The Wolf Wilder,
Katherine Rundell


Jag har dreglat över The Wolf Wilder i flera veckor i bokhandeln. I princip varje gång jag gått förbi nyhetshyllan har jag varit tvungen att hålla i den en stund. Något med bokens hela uppenbarelse gör den så tilltalande – en kombination av omslag, illustrationer inuti, tyngden, formatet, finishen på omslaget... Om vi ska vara materialistiska (och det ska vi) så vill du INTE läsa denna som ebok. För läsa den – det vill du.

En annan grej jag fastnade för var Philip Pullman-blurben på framsidan. Visserligen sa den inte så mycket, men His Dark Materials är ju bland mina favoriter, och det är precis något sådant jag har saknat att läsa den senaste tiden. Att Rundell är extremt inspirerad av Pullman märks tydligt, trots att The Wolf Wilder egentligen inte innehåller ett endaste uns övernaturligheter (eller ok, det är ju frivilligt om en vill se huvudpersonens band till vargarna som magi eller inte).

Boken handlar om Feo. Hon bor i den ryska skogen tillsammans med sin mamma. Tillsammans tar de hand om adelns "avlagda" vargar och försöker lära dem att leva i vildmarken igen. Isoleringen gör att vargarna pretty much är hennes enda vänner – fram till den dag hon träffar Ilya. Ilya är en soldat i hennes egen ålder. Han har fått order om att skjuta vargarna så fort han ser dem, men hans fascination för dem gör att han inte kan. Istället kommer han tillbaka till Feo och vargarna dag efter dag. Självklart går det hela snett och general Rakov upptäcker det hela. Han fängslar Feos mamma och sätter ett pris på Feos huvud.

Alltså historisk korrekthet är det sådär med i den här boken (according to min jobbkollega), men om en inte är speciellt kunnig (som undertecknad) är det ganska lätt att se mellan fingrarna med sånt (i alla fall om en inte läser den som en historiebok. Vilket du inte gör. Eftersom den är skönlitterär. Författaren verkar inte kunna speciellt mycket om vargar heller, men wth det är inte en naturdokumentär så I honestly don't care). Om du vill ha något magiskt sagoinspirerat men utan faktisk magi är det här definitivt din grej. Jag slogs av ungefär halvvägs in i boken av att det här är en lika lös retelling av Rödluvan som till exempel Cinder är av Askungen. Fast i Ryssland. Och i extrem kyla. Vi snackar -40 här. Och jag gillar det som fasen alltså. Är det bara jag som känner att Ryssland eventuellt kan bli morgondagens trend? Helt klart med Leigh Bardugo som vägledare.

Shit, jag pratar bara om Ryssland trots att den här boken har flera andra kvaliteter.
Stark kvinnlig huvudkaraktär – alltså älskar henne?! Vill ni ha en tjej som inte är rädd för NÅGOT, har värsta mördarinstinkten, är ett strategiskt geni och allmänt bad ass – here you got her. I form av ryska rödluvan
Könsöverskridande vänskap – i och för sig är de typ 11, men sweet ändå.
Brytande av normativa könsroller – hon cool och kompis med de vilda djuren, han drömmer om att dansa balett
En bra story – bra tempo med action och långsammare bitar blandat samt bra blandning av nederlag och framåtrörelse.
Lagom mycket hjärtekross – no spoilers!!!!
Svinsnygga illustrationer – alltså seriously, kolla bara ovan.

Jag tycker definitivt att du ska kolla in den här om du gillar Philip Pullman eller är ute efter en mysig, vintrig bok med sagoinslag. Du skulle också kunna checka in Beastkeeper som har lite samma stämning.

The Wolf Wilder
Katherine Rundell
256 s.
Bloomsbury
2016
Goodreads

En viktig bok om fittor



Idag är det den 2 december och jag får äran att stå för dagens viktiga bok! Eller tja, min bok är faktiskt ett seriealbum. Vi ska nämligen snacka lite fittfakta. Ja, som i det där typ hälften av världens befolkning har mellan benen. Hur mycket av det du lärde dig om alla fittbärares underliv på sexualkunskapen i skolan eller genom broschyrer på ungdomsmottagningen eller i sexspalten i Frida tror du är vetenskap färgat av patriarkatet? Om du säger ”Men vetenskap ska vara objektivt, det kan en ju inte sätta sig emot” måste du omvärdera. Visst ska vetenskap vara objektivt, men det färgas också av kunskapsgrund och såklart den mänskliga faktorn. Hur många av er fick inte lära er om mödomshinnan, att alla fittbärare inte kan få orgasm eller att penetrationssex var det enda viktiga i skolan? Och personligen var jag femton (låt mig upprepa: FEMTON) innan jag ens VISSTE att fittbärare kunde få orgasm eller vad det var. Jag hade då varit sexuellt aktiv i två (låt mig upprepa: TVÅ) år!!! Skyller detta till 100% på skolan och ungdomsmottagningen och Frida.

Därför är det så himla bra när folk liksom tar på sig att på ett enkelt och lättillgängligt sätt tar på sig att bilda. Det gör Liv Strömquist i Kunskapens frukt.

Här är en lista över vad som är så bra med Kunskapens frukt:
- I och med att den är i serieform är det hela så himla lättförståeligt. Du måste inte ta dig igenom tunga textmassor. Lite text + mycket info = yay!
- Strömquist är noga med att alltid källhänvisa, så om någon vill ifrågasätta fakta kan de läsa källorna.
- Dessutom är det ROLIGT.
- Strömquist belyser vår nuvarande kultur och maktordning genom att peka på historiska tankar som lett fram till det hela.
- Och om det inte var nog med att det smockas in historia, fakta och humor så jobbar hon även med att skittydligt visa på strukturerna som möjliggjort all felinformation.

Det var några grejer. Eftersom jag fått en så tidig dag har ni ju också god tid på er att beställa julklappar. Det här råkar vara en grym presentbok, så om ni har
1. Någon tonårig fittbärare med undermålig sexualundervisning eller
2. Någon vuxen fittbärare eller
3. En jävligt ignorant kukbärare eller
4. En kukbärare som ni som fittbärare ligger med och som ni vill ska veta mer om era underliv
– då borde du definitivt kika in den här (åh, även om du råkar vara en fittbärare som vill köpa julklappar till dig själv)! Det är mitt bästa julklappstips.

Missa inte heller Sofies lucka som var igår! Imorgon får ni kika in hos Elin! Hela schema hittar du här!

Julhandelsetikett

Hörni, imorgon är det första december och julhandeln har redan börjat så smått. Det här att folk verkar tappa all vett och sans så fort de blir kunder i julhandeln är ett vetenskapligt bevisat faktum (källa: mina egna högst vetenskapliga undersökningar). Här kommer därför en liten lista med dos and don’ts i julhandeln – såhär gör du för att underlätta mitt arbete, ge mig mindre stressextrem och färre missnöjda kunder:

1. Kolla gärna upp innan vad du vill ha. Det är jättesvårt för mig att veta vilken bok du menar om du kommer med ett ”Den hette någon med dragons”. Jaha. Hälften av våra fucking böcker heter något med fucking dragons. Och seriöst: Julhandeln är inte ett tillfälle att gå in och ”bara kolla lite”, för det är fucking mayhem i butiken. Om du gillar att typ kunna… gå utan att bli skuffad, då ska du inte in i min bokhandel i jul.

2. Har du sett något på vår hemsida? Ta en screenshot! Helst så jag ser artikelnumret. Att få artikelnumret serverat är GULD. Det gör att mitt arbete att kolla upp om/var vi har varan tar ca tio sekunder istället för tio minuter. Hur du inte ska göra: ”MEN JAG SÅG DEN PÅ ER HEMSIDA OCH DET STOD ATT NI SKA HA DEN INNE SÅ DÅ SKA NI BARA HA DEN!!!!!” AHMEN FÖRLÅT NÄSTA GÅNG EN KUND KÖPER NÅGOT DU KANSKE EVENTUELLT SKULLE VILJA HA SKA JAG SÄGA ”APAPAP DEN DÄR SKA EN ANNAN KANSKE KÖPA SENARE SÅ DET GÅR INTE!!!!!”

3. Säg till om du råkar ha sönder något. Tro mig – vi VET att olyckor händer, speciellt när det är trångt och folk är stressade. Under mina två år på bokhandeln har det hänt en enda gång att vi tvingat en kund betala för något, och det var uppenbar vårdslöshet (svingande okontrollerat med en stor och tung ryggsäck). Mest troligt kommer vi inte ha sett vad som hänt så om det känns skämmigt kan du säga "Någon råkade ha ner den här, eller jag hittade den här trasig på golvet". Det som kommer hända om du kommer med en vara du råkat ha sönder är att vi säger: ”Ojdå, hoppsan det var tråkigt! Tack för att du sa till! Jag knackar ut den!” och sen kan du återgå till din julshopping och har sparat oss en hel del arbete!

4. Ha plånbok redo när du kommer fram till kassan. Om du har stått i kö i ett par minuter och bara väntat – hur kan det då komma sig att din plånbok ligger längst ner i väskan och det tar två minuter för dig att rota fram den? Tid som JAG får stå och vänta medan kunderna bakom blir irriterade.

5. Flytta pengar mellan konton innan du kommer fram. Den här julen tänker jag vara stenhård. Den som säger ”Oj vänta jag måste flytta pengar mellan konton” kommer jag säga ”Okej, då får du flytta lite på dig så jag kan ta nästa kund så länge” till. Återigen: DU HADE KUNNAT GÖRA DETTA MEDAN DU STOD I KÖ.

6. Klaga inte över att vi inte slår in paket. Alltså seriöst, märkte du hur kort tid du behövde stå i kö fastän den var mer än tio meter lång? Förra året var min första jul i kassan och jag fick höra flera gånger om dagen från kunder att de var imponerade över hur snabba vi var. Om vi skulle slå in allas julklappar skulle vi behöva tumma på två saker som för oss är mycket mycket viktigare: Nämligen dels effektiviteten i kassan – att folk ska slippa vänta. Men kanske ännu viktigare: Vi skulle inte ha tid att hjälpa så bra och boktipsa om vi dessutom måste slå in paket. Den tid det tar att slå in paket lägger jag hellre på att hjälpa en farmor att leta efter den perfekta boken till hennes barnbarn.

7. Stå still medan du får hjälp. Det är skitmycket folk i julhandeln. Vet du hur många personer vi träffar och pratar med varje dag? Om du inte har ett extremt säreget utseende (och tro mig, det är svårt att ha det i min bokhandel. Med turkost hår och piercingar är du en i mängden) så STÅ STILL. Or I will never find you again.

8. Om du tycker att jag gjort ett bra jobb – säg gärna det. Julhandeln är skitstressig och extremt energikrävande. Att få höra att vi är effektiva i kassan eller att jag kommit med bra boktips eller något annat ger en extra skjuts energi. Jag kräver inte dricks. Det kostar ingenting att tacka för ett bra jobb, men ger desto mer till mottagaren.

Nu kan jag bara avsluta med: Happy Hunger Games.
Tycker ni jag glömt någon punkt?

En viktig bok


Alltså hörni, den här veckan tar november slut???? Känns som att jag ägnat den här månaden åt att 1. Vara sjuk. 2. Vara allmänt trött. 3. Vara allmänt sur och deppig. Hoppas på att december kan ändra på det. Jag hoppas också på att december ska kicka igång mig från min lässvacka, och det tänkte jag använda den här grejen till. Sofie anordnar nämligen julkalenderstafett i år igen! Tjoho!

Såhär ser deltagarlistan ut:

1. Sofies bokblogg
2. Sagan om sagorna
3. Elin,Bokslukaren
4. C.R.M. Nilsson
5. Hanneles bibliotek
6. Agnes bokblogg
7. Emeli, Boozen Books
8. Breakfast book club
9. Sincerely Johanna
10. Camilla, Vad vi läser
11. Rebecca, Bokintresse
12. Emmelie, Bokmumriken
13. Anna, Stories from the City
14. Hanna, Den läsande kaninen
15. Lysans noblesser
16. Lisa, Pantalaimone
17. Lakritsboken, Bokskåpet
18. Elvira, TheWorld I Live In
19. Gabriella
20. Sizzens blogg
21. Sofie Schander
22. Liza, I regnet
23. Boktanken
24. Lilla bus

Mig hittar ni med andra ord redan på fredag! Då ska jag skriva om något sjukt bra som jag INTE bloggat om tidigare! :)

Några andra ställen ni kan hitta mig på

Jag är precis tillfrisknad efter nästan två veckor feber. Jag läser inga böcker. Det går förjävla dåligt med det. Sämre än sämst faktiskt. Jag saknar lite att blogga dock. Men svårt att hitta saker att skriva om när allt jag orkar göra är att spela Sims och kötta The 100 och Top Model... Något jag dock var tvungen att tvinga mig att göra medan jag var sjuk var att skriva klart två grejer som inte alls skulle till bloggen.

Den ena kan ni läsa på en gång. Tidningen K gjorde en liten mejlintervju med mig om hur svensk ungdomsfantasy mår för tillfället. Tycker visserligen att de klippt lite väl mycket i vissa av mina svar, men det är sånt en får leva med. Kul hursom.

Den ena får ni vänta på ett tag till. Jag har skrivit mitt första frilansartikel! Yay me! En superrolig text att skriva eftersom den riktar sig till en väldigt annorlunda målgrupp än jag är van vid – nämligen barn. Den handlar förstås om sånt jag kan bäst (det vill säga barn- och ungdomslitteratur i kombo med fantasy och SF). Okej sårri, jag borde kanske tala om var ni hittar min text: I nummer två av tidningen Koko – ett supersuperfint magasin för barn upp till 13. Så alla ni som har kids hemma: Ni borde verkligen kolla in den här tidningen. Jag vet inte riktigt när "mitt" nummer kommer ut, men om ni prennar så får ni ju alla nummer. Och jag vet inte om det här bör ses som ett samarbete, eftersom jag fått betalt för att skriva artikeln till tidningen (dock inte detta blogginlägg), och jag KANSKE är smått partisk: Men seriously, denna tidning hade varit min bästa kompis när jag var i den åldern. SÅ FIN och så himla bra texter i det första numret. Här på hemsidan kan ni i alla fall teckna prenumeration, eller köpa bara ett nummer om ni vill det.

Station Eleven,
Emily St. John Mandel


Ett Star Trek-citat får vara ledordet i Emily St. John Mandels Station Eleven. En epidemi har dödat 99% av jordens befolkning. Här får vi möta några personer försöker deala med katastrofen. Det är Kirsten som bara var åtta år gammal när epidemin utplånade större delen av människorna. Nu åker hon runt i det som brukade vara USA och spelar Shakespeare. För att bara överlevnad inte är tillräckligt. När de drar runt bland olika byggnader håller hon alltid utkik efter skvallertidningar. Då och då stöter hon på artiklar om Arthur Leander – den kände skådespelaren hon spelade mot den sista kvällen då allt ännu var som vanligt. Genom artiklarna försöker hon pussla ihop vem Arthur var.

Vi får också möta Jeevan – Jeevan som försökte rädda Arthur den där sista kvällen då han fick en hjärtattack på scen. Jeevan som får rådet av sin bästa vän att fly från stan innan det är försent, men som väljer att gardera sig hemma hos sin bror istället. För hur ska Jeevan kunna fly när brodern inte kan följa med?

Den tredje personen vi får följa på nära håll är Clark, Arthurs bästa vän medan han fortfarande var i livet. Påväg till Arthurs begravning nödlandar planet på en helt annan flygplats. Tjugo år senare har han byggt ett museum med prylar vi skulle anse vara vardagliga och praktiska – men som i det postepidemiska samhället är värdelösa. Det är kreditkort, mobiltelefoner, bilmotorer, laptops. Samtidigt flätas Clarks, Jeevans och Kirstens liv ihop, både efter epidemin och innan den.

Även om det här inte var lika mindblowing känsloattackerande läsning som Ensam kvar var för mig gillade jag verkligen denna skarpt. Jag tror att jag måste börja omvärdera min syn på vuxenböcker, för jag märker att jag dras mer och mer till sånt här. Det vill säga långsamt, litterärt, relationsdrivet. Det är inte så förutsägbart hela tiden. Det leder till och med till aha-upplevelser ibland. Och en enorm tillfredsställelse när St. John Mandel lyckas knyta ihop allt på ett logiskt och ack så snyggt sätt.


Författarens finurlighet visas inte bara i själva berättelsen, utan även i språket. Hon säger så otroligt mycket i det hon inte säger. Citatet ovan är taget från ett tillfälle då Jeevan får höra historien om Bens första dagar efter epidemiutbrottet. Hela Bens familj har dött. Han själv är fortfarande vid liv, trots att han vårdade familjen hela tiden medan de var sjuka. Och vad är det för liv att leva när alla en älskar är döda? Ändå finns det ju någonting där som gör att Ben fortsätter, en överlevnadsinstinkt som alla bokens karaktärer besitter. De skapar liv för sig själva. Försöker fortsätta. Jag tänker på förhand att jag inte vet om jag skulle ha den styrka som krävdes, men tänker också att en nog bara fortsätter ändå i en sån situation. Först på ren automatik. För att en alltid fortsatt. Och sen för att göra något vettigt av hela skiten.

Kort sagt en väldigt tankeväckande bok. Fantastiska personporträtt med karaktärer som får vara riktiga och dynamiska. Snygga sammanvävningar. Fint språk. Litterära referenser. Helt enkelt: Väldigt mycket att gilla.


Station Eleven
Emily St. John Mandel
333 s.
Knopf
2014
Goodreads

Om hur en människa bör vara utifrån två fantasyböcker

Här kommer ett inlägg jag tänkt skriva hur länge som helst (typ sen i september när jag läste klart Momo och kampen om tiden av Michael Ende och Ondvinter av Anders Björkelid. Det är också en liten uppföljning på ett inlägg jag skrev föra 1,5 år sedan som heter Om fantasy och politik. I det förklarar jag varför fantasy alltid måste ses som politiskt, och även om jag fick en del mothugg står jag fortfarande fast vid den åsikten (om en ska hårddra det måste ju i och för sig allt vi någonsin gör och skapar ses som politiskt). Här kommer dock ett litet inlägg om några fantasyböcker som är uppenbart samhällskritiska.

Under september läste jag alltså två böcker som på ett plan visade sig vara väldigt lika. De förespråkade ett enormt lika människoideal: Nämligen att inte frysa ihop inombords och inte sluta bry sig om andra människor.

I Momo handlar de om de små grå herrarna som förespråkar tidssparande. Resultatet av att alla vuxna börjar spara tid är att barnen glöms bort. De vuxna glömmer också i all stress och tidssparande bort sig själva. Allt som det finns utrymme för i deras stressade hjärnor är att spara mer tid. I Ondvinter är det en kyla som tränger sig på istället. En kyla som gör att en tappar livsgnistan. Tappar uppskattningen för allt som är fint i livet.

Något annat som slog mig när jag läste Ondvinter (som alltså var den andra boken jag läste, ganska snart efter att jag avslutat Momo) är det här hur det hela smyger sig på. Inte i någon av böckerna vet eller förstår den "drabbade" att den är just drabbad. Jag tänker på det här då och då när jag läser fantasy, när det dyker upp sådana här grejer. Om en är olycklig utan att veta om det – hur kan en då veta att en är olycklig? Eller hänger ni med på vad jag menar? Jag tänkte på det till exempel när jag läste The Magician's Nephew och de hamnar i någon utav de andra världarna eller i mellanvärlden med dammarna eller vad det är. De måste kämpa för att inte glömma tiden, och för att inte glömma att det inte är var de hör hemma. Jag tänker att det är samma sak här – att det finns någon typ av värde i att vara den en är. Det finns ett värde i att kämpa för att komma ihåg att inte stressa, eller komma ihåg att uppskatta livet.

Sen finns det ju självklart en värdering i hur samhället bör se ut också. Momo – som ju riktar sig till en lägre åldersgrupp än Ondvinter – är ju ganska uppenbart didaktisk. Det finns ett syfte att träna barn in i ett samhällsklimat där folk är viktigare än att spara tid. Framför allt måste det väl ses djupt samhällskritiskt ställt mot en modern kontext – just det här tänker jag är ett stort samhällsproblem. Att tid är pengar och att pengar värderas högre än människor. Det syns väl inte minst med till exempel New Public Management där att bota sjuka människor definitivt inte ses som första prio.

Har du läst någon av böckerna? Vad tänkte du?

Tre tvåmannaband

Jag är en sån där person som lyssnar stenhårt på ett band i taget (ok, kanske inte riktigt, men ändå). I början på sommaren var det Grateful Dead, sen Belle & Sebastian, sen Big Star och nu har turen kommit till Black Keys. Som ju är ett tvåmannaband. Och då kom jag på att jag faktiskt väldigt mycket gillar några andra tvåmannaband, så det tänkte jag tipsa om idag. Och obs på att inget av dem är Johnossi. Lyssnade skitmycket på dem för några år sedan, men sen tröttnade jag.

Men vi kan ändå börja med Black Keys eftersom jag då lyssnar sönder dem för tillfället. De är två snubbar som gör rätt så soulig blues blandat med garage och indie. Ibland rätt så dansant. Bästa bästa skivan är Brothers! Har i och för sig faktiskt inte lyssnat på de två senaste eftersom de inte finns på Spotify. Men ändå.

Death From Above 1979 upptäckte jag i början på förra året, och lyckades av en slump boka en Berlin-resa precis samtidigt som de spelade där. Bra va! De är två snubbar som gör discoindie som drar mer åt punkhållet än åt electrohållet (vilket vi ju gillar). De har bara gjort två fullängdare och en EP, men jag tycker i vart fall att den senaste – The Physical World – är grejen. Alltså seriously dope.

Två andra trevliga snubbar är Royal Blood som släppte sin debut 2014 och fortfarande inte gjort nåt mer. Högst dåligt. Det här är också ganska bluesig garage, fast med extremt tydliga Zeppelin-influenser. Bra grejer.

Dock: Märker ni ett stort jävla problem med det här inlägget? Tre band – SEX SNUBBAR. Bara dudes. Och jag som hatar män och allt. Så jävla tröttsamt. Försökte komma på tvåmannaband med bara tjejer i, men de enda jag kom på är Tegan and Sara och de har ju ändå kompband. Systraskap finns ju förstås, men de är inte riktigt min tekopp.

Så om ni har några bra tips på området tvåkvinnoband så får ni mycket gärna lämna en liten kommentar. Puss och trevlig helg!

Don't try for perfect, it's never enough

I förra veckan var jag en snabbvisit på universitetet för att lämna några böcker. För första gången sedan slutet på maj. Jag har dragit mig för att åka dit, för det blir så himla slutgiltigt på något vis. Att jag inte pluggar nu, och inte heller kommer göra det till våren. Dragit på mig biblioteksskulder jag inte ens vågar titta på bara för att jag inte kunnat deala med mitt eget beslut (eller beslut och beslut – som om jag hade något val här. Att plugga en termin till hade vara att trycka ner gaspedalen i botten samtidigt som nosen på bilen pekar in i en bergvägg. Jag vet ju det, ändå är det så hårt).

En gång åkte jag förbi universitetet med bussen ut till mamma och fick ett sting i magen av saknad. Längtade, längtade, längtade. Nu är all tid jag tillbringar där ren och skär ångest. Jag grät på tunnelbanan därifrån. Det som en gång varit mina drömmars plats står nu som ett monument över mitt eget misslyckande. Jag är så rädd att jag aldrig ska komma tillbaka. Aldrig mer avsluta det jag påbörjade. Så jävla rädd att det ska sluta i brustna visioner, tomma ord. Att jag ska bli fast på bokhandeln resten av livet. Och det värsta är att jag låter universitetet vara en symbol för allt som blev fel förra hösten. Jag låter läraren jag hade då ta hela skulden för att jag planerade dåligt.

Ändå lyssnar jag dåligt på Victor när han säger att jag ska ta det lugnt. Inte säga "jag orkar inte" och ändå säga ja. Utan säga "jag orkar inte" och sen avstå. Jag blir så besviken på mig själv vad jag än gör. Jag orkar inte vara som normala människor. Och när jag försöker blir ALLT så svårt att jag förstör det som jag vill mest. Och jag är så rädd att jag ska återgå i mode där jag inte sover, utan bara skruvar mig oroligt mellan lakanen. Bara ligger med ett tickande i bröstet. Förra året påminde det mig om allt jag inte hann göra. Nu påminner det mig det jag hade kunnat göra nu om jag inte hade pajat allt.

Och jag hatar att alla frågar mig när jag ska börja plugga igen – inte illvilligt. Jag vet att de bara undrar, att de vill planera en New York-resa till våren, dricka kaffe med mig i skolan. Jag vet att de vill vara snälla, omtänksamma. Men allt jag hör är "Varför är du inte lite duktigare? Varför jobbar du inte på lite mer?", eftersom allt jag orkar är att jobba max fyra dagar i veckan. Jag fick välja fritt hur mycket jag vill jobba i julhandeln. Jag tackade nej till heltid. För jag pallar inte. Känns ändå skönt att alla på min arbetsplats har någon sorts förståelse för att jag inte orkar heltid. Förra julen pluggade 100% och jobbade 60%. Nu: Jobb på 80%. That's it. Och jag är ändå så jävla orolig över att det ska vara för mycket. Och framför allt har jag så ont så ont i magen över att jag aldrig ska klara av att ta mig tillbaka.

Rubrikreferens: The Pretty Reckless — Oh My God

Ensam kvar,
Alexandra Oliva


Jag har redan skrivit ett inlägg om mina känslor efter att ha läst klart den här boken – och ärligt talat återhämtade jag mig inte på resten av den dagen. Jag var nedstämd och tankspridd (så pass att jag körde in i en annan bil på parkeringen. Några tusenlappar åt helvete (eftersom det såklart bara var MIN bil som blev skadad), vill ha en varningstriangel på den här boken alltså) och kände mig allmänt skör. Jag skulle ju säga att det är ett ganska bra betyg. Men den var också på något knäppt sätt precis vad jag behövde just nu.

Zoo har kommit till det stadiet i livet då det är dags att skaffa barn – något hon är livrädd inför, medan det är hennes makes högsta önskan. Hon intalar sig att om hon bara får göra det här sista äventyret kommer hon bli redo sen (fastän hon innerst inne vet att det inte är sant). Så hon söker till ett tv-program som går ut på att överleva i naturen. Ensam. Med bara TV-kameror som sällskap. Men medan hon är därute i vildmarken går något snett. Medan hon är därute går civilisationen under, och plötsligt finns inget att komma tillbaka till.

Jag tyckte verkligen att den här boken var skitbra. Den är väldigt långsam och mer filosofiskt/känslodriven jämfört med tidigare apokalyptiska böcker jag läst, vilket jag verkligen gillade. Har förstått att jag nu helt klart bör söka mig vidare till Emily St John Mandels Station Eleven och Becky Chambers The Long Way to a Small, Angry Planet. Det långsamma tempot ger mer utrymme för eftertanke, och det är så skönt att på något vis kunna bygga sitt eget space inuti boken. Och att slippa tonåringars överdrivna problem. Och att slippa mattheten i att tempot annars måste ligga på 100% hela tiden.

Berättelsen berättas hela tiden växlande mellan nutid och tillbakablickar. Tillbakablickarna kommer både med en beskrivning av vad som händer och en beskrivning av vad som visas i TV, vilket jag tycker är riktigt snyggt gjort. Samtidigt förhåller sig berättaren hela tiden till det som redan hänt, ni vet sånt där som "Här får hon syn på prinsen, men det vet hon inte förrän i kapitel fem" (den som tar Disneyreferensen får en kaka!), som också till exempel Stephen King är mästare på. Att det här är Olivas debut tycker jag inte märks alls, för hela berättelsen genomsyras verkligen av författarens skicklighet. Något jag också gillar hur Oliva förhåller sig till och lyckas formulera kritik mot. Till exempel reflekterar hon över hur deltagarna i TV-programmet reduceras till stereotypa karaktärer – trots att de är mer än så. Jag kunde i början dock störa mig lite på hennes besatthet av att beskriva hur alla karaktärer såg ut – alltså verkligen ingående beskrivningar, komplett med hudfärg och allt. Men jag kan ju förstå poängen i det med, eftersom det ingår i TV-bolagets framställning av dem som stereotyper.

Det här är egentligen till väldigt liten del en postapokalyptisk överlevnadsberättelse. Istället är det allra allra mest en kärlekshistoria, och det är det som fastnar hos mig. Jag tycker verkligen att det här är en sjukt läsvärd bok och att ni ska grabba tag i den snarast!

Ensam kvar
Alexandra Oliva
348 s.
Albert Bonniers Förlag
2016
Goodreads
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...