listor

8 saker som får mig att rygga

08:30

Den här veckans tema för Top Ten Tuesday är det motsatta till förra veckans tema. Idag ska vi nämligen prata om saker som gör att jag inte skulle ta i en bok med tång. Let's go!

1. Medeltiden, vikingar, antiken eller allt som egentligen är innan typ 1500-talet. Sorry men gäsp.

2. Ordet "assassin". Nope. Nonono.

3. Böcker med alternativa tjejer. B-cuz they are all the same. Svarta och svåra med flytande sexualitet. Hey, tro mig, det går att vara alternativ tjej på andra sätt än Lisbeth Salander. Tro mig, I used to be (eller ok, kanske inte superannorlunda, men är så trött på alla Lisbethar).

4. Vampyrer. Det här började någonstans med Twilight tror jag – mina aversioner mot vampyrer. Det är helt enkelt inte sexigt, utan rätt så trist och ointressant. Nejtack.

5. Böcker skrivna i andra person. Kommenterade det här.

6. Omslag med osnygga typsnitt. I och för sig fula omslag överlag, men en ful bild kan ändå vara mer okej om det inte är kombinerat med ett fult typsnitt.

7. Vargar på omslaget. Ungefär samma som med vargtröjor. Som jag inte ens skulle ha ironiskt, som vissa hipsters har. Såg den här boken på jobbet igår och var tvungen att attackställa-in den i hyllan för att slippa se den. Uuuuh, mina ögon.

8. Poesi. Under ett mindre klart ögonblick sa jag till en jag pluggade med på littvet att jag är imponerad av folk som gillar lyrik, eftersom allt blir obegripligt för mig så fort det får ett versmått. Hens svar: "Hrm, men all poesi är ju inte skriven på vers". Och mitt skämt föll ganska platt och jag insåg där och då att vi aldrig kommer bli kompisar. Det blev vi inte heller. Det slutade ungefär likadant (att jag drar ett nervöst och raljerande skämt och hen svarar seriöst) varje gång vi hängde och sen slutade vi med det.

Sååå, visst finns det undantag, men jag kan fasen inte komma på en enda alternativ tjej jag gillat eller en enda vampyr jag tyckte varit cool. Såatteh. Men nu får ni chansen att omvända mig! Kom med alla bra tips ni har i kommentarsfältet så kanske jag blir frälst, heh! :*

att växa upp

Idilia Dubbs dagbok, Genevieve Hill

08:30

Jag är ju en sucker för mysterier, och hur ska jag liksom kunna stå emot en 17-årig tjej som försvann på 1800-talet och hittades flera år senare? Och dessutom en kärlekshistoria? Och en dagbok som är "på riktigt"?

Idilia Dubb åkte på en resa tillsammans med sin familj under 1850-talet. De åkte utmed Rehnfloden för att ta sig till Koblenz. Efter att ha tillbringat några dagar i Koblenz beger sig Idilia Dubb ut för att måla, men kommer aldrig tillbaka. Trots grundliga eftersökningar återfanns hon inte. Förrän många år senare, då ett gammalt torn ska rivas och Idilia Dubbs kropp (samt – enligt boken – hennes dagbok) hittades högst upp. Det hände på riktigt. Idilia Dubbs dagbok bygger på den här händelsen – men efter en snabb googling känns det lite oklart huruvida dagboken verkligen är på riktigt eller inte.

Dagboken skildrar resan till Koblenz, under vilken Idilia möter Christian. Trots tidiga aversioner utvecklar de snart lite varmare känslor för varandra. Snart råkar de hamna på avvägar från Idilias familj och måste själva försöka ta sig till Koblenz – utan pengar.

Det finns tre större röda trådar i den här berättelsen – dels de inre konflikterna i Idilias familj. Hennes mamma styr familjen med järnhand, och hon ser inte med blida ögon på att Idilia nyligen brutit upp med sin fästman Henry. Dels har vi kärlekshistorien mellan Idilia och den extremt possessiva Christian. Och dels något av en äventyrsberättelse där Idilias och Christian strapats skildras.

Början är himla långsam och den första dagen tar Idilia 60 sidor att beskriva. Det känns som att den som skrivit boken har haft höga ambitioner i början som senare har droppat ganska rejält... Vilket ju i och för sig är ett plus, för sen blir det lite mer action (och därmed också mer intressant). Även om början är seg har det sin funktion, för en får ändå en rätt bra uppstart till att lära känna Idilia. När tempot senare ökar känns det som att jag redan är kompis med Idilia.

Själva settingen med 1800-talets Tyskland känns också spännande. Det känns inte som att jag speciellt ofta läser historiska böcker (eller böcker som utspelar sig någon annan stans än i USA, England eller Sverige…), trots att jag faktiskt uppskattar det när jag väl gör det (och nog ofta kan romantisera det i viss mån). Jag tyckte i alla fall att den här var mysig, även om bakgrundsberättelsen är mer suggestiv än vad själva dagboken är. Fantasierna kring hela mysteriet är nog roligare tänker jag, men är det inte oftast så tänker jag?

     Idilia Dubbs dagbok
     Genevieve Hill
     226 s.
     En bok för alla
     2014
     Goodreads

övrigt

6 snygga grejer

08:30

Ok, kan vi inte bara ha en superytlig fredag där vi bara kollar på snygga saker? Det är liksom på den nivån jag behöver hålla den här fredagen. Här kommer i alla fall ett gäng jävligt snygga grejer:

1. Dessa nyutgåvor av Annika Thors serie om Steffi och Nelli. Älskade dessa böcker när jag var yngre och är så glad att de fått så fina omslag! Fick hela bunten på posten i veckan och ryggarna är nästan det finaste!


2. Cole Sprouse. Alltså kan vi prata lite om hur DEN HÄR snubben kunde bli det här:

Blows my fucking mind. Serr. Dör fangirl-döden.

3. Det här köket. Har pinnat det här så många gånger. Finaste jag vet.


4. Mörkblå väggar. Älskar det, precis som typ alla andra verkar göra.


5. Broderade tröjor. Amen kolla ba:


6. Randiga t-shirts. Alla som känner mig vet att jag har en livs-obsession med randiga tröjor. Finns inget jag känner mig så hemma i. Tror jag räknade till åtta stycken eller så senast vi tvättade. Är alltid på jakt efter en perfekt randig tröja.


Och, på tal om gårdagens inlägg:


I helgen läser jag nog för övrigt något annat är Bad feminist, för jag vill tro att jag läst ut den när detta postas. Vad läser ni? Vad har ni för planer? Jag ska på gatukonstvandring på imorgon, pepp!

om mig

Your heart is no place for a wretch like me

08:30

Vissa perioder är det 100 gånger svårare att vara ihop med mig. Uppenbarligen måste jag ju väga upp för det på ett eller annat sätt, men det är svårt att förstå när jag ligger på golvet och hyperventilerar och får allergiutslag på händerna av mina egna tårar. Det är svårt att förstå att den här snubben som sitter bredvid och försöker andas i mitt öra faktiskt har gått med på att göra det här resten av livet, trots att vi har gjort det i tio år redan.

Och så många gånger har vi suttit på min säng, på hans säng, på vår säng och jag har sagt "Det går inte, det är bättre för oss båda om det tar slut". Så många gånger har jag låtit sjuka tankar styra vad jag sagt. Försökt knuffa bort honom, slå sönder allt det fina bara för att det inte kan vara såhär bra. Jag förtjänar inte bra. För att jag varit övertygad om jag är källan till allt det onda i hans liv. I allas liv.

Jag är skitdålig på att tala om vad jag behöver. Jag skjuter upp saker till sista stund, ligger paralyserad i timmar över att jag måste köra kläder till second hand, eller laga mat. Och sen när jag säger till Victor "Du, jag har ångest, det går inte" så kan vi prata om det och vi fixar det. Det löser sig. Varje. Fucking. Gång.

Det tog lång tid innan jag fattade att Victor inte kommer gå sönder. Jag kan inte ta sönder honom. Han kommer inte lämna mig. Så jag har inte låtit honom att bli bra på att hantera min ångest. Jag har inte förklarat ens under sansade förhållanden när jag mår bra vad sjutton det är jag egentligen behöver. För att jag inte tror att det är rimligt att be om en fast hand på ryggen eller någon som städar upp rytmen i mina andetag.

För ett tag sedan reflekterade jag över hur mycket bättre vi samspelar nu ändå, och jag tänker att det delvis handlar om att jag blivit bättre på att kommunicera. Jag är bättre på att säga till i tid, och Victor har i sin tur blivit mer lyhörd. I och för sig känner jag oftast inte heller att jag är allt det dåliga i hans liv, men visst tänker jag att han borde få slippa mig ibland (han säger alltid "Vadå slippa dig, jag vill inte slippa dig").

Han är min bästa person i livet, och till och med lite bättre när jag kan förklara hur jag mår och varför.

att växa upp

Dragon's Green, Scarlett Thomas

08:30


 Den här boken är ett bevis på att jag måste slut välja böcker efter omslag. Men alltså, DEN LYSER I MÖRKRET. OK. Ibland är det allt en behöver för att falla liksom. Och att jag skummade lite och det stod om böcker och bibliotek. Hur kan det ens bli dåligt?!

Euphemia – eller Effie som hon kallas – har alltid undrat över magi. Hennes morfar kommer med flytande svar. Hennes pappa hävdar nästan aggressivt att magi absolut inte finns. Men Effies mamma är försvunnen, och Effie skulle nästan kunna svara på att magi är inblandat på ett eller annat sätt. När Effies morfar dör lämnar han efter sig ett stort bibliotek – 500 böcker totalt. Effies pappa – som aldrig gillat morfadern – säljer alla böckerna. Alla förutom en. När Effie öppnar den sista boken – Dragon's Green – dras hon in i berättelsen. På riktigt.

Alltså, det är inte så att boken är dålig. Men det känns som att Thomas velat lite för mycket, vilket gjort boken väldigt spretig och ibland lite osammanhängande. Vissa passager får ta så mycket längre tid än de behöver, speciellt då de egentligen inte tillför speciellt mycket till huvudstoryn. Jag har inte läst någon av Thomas vuxenböcker, men jag kan tänka mig att hon är en mycket bättre vuxenförfattare än barnförfattare.

Ändå finns det grejer som är högst intressanta med den här. Berättelsen utspelar sig ett antal år efter en händelse som de refererar till som "the Worldquake" – det vill säga någon typ av jordbävning som skakat hela jorden. Den har slagit ut internet och mobiltelefoner och förstört en himla massa grejer. Så någon ändå relativt modern postapokalyptisk värld. Plus magi.

Men tja, att det är en cool värld hjälper inte riktigt berättelsen. Den blir lite för förvirrande, och lyfter liksom aldrig riktigt. Vilket är synd, för det finns bitar som jag verkligen gillar. Det här ska bli en serie, så jag tänker att jag nog vill läsa andra delen också innan jag bestämmer mig för om den är något att ha eller inte. Meneh, just nu känns den som en typisk "mjeh".

     Dragon's Green
     Scarlett Thomas
     354 s.
     Canongate Books
     2017
     Goodreads

David Levithan

8 saker som fångar mig

08:30

Dags för veckans Top Ten Tuesday! Den här veckan är temat saker i böcker som fångar en på en gång. Kul tema tycker jag! Jag tänker nog kanske att jag har fler sådana än vad jag har – och väldigt många verkar handla om att få in skräckestetik i böcker som inte är skräck... Well. Let's go!

1. Internatskolor 
Jag älskar internatskolor, har gjort sen jag var liten. Drömde seriöst om att åka på internatskola, men fick knappt ens åka på sommarläger. Speciellt plus om det är internatskoleskräck. Mmmmm! Här har jag fastnat för bland annat Frankie Landau-Banks, Var är Alaska? och såklart den ultimata internatskolan av alla som återfinns i Harry Potter.

2. Koncept
Jag är svag för coola koncept. Eller alltså när det finns tydliga ramar för hur en berättelse ska berättas. Till exempel En dag är grym på det sättet, eftersom det berättar en hel kärlekshistoria genom att slå ner på en dag varje år och kolla in hur karaktärerna har det. Jag, En har också ett grymt koncept. Rytmen i blodet likaså.

3. Gotik för barn
Alltså jag kan inte få nog av gullgotik. Några av mina favoritprogram när jag var liten var något om monster som bodde i kloakerna, samt en om en skräckskola. När typiskt läskiga grejer liksom används som normala eller rentav lite gulliga. Typ som Ada Goth, eller Syskonen Baudelaire.

4. Weird
Vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här, men skevheter eller saker som är fel liksom. Som deras olika peculiarities i Miss Peregrine's Peculiar Children, eller Det sällsamma fallet Benjamin Button.

5. Makabert
Det här är nog varför jag är så into true crime också. För vad är mer makabert än att äckliga grejer hänt på riktigt liksom? Monster gillar jag till exempel, och Doktor Romand. Och Lilla Stjärna. Jag är i förväg såld på typ Battle Royale.

6. Gorey-esk
Det här hör nog ihop med punkt 4 och 5 kanske. Men jag älskar Edward Gorey. Älskar. Allt som minsta lilla liknar Gorey måste jag läsa.

7. His Dark Materials
Det här har jag ju skrivit ett helt inlägg om redan, så jag tänker hänvisa er dit!

8. Quirky
Jag har älskat ordet quirky sen första gången jag läste det, och om något beskrivs som quirky känner jag alltid att det liksom talar till mig. Därför vill jag också läsa typ allt från Quirk Books.

barn

Archie, Moon Girl & Saga

08:30

I mars gjorde jag ett inlägg med serierna jag läst dittills i år. Jag tänkte inte beta av lika många på en gång den här gången, men jag har hunnit igenom en hel del sen dess och tänkte köra tre stycken på en gång i alla fall!

Archie vol 1: The New Riverdale

Det här är alltså den rebootade versionen av Archie. Jag köpte den här på en gång efter att ha kollat på Riverdale-tv-serien. Om en förväntar sig att få det i serieformat blir en dock rätt så besviken. Jag gillade ändå den här serien, men karaktärerna är mer stereotypa – dessutom inte speciellt uppdaterade om en jämför med tv-serien. Plus dock för att Fiona Staples har tecknat några issues. Är dock ledsen för att hon inte fortsätter med det, pga GRYM.

Moon Girl & Devil Dinosaur vol 1: BFF & vol 2: Cosmic Cooties

Jag var inte riktigt såld på den här efter första volymen (men känns som att jag aldrig är det? Svårt att komma in i en serie ordentligt på bara en enda volym...), men gillade andra volymen skarpt! Gillade i och för sig den ploten mycket mer, tyckte den första var lite tramsig. Något jag gillar jättemycket är att hon liksom har sin superkraft innan hon får sin superkraft – att hennes extrema smarthet liksom är det som gör henne coolast. Älskar Lunella nu, känner igen barn-mig i henne och kan se att typ alla läsande kids gör det. Plus heja Marvel för diversity osv.

Saga vol 7

Alltså kan vi typ prata om hur jävla fantastisk den här serien är???? Hur kan den liksom fortsätta komma med så himla fina grejer hela tiden? Älskar allt. Allt. Det var bara det.

lyssna

Poddarna jag följer del 3: Vetenskap, skönhet och mysterier

08:30

Nu är det dags för den (för nu) sista delen i min inläggsserie om poddarna jag följer. Om du vill läsa inlägg nummer ett (som handlade om true crime) klickar du här och om du vill läsa inlägg nummer två (som handlade om skräck och drama) klickar du här. Om du vill ha alla poddar i samma lista har jag varit gullig nog att slänga ihop en liten lista på en egen sida. Den hittar du här. Du kan också hitta den i sidospalten.

Men okej – nu kör vi! Denna vecka lägger vi fokus på vetenskap, skönhet och mysterier. Here we go!

P3 Dokumentär

Gudars, presentation av den här är väl nästan överflödig. P3s dokumentärer är verkligen GRYMMA, alla helt galet välproducerade. Jag har bloggat om P3 dokumentär flera gånger, bland annat har jag skrivit om mina favoritavsnitt (nu med länkar!), ytterligare tre bra avsnitt, några bra om true crime och dödsfallen under Pearl Jam på Roskilde.
Favoritavsnitt: (utöver de redan listade i inlägget länkat ovan) Den dödsdömda polarexpeditionen och Dödsolyckan i Lillhärdal.

Allt du velat veta

Den här har jag också bloggat om förut, men det är Fritte Fritzon som intervjuar en expert i varje avsnitt och pratar om olika intressanta saker. Jag måste erkänna att jag inte lyssnar slaviskt, utan mest de avsnitt där ämnet intresserar mig.
Favoritavsnitt: Om utbrändhet med Pia Dellson, Om verklighetens Jurassic Park med Torill Kornfeldt, Om ufon med Clas Svahn, Om artificiell intelligens med Stefan Carlsson och Om konstgjorda språk med Yens Wahlgren.

Bildningspodden

Bildningspodden görs av humanistiska fakulteten på Stockholms universitet och går ut på att typ 2-3 forskare pratar om ett ämne. Plus en intervjuare då som ser till så att forskarna inte glömmer bort sig i  superakademiska termer. För övrigt är det bästa Johanna som är webbredaktör! För övrigt #2 så är det samma här att jag bara lyssnar om det är ämnen jag är intresserad av.
Favoritavsnitt: Drogernas historia, Modeindustrins historia och Kändisens historia.

Kvalificerat hemligt

Den här har jag OCKSÅ bloggat om förut... Förra fredagen faktiskt. Det är i alla fall en podd som tar hål på konspirationsteorier. Älskar't. Vill helst ha ett avsnitt om dagen typ.
Favoritavsnitt: 11 september-attackerna del 1, 2 och 3, Förintelsen 1 och 2MKULTRA och projekt Stargate och Verkliga konspirationer 1 och 2.

Under huden med Kakan Hermansson

Alltså jag ÄLSKAR Kakan. Bara att hon är med gör det hela grymt. I varje avsnitt intervjuar hon en person om deras hudvårdsrutiner och relation till skönhet – alltså på ett ganska samhällskritiskt sätt. Istället för att det bara blir tips och snack om hur en ska göra och inte göra diskuteras också behåring, problemet med skönhetsbegreppet och vilka fördelar en har om en är snygg. Bland annat.
Favoritavsnitt: Parisa Amiri, Saga Becker och Little Jinder.

Missing Richard Simmons

2014 försvann fitnessgurun Richard Simmons. Han betydde väldigt mycket för väldigt många personer, och en av dem har bestämt sig för att leta efter honom. Och spela in en podd om det. Är lite kluven till den här, tycker den är spännande och bra, men känner samtidigt att Simmons inte har några skyldigheter att vara en offentlig person och att de bara borde låta honom vara. Nåja.

Mystery Show

Det bästa med den här podden är hur inga problem är för små för att lösas. Är lite ledsen att den verkar ha lagt ner, älskade den verkligen. Mysterierna som tas upp är allt ifrån hur lång Jake Gyllenhaal är till var den där videobutiken någon lånade en video i på 80-talet tog vägen.
Favoritavsnitt: Video Store, Britney och Source Code.

Hallå, nu är det er tur! Vilka är era bästa poddar? Jag jagar alltid efter nya poddar att lyssna på, så lämna gärna en liten kommentar med vad du tycker att jag ska lyssna på.






funderingar

Snotgirl och sympatin

09:13

Just nu håller jag på att läsa Bad feminist av Roxane Gay och jag gillar den skarpt alltså! En ordentlig recension kommer ju förstås sen när jag läst klart den, men jag tänkte skriva om lite funderingar jag har kring en av texterna i boken.

Texten ifråga är "Inte ute efter att skaffa kompisar" som handlar om osympatiska karaktärer i både böcker och dokusåpor. Gays utgångspunkt kan väl sammanfattas i ett citat hon lånar ur en intervju med Claire Messud. Messud säger: "Om du läser för att hitta vänner är du verkligen i knipa. Vi läser för att hitta livet, i all dess möjliga skepnader. Den relevanta frågan är inte 'Skulle den här personen kunna vara min vän?' utan 'Är den här romanfiguren levande?'" (s. 120). Gay menar vidare på att osympatiska karaktärer egentligen snarare bara är mänskliga, och är verkligen syftet med karaktärer att de ska föregå med gott exempel och vara bättre människor än oss själva? Eller ska de fungera som en spegling av verkligheten?

Det här är en diskussion jag har med min man rätt ofta – huruvida kultur har ansvar att föregå med gott exempel eller inte i form av representation. Är det kulturens uppgift att inte vara rasistisk till exempel? Kan vi anklaga enskilda kulturutövare för att ha skrivit en sexistisk bok? Kan vi klanka ner på enskilda filmer för att de enda POCs som finns har extremt stereotypa roller? Jag är ju lite mer "OFF WITH THEIR HEADS!!!!" än vad Victor är. Meneh, det är svårt, tycker jag. Jag fattar ju att jag inte kan rättfärdiga att kräva att all kultur ska vara perfekt – vilket inte är dess uppgift heller. Jaja, det var inte ens det jag ville diskutera, så jag tänker inte utveckla det mer.

Det jag ville diskutera var osympatiska karaktärer. Det kan vi göra utan att ni läst Gays bok! Både Gay och Messud i citatet ovan menar att osympatiska karaktärer blir mer levande. Jag kan se deras poäng, men tror dock att mitt problem med osympatiska karaktärer är att de ofta blir så onyanserade och ensidiga. Alltför ofta blir det karaktärens enda personlighetsdrag. Jag tänkte på det extra mycket igår när jag läste volym ett av Snotgirl. Seriens huvudperson Lottie tycker att hon själv är bäst, och bara vän med folk för att hålla uppe någon typ av fasad och sätter alltid sig själv i första rummet. Och sen liksom... inget mer. Det är allt hon är. Det är som en karikatyr av hur ungdomar målas upp i media. Berättelsen säger sig handla om hur livet ser ut bakom Lotties glamorösa modebloggarfasad, där hon måste tampas med allergier, att hon inte har några verkliga vänner och att hennes kille nyligen gjort slut med henne – och baksidestexten antyder att det skulle vara ganska synd om henne. Allt jag känner efter att ha läst den första volymen är: Well I can see why everyone is leaving you.

Och tja, visst kan jag se poängen, men problemet är ju också den här karikatyrartade bilden. Lottie blir liksom aldrig speciellt mycket mer än ensidigt osympatisk och i längden tycker jag att det blir rätt så ointressant.

Vad tänker ni?

att växa upp

The Beginning Woods, Malcolm McNeill

08:30

Max är barnet som ingen vill ha. Redan på barnhemmet upplever både personal och adopterande föräldrar honom som obehaglig. När han väl får komma till en familj går allt fel. Allt han drömmer om är sina "forever parents" – hans riktiga föräldrar som han ska hitta en dag.

Samtidigt skakas världen av ett stort problem: Folk försvinner. Alltså inte vanligt som att de går bort sig eller blir kidnappade eller så. Utan de bara försvinner. I tomma intet. Allt som finns kvar är en hög med kläder. Och Max sitter på något sätt på nyckeln till det hela.

Den här har fått en hel del negativ kritik på Goodreads – vilket ju är ganska nedslående. Jag måste erkänna att jag förstår folks problem med den, även om jag inte tyckte det var så farligt. Den som förväntar sig action bör gå någon annanstans. Det här är en riktigt långsam och utdragen berättelse. Vilket tyvärr gör att den blir rätt spretig. Historien känns mer anpassad för 9-12, medan tempot och berättarnivån är anpassad till en betydligt äldre läsare. Det känns som att en redaktör borde ha gått in här och sagt lite "stopp! Nu måste du bestämma dig för vem som ska läsa den här boken". JAG uppskattar det – speciellt med tanke på att jag tycker att en hel del 9-12-böcker kan ha en schysst grundstory, men ofta när jag läser dem finner dem lite för simpla och platta för att jag ska kunna njuta av dem fullt ut för min egen skull. Det här är lite som bilderböcker för vuxna. Fast saga-fantasyäventyr-med-barn-som-ska-rädda-världen för vuxna. Känns som en rätt snäv målgrupp ändå, eller vad säger ni?

Men tja, den har en hel del kvaliteter som jag verkligen uppskattar. När Max befinner sig i den verkliga världen får vi veta en hel del om hans adoptivföräldrar – vilkas liv inte riktigt blivit som de tänkt sig. De är inte så jäkla nöjda, och när inte ens Max uppskattar dem som föräldrar så ger de liksom upp. Nästan hela första halvan av boken blir en beskrivning av en dysfunktionell familj där ingen längre orkar försöka hålla skenet uppe, vilket blir en intressant kontrast till när Max senare ger sig av ifrån sitt hem och till den parallella världen "The Woods".

Andra halvan av boken blir betydligt mer filosofisk när Max äntrar The Woods. Det diskuteras kring var drömmar kommer ifrån, och fantasi, om ens sanna jag och vad som är viktigt i livet. Jag tycker att det är intressant, men har svårt att se hur dessa – i vissa fall ganska komplicerade diskussioner – skulle tilltala ett barn. Inte för att barn är dumma eller ointresserade av den typen av frågor, utan snarare för att det stundvis blir så otroligt djupgående. Alltså jag märker ju att McNeill är djupt inspirerad av His Dark Materials, men han lyckas liksom aldrig riktigt med den där ålderlösheten som  jag tycker att Philip Pullman gör så himla bra.

I alla fall, jag tror att den hade tjänat på att snävas till lite och antingen kunde ha gjorts något vuxnare, eller något barnsligare. Målgruppen är för spretig och författaren vill lite för mycket för att det ska bli riktigt RIKTIGT bra. Ändå, well, underhållande och jag ångrar ingenting. Diskussionerna är intressanta och det är en riktigt bra grund att bygga på. Sen hade själva utförandet behövts jobba på lite mer. MEN det här verkar vara McNeills första bok, och jag tror ändå på honom. Om det här är den första så kan det ju liksom bara bli bättre. Är ändå intresserad av att följa den här utvecklingen!

     Malcolm McNeill
     448 s.
     Pushkin Press
     2016
     Goodreads

Etiketter

2:a VK 30 dagar A-Ö-boktaggen analys apokalyps att växa upp barn biografi Bokbloggsjerka Bokmässan 2014 boktips Böcker jag minns citat dagbok David Levithan Deliriumtrilogin design Divergent djurrätt droger drömmar dystopi döden Engelsfors-trilogin fakta fantasy/sf favoriter feminism film filosofi Finast i bokhyllan framtiden Fredagssvammel funderingar genus grekisk mytologi gråtvarning Harrow County Harry Potter Haruki Murakami hbtq hemlöshet historia humor Hungerspelen hänt på riktigt Ingrid Olsson intervju Jag är såld på Jandy Nelson jobba i bokhandel John Ajvide Lindqvist Joyce Carol Oates Kane-krönikan Kaosutmaningen 2015 katastrof klass klassiker Korpringarna krig kriminalitet Kurs i Biblioteksvett kärlek Lauren Oliver Legendtrilogin Leigh Bardugo listor litteraturvetenskap Lunar Chronicles lyssna Läser just nu magi magisteruppsats makt Marie Lu mat Melina Marchetta Miss Peregrine's Peculiar Children Mistborn mitt i-utvärdering mobbing mode musik mytologi Neil Gaiman Nick Hornby nordisk mytologi noveller Nytt i bokhyllan Olympens hjältar om mig omslag Patrik Lundberg PAX Percy Jackson Philip Pullman poddar politik psykisk sjukdom på engelska på svenska Rainbow Rowell Ransom Riggs rasifiering recension religion och existens Rick Riordan robotar rymden sagor samhällskritik sammanfattning serier sex Siri Pettersen skriva skriverier skräck språk Star Wars Stephen King Stockholm superkrafter syskon TBR The Grisha thriller Throwback Thursday Top Ten Tuesday true crime tv-serier Twilight ungdomar som får ligga ungdomar/YA utgivning utmaningar vampyrer Veronica Roth videoblogg vill läsa vuxna vänskap zombier ångest ångesthantering övernaturligt övervikt övrigt

Instagram

Populära inlägg