Tre veckor och fyra dagar

23:43

Gud, hur många gånger har jag skrivit början på det här inlägget nu? I vilken ände börjar en ens? Hur mycket jag saknar Victor? Hur bra mitt jobb är? Hur fantastiskt livstempot är här? Hur ensamt det ibland känns? Hur trött jag är på att allt är nytt? Hur mycket jag älskar träden och utomhuslukten här?  Hur glad jag är över att ha hittat metoder för att få ett distansförhållande att överleva? Hur glad jag är över att ha åtminstone en så jävla bra vän här, och flera kompisar? Hur jobbigt det är? Hur fantastiskt det är?

Jag vet inte. Om fem dagar har jag varit här i prick en månad. Längre än jag någonsin varit utomlands någonsin förut. Fastän det här inte ens är utomlands längre, utan hemma. Jag säger att jag ska åka hem när jag ska åka till Victor i slutet på augusti. Jag säger att jag ska åka hem när jag ska åka tillbaka till Irland en vecka senare. Vissa saker hatade jag i början, men jag börjar nästan känna en ömhet inför att bussarna här aldrig följer tidtabellen, att huset jag bor i luktar starkt av söt och tung parfym. Att hundarna ute på gatan skäller jämt, att katterna har nattslagsmål på bakgårdarna, att ungarna har dagslagsmål på ängen en bit bort. Att alla röker överallt hela tiden. Att alla ber om ursäkt för allt hela tiden. Men jag är också så trött på att ingenting är välbekant, och att jag inte känner folk här.

Allt är lugnare här. Prestationsnivåerna låga. Kakelplattorna sneda, hemsidorna fula, bussarna sena. Alla är vänliga, hjälper till, svarar på frågor, flyttar på sig när de är i vägen. Stannar inte mitt i gatan när en har bråttom. Eller vadfan, ingen här har bråttom ens. De kör i 80 km/h på 100-vägar. Tutar inte, kör knappt om. Det är som att allas personliga motto är "Good enough", vilket är precis vad jag behöver vid den här tidpunkten i livet.

Innan jag kom hit hade jag inte jobbat mer än typ 60% på ett och ett halvt år. Inte mer än 40% det senaste året. Jag satte mig på det där jäkla flygplanet med ont i magen för att jag inte visste om jag alls skulle klara av mitt jobb. Om jag ens skulle ta mig igenom en vecka utan utmattning. Men jag har tagit mig igenom tre. Jag har till och med blivit godkänd efter utbildningen. Jag har tagit mina första samtal. Jag sov 12 timmar natten till idag och har mest läst och tittat på tv-serier under dagen, men jag är inte däckad.

Jag har en bästa vän här. Som aldrig ifrågasätter vad jag tänker, utan har räknat ut varför innan jag ens sagt något. Som vet vad jag vill innan jag vet vad jag vill. Som är generös och som skiter i mina dåliga sidor. Jag är inte ens rädd för att säga jobbiga saker till honom. Vi ses varje dag på jobbet och hittills varje helg. Jag saknar mina vänner i Stockholm så himla mycket, men det är lättare när jag har en allierad här. En självklar kompanjon att sitta ihop med. Någon som kan säga att andra personer är idioter (har träffat några sådana här också, men inte så många. Försöker ignorera) och att jag inte ska acceptera när de beter sig som assholes mot mig. Det är bra. Är innerligt tacksam över att vi hittat varandra.

Aaaah, det här blir så långt och jag har inte ens pratat om det viktigaste: Victor. Vi facetime:ar, och ikväll har vi tittat på nya It tillsammans. Vi skickar bilder till varandra flera gånger om dagen. Ibland filmer på vägen hem från jobbet, hur det ser ut hemma eller Katniss som försöker äta upp Victors hörlurssladd. Det är jobbigt, men vi kan ta oss igenom det här. Jag saknar att somna och vakna bredvid honom, hans lukt, att laga mat tillsammans, att tramsa med honom. Men även om det är jobbigt för mig är jag full med nya intryck, medan han är hemma med samma lunk fast utan mig.

Jag saknar Katniss. Jag saknar min gitarr, mitt piano, mina växter, min mamma, mina systrar, Victors föräldrar, vår lägenhet, smågodis, turkisk peppar, bra kaffe, att ha nära till skogen (de har knappt någon skog här, bara en massa gröna fält), mina kompisar och tusen andra saker. Men jag HAR det bra här. Det har jag faktiskt. Och om mindre än två veckor kommer Victor hit.

Du kanske också gillar

2 kommentarer

  1. Det är så intressant och inspirerande att följa din resa på instagram. Min man ska börja studera och flyttar bort om en vecka så jag kan relatera, det är tungt. Jag hoppas att du har tid att känna dig stolt också över varje dag som du klarar av :) för det tycker jag du ska vara! Heja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack <3 Ja, jag är fasen så jäkla stolt. Typ varje dag jag går hem från jobbet. Och hallå, det är kämpigt, men ni kommer komma ur det starkare!

      Radera

Instagram

Populära inlägg