Det kan bli allt som jag saknat inom mig, det kan bli kvällen vi alltid minns min vän

Trots att jag har min enda semestervecka nu har jag en jävla massa att göra den här veckan. Det är bordsplaceringar som ska stämma (damn you familjefejder och folk som bara känner en person. Snart blir det egna bord alternativt hela havet stormar), nattamatsbak, spellistebygge (alltså rimligt att min största musikinspiration på senaste tiden är How I Met Your Mother? Mycket rimligt), dryckesplanering osv som ska fixas. Alla har hela tiden frågat mig om jag är nervös och om jag är stressad för att det är mycket att göra. Jag har hela tiden svarat "Nej, det är inte så farligt. Känns som att alla har så mycket att göra inför sina bröllop, men jag fattar inte riktigt vad jag ska göra". TILL EXEMPEL hade vi ju kunnat göra en spellista liiiiite tidigare. Victor har i alla fall en slips (rosa!) och ett par skor (bruna!) nu, så då behöver jag inte vara stressad över det.

Men mest har jag fjärilar i magen för på lördag kväll kommer världens bästa person vara min MAN och jag kan inte sluta säga det till honom. Jag får inte ens pussa ut fjärilarna i magen, eftersom jag är sjuk och under inga omständigheter får smitta Victor...

Sååå hörni, jag tar en liten bloggsemester nu. Ska försöka hålla mig borta tre veckor. Puss och hej på er, och ha det så fint!

Rubrikreferens: Sommarvin - Hästpojken

Jakten på den bästa filmen

 Sååå, ni vet en sån här typisk möhippe-/svensexe-grej när en ska svara på frågor om sin partner? Det fick jag givetvis göra i lördags, och Victor hade fått göra det på sin svensexa också. Min lättaste fråga att svara på (yep, lättare än hårfärg för han har helt obestämbar hårfärg) var: "Vilken är Victors favoritfilm?" Jag svarade "Fight Club" innan frågan ens var färdigställd (jag tänkte faktiskt kortare tid än vad Victor gjorde när jag skulle dubbelkolla det med honom efteråt. Och ja, det är fusk att kolla med varandra innan bröllopet). Sen fick jag ju förstås frågan om vilken min favoritfilm var för att de ska kunna kolla så att Victor svarat rätt. Jag svarade "Låt mig återkomma".

You see: jag visste inte vilken som var min favoritfilm. Hade någon frågat mig för tio år sedan hade jag utan att blinka svarat Amelie från Montmartre (ett av mina favoritstycken att spela på piano är därifrån faktiskt!). Nu? Jag har inte sett den på så många år. Så hjärnstillestånd it was. I två hela dagar. Ett gäng filmer for genom mitt huvud. Mitt safe card är Guardians of the Galaxy. Tittar på den jämt när jag mår dåligt. Men jag skulle knappast säga att det är min favoritfilm.

Några andra som for genom mitt huvud var 9 – snygg och lagom allvarlig + en hel hög med gråt (jag gillar gråtiga filmer) – och Coraline. Yeees but no. Ett tag tänkte jag att jag förmodligen är så pass fulkulturell att det nog måste bli antingen Clueless, Mean Girls eller Easy A

Jag sköt i alla fall upp beslutet över natten och tänkte att jag svarar dagen efter (det blev två dagar efter) – och det kändes verkligen som att jag missat något väldigt väsentligt. Som att det fanns ett uppenbart och självklart svar jag borde svara på frågan om vilken som är min favoritfilm. Och som alla bra idéer slog det mig när jag låg i sängen och nästan hade somnat: DUDE, Star Wars är film(er). Skäms över att det inte var det första jag tänkte på. Vem är jag ens?! Jag har till och med en SW-tatuering! Jag skulle inte kunna gifta mig med någon som inte gillar Star Wars. Och jag vet att det inte är en film, men det skiter jag i. Om jag svarade "Disney" på frågan vad jag sjunger i duschen kan jag svara Star Wars på vilken som är min favoritfilm. Så det så. 

Sååå, vilken är din bästabästa film?

De dödas röster

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Jag är inne på min sista vecka som gräsänka och min nästasista vecka som ogift(!!!!???). Jag jobbar fyra dagar (däribland idag), men har något annat jag hellre vill göra prick hela tiden. Nämligen lyssna på De dödas röster.

I fredags skickade jag med bokmärken med reklam till typ varannan person. "Du ser ut som att du vill lyssna på en bra podd!" "Har du läst Cirkeln? En av författarna har skrivit en sjuuuukt bra podd till P3!" "Om böckerna tar slut har jag ett superbra poddtips – helt gratis dessutom!"

Vad vann jag på det här? INTE ETT JÄVLA SKIT. P3 borde ärligt talat ge mig lite provision för alla bokmärken jag delat ut. MEN I ALLA FALL. Eftersom jag har en blogg med en jävla massa sidvisningar varje dag kan jag väl fortsätta missionen här dårå!

Sara Bergmark Elfgren har alltså skrivit en podd för P3. Alltså inte en diskussionspodd, utan en mockumentär (jag och Victor twistar om detta ord. Han menar att en mockumentär alltid driver med dokumentärer, medan jag menar att en mockumentär bara är en hittepå-dokumentär. Wikipedia håller med mig)(detta är alltså en icke-humoristisk hittepå-dokumentär) om en tjej som dött. Om en älskar P3 Dokumentär, I brottets spår och andra crime-poddar (a la undertecknad), men verkligen skulle älska dem lite mer om det var övernaturligheter inblandade kommer en förmodligen få instant sprutorgasm av denna serie (a la undertecknad). Det är helt enkelt 100% amazing och prick allt jag någonsin önskat mig av en podd. Så är det.

Ett avsnitt är ca 30 minuter långt. Om du lyssnar på ett avsnitt och tycker att det var bortslösad tid bjuder jag på cyber-kakor. Eller vänta, det gör jag ju ändå, hehe.

Det går att lyssna på internetzzz, i Podcasts-appen och i Sveriges Radio-appen (ni måste söka på P3 serie, inte De dödas röster). Iväg med er nu. Så så. Kom igen. SKA JAG BEHÖVA SÄGA ÅT ER PÅ SKARPEN? Nej, bra.

Söndagsläsning

Hejhej alla! Jag hoppas tillbringa större delen av den här dagens tid i soffan för att återhämta mig efter min möhippa (har bland annat åkt till rymden i en mini-Death Star. Inte alla som har). Om ni kör på samma typ av lågaktivitet som jag kommer här ett gäng artiklar och sånt som jag tycker ni kan läsa!

1. "Är arbetarklassens drömmar de skrattar åt"
Det är ju knappast någon hemlighet vid det här laget att jag är ett stort Patrik Lundberg-fan. Han skriver som vanligt väldigt bra – den här gången om att vara klassresenär och att förakta arbetarklassens drömmar.

2. "Somliga feta kvinnor"
Personen bakom instagram-kontot somligafetakvinnor intervjuas om hur fatshamingen inom feminismen ser ut, hur förtrycket av tjocka syns i samhället och hur en kan vara en bra allierad till en tjock person. Så himla väldigt vettigt. Alla smala/normsmala personer borde läsa detta och ta till sig.

3. "What's It's Like to Have 'High-Functioning' Anxiety"
"It’s feeling unqualified to write this piece because I’m getting by. It’s when you’re social enough to get invited to things, but so often find yourself standing in a room where it feels like no one knows you. It’s being good at conversation and bad at making close friends because you only show up when you feel “well” enough. Only text back when you feel ready. Because you’re afraid they’d hate you if they really knew you. That the energy would overwhelm them, and you’d lose them."
Så otroligt bra text om ångest.

Louise på Oh So Sensitive skriver om ensamhet, hur viktigt det är för personer som henne (och mig) och hur det faktiskt inte finns ett likhetstecken mellan ensamhet och sorglighet.

Själv kommer jag nog hugga in antingen på Uprooted av Naomi Novik, A Thousand Nights av E. K. Johnston eller Red Queen av Victoria Aveyard för de köpte jag på sommarkampanj på jobbet! Puss och trevlig söndag!

Vad läser ni?

Sommarplågan alla hatade och sen glömde bort, men som faktiskt är riktigt bra

Vad tänker ni på när jag säger Raymond & Maria? Okej, ni som är lite yngre än vad jag är kanske nollställt stirrar på skärmen nu. Men ni som är lite äldre. Kommer ni ihåg 2004? Det var även samma år som Nic & the Familys "Hej hej Monika" spelades sönder och samman av min låtsassyster Monica. Det var med andra ord sommaren som översvämmades av vad min mamma tyckte var nonsenstexter. Om jag säger "Ingen vill veta var du köpt din tröja", då måste ni komma ihåg.

Sååå, Raymond & Maria var väl pretty much ett one hit wonder som folk älskade att hata. Alla förutom jag (och en person på mitt jobb, de enda personer jag vet som vet vilka de är ens). Trots att det här var i min värsta period av Green Day, Sex Pistols, Sum41 och Asta Kask laddade jag ner hela deras Vi ska bara leva klart (vilket i sig är ett genialiskt namn på en skiva) och lyssnade på den om och om igen. Om och om och om och om. Jag tror inte jag hade fått min första mp3-spelare här, så det var ju bränna på cd och lyssna i freestyle som var grejen.

Och den som aldrig lyssnat på mer av Raymond & Maria än den där sommarplågan de fick till för tolv år sedan har verkligen missat något. Framför allt att de är djupt politiska. "Redan idag" är ett jävla mästerverk, för att inte tala om "Storstadskvinnor faller ner och dör" som kom på deras andra platta Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar. Även om "Nej" inte är politisk måste jag slå ett slag för den också, eftersom det är min absoluta favoritlåt med dem. Och "Det går aldrig att bli dum igen"!
Men planet det störtar nu, och det gör inget lilla du, för resan är slut för länge sen. Jag minns att vi haft semester och jag minns att vi hade gäster och jag minns att nån sagt nåt som var sant.
och
Allt jag önskat mig, det var att få bo med dig. Nu gör jag det, jaha, jaha, jaha.
och
Allting är borta nu och jag blev lika ful som du. Du såg det men lät det ändå ske. Försök inte styra mer, det är rea på allt du ser. Köp nåt, det lindrar för en stund.
Alltså jag skulle ju kunna skriva ut hela låten för den är så bra, men nöjer mig sådär. Och och och! Ni borde lyssna på "Min pappa" också. 

Jag kan i princip alla texter till första skivan och det är en sjukt bra platta att sjunga högt och lägga stämmor till (eller alltså de använder ju ganska mycket snygga stämmor själva). 

Så om ni vill lyssna på glad, akustisk pop med riktigt snygga (men dystra och mörka, står verkligen står i skarp kontrast till hur själva musiken låter) texter i sommar – då bör ni ta er förbi "Ingen vill veta var du köpt din tröja" och lyssna på Raymond & Maria. 

Redan ett fan? Fantastiskt! Vi borde fan (hehe) starta en fanclub i så fall. 

När en typ av skrivande uteblir vaknar ett annat

Det här slog mig i fredags när jag satt med vinden i håret på en motorbåt, påväg hem från klippbad och bokläsning: De senaste månaderna har jag skrivit mer än vad jag gjort på flera år. Nej, inte den typen av skrivande. Att den här bloggen stått tommare än vad den gjort på länge är också ett faktum. Utan det andra skrivandet. Det som kanske kanske någon gång skulle kunna bli en bok.

Hittills har det bara varit lösryckta scener – ganska ofta med händelser som jag själv upplevt. Alltså någon typ av dagboksskrivande, fast jag kan låtsas att huvudpersonen är någon annan. Och därmed också ändra lite på verkligheten. Men samtidigt som tanken om skrivandet slog mig fick jag också en idé om vem den här personen är. Bara en liten liten glimt, två karaktärsdrag som den här personen har. Inte ens ett namn. Inte ens hårfärg. Än så länge är den en ansiktslös person, men min hjärna gav mig en liten hint om vem hen är. Och nu kan jag inte ändra på det, inte tänka ut det ur det jag redan skrivit. Det är liksom uppenbart att hen varit den här personen redan från början. Att jag bara inte fattat det. Vilket betyder (skönt nog!) att personen tar ett steg från att vara jag till att vara någon annan.

Men, i alla fall. Jag har alltid tänkt att jag nog aldrig kommer skriva en hel bok. Att min grej är att skriva OM böcker. Inte att skriva BÖCKER. Men nu tänker jag att det kanske inte är omöjligt ändå. Alltså det är ju inte som att jag inte skrivit på det här sättet innan. Mina lärare i språk älskade mig redan på högstadiet och gymnasiet för att jag skrev skrev skrev (och för att skryta: Jag fick ganska mycket beröm också). Jag skrev ett tag en följetång på en sådan dikt/novell-uppladdningssida och när jag hade som mest följare var det väl runt en 200 eller så. Jag skrev i och för sig aldrig klart den. Men jag vet inte, det känns annorlunda nu. Och jag kan inte låta bli att tänka att det är för att bloggandet här inte sett likadant ut. Jag funderar på hur jag ska väga dessa typer av skrivande mot varandra. Förr brukade jag gå och formulera meningar till recensioner i huvudet, nu formulerar jag helt andra meningar. Jag formulerar karaktärer och händelser. Förlopp. Det är väl liksom ingen slump att inlägget om när jag såg Hollywood Vampires ser ut som det gör liksom. Jag hade börjat formulera situationen redan innan vi gick därifrån – skrev i realtid.

Såååå, grejen är att jag har flera sådana här inlägg liggande i utkastet. Inte alla från i år, i och för sig.
Vill ni läsa mer sånt? Tycker ni det är bra? Bara säg något – ok?????

Som hund som katt


Två personer blir ihoptvingade i samma familj – trots att ingen av dem vill ha en ny familjemedlem. Efter en helg när de är ensamma hemma tillsammans förändras dock allt. I den ena personens säng uppfinner de kärleken ihop, näranära utan krav på varandra. Problemet: De är styvsyskon, och när den ena personens mamma hittar dem i sängen tillsammans vänder hon upp och ner på världen.

Jag har tidigare bara läst Otopia av Per Nilsson och visste alls inte vad jag skulle förvänta mig när jag nu tog tag i den här – som är en realistisk berättelse (Otopia är alltså någon form av utopisk/dystopisk (känner att det ligger ganska mycket i betraktarens ögon här) science fiction för er som inte läst den). Jag hade bara hört ryktas om hans fantastiska språk. Och visst är det fantastiskt – precist och öppet för tolkning på samma gång. Lättförståeligt samtidigt som det är estetiskt avancerat. Fåordigt, men med ingående beskrivningar av känslor. Just Som hund, som katt ska vara extra lättillgänglig med få karaktärer, korta kapitel, ganska stor text och radbrytningar efter varje mening. För en van läsare som undertecknad blev dock just det här väldigt jobbigt. Jag tycker det är svårt att få ett bra sammanhang i en text som har för mycket radbrytningar för att det liksom blir så osammanhängande.

Och att just det stör mig känns som så mycket slöseri, för i övrigt är det en riktigt bra bok. Nilsson lyckas beskriva en kärleksrelation utan att nämna personernas kön (eller ok, det kommer ett litet h*n (fast med en bokstav istället för *, men tänker ju inte spoila något, hehe) i slutet av boken). Och trots 120 luftiga sidor målas två rika och nyanserade personporträtt upp – vilket ger ett intryck av att berättelsen är längre än vad boken är. Vi har en trettonåring vars pappa tagit livet av sig. En femtonåring som har ett mörker som riskerar att äta upp hen – precis som trettonåringens pappa hade. Femtonåringen självmedicinerar, medan trettonåringen älskar älskar älskar den här personen som riskerar att skada hen så mycket.

Och alltså, en vill ju inte gärna bli imponerad av vita medelålders+ män, för det är skittrist och jag undviker det bäst jag kan. Så det är högst motvilligt jag erkänner att jag faktiskt blir imponerad här. Känner dock lite avsmak inför att Nilsson själv på Rabén & Sjögrens pressfrukost uttryckte att det var så finurligt gjort av honom själv att aldrig nämna personernas kön. Missförstå mig rätt – medvetenhet och att störa läsarnas fördomar är alltid bra. Men jag känner ungefär samma sak inför det som inför killar som tycker att de ska få ligga för att de är schyssta, eller tycker de är schyssta killar för att de inte våldtar någon.

Med det sagt: Bra bok, bra idé, bra utförande, men lite oattraktiv inställning.

Och: Dödssnyggt omslag.

Som hund som katt
Per Nilsson
120 s.
Rabén & Sjögren
2016
Goodreads

5 guldkorn 2016


Förra veckans Top Ten Tuesday var utgivning en ser fram emot för resten av året. Dude, jag vet knappt ens vad som kommer?! Förutom Sandra Beijer och Flora Wiström. Och helt ärligt måste jag säga att jag är väldigt trött på innerstadstjejer så ser inte megamycket fram emot dem. Tänk om förlagen ville ge ut något om en tjej som växte upp i förorten istället? Upplever typ att det ges ut fler böcker om småstäder än om förorter till stora städer. Det handlar aldrig om Alby, Fittja, Rinkeby eller till och med Tumba som är supermärkligt uppdelad i klickar av villaområden, "fina" lägenhetsområden och "fula" lägenhetsområden. För några år sedan var Victor så noga med att han aldrig ville bo inne i stan för att alla journalister bor där och i och med att allt FINNS där rör en sig aldrig utanför tullarna. Nu förstår jag verkligen vad han menade då (och menar fortfarande, men nu behöver han inte argumentera för det. Jag vill inte bo innanför tullarna längre). Världen blir så märkligt liten när en bor centralt. Jag har kompisar som bor närmare stan än vad jag gör som uttryckt explicit att de tycker att det är oförskämt(?!) av deras kompisar som bor i Bromma att bjuda dem på fest, medan jag har nemas problemas med att åka på fest i Bromma eller Märsta eller något annat ställe som ligger på andra sidan stan. Alltså kul med fest liksom?

OOKEEEEJ fan vad jag svävade iväg nu. Det där var en motivering till varför jag inte svarade på förra veckans Top Ten Tuesday. Nu kommer en från den här veckan istället! Veckans tema är årets hittills bästa böcker. Alltså inte bara lästa i år utan utgivna i år. Jag har ju då inte läst sååååå många som kommit ut i år. Det skulle helt klart bli tio, men det skulle ju kännas kasst att bara lista de tio... jag har valt ut mina bästa – de jag känner lite extra för helt enkelt!

1. Du, bara – Anna Ahlund
Om jag inte tycker det här är årets bästa bok när det här året är slut blir jag extremt överraskad.

2. Paper Girls vol 1 – Brian K. Vaughan & Matthew Wilson
Gudars, det måste ju bli en recension på denna snart, men den är dödssnygg. Plus bad ass tjejer i gäng måste en ju gilla ändå.

3. Monstret i natten – Mats Strandberg & Sofia Falkenhem
Så himla gullig bok om att vara annorlunda och att förändras.

4. Beastkeeper – Cat Hellisen
Får aldrig chansen att tipsa om den här på jobbet vilket ju är sjukt synd. HALLÅ LYSSNA DETTA ÄR EN JÄTTEBRA BOK KAN NI LÄSA DEN NÅGON GÅNG ELLER? Puss!

5. Palimpsest – Lisa Wool-Rim Sjöblom
Är så glad att jag blev övertalad att stanna för att lyssna på när Patrik Lundberg intervjuade Lisa Wool-Rim Sjöblom på Seriefestivalen alltså. Annars hade jag inte läst den här grymt bra seriealbumet. Som ni definitivt borde läsa.

Vilka böcker som kommit ut under 2016 tycker ni att jag definitivt borde läsa?

PS. Måste smyga in detta: Om allt går som jag vill imorgon kommer jag inte rekommendera några böcker alls på ett år framöver på bokhandeln. Har en klump i magen över det. Ihop med fjärilar. DS.
SparaSpara
SparaSpara

Mina sommarplaner

Alltså kan vi först prata om att fjärde säsongen av Orange is the New Black släpptes i fredags, jag har jobbat fredag-söndag och ändå bara har två avsnitt kvar?! Dör krisdöden här ju. TVÅ AVSNITT KVAR!!!!

Aja, den här veckan ska jag verkligen verkligen försöka jobba med min uppsats. Funderar på att lämna katten hos svärföräldrarna och åka ut till min mamma och lugnet och hundarna och hänga på altanen och skriva. Vi får se vad som händer helt enkelt. Men jag hittade i alla fall den här listan hos Sandra och tänkte att den ju var kul!

Mina planer för sommaren:
Har inte speciellt mycket planer, men ska skriva klart min uppsats, jobba, gifta mig och åka till Östersund. Om pengarna mot förmodan räcker kanske vi försöker komma iväg på en resa. Men det ser mörkt ut. 

Hur länge ska du vara ledig?
Ledig?! PFFFF. Sex dagar vecka 28 och fyra dagar vecka 30. That's it. 

Vad ser du mest fram emot?
16 juli. För då gifter vi oss. Och att få komma tillbaka till Östersund. Längtar efter sommar-Östersund – världens vackraste utsikt, fjällen en ser från mitt i stan, krogstråket, att det aldrig blir mörkt och att promenera hem från Yran-efterfesten vid fem på morgonen. Och att inte en enda gång behöva prata om mina ambitioner i livet. Victors farfar säger varje gång jag är där att jag kommer med solen till Östersund, så jag räknar kallt med det den här gången också.

Vad kommer du köpa inför semestern?
Har redan köpt en del serier och sånt jag tänkt läsa. Och ett par nya shorts. Jag hade velat köpa nya möbler till balkongen. Men som sagt: pengar pengar pengar. Har vi inte i överflöd atm.

Kommer du bli brun?
HAHAHAHA nej?! Har ni sett mig eller? Jag går från blåtonad till mjölk med en skvätt kaffe i. 

Vad kommer du äta?
Förhoppningsvis grillade champinjoner. Och glasnudelsallad. Min bästa sommarmat!

Vad kommer du dricka?
Mojitos, Mexican Mule, Sprite Mynta med massor av is (ja, jag gillar lime och mynta ok), islatte på soja med vanilj från Espresso House och amerikanska ipor. 

Vad kommer du läsa?
Den här frågan la jag till själv eftersom det här ändå är en bokblogg! Just nu läser jag Mats Strandbergs Färjan och är sugen på mer skräck, men vet inte riktigt vad. Har mycket serier att läsa, till exempel Harrow County, Descender vol 2 och Gotham Academy! Och så känner jag att det är dags att återvända till Neil Gaiman. Köpte Neverewhere innan jag åkte till Gävle.

Vad kommer du ha på dig?
Midi-kjol med fickor och randig tröja. Alternativt shorts, linne och kimono. Alternativt baseball-tröja och mörkröda Old Skool-Vans för svalare dagar. 

Det här lyssnar jag på i sommar:
Grateful Dead, First Aid Kit, Rodriguez, Joni Mitchell, Neil Young, The Band, Carole King och George Harrison. Eller ah, allt som ligger i den här spellistan. Går tydligen i cirklar gällande mitt musiklyssnande, för det här är typ prick den typen av musik jag lyssnade på för två år sedan. Tror det är något med Östersund och kimonor och att lyssna på musik med mer folk-toner. Återkommer till allt den här sommaren liksom. Skyller lite på att jag sträckkollade på Freaks and Geeks också (och älskade???? <333) och hittade tillbaka till Grateful Dead, vilket alltså = bästa bandet.

Hur kommer du att göra dig illa?
På alla möjliga sätt... Mvh har permanenta blåmärken runt knäna (alltså det är typ ett under att jag hittills i mitt liv inte brutit något? Pepparpeppar). Men troligtvis kommer jag få en hel del papercuts, blåmärken och rivsår på armarna, samt dra ner scannern i kassan på foten minst en gång i veckan. 

Vad oroar du dig för?
Att inte bli klar med min uppsats och att inte ha något att göra i höst. 

Hur kommer du minnas din semester sen i september?
Förmodligen som sommaren då vi gifte oss och var kärare än vi varit hittills + den varma känslan i magen av att den här relationen bara blir bättre och bättre. Fortfarande. Tio år senare liksom. Alltså hur kan det ens vara tillåtet att få såhär mycket fjärilar i magen när en tänker på en person liksom? <3

Innan helgen är över

Hur kan det egentligen komma sig att skräck för vuxna känns som typiska höstböcker, medan skräck för barn och unga känns som en typisk sommarlovsgrej? Visserligen tror jag att det var mest då jag läste skräck när jag var liten... I alla fall.

Stella + syster Jorun + systers pojkvän Herman är påväg ut till Stellas familjs sommarstuga. Det är sista helgen innan sommarlovet är över. Stella vet att hon är femte hjulet på den här helgtrippen – storasyster Jorun ville egentligen inte alls behöva släpa med sig lillasyster Stella. Men Stella är i alla fall med. Och inte nog med att Stella måste känna sig överbliven mest hela tiden – på vägen dit kör de på en kille. Herman vägrar stanna kvar, utan tvingar in systrarna i bilen igen och skyndar sig att köra därifrån.

Stella kan inte sluta tänka på händelsen efter det. Ljudet av smällen spelas upp i hennes huvud om och om igen – och hon är inte den enda som blir nervig av händelsen. Herman goes totally nuts och blir ett kontrollerande svin som inte ens låter de ha sina mobiltelefoner. Plötsligt börjar dessutom killen de körde på dyka upp vid Stellas sommarstuga, trots att han ligger i koma på sjukhuset.

Alltså det jobbigaste med att läsa den här typen av böcker är ju att om en har en egen sommarstuga (eller alltså, det är ju min mammas hem nu, men i alla fall) är att jag inte kan få ut bilden av den ur huvudet. Jag vet PRECIS vilket rum i det huset som Stella sov i när den här snubben kom och knackade på fönstret och spräckte rutan. Ett par somrar har jag tillbringat en vecka i det huset själv och stått vid just det fönstret i "mitt" sovrum och tänkt att "Tänk om det skulle stå någon där utanför". Därför blev också den här boken väldigt visuell för mig.

I övrigt då? Jag tycker det är en ganska trevlig bok, lagom läskig och känns väldigt somrig. Verkligen perfekt bok att smygläsa med en ficklampa under täcket i rummet en delar med sitt syskon för att ens sommarstuga inte är så stor. Dessutom känns premisserna inte superlika de flesta andra böcker av det här slaget. Jag kan inte säga så mycket mer utan att spoila slutet, men även om det krypande skräckinslaget består av någon typ av ande så är den ändå ganska harmlös. Det hotfulla kommer från ett helt annat håll. Vilket i och för sig också gör att berättelsen spårar liiite, meneh. Tja, det stör mig inte orimligt mycket i vart fall.

Jag kan ju dock inte påstå att det är något mästerverk. Är den underhållande? Jodå. Är den läskig? Hell to the yes! Är den väldigt tänkvärd? Nä, den försvinner ur huvudet ungefär samtidigt som jag stänger boken. Det är en typisk sådan jag hade slukat i dussin som yngre, och jag hade nog fokuserat väldigt lite på handlingen och väldigt mycket på skräckinslagen. Och de är ju bra alltså.

Innan helgen är över
Kerstin L. Hahn
232 s.
Rabén & Sjögren
2016
Goodreads
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...