oss, Karen Joy Fowler Om jag skulle säga vad som är så unikt med den här skulle jag förstöra halva behållningen med att läsa boken. Så det gör jag inte! :) 2. The Melancholy Death of Oyster Boy and Other Stories, Tim Burton Kan sammanfatta denna bok med: Jävligt weird. 3. The Gashlycrumb Tinies, Edward Gorey Det här är ju då en alfabetsbok om barn som dör. Love it.
4. Leonora och glasplaneten, Helen Johansson & Jonatan Iversen-Ejve Hallå science fiction för kids, HUR BRA???? Den här ju dessutom fått en uppföljare i Leonora och Osmo 2 som också är bra! Alla med knoddar i rätt ålder borde läsa ASAP. 5. Önska bort, önska nytt, Ingrid Olsson Kommer aldrig komma över hur genial den här boken är, som berättar så sjukt mycket med mirakulöst få ord. Bland det snyggaste jag läst, helt klart. 6. Illuminae, Amy Kaufman & Jay Kristoff En hel bok som berättas utan att den liksom... berättas. Allt är offentliga (fast alltså fiktiva) dokument och sånt. Lite jobbig att läsa, men rätt cool ändå.
7. Ankomsten, Shaun Tan Hm, tror det här är den enda bok jag vet där det berättas med bara bilder och som dessutom fungerar så himla bra i alla åldrar? Bästa boken i alla fall! 8. Rytmen i blodet, Jeff Noon Alltså den här boken är så jäkla knäpp och bra. Måste läsa om den snart. Meneh, de injicerar kreativitet typ. Som en drog. Yep. Har för övrigt postat ett inlägg med fler bilder på den pga så jäkla fin! Verkar dock ha dött fuldöden i nya bloggdesignen men whatevs. 9. Egalias döttrar, Gerd Brantenberg Grejen med den här är att de vänt på hela steken och kvinnorna sitter på toppen och männen tvingas in i penishållare och shitz. Sjukt underhållande och ögonöppnande bok! 10. Om detta talar man endast med kaniner, Anna Höglund Så fin bilderbok för lite äldre. Handlar om att vara högsensitiv, vilket ju inte så himela många böcker handlar om.
Insåg när jag letade efter länkar i min egna blogg att jag faktiskt gjort en sån här lista tidigare. Den hittar du här.

Vilken är den mest unika bok du läst?

om mig

Och jag fattade ingenting

08:30

Det tog lång tid innan jag förstod. Vi hade planerat att käka och gå på en spelning. Det rapporterades om lite kaos inne i stan. Vi pratade och beslutade att äta på olika håll, eftersom tågen inte gick för tillfället. För tillfället. Så snart de börjat igen kunde jag åka in till stan och vi kunde gå på spelningen.

Jag slog på Aftonbladets live-tv för att hålla lite koll på vad som försiggick. Åt vegansk carbonara. Fattade ingenting. Att kaoset bara blev större och större. När tågen blev inställda helt – inte bara förbi centralen – fattade jag fortfarande inte allvaret. Victor frågade om jag kunde åka en sväng till Systemet för att bibehålla normalitet. Jag fick ett meddelande med frågan om jag var okej, och jag fattade inte. Jag svarade ja och berättade om ett positivt mejl jag fått för ett par timmar sedan.

Victor skrev "Jag vet inte hur jag ska komma hem, men jag kan krascha i Radiohuset om det krisar" och jag fattade inte. De visade samma video om och om igen på tv, med en lastbil som körde in i Åhléns-huset och jag fattade inte. Polisen höll presskonferens, pratade om folk som dött och en man från en övervakningskamera de sökte och jag fattade inte. Victor skrev "Jag börjar gå mot Gullmarsplan nu, hämtar du mig?" och jag fattade inte. Jag erbjöd folk att åka med på Twitter, hashtaggade #openstockholm och jag fattade inte. Jag satt i kö i tunneln mellan Årsta park och Gullmarsplan länge, hela tiden med P4 på och jag fattade ändå inte ett enda jävla skit.

Vi kom hem, drack folköl och tittade på Family Guy. Allt så jävla normalt, fast allt var fel och skavde inombords. Morgonen efter bläddrade jag i DN:s nyhetsdel istället för att lösa korsordet i kulturdelen. Så jävla normalt att ha tidningen uppslagen framför mig på frukostbordet, fast inte alls. Långt efter att Victor gått från bordet och allt var undanplockat läste jag om hunden. Och då brast det. Över en hund. Jag fattade vadfan som hade hänt, fastän det förstås fortfarande är helt jävla ofattbart.

Sen hade vi en av de bästa helgerna på länge. Fastän allt skavde. Men bredvid skavet i magen låg en varm boll. För att alla hjälpte varandra, alla sörjde tillsammans och alla var enade. Och för att vi inte lät oss skrämmas, bli kuvade inomhus. För att vi gjorde vadfan vi ville fastän någon ville få oss att låta bli.

lyssna

Den gångna veckan och helgens läsning

10:04

Idag hade jag tänkt antingen svamla lite om kanon eller posta det sista inlägget med mina favoritpoddar. Har dock haft en jävligt pissig vecka som gjorde att jag typ sov bort hela dagen igår såatteh, det blev inte av. Har heller typ inte läst något denna vecka, utan bara lyssnat på en miljard poddar. Eller jo, har läst volym sju av Saga. Alltså så jävla bra. Älskar Saga så mycket.

Så i alla fall, jag fortsätter läsa Dragon's Green även denna helg, men hoppas verkligen jag får den klar den här helgen… Har så många andra böcker jag vill börja på ju! Idag ska jag försöka läsa massor i den + byta till sommardäck på bilen + gå på min mans lillebrors spelning.

Åh, förresten, kan ju tipsa om min senaste favoritpodd. Alltså är så ledsen att jag inte har fler avsnitt att lyssna på. Kvalificerat hemligt är min nyaste favorit och jag tycker den är så jäkla bra! Den fullkomligt krossar konspirationsteorier med fakta. Älskar det. Jag gillar ju vetenskap allmänt och tycker att konspirationsteorier är intressant – men mer som ett samhälleligt fenomen än något jag tror på. Så tipstipstips! Mina favoritavsnitt är del 1, 2 och 3 av 11 september-attackerna och Förintelsen 1 och 2.

Jag hoppas i alla fall att ni uppskattat klassikertemat den här veckan! Trevlig helg på er, vi ses igen på måndag! :*

2:a VK

Klassiker du faktiskt borde läsa

08:30

Vi fortsätter på veckans klassikertema! Idag blir det en tipslista. Som littvetare har jag såklart hunnit igenom mig beskärda del av klassiker, och även om det finns en hel hög jag inte gillat så har jag också hittat en hel del guldkorn! Därför får det här inlägget handla om mina favoritklassiker. Utöver Glaskupan och Den allvarsamma leken alltså, eftersom jag redan bloggat om dem den här veckan!

1. Det mest förbjudna, Kerstin Thorvall Modern klassiker om att växa upp med en frånvarande pappa och att göra revolt mot undertryckt sexualitet. 2. Lord of the Flies, William Goulding Det här måste ju typ vara den mest hatade boken bland elever på högstadiet/gymnasiet? Jag gillade den dock verkligen, så sjukt obehaglig! 3. Alice's Adventures in Wonderland, Lewis Carroll Älskar hur knäpp och samtidigt filosofisk den här är. Läses verkligen helst på engelska på grund av ordlekarna! 4. Godnatt Mister Tom, Michelle Magorian Har läst den här typ tusen gånger och jag gråter varje gång jag läser den. 
5. Northanger Abbey, Jane Austen Det här är den enda hela bok jag läst av Austen, men gillade den mycket! Mycket humor och ironi samt drift med annan litteratur. Plus 1800-tal och sånt dårå. 6. 1984, George Orwell Jag försökte läsa den här tre gånger innan jag tog mig igenom den, men när jag väl lyckades tokälskade jag den! Vill verkligen läsa om den snart... 7. Dödssynden, Harper Lee Vet inte vad mer jag ska säga om den här förutom att den är så bra! 8. Mästaren och Margarita, Michail Bulgakov Alltså Mästaren och Margarita är så himla trippad och grym. Har sett den som pjäs två gånger på både Dramaten och Stadsteatern och alltså den är cool.

Vilka är era favoritklassiker?

klassiker

Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg

08:30

Igår skrev jag ett litet inlägg om en sak som jag tycker är fascinerande med klassiker – nämligen att känslorna är desamma oavsett internet och charterresor och snabba bilar och kläder och mobiltelefoner och allt sånt. Och speciellt Den allvarsamma leken berörde mig väldigt starkt. Det handlar om Arvid och Lydia som stal några kyssar från varandra en sommar i sin ungdom. Arvid lovar att han ska fria så fort ekonomin tillåter honom att ha en familj. Men någon annan hinner först, och Arvid och Lydia går miste om varandra. Tio år senare möts de igen och inget har förändrats. Eller alltså jo, både är gifta på annat håll med barn och shitz. Men de är åtminstone precis lika kära.

Alltså den här boken gav mig så himla ont i magen. När en går miste om kärlek som kunde ha blivit och när en slutar älska varandra är ju mina värsta grejer, och den här innehåller både och. Vilket ju ger totalt hjärtsnörp. I alla fall hos mig. Fick typ nästan panik pga så himla himla sorglig.


Och som att inte själva berättelsen vore nog som anledning för er att läsa är språket dessutom så himla fint. Jag är ju som bekant väldigt dålig på att stryka under (önskar ibland att jag höll mig med sådant), men Sandra Beijer har i alla fall postat de allra finaste citaten. Den är betydligt mer lättläst än vad jag tänkte att den skulle vara. Givetvis är språket ålderdomligt, men jag tycker ändå att det flyter väldigt bra. De korta styckena gör också att den går väldigt snabbt att läsa. Bara att sätta upp på läslistan med andra ord!

     Den allvarsamma leken
     Hjalmar Söderberg
     221 s.
     Bonnier Pocket
     2011 (1912)
     Goodreads

funderingar

Känslor som håller

08:30

Den här veckan kör jag lite klassikertema här på bloggen, if you don't mind. And if you do får du titta bort! Jag har ofta ett inneboende motstånd mot klassiker, somnar så fort ordet nämns typ. Men alltså – många klassiker är ju böcker som överlevt av en anledning! Jag har en tendens att glömma bort det. Visserligen har väl många värderingar och sånt som inte håller i dagens kontext, men det får en väl liksom ha överseende med.

En sak tänker jag på väldigt ofta när jag läser klassiker: Är det ändå inte extremt intressant att folk för nästan 100 år sedan kände typ precis samma saker som vi gör idag? Att oavsett mobiltelefoner, datorer, hur vi klär oss eller vad vi äter så var de i alla fall lika på insidan. Och dessutom beskrev dem det på sätt som gör att jag känner igen mig nu.

Det känns som en så otroligt banal tanke, grundläggande, men blir ändå en fascination hos mig. Att Karin Boye i Kris kunde beskriva min ångest. Eller att Hjalmar Söderberg i Den allvarsamma leken kan framkalla extremt hjärtsnörp hos mig. Att de kan sträcka sig ut från 1934 och 1912 för att sätta en kniv i hjärtat och vrida om. Eller att Sylvia Plath i Glaskupan kan berätta om mig. Eller för den delen att Flugornas herre fortfarande är spännande.

Igår blev det en hyllning till Glaskupan, imorgon kommer det handla om ytterligare en klassiker jag läst och gillat nyligen. På torsdag kommer en lista med mina favoriter. På fredag har jag inte riktigt bestämt vad som ska hända än, velar lite än så länge! Oavsett blir det nog nåt kul!

Vi ses imorgon!

att växa upp

Glaskupan, Sylvia Plath

08:30

Året är 1953. Esther vinner en tävling och får åka till New York en månad. Men allt känns egentligen ganska meningslöst – personerna hon möter, modevisningarna de går på. När hon kommer hem till Boston igen brakar hon samman totalt. Det känns till och med meningslöst att duscha – hon måste ju ändå göra om det imorgon. Det går så pass långt att Esther försöker ta livet av sig och hamnar på mentalsjukhus – ständigt rädd för att de ska upptäcka att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli botat.

Åh, jag tyckte så himla mycket om den här boken. Tempot är så lagom att vila i. Beskrivningar av eskapaderna i New York blandas med tillbakablickar till hennes första år på college. För några år sedan hade jag avskytt mållösheten i den här, men nu finner jag det snarare rogivande.


Jag känner igen mig så mycket i Esther också – hur en hela tiden försöker vara duktig. Ha höga betyg, vara omtyckt, vara bra på allt. Typisk duktig tjej liksom. Och så himla fint att det är en bok skriven för mer än 50 år sedan som fungerar på det här sättet för mig. Och den här konstanta rädslan att just JAG är ett hopplöst fall som aldrig kommer bli friskt.

Jag tycker alltid att det är skitsvårt att recensera klassiker – eller alltså vad är ens poängen, de är ju klassiker av en anledning liksom. Ännu svårare blir det med en bok som jag älskar så förbehållslöst som Glaskupan. Jag känner på mig att det här är en bok som jag kommer läsa många gånger om – som till slut kommer ha massor av understrykningar och hundöron. Det är liksom en bok som jag vill älska sönder, tills jag måste köpa ett nytt ex. Gillade liksom allt med den – att Esther inte är your typical bortskämd tjej, språket, beskrivningarna av ångest, tankar kring hur svårt att det är att vilja allt men inte orka någonting, klass- och genusreflektionerna... Alltså skulle kunna fortsätta i evigheter.

Gillade den i alla fall så mycket. Om ni inte förstått det.

     Glaskupan
     Sylvia Plath
     317 s.
     Bonnier Pocket
     2013 (1963)
     Goodreads

Läser just nu

Besöksrekord, bra låtar och mat ni ska laga

13:45

HEJ ALLA! Alltså, vill ni veta en sak? JAG ÄLSKAR ER! Eh, för att ni inte ska tycka det är helt taget ur luften: Jag har nu bloggat ganska precis en hel månad! Eller well, lite mer. Men mars är den första hela månaden jag har bloggat på ett tag. Och det fina är detta: Jag trodde att min undermåliga bloggfrekvens och -kvalitet det senaste året skulle ha gjort att många av er totalt droppat av. Tydligen har det fått totalt omvänd effekt, för jag har slagit besökarrekord den här månaden. Mitt tidigare rekord var på 9057 visningar på en månad. Nu: 12060. Och jag räknar kallt med att jag kommer få 400 till innan dagen är slut, för det är så det brukar se ut när jag postar två inlägg på en dag. Hehe. Fattar ni att det är typ 130% av mitt tidigare rekord?! Alltså tack tack tack för att ni kommer hit och läser och kommenterar. Sjukt kul!

I alla fall. I veckan har jag jobbat, varit hos kiropraktorn och kramats med världens goaste French Bulldog som heter Pixie. Ska träffa min mammas hund på söndag och längtar så! Eller alltså längtar efter min mamma och mina systrar också, men hund!!!!

Här är för övrigt några tips inför helgen: Först tre låtar jag är besatt av för tillfället: Lack of Emotion med Skott, Shankill Butchers med The Decemberists och No Rest for the Wicked med Lykke Li. Om ni inte vet vad ni ska laga kan ni förslagsvis laga vegansk carbonara gjord på chasewnötter och bjäst (!!!! älskar bjäst) och champinjoner. Om ni inte vet vad ni ska snacksa på borde ni definitivt prova Icas cookies med citron och vit choklad (OBS ej veganska).

Och juste! I helgen läser jag Dragon's Green av Scarlett Thomas. Mycket mysig hittills!

Vad läser ni? Vad ska ni göra i helgen?

lyssna

Poddarna jag följer del 2: Skräck och drama

08:30

Förra veckan fick ni sju stycken true crime-poddar. Här kommer några fler poddar jag följer – den här gången på temat skräck och drama. Jag såg att Jack Werner gjort ett inlägg om andra svenska skräckpoddar för övrigt! Jag har inte hunnit provlyssna alla dem, men det kommer säkert dyka upp några nya favoriter där med.

Spöktimmen

Den här har jag ju redan postat ett helt inlägg om, så den bör väl knappast behöva någon ytterligare presentation (för ja, jag vet ju att ni slaviskt läser allt jag skriver). Hehe. I alla fall – skön lägereldskänsla med två kompisar som snackar creepy grejer med varandra.
Favoritavsnitt: Spökhus, Hemsökta platser, Hemsökta hus i Sverige, Olösta mysterier och Olösta mysterier II.

Creepypodden med Jack Werner

Creepypodden är väl egentligen så pass välkänd att den knappt borde behöva en presentation. Men well. Sjukt välproducerad P3-podd där Jack Werner + andra berättar creepypastor och lyssnarberättelser. (För övrigt, ni MÅSTE kolla när William Spetz busringer till Jack Werner. Det är typ bland topp 50 roligaste grejerna på internet).
Favoritavsnitt: Bergsbestigarna, Slottsvakten, Grottutforskaren Teds berättelse, Den leende mannen, Black eyed children och Ryska sömnexperimentet.

Skräckpodden

Jag har i skrivande stund bara hunnit lyssna på ett enda avsnitt av den här, men fick sådan hjärtklappning av det blev en instant följning på den alltså. Därför lite svårt att säga något om favoritavsnitt än, men Ovälkomna gäster var den jag lyssnade på i alla fall!

Lore

Den här är också ny i min lista. Ett par avsnitt har jag lyssnat på än så länge, men gillar skarpt alltså! Handlar alltså egentligen mer om folklore och ni vet sådana väldigt typiska spökhistorier en berättar runt lägerelden och som är mer kopplade till platser. Samt lite resonemang kring varför vi behöver folklore och sånt. Kul tycker jag!

The NoSleep Podcast

Massor av spökhistorier! Från början med berättelser från reddit/r/nosleep, men jag tror att de gått ifrån det. Enligt beskrivningen är det bara originalberättelser i alla fall! Har ingen aning om vilka som är mina favoriter pga att de bara heter nummer...

Ufopodden i P3

Det här är tydligen den nya P3 serie, enligt min man som jobbar på Sveriges Radio. Det är drama-avdelningen som har producerat i alla fall. Här går de igenom olika mysterier i dramatiserade dokumentäravsnitt. Eller alltså det är skådespelare som läser upp intervjusvar. Lite svårt att avgöra vad som är påhitt och vad som är på riktigt, men underhållningsvärdet är ju i alla fall på topp!
Favoritavsnitt: Mysteriet med Vallentunavågen.

P3 Serie

Den här blev ju då superhypad i somras. Det är helt enkelt en dramaserie som jag gillar himla mycket. Först var det De dödas röster, skriven av Sara Bergmark Elfgren, som är en hittepådokumentär om en oförklarlig död. Med övernaturliga inslag och sånt. Efter det kom Kommando Karim, som är en framtidsdystopi där alla som fått uppehållstillstånd de senaste året ska skickas iväg igen.

genus

En dåre fri, Beate Grimsrud

08:30

I min ungdom hade jag en slight obsession vid schizofreni. Det varade inte så värst länge men var såklart inspirerat av Nancy Spungen och Berny Pålsson. Sedan dess har jag inte klarat av att läsa om det. Alls. Något fick mig ändå att tillslut plocka upp den här boken, något jag absolut inte ångrar.

Eli har sedan barndomen varit ett problembarn. Genom livet plockar hon med sig andra personer som bor i henne. Det är Espen som gråter i tid och otid, Emil, Erik som alltid vill göra dumma saker och prins Eugen som tycker om allt som är fint. Parallellt berättas Elis historia tillsammans med hennes nu. Om ett barns trauman, om skrivkurser, om vänner, om hennes könskris, om psykiatriska kliniker, psykoser och när rösterna inte vill hålla tyst. Ändå kantas boken av erövringar. Hur hon ändå lyckas bli författare och ta sig ut från kliniken.

Jag har dragit mig för att läsa den här boken för jag var rädd att den skulle vara så väldigt tung. Alltså jag menar, det är ju ändå 477 sidor vi snackar om här. Men jag måste säga att sidorna trillar på förvånansvärt fort. Kanske för att allt inte är så totalt mörker hela tiden (vilket jag på något sätt ändå förväntade mig, jag vet inte riktigt varför?). Grimsruds språk rinner också på så himla smooth och effektivt. Här hittar du inga onödigheter, men otroligt målande beskrivningar av hur Elis psyke fungerar. Stundvis blir det lite rörigt, eftersom vi hela tiden vistas i Elis huvud med allt vad det innebär, men det blir också extremt starkt. Och även rörigheten fyller ju sin poäng. Hur boken berättas blir en manifestation av hur Elis psyke fungerar.

Berättelsen hoppar också en hel del i tid vilket också gör att jag som läsare aldrig tappar intresset. Varje gång Grimsrud växlar tidsaxel får jag en stark "ja!/nej!"-känsla. Det vill säga: Ja, nu får jag komma tillbaka till den här delen av berättelsen! Fast nej att jag måste sluta med den andra delen av berättelsen en liten stund. Jag kan liksom inte bestämma mig för vilken del jag gillar bäst, vilket i alla fall för mig är himla positivt.

Ah, ville bara säga i alla fall: Denna är genial, läs den.

      En dåre fri
      Beate Grimsrud
      477 s.
      Bonnier Pocket
      2011
      Goodreads

musik

The mess you left behind eller Ode till ett band som gick i graven för tidigt

08:30

I got a song inside my head
I got a demon in my bed
They're both keeping me awake


Känns som att det var länge sedan jag skrev om musik nu. Sen jag började blogga igen har jag väl ändå hållit mig ganska strikt till böcker? Idag ska vi i alla fall prata om ett sånt band som hade en hit som alla kände igen som "Ah, bilreklamslåten!". Deras största låt är nämligen skriven för en bilreklam. Närmare bestämt SAAB. Närmare bestämt den mest ikoniska bilreklamslåten genom tiderna. Låten blev till och med så stor att SVT spottade en sommarplåga och lät den spelas på bästa sändningstid – trots att den var så starkt förknippad med SAAB. Nu vet ni vilken låt det är, right? Följdfråga, värd två poäng: Vad hette bandet? INGEN SOM KAN? Rätt svar är förstås Oh Laura.

Året var 2007 och jag var på kristendomsläger för andra året (öh, nej, vi behöver inte prata om det här. Just nu). Release me spelades varm överallt. Jag var svart och svår och hade inte lyckats få en enda ordentlig vän under mitt första år. Medan mina årskullskompisar var ute och spelade volleyboll eller fotboll eller bara hängde, satt jag oftast på min säng och knäppte på gitarren jag hade med mig, eller lyssnade på musik. Till slut fick jag ändå en kompis, och vi pratade om den där låten. Och han talade om för mig att det var Oh Laura, och att de hade gjort mer musik. Det första jag gjorde när jag kom hem från lägret var att åka till Åhléns och köpa A song onside my head, a demon in my bed.

Och även om Release me är den mest hittiga låten på skivan är den smockad med riktigt bra låtar. A call to arms. The mess you left behind. It ain't enough. Out of bounds. Okej, jag skulle kunna rabbla upp varenda låt på hela skivan, för så bra är den. En perfekt blandning av pop, folk och country, med otroligt snygga texter. 

Tyvärr måste jag meddela att de bara gjorde en ordentlig skiva. The mess we left behind som kom 2012 är mest återinspelningar av tidigare låtar + lite annat. Plus att jag är osäker på om det är originaluppsättningen... I offentligheten kanske Oh Laura mest försvann i tystnad – eller ännu mer blev ett one hit wonder där folk bara minns låten, men inte bandet. En internetkompis till mig har idag barn med trummisen, och tydligen ska det inte alls ha gått speciellt smooth till. Vilket är tråkigt, för jag tror att de verkligen hade kunnat bli något stort. 

Nu är skivan slut, så nu tänker jag avrunda även detta inlägg. Puss och hej och glöm inte att lyssna!

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg