När jag hittade en bit av mig själv

08:30

Att tillfriskna från en utmattningsdepression är lite som att pussla ihop mig själv igen. Och att kasta bort de bitar som aldrig riktigt passade innan, utan som jag pressade in i alla fall. Och sen såga till nya som fungerar bättre. På vissa ställen är det hål, för några pusselbitar verkar ha försvunnit och jag minns knappt ens vad de föreställde. Allt de lämnat efter sig är ett tomrum. I lördags hittade jag en av dessa pusselbitar. På en liten biograf på Östermalm.

I ett halvår har jag när någon frågat mig vad jag helst vill göra svarat "Plugga klart. Doktorera. Forska". Men inombords (och hemma, med Victor) har jag funderat på vad jag verkligen vill göra med livet. Funderat på att sadla om till programmerare. Eller utbilda mig så jag kan jobba i handelsträdgård. Yrken som behövs, där jag inte behöver slåss om jobb, där jag kan känna mig trygg. Men med andra har jag svarat per automatik, det jag brukade vilja – trots att jag glömt varför jag en gång velat det.

I lördags var vi på biografen Zita, där skräckfilmsfestivalen Monsters of Film håller till. Morgonens program var en frukost tillsammans med Jack Werner. När jag hörde honom prata om vandringssägner och skräckhistorier på internet, den nästan livslånga fascinationen och hur de fungerar som tidsdokument – då mindes jag. Jag brukade prata precis likadant om litteraturvetenskap. Det är det här jag har saknat. Det är det som lämnat ett gapande tomrum som gjort mig så förvirrad de senaste två åren. Jag brukade känna precis så där.

Jag vet inte om jag är redo att lägga den här biten i mitt pussel än. Förmodligen inte. Jag är för trött. Måste kanske lägga ramarna klart först. Måste hitta en inställning till livet som fungerar, en rutin som gör att allt känns värt det igen. Men nu vet jag vad den föreställer, och jag vet var den finns. När det är dags kan jag plocka fram den igen. Och vem vet – när tiden är inne kanske jag har fyllt det där hålet med en annan pusselbit. Men jag tror inte det. För det är en av de pusselbitar som alltid passat bäst in – och hur ska jag kunna överge det?

Du kanske också gillar

1 kommentarer

  1. Du skriver så man känner igen det. Man vill ju göra allt, men räcker ju inte till. Många är vi som jobbar med våra inre demoner men vi får stötta oss på varandra och pausa livet ibland.

    SvaraRadera

Instagram

Populära inlägg